Mänskligt Flow med skav

#1
När jag för en dryg månad sedan gick upp till att jobba 75% och det fungerade, så var det som om en börda släppte. Det är skit att vara sjukskriven. Att känna att man inte kan jobba och vara beroende av FK är skitläskigt. Men på 75% överlever jag även om det inte är fett.

När jag fortfarande var sjukskriven 25% blev jag vanligen inte klar med min arbetsdag förrän runt fem-halv sex, d.v.s. det tog gott och väl hela dagen att jobba de där timmarna. Vid månadsskiftet upphörde sjukskrivningen. I stället är jag nu tjänstledig 25% och jag försöker komprimera min arbetsdag så att jag ska bli klar vid tre-tiden, vilket känns mer normalt.

Det blir bättre och bättre, vilket i slutändan gett mig mer energi. Det påverkar också jobbet positivt så det blir en positiv spiral. Och utanför jobbet har det också blivit saker gjorda. Bl.a. har jag vid ett par tillfällen hämtat betongsten till trädgården. Det finns lite sten kvar att hämta, men det är ingen brådska med det. Tanken är att jag med stenen ska skapa prydliga kanter till odlingarna så det ska bli mer lättskött. Sen har jag försökt pyssla hemma för att göra det trivsammare här.

Men det har nog blivit lite väl intensivt några dagar i veckan för igår var det banne mig segt. Solen sken och det var fint läge att vara ute och pyssla. I stället låg jag som en säl på ett liggunderlag i trädgården. Det blev inte många knop gjorda. På kvällen fick jag dock ett ryck och ordnade med en klädhängare till hallen.

Så rent generellt är det mycket bättre numera.

Men jag funderar på hur jag ska kunna gilla mig själv. Om inte jag gillar mig själv, vem ska göra det då? Jag tänker att om jag mötte en person som var helt identisk med mig, vad skulle jag tycka? Jag tror jag skulle tycka att det vore en dryg jävel...

Och den tanken känns inte så positiv.
 

Magiana:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
#3
När jag för en dryg månad sedan gick upp till att jobba 75% och det fungerade, så var det som om en börda släppte. Det är skit att vara sjukskriven. Att känna att man inte kan jobba och vara beroende av FK är skitläskigt. Men på 75% överlever jag även om det inte är fett.

När jag fortfarande var sjukskriven 25% blev jag vanligen inte klar med min arbetsdag förrän runt fem-halv sex, d.v.s. det tog gott och väl hela dagen att jobba de där timmarna. Vid månadsskiftet upphörde sjukskrivningen. I stället är jag nu tjänstledig 25% och jag försöker komprimera min arbetsdag så att jag ska bli klar vid tre-tiden, vilket känns mer normalt.

Det blir bättre och bättre, vilket i slutändan gett mig mer energi. Det påverkar också jobbet positivt så det blir en positiv spiral. Och utanför jobbet har det också blivit saker gjorda. Bl.a. har jag vid ett par tillfällen hämtat betongsten till trädgården. Det finns lite sten kvar att hämta, men det är ingen brådska med det. Tanken är att jag med stenen ska skapa prydliga kanter till odlingarna så det ska bli mer lättskött. Sen har jag försökt pyssla hemma för att göra det trivsammare här.

Men det har nog blivit lite väl intensivt några dagar i veckan för igår var det banne mig segt. Solen sken och det var fint läge att vara ute och pyssla. I stället låg jag som en säl på ett liggunderlag i trädgården. Det blev inte många knop gjorda. På kvällen fick jag dock ett ryck och ordnade med en klädhängare till hallen.

Så rent generellt är det mycket bättre numera.

Men jag funderar på hur jag ska kunna gilla mig själv. Om inte jag gillar mig själv, vem ska göra det då? Jag tänker att om jag mötte en person som var helt identisk med mig, vad skulle jag tycka? Jag tror jag skulle tycka att det vore en dryg jävel...

Och den tanken känns inte så positiv.
Håller med föregående. Det låter ju som om du är på rätt väg !
Att ligga och lapa sol efter en lång trälig vinter låter som urbra "medicin" :D
 
#5
Angående gilla dig själv.. jag hoppas du en dag kan ta en titt i backspegeln och inse hur otroligt stark och tuff du är som går igenom allt det här och förhoppningsvis de resterande stegen med,, mer eller mindre helt på egen hand :heart
Det händer då och då att jag tänker på vad jag har presterat, t.ex. att jag lyckades bli kvitt panikångesten och hitta ett bra jobb trots lång sjukskrivning och avsaknad av utbildning och kontakter. Men ändå - de prestationerna får mig inte att gilla mig själv direkt. Jag är fortfarande ganska taggig och tvär bl.a. Jag känner inte att jag är en person jag skulle vilja möta. Så länge jag är ensam går det an men sen då?
 
#6
Det händer då och då att jag tänker på vad jag har presterat, t.ex. att jag lyckades bli kvitt panikångesten och hitta ett bra jobb trots lång sjukskrivning och avsaknad av utbildning och kontakter. Men ändå - de prestationerna får mig inte att gilla mig själv direkt. Jag är fortfarande ganska taggig och tvär bl.a. Jag känner inte att jag är en person jag skulle vilja möta. Så länge jag är ensam går det an men sen då?
Jag blir först och främst glad över att det verkar som du mår bättre. Du orkar mer och du ser framåt. Det är ju ett jättekliv. Och att du gjort det möjligt på egen hand, utan så mkt till stöd när du mått skit är imponerande.
Det är något att vara stolt över. Och erkänna att man är stolt över vissa saker, känner sig duktig kan ju vara en enkel väg att gilla sig själv.
Resten av tunga jobbet med att lära sig älska sig själv för den man är tar nog mer tid.
Men vi är många här som gillar dig. Och de flesta är väl inte dumma i huvud/lätta att avskriva deras åsikter.
Dvs ngt finns att gilla. Så tids nog märker du det vi ser.
 
#7
Jag blir först och främst glad över att det verkar som du mår bättre. Du orkar mer och du ser framåt. Det är ju ett jättekliv. Och att du gjort det möjligt på egen hand, utan så mkt till stöd när du mått skit är imponerande.
Det är något att vara stolt över. Och erkänna att man är stolt över vissa saker, känner sig duktig kan ju vara en enkel väg att gilla sig själv.
Resten av tunga jobbet med att lära sig älska sig själv för den man är tar nog mer tid.
Men vi är många här som gillar dig. Och de flesta är väl inte dumma i huvud/lätta att avskriva deras åsikter.
Dvs ngt finns att gilla. Så tids nog märker du det vi ser.
Det är väl både tid och vilja som har påverkat. Jag har hela tiden tänkt i termer som att hitta en lagom balans med allt, att sova ordentligt, att äta bra (lättare sagt än gjort när man inte orkar laga mat), röra på mig o.s.v. Nu har jag dock börjat laga mat igen, så även på den fronten har det blivit bättre.

En hake är väl att jag separerar det jag gör från den jag är. Så har det nog alltid varit. Min självkänsla är prestationsbaserad. Personen bakom prestationerna, d.v.s. den jag är, värdesätter jag inte. Det kan jag till viss del ignorera när jag gör saker, men det är ett hinder för mig när det kommer till kritan. Den delen får jag jobba vidare med.
 
#8
Det händer då och då att jag tänker på vad jag har presterat, t.ex. att jag lyckades bli kvitt panikångesten och hitta ett bra jobb trots lång sjukskrivning och avsaknad av utbildning och kontakter. Men ändå - de prestationerna får mig inte att gilla mig själv direkt. Jag är fortfarande ganska taggig och tvär bl.a. Jag känner inte att jag är en person jag skulle vilja möta. Så länge jag är ensam går det an men sen då?
Som andra som redan kommenterat, så blir jag genuint glad av att läsa att du tycks ha rört dig framåt. Och gällande det taggiga och tvära, vem skulle inte bli det när de varit så nere i skiten som du varit senaste året? Visst, det kanske ligger lite för dig att vara så annars också (?), men så länge man är medveten om liknande drag brukar det ju fungera ändå. I vissa lägen är det ju positivt att bita ifrån annars också. :)
 
#9
Som andra som redan kommenterat, så blir jag genuint glad av att läsa att du tycks ha rört dig framåt. Och gällande det taggiga och tvära, vem skulle inte bli det när de varit så nere i skiten som du varit senaste året? Visst, det kanske ligger lite för dig att vara så annars också (?), men så länge man är medveten om liknande drag brukar det ju fungera ändå. I vissa lägen är det ju positivt att bita ifrån annars också. :)
Det taggiga och tvära går längre bak i tiden än ett år. Det började nog någon gång när jag var ihop med exet som jag separerade från för några år sedan. Innan dess har jag i många år varit så förbenat slätstruken och försökt "vara till lags". Jag vill fortfarande vara en hygglig typ men har utvecklat en allergi mot att folk som vill köra över mig eller prompt tycker deras idé är den bästa sedan skivat bröd lanserades (och som de då tycker jag ska ta till mig och om jag inte gör det är jag en motvallskärring även om jag inte bett om råd).

Sen har jag väl finsk sisu också och det lär vara medfött.
 

Hästar nu

Övrigt nu

Dagbok

  • Du vänder i dörren

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Rekommenderas av Google:
Upp