Föräldramöten i föreningslivet

[Snurrfian]

@Badger det där med att skjutsa är nog väldigt olika... Jag som är van att köra på allt eftersom barnen inte har möjlighet att ta sig någonstans har väldigt ofta en bunt extra barn i bilen på matcher och tävlingar, sen finns det föräldrar som aldrig är med på annat än hemma matcherna. Fotbollen har varit väldigt skön i och med att vi har varit tre föräldrar från samma område som har hjälpts åt att köra både till träning och matcher. Nu kommer en av familjerna att flytta () och jag anar att den andra familjen inte kommer att ha så mycket tid framöver av olika anledningar vilket kommer att lägga en stor del av ansvaret på mig igen...
Med fotbollen var det aldrig något att fundera över med sonen, han började sparka boll så fort han kunde gå och tjatade till sig att få börja träna med ett lag som var två år äldre än honom på eget bevåg. Han var med när jag skjutsade storasyrran på fotbollsträningen och då tränade det laget samtidigt så han kavade fram och fråga om han inte kunde få vara med. I dag tränar han dock med de i samma ålder som han själv, och övergången till innebandyn var rätt smärtfri eftersom det var samma gäng och samma tränare som även körde innebandy... Numera är det lite större skillnader mellan lagen men de är ett "järngäng" som köra båda sporterna och som känner varandra väldigt bra, och även vi föräldrar då!
Dottern har varit svårare att få till någon sport, jag anser att de behöver ha någon slags aktivitet för att inte bara bli sittande hemma, hon höll på med lite gymnastik, provade simning, red kanske två år, spelade fotboll ett par år men mer för kompisarnas skull än för att hon tyckte att det var så kul att spela men sporten hon håller på med nu har hon verkligen fastnat för och verkligen vill!

 

[Badger]

Jo, A har aldrig visat den minsta talang eller intresse för fotboll. Han vet nog knappt att sporten existerar ens. Han förstår inte vitsen med att man inte får ta i dem med händerna heller när jag försökt sparka lite med honom. Barn på dagis håller på mycket med fotboll och det verkar vara grejen i området. Nu tycker släkten att han måste gå knattefotbollsskolan i vår som startar snart. Eftersom han kommer att bli, tja jag vet inte, efter, osocial, inte lära sig sina svagheter och en massa annat om han inte får det.

Och jag oroar mig lite över att nuförtiden är fyra/femårsåldern den sista chansen att lära sig fotboll om han någonsin skulle vilja prova. Det verkar inte längre finnas enstaka nybörjarskolor för barn i 7-8 årsåldern. Dvs resten av livet blir han omacho bara för att hans föräldrar verkligen tycker fotboll är en waste of space och inte tvingade dit honom när han var 5. (ingen i min klass höll på med fotboll när jag var liten, utom en tjej, resten gick kicks fotbolsskola när de var 9 och spelade lite på rasterna. Det normala trevliga sättet att ägna sig åt sporten.)

 

[Sar]

Mmm jag hade två kusiner och två småbröder som höll på. Kusinerna bara med fotboll så dem såg man ju ibland, bortsett från tre träningar och matcher varje helg. Men småbröderna herreminje! Fotboll, tennis, golf, ishockey (trunken var större än barnet) matcher varje helg, utom såklart Gothia cup och dess ilk på somrarna. Och så utslagning såklart för mindre lillebror som fick börja i laget för de som började sent eftersom han inte platsade bland dem som startade i femårsåldern efter några år. För att inte tala om den lyckliga kollegan vars dotter börjat med fotboll nu och säger att något roligare än att stå i kiosken och sälja varmkorv finns inte. Dessutom får hon nöjet att faktiskt få se matcherna ena dagen och sälja korvar den andra på helgerna.

Och så undrar man varför barn inte läser böcker nuförtiden, när skulle de göra det?
Inte konstigt att läxor är ett stressmoment när barnet kommer hem klockan 8 på kvällen.

Det finns faktiskt sporter som har träning 1-2 gånger i veckan såvitt jag förstått som gör att mamma kan rida och jumpa lite och pappa tävla i sin sport ibland på helgerna och barnet kan få lära sig läsa och hinna med läxor.

Samtidigt säger kollegorna att lagsport är väldigt fostrande och bra och släkten säger att pojkar lär sig sina begränsningar så. (aldrig gillat lagsport, utom den jag håller på med nu, och det kanske är en negativ punkt i min personlighet eller ngt). Det bästa vore om det fanns lagsport som höll på en till två gånger i veckan och hade match en gång i månaden. Det skulle kunna vara helt lagom för en 8 åring tex. Då skulle jag definitivt våga testa fotboll på ett annat sätt.

+1 på den, det skulle kunnat vara jag som skrev inlägget!
Jag fattar inte dessa ständiga matcher (ibland långväga) inom vissa lagsporter redan från späd ålder. Att som förälder ha möjlighet att utöva en sport blir ju knappt möjligt. För att inte tala om tiderna, att på en timme hinna köra från jobb, hämta barn, laga mat, äta, köra till sportlokalen gör att mitt blodtryck skjuter i höjden....

 

[Snurrfian]

Jo, A har aldrig visat den minsta talang eller intresse för fotboll. Han vet nog knappt att sporten existerar ens. Han förstår inte vitsen med att man inte får ta i dem med händerna heller när jag försökt sparka lite med honom. Barn på dagis håller på mycket med fotboll och det verkar vara grejen i området. Nu tycker släkten att han måste gå knattefotbollsskolan i vår som startar snart. Eftersom han kommer att bli, tja jag vet inte, efter, osocial, inte lära sig sina svagheter och en massa annat om han inte får det.

Och jag oroar mig lite över att nuförtiden är fyra/femårsåldern den sista chansen att lära sig fotboll om han någonsin skulle vilja prova. Det verkar inte längre finnas enstaka nybörjarskolor för barn i 7-8 årsåldern. Dvs resten av livet blir han omacho bara för att hans föräldrar verkligen tycker fotboll är en waste of space och inte tvingade dit honom när han var 5. (ingen i min klass höll på med fotboll när jag var liten, utom en tjej, resten gick kicks fotbolsskola när de var 9 och spelade lite på rasterna. Det normala trevliga sättet att ägna sig åt sporten.)

Fast det kommer in nya i både innebandy och fotbollen flera gånger under säsongen och det tar ett par gånger med sen ser man ingen skillnad på dem. Sonen fyller 10 år i år och har spelat i lag sen han var 5 år men har sparkat boll och grejat sen han kunde gå som sagt, men perioder när han har vuxit så har han absolut ingen kolla på kroppen och då kan killen som kom ny förra träningen var betydligt bättre pga han faktiskt har kroppskontroll. Sen finns det en del som har varit med och tränat sen femårs åldern och de har fortfarande ingen som helst koll på bollen.. Det behövs inte "nybörjarskolor" i fotboll, det är bara att hoppa med i ett lag oavsett hur länge de har spelat. Ja kanske inte när de kommer upp i 15-16 års åldern men innan dess så händer det så mycket med ungarnas kroppar att det kan skilja från vecka till veckan vem som kan hantera bollen.
Så kommer A på att han vill spela fotboll när han är nio år så kan jag nästan lova att det inte är något större problem! Det jag vet är att det kan vara svårare i storstäder men samtidigt finns det ofta fler alternativ.

Det där med träningstider är däremot ett elände... I våran lilla stad är det hallbrist och det är konstant slagsmål mellan föreningarna om vilka som ska få de bästa träningstiderna och så har vi politiker som då frågar varför inte 9 åringarna kan träna halv fyra... Nu börjar det åtminstone luta åt att de ska bygga en hall till så alla förhoppningsvis kan få någorlunda vettiga träningstider. De försökte starta upp en basketförening men de enda träningstiderna de kunde få var kl 8 söndag morgon eller 21 på vardagskvällar... Det var svårt att få dit barn kan jag säga...

 

[Badger]

Fast det kommer in nya i både innebandy och fotbollen flera gånger under säsongen och det tar ett par gånger med sen ser man ingen skillnad på dem. Sonen fyller 10 år i år och har spelat i lag sen han var 5 år men har sparkat boll och grejat sen han kunde gå som sagt, men perioder när han har vuxit så har han absolut ingen kolla på kroppen och då kan killen som kom ny förra träningen var betydligt bättre pga han faktiskt har kroppskontroll. Sen finns det en del som har varit med och tränat sen femårs åldern och de har fortfarande ingen som helst koll på bollen.. Det behövs inte "nybörjarskolor" i fotboll, det är bara att hoppa med i ett lag oavsett hur länge de har spelat. Ja kanske inte när de kommer upp i 15-16 års åldern men innan dess så händer det så mycket med ungarnas kroppar att det kan skilja från vecka till veckan vem som kan hantera bollen.
Så kommer A på att han vill spela fotboll när han är nio år så kan jag nästan lova att det inte är något större problem! Det jag vet är att det kan vara svårare i storstäder men samtidigt finns det ofta fler alternativ.

Det där med träningstider är däremot ett elände... I våran lilla stad är det hallbrist och det är konstant slagsmål mellan föreningarna om vilka som ska få de bästa träningstiderna och så har vi politiker som då frågar varför inte 9 åringarna kan träna halv fyra... Nu börjar det åtminstone luta åt att de ska bygga en hall till så alla förhoppningsvis kan få någorlunda vettiga träningstider. De försökte starta upp en basketförening men de enda träningstiderna de kunde få var kl 8 söndag morgon eller 21 på vardagskvällar... Det var svårt att få dit barn kan jag säga...

Hmm när min lillebror ville börja igen när han var 9 fick han absolut inte vara med i topplaget som började när de var fem utan de hade ett lag som bara skulle leka fotboll. Vilket iofs låter mycket roligare, men som storebror såklart påpekade.

 

[Snurrfian]

Hmm när min lillebror ville börja igen när han var 9 fick han absolut inte vara med i topplaget som började när de var fem utan de hade ett lag som bara skulle leka fotboll. Vilket iofs låter mycket roligare, men som storebror såklart påpekade.

Fy vad tråkigt! Det kanske är fördelen med att bo på en mindre ort, här behövs varje barn som vill vara med för att få ihop ett lag, det är snarast så att föreningarna bråkar om att få barnen. Det finns inget topplag överhuvudtaget, det är när det kommer upp som juniorer som det börjar bli utsortering men även de har brist på spelare och låter alla som vill vara med, men där är det rätt mycket träning och matcher så där faller de som inte har det intresset.

 

[Badger]

Fy vad tråkigt! Det kanske är fördelen med att bo på en mindre ort, här behövs varje barn som vill vara med för att få ihop ett lag, det är snarast så att föreningarna bråkar om att få barnen. Det finns inget topplag överhuvudtaget, det är när det kommer upp som juniorer som det börjar bli utsortering men även de har brist på spelare och låter alla som vill vara med, men där är det rätt mycket träning och matcher så där faller de som inte har det intresset.

Jo, trist faktiskt, största orten och bra område.

 

[Snurrfian]

Jo, trist faktiskt, största orten och bra område.

Antagligen det som är problemet, det finns för mycket barn så föreningarna kan välja vilka barn de vill ha... Jag hörde att Korpen hade börjat få allt fler ungdomslag inom flera idrotter just för att de inte fick "plats" i storstädernas "elitlag". Det går ju inte att önska att alla ska bo i småstäder så det blir mer utrymme för barnen men ibland så undrar jag hur man ska komma tillrätta med problemen inom barnidrottande... Jag ser ju många fördelar för mina barn, men jag läser samtidigt om alla problem som faktiskt finns och oftast är det just i städer där det är stor tillgång på barn och föreningarna har möjlighet att "välja och vraka". Dessvärre gör det att många talanger kanske aldrig upptäcks istället...

 

[Björk]

Mmm jag tycker att sådana sporter är lite av ett problem. Fotboll, Bandy. Det är nästan ett krav att barnen ska hålla på med dem. Men som förälder är man extremt ointresserad och önskar att de kunde låta bli.

Har en fyraåring och pressen börjar komma, det är nästan barnmisshandel att inte starta med fotboll nu enligt hela släkten och omgivningen och jobbet (man ska uppoffra sig). Jag är så ointresserad av fotboll att jag vet inte hur jag ska beskriva hur ointresserad jag är. Ännu mer ointresserad är jag av att skjutsa barn i tio år till något jag tycker är meningslöst och sluta rida för att sitta bredvid på matcherna. suck.

(Att tycka att barnet kan hålla på med trevliga sysselsättningar som ridning, rollspel, dataspel, läsa böcker, kampsport, bågskytte, klättring, scouter vadsomhelst som kan vara kul för en förälder också är inte acceptabelt. Bah! sorry en käpphäst )

Känner igen mig lite i det där; dock inga påtryckningar från släkten. Men i omgivningen verkar oerhört många barn redan från 5-6 års ålder ha fullt med aktiviteter. Och någon slags lagsport är liksom "givet". Jag frågade faktiskt maken om just fotboll (eftersom vår äldsta tycker både det och bandy och basket är väldigt kul när vi leker hemma). Men maken; som själv vuxit upp som fotbollskille (och en duktig sådan) tyckte att näää, fy, det är så mycket ställa upp för oss föräldrar. Det är träningar flera gånger i veckan, sen matcher på helger och sen krav på att ställa upp och köra andras barn, sälja fika vid matcher och annat. Så han röstade ner det.
(Sen att jag (lite fördomsfullt) är rädd för att det inom många lagsportssammanhang som bandy, fotboll osv finns alldeles för mycket jämförelser och elittänk redan i tidiga år gör att jag har en ganska stark skepticism emot det. Jag misstror nog inte så mycket föreningarna och tränarna, men däremot misstror jag ganska många föräldrar.... om barnen brås på mig och inte är sådär värst talanfulla med bollar så finns en rädsla för att de ska få "nöta bänken" och/eller få höra och märka på kompisar att de är "dåliga"...).

Istället gick jag och den äldsta på "prova-på" som musikskolan på orten hade. Och nu spelar han klarinett (och har visat sig vara en riktig talang!); en dag i veckan är det lektion och en dag i veckan är han med i orkesterträning. Sen hade vi en tanke att ev köra lite golf också (något som maken och även jag i viss omfattning höll på med lite tills äldsta var några år gammal) och nu på sportlovet har vi två gånger varit iväg till en liten slalombacke (som tillsammans med ridning var mina sportintressen som barn/ung).

Även om lagsporter är positivt på många sätt så förstår faktiskt inte jag riktigt den tunga vikt som många verkar lägga vid det. Men jag är väl "skadad" som aldrig hållit på med sånt själv. Jag ser ju att sonen kan få gemenskap o kompisar i t ex orkestern eller om han går med i en slalomklubb eller föralldel ridklubb också. (Han har dock inte varit intresserad av att börja rida, även om han provat några enstaka gånger hos vänner till mig). Gemenskap och kompisar och samarbete tränar man ju då också, MEN man behöver inte känna "skuld" om familjen prioriterar något annat den helgen när det är tävling eller aktivitet; det är inte så att något LAG blir lidande på samma sätt som i en lagsport.

 

[Badger]

Jo det verkar bra!
Har också som du som sagt lite dåliga vibbar gentemot fotboll, hårda föräldrar eller hårda tränare och macho attityd tänker man sig sedan just att det inte känns som en sport som man kan bygga som intresse för livet. Vi får försöka hålla oss borta så länge det går helt enkelt. (när jag var liten red jag en gång i veckan och hängde med kompisar och joggade lite osv övrig tid. Och läste och läste och läste.)

 

[ameo]

Känner igen mig lite i det där; dock inga påtryckningar från släkten. Men i omgivningen verkar oerhört många barn redan från 5-6 års ålder ha fullt med aktiviteter. Och någon slags lagsport är liksom "givet".

Det är märkligt det där med lagsporter, jag håller med dig.

Våra barn går på friidrott och utan att vara en lagsport är det ju en grupp som tränar ihop och ändå får gemenskap. I vår lilla förening är det dessutom så att alla (från typ 9-10 år och uppåt) tränar samtidigt, i samma grupp. Detta gör att barnen får träna ihop med sina förebilder varje vecka, vilket är väldigt uppskattat. I vår förening finns allt från småbarn och gräsrötter till VM- och EM-deltagare...

 

[YlvaG]

Nu har jag ju inga barn, däremot sitter jag i hockeyföreningens styrelse (med sambon) för att det inte finns något folk. Nu bor vi i bandyns mecka (Hälsingland) och hockeyn är så lidande att vi får pusla med grannstadens hockeylag för att få ihop några lag öht. Det finns helt enkelt inte barn nog. Fotbollen blomstrar, handbollen verkar det går bra för (gemensam idrottspark) och såklart bandyn går det toppen för (vi ligger mellan Edsbyn och Bollnäs, somsagt bandy-mecka).

Samåkning är enda sättet för många barn att öht kunna hålla på med sport här. Inte för att föräldrarna själva ska kunna sporta utan helt enkelt för att dom jobbar och pendlar. Vuxnas träningar ligger alltid på kvällstid, vi är så måna om att barnen ska få möjligheten att dom får dom trevliga tiderna. Och det är ingen vuxen som tjafsar om det. Det är så det får lov att vara för att det ska gå ihop i obygden. (Att själva hjälpa till med allt arbete som en förening i obygden kräver däremot- det är giftigt...)

 

[Kattennizze]

Jag är tyvärr lite som du, Badger. Var lite lättad när sonen gav upp fotbollen snabbt och när bägge övergav hockeyn. Har aldrig sett en enda hel match i dessa sporter någonsin utöver sonens fotbollscuper. Sen tyckte jag det fort blev för hysteriskt. Fotbollscuper för sexåringar som hellre vinkade till mamma än vaktade mål, de sprang som yra höns på plan och fattade inte spelet. Varför tävlingar? Hockeyn skulle ha träning tre ggr/vecka + matcher på helger, för 8-åringar. Hysteriskt mycket.

O dessutom när man vet genom forskning att barn ska inte specialisera sig inom en idrott så tidigt! Sjukt. Det enda min 6-åring gör är barngympa som jag tillsammans med några andra föräldrar leder. Det är verkligen jätteroligt även om redskapsgymnastik kanske inte är det roligaste jag vet. Jag gillar fotboll och hockey men har en vag känsla av att mina barn kommer att hata det. Ridning är bara att glömma eftersom barnen är rädda för alla former av djur.

 

[Kattennizze]

Känner igen mig lite i det där; dock inga påtryckningar från släkten. Men i omgivningen verkar oerhört många barn redan från 5-6 års ålder ha fullt med aktiviteter. Och någon slags lagsport är liksom "givet". Jag frågade faktiskt maken om just fotboll (eftersom vår äldsta tycker både det och bandy och basket är väldigt kul när vi leker hemma). Men maken; som själv vuxit upp som fotbollskille (och en duktig sådan) tyckte att näää, fy, det är så mycket ställa upp för oss föräldrar. Det är träningar flera gånger i veckan, sen matcher på helger och sen krav på att ställa upp och köra andras barn, sälja fika vid matcher och annat. Så han röstade ner det.
(Sen att jag (lite fördomsfullt) är rädd för att det inom många lagsportssammanhang som bandy, fotboll osv finns alldeles för mycket jämförelser och elittänk redan i tidiga år gör att jag har en ganska stark skepticism emot det. Jag misstror nog inte så mycket föreningarna och tränarna, men däremot misstror jag ganska många föräldrar.... om barnen brås på mig och inte är sådär värst talanfulla med bollar så finns en rädsla för att de ska få "nöta bänken" och/eller få höra och märka på kompisar att de är "dåliga"...).

Istället gick jag och den äldsta på "prova-på" som musikskolan på orten hade. Och nu spelar han klarinett (och har visat sig vara en riktig talang!); en dag i veckan är det lektion och en dag i veckan är han med i orkesterträning. Sen hade vi en tanke att ev köra lite golf också (något som maken och även jag i viss omfattning höll på med lite tills äldsta var några år gammal) och nu på sportlovet har vi två gånger varit iväg till en liten slalombacke (som tillsammans med ridning var mina sportintressen som barn/ung).

Även om lagsporter är positivt på många sätt så förstår faktiskt inte jag riktigt den tunga vikt som många verkar lägga vid det. Men jag är väl "skadad" som aldrig hållit på med sånt själv. Jag ser ju att sonen kan få gemenskap o kompisar i t ex orkestern eller om han går med i en slalomklubb eller föralldel ridklubb också. (Han har dock inte varit intresserad av att börja rida, även om han provat några enstaka gånger hos vänner till mig). Gemenskap och kompisar och samarbete tränar man ju då också, MEN man behöver inte känna "skuld" om familjen prioriterar något annat den helgen när det är tävling eller aktivitet; det är inte så att något LAG blir lidande på samma sätt som i en lagsport.

Men alltså! Nuförtiden känns det som bajsnödiga medelklassföräldrar måste tvinga sina 3-åringar och 2-åringar in i det här aktivitetslivet! Det gäller att börja tidigt om de ska bli framgångsrika liksom med den hårda konkurrensen i framtiden! Såg ett program om en engelsk förälder med en 7-åring som hade varje minut helt veckan inplanerad med grejer...utöver skolan då. Galet galet galet! När ska man få vila, ha tråkigt, skapa på egen hand, fundera, bråka, titta på myrorna i skogen osv, bara vara liksom? Undrar hur stressade de blir av allt det här. Och om de mot all förmodan skulle vara utan lämplig aktivitet så sätter man en padda i händerna med lärorika program.