Cydonia
Trådstartare
Jag har i större delen av mitt liv känt mig kluven mellan de olika "personligheter" som finns i mig, eller intressen/livsmål/vad man nu ska kalla det..
Och jag vet att jag inte är ensam med detta, men ångesten återkommer med jämna mellanrum och jag blir alltid lika fundersam och stressad.
Jag är en djurtjej i grund och botten som trivs som allra bäst i skogen eller på landsbygden, då blir jag lugn i själen och mår underbart av att få arbeta med kropp och knopp. Är dock uppvuxen i Stockholm, dels i stan och dels i stor närliggande kommun.
Har aldrig trivts 100% här utan alltid sökt mig till mindre städer och bodde under somrarna som liten och i perioder som tonåring uppåt i landet. Även arbetat med hästar och haft boende på gård, allt för att komma nära det liv jag så gärna vill ha. (och även för att komma bort från familjen, men det är en helt annan historia)
Men då kommer det andra, saknaden efter sambon, saknaden efter vännerna, saknaden efter att ha vissa saker nära. Och saknaden efter det som hör till mina andra sidor.
Ena "vängruppen", som hör mycket till mitt jobb på rockbar, där det är musik och energi långt in på nätterna med härliga människor.
Andra vängruppen där det är politiska debatter, feminism, nörderier om filmer och serier, något lugnare men underbart härliga människor även där.
Jag hade en stor vängrupp som hörde till min största personlighet med, men dom har försvunnit med åren allt eftersom att jag sålde hästen och hundarna försvann ur mitt liv.
Det är som om att jag inte vågar inse vad jag verkligen vill eller mår bra av, eller ens vågar göra något åt det.
Dom gånger jag har försökt under de senaste åren har bara slutat i tårar, på ett eller annat sätt.
Sambon fortsätter studera i fem år framöver, han är alltså fast i Stockholm under denna tid, och jag är inte ens helt säker på att vi verkligen vill samma saker för framtiden. Även efter sex år tillsammans.
Och själv har jag tusentals planer om framtiden, men samtidigt inga alls.
... hur kommer man till sans med sig själv?
Och jag vet att jag inte är ensam med detta, men ångesten återkommer med jämna mellanrum och jag blir alltid lika fundersam och stressad.
Jag är en djurtjej i grund och botten som trivs som allra bäst i skogen eller på landsbygden, då blir jag lugn i själen och mår underbart av att få arbeta med kropp och knopp. Är dock uppvuxen i Stockholm, dels i stan och dels i stor närliggande kommun.
Har aldrig trivts 100% här utan alltid sökt mig till mindre städer och bodde under somrarna som liten och i perioder som tonåring uppåt i landet. Även arbetat med hästar och haft boende på gård, allt för att komma nära det liv jag så gärna vill ha. (och även för att komma bort från familjen, men det är en helt annan historia)
Men då kommer det andra, saknaden efter sambon, saknaden efter vännerna, saknaden efter att ha vissa saker nära. Och saknaden efter det som hör till mina andra sidor.
Ena "vängruppen", som hör mycket till mitt jobb på rockbar, där det är musik och energi långt in på nätterna med härliga människor.
Andra vängruppen där det är politiska debatter, feminism, nörderier om filmer och serier, något lugnare men underbart härliga människor även där.
Jag hade en stor vängrupp som hörde till min största personlighet med, men dom har försvunnit med åren allt eftersom att jag sålde hästen och hundarna försvann ur mitt liv.
Det är som om att jag inte vågar inse vad jag verkligen vill eller mår bra av, eller ens vågar göra något åt det.
Dom gånger jag har försökt under de senaste åren har bara slutat i tårar, på ett eller annat sätt.
Sambon fortsätter studera i fem år framöver, han är alltså fast i Stockholm under denna tid, och jag är inte ens helt säker på att vi verkligen vill samma saker för framtiden. Även efter sex år tillsammans.
Och själv har jag tusentals planer om framtiden, men samtidigt inga alls.
... hur kommer man till sans med sig själv?