Förändra min livssituation

Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.

Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.

Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.

Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.

Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.

Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.

Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.

Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
 

Tänk på att du har rätt till att vara studieledig ifrån arbetet om du varit anställd minst sex månader i följd eller sammanlagt tolv månader under de senaste två åren, sök tjänstledigt istället för att säga upp du så behöver du inte jobba heltid och studera samtidigt. (Arbetsgivaren kan försena din studiestart med 6 månader men det får vi hoppas att de inte gör).
Det blev faktiskt så att jag får tjänstledigt! :up:Kollegor har blivit nekade studieledighet pga. personalbristen så jag vågade inte hoppas på det alls. Nu förstod, som tur var, min chef att det skulle innebära en risk för både mig och verksamheten om jag skulle gå tillbaka. Det kunde nog inte ha löst sig på bättre sätt!
 
Tänk på att du har rätt till att vara studieledig ifrån arbetet om du varit anställd minst sex månader i följd eller sammanlagt tolv månader under de senaste två åren, sök tjänstledigt istället för att säga upp du så behöver du inte jobba heltid och studera samtidigt. (Arbetsgivaren kan försena din studiestart med 6 månader men det får vi hoppas att de inte gör).
Nu har TS blivit beviljad tjänstledighet. Men det är inte en rättighet men kan vara en möjlighet om arbetsgivare har möjlighet att bevilja det.
 
Det blev faktiskt så att jag får tjänstledigt! :up:Kollegor har blivit nekade studieledighet pga. personalbristen så jag vågade inte hoppas på det alls. Nu förstod, som tur var, min chef att det skulle innebära en risk för både mig och verksamheten om jag skulle gå tillbaka. Det kunde nog inte ha löst sig på bättre sätt!
Vad kul för dig.

Stort grattis!
 
Nu har TS blivit beviljad tjänstledighet. Men det är inte en rättighet men kan vara en möjlighet om arbetsgivare har möjlighet att bevilja det.
Det är reglerat i lag, så jo det är en rättighet.

Förutsatt att man uppfyller de förutsättningar om anställning som redan nämnts, så kan inte AG neka, bara skjuta på det en viss tid.
 
Nu har TS blivit beviljad tjänstledighet. Men det är inte en rättighet men kan vara en möjlighet om arbetsgivare har möjlighet att bevilja det.


Kan har rätt till tjänstledighet.

Det är reglerat i lag, så jo det är en rättighet.

Förutsatt att man uppfyller de förutsättningar om anställning som redan nämnts, så kan inte AG neka, bara skjuta på det en viss tid.

Det är en rättighet enligt lag.
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...74981-om-arbetstagares-ratt-till_sfs-1974-981

Det finns vissa regler men en rättighet är det.
Mina kollegor har blivit nekade att gå på tjänstledighet vid tiden som de ansökt om men jag tror inte någon har fått besked om att de aldrig kommer att beviljas tjänstledighet.
Men jag är ganska säker på att det gått längre än 6 månader sedan ena kollegan bad om att få gå 🤔 Personalbrist anges som orsak 🤷‍♀️ Och covid innan dess såklart.
 
Nu har TS blivit beviljad tjänstledighet. Men det är inte en rättighet men kan vara en möjlighet om arbetsgivare har möjlighet att bevilja det.

Som du redan har fått svar så är det reglerat i lag att man har rätt att få tjänstledigt för studier.
 
Mina kollegor har blivit nekade att gå på tjänstledighet vid tiden som de ansökt om men jag tror inte någon har fått besked om att de aldrig kommer att beviljas tjänstledighet.
Men jag är ganska säker på att det gått längre än 6 månader sedan ena kollegan bad om att få gå 🤔 Personalbrist anges som orsak 🤷‍♀️ Och covid innan dess såklart.
Oftast så vet man ju inte hela historien bakom och denna lag är inte okänd för utbildad HR-personal.
I den länk med lagen jag la in står det tydligt att man kan dra in både fack och gå till domstol om arbetsgivaren krånglar. Min gissning är att kraven inte uppfyllts från arbetstagaren. Alt att arbetsgivaren försökt en fuling.
Denna lag gäller alltså bara studier. Tjänstledighet generellt har man inga rättigheter att få utan det är några få anledningar bara som är ens rättighet, där studier är en (och typ om ens partner flyttar långt i sitt jobb och man "måste" följa med) . Alla andra anledningar är på arbetsgivarens goda vilja.
 
Glad över att första tentan gick så bra och att den skriftliga delen av projektarbetet är klar :)Om några veckor är det dags för första programmeringskursen :nailbiting: Som tur är har jag lärt känna några fina människor, med lite olika erfarenheter av programmering, som är drivna och inte verkar ha något emot att träffas på fritiden och sitta och traggla kod med mig framöver :heart
Hatar att vara ny på nya jobbet men det går liksom inte att komma runt det :laugh: Ryggen gråter över att dammsuga och moppa fiket efter stängning men jag försöker att vara flitig med fysioterapiövningarna. Det får gå så länge det går! Håller utkik efter andra jobb men det har varit tufft att ens få komma på intervjuer :(
Försöker glädja mig åt att jag hittills kämpat på och gör nya saker, att jag inte är fast på mitt gamla jobb. Med studier och nytt jobb igång sedan några veckor börjar "smekmånaden" lägga sig och det är lite kämpigt, speciellt med maten. Men det vore i och för sig orimligt att hela livet skulle förändras i ett kast!
Imorgon är jag busig och skippar ett icke-obligatoriskt seminarium för att promenera och få igång blodcirkulationen inför jobbhelg istället :D
 
Det är väldigt svårt och tungt med studierna just nu. Jag började studierna med en väldig panik för finansieringen framåt och har jobbat en hel del sedan augusti. Med 100% studier, 40% jobb och traumabearbetning har jag förstört för mig själv :banghead: Verkar ha svårt för innehållet i utbildningen, för även fast jag lägger minst 8 timmar per dygn på att plugga så går allt lååångsamt att lära in. Jag läser samma kurslitteratur om och om igen. Och förstår inte alltid ändå... Detta har lett till att jag ligger efter med en tenta och tror inte att jag kommer kunna prestera på kommande två tentor heller :cry: Allt slit för att ha råd att plugga om ett år för att misslyckas med tentor så jag inte ens kan ta mig dit och måste betala tillbaka studielån... Vet inte hur jag ska lyckas betala tillbaka till CSN eller vad jag ska göra nu om jag inte får läsa vidare.
 
Det är väldigt svårt och tungt med studierna just nu. Jag började studierna med en väldig panik för finansieringen framåt och har jobbat en hel del sedan augusti. Med 100% studier, 40% jobb och traumabearbetning har jag förstört för mig själv :banghead: Verkar ha svårt för innehållet i utbildningen, för även fast jag lägger minst 8 timmar per dygn på att plugga så går allt lååångsamt att lära in. Jag läser samma kurslitteratur om och om igen. Och förstår inte alltid ändå... Detta har lett till att jag ligger efter med en tenta och tror inte att jag kommer kunna prestera på kommande två tentor heller :cry: Allt slit för att ha råd att plugga om ett år för att misslyckas med tentor så jag inte ens kan ta mig dit och måste betala tillbaka studielån... Vet inte hur jag ska lyckas betala tillbaka till CSN eller vad jag ska göra nu om jag inte får läsa vidare.


Försök att få stöd från skolan istället för att få panik och ge upp. Kan ju finnas stöttning från institutionen på något sätt. Prata med någon om det finns några möjligheter.
 
Det är väldigt svårt och tungt med studierna just nu. Jag började studierna med en väldig panik för finansieringen framåt och har jobbat en hel del sedan augusti. Med 100% studier, 40% jobb och traumabearbetning har jag förstört för mig själv :banghead: Verkar ha svårt för innehållet i utbildningen, för även fast jag lägger minst 8 timmar per dygn på att plugga så går allt lååångsamt att lära in. Jag läser samma kurslitteratur om och om igen. Och förstår inte alltid ändå... Detta har lett till att jag ligger efter med en tenta och tror inte att jag kommer kunna prestera på kommande två tentor heller :cry: Allt slit för att ha råd att plugga om ett år för att misslyckas med tentor så jag inte ens kan ta mig dit och måste betala tillbaka studielån... Vet inte hur jag ska lyckas betala tillbaka till CSN eller vad jag ska göra nu om jag inte får läsa vidare.

Är rätt säker på att man inte behöver betala tillbaka studielån bara för att man inte klarar poäng, däremot så får man inte nytt CSN förens man pluggat ikapp poängen. Så var det för mig i alla fall. :)
 
Är rätt säker på att man inte behöver betala tillbaka studielån bara för att man inte klarar poäng, däremot så får man inte nytt CSN förens man pluggat ikapp poängen. Så var det för mig i alla fall. :)
Helt sant! Det blir först när jag pausar/hoppar av som jag får betala tillbaka. Tyvärr blir det svårt att läsa om igen utan studielån (men helt rimligt att inte få lån för samma kurs 2 ggr dock!)
 
Försök att få stöd från skolan istället för att få panik och ge upp. Kan ju finnas stöttning från institutionen på något sätt. Prata med någon om det finns några möjligheter.
Har pratat med studievägledaren (som är väldigt bra) men det är tyvärr inte så mycket som kan anpassas från skolans håll. Har väntat snart 4 månader på ett intyg från läkare för att ansöka om att studera på deltid hos CSN men det går trögt...
 
Fick besked från CSN idag att de helt slutar betala ut studielån och -bidrag pga. min läkare inte skrivit sjukintyg för en period på 9 dagar då jag var sjukanmäld till FK.
Det känns knepigt att jag inte har rätt till studielån alls nu även fast jag varit tillbaka i skolan sedan länge :confused: Att jag behöver betala tillbaka för de 9 dagarna som det saknas intyg för känns mer rimligt för mig.
Det måste ju vara att FK inte meddelat att jag är friskanmäld för att de väntar på intyg?

På första sjukdagen ringde jag till min mottagning och sa att jag var för sjuk för att gå till skolan och jobbet och behövde träffa läkare för bedömning om behov av sjukintyg. Hänvisades till läkartid 4 veckor från då jag ringde. Jag kunde inte gå till skolan eller jobbet just då (behovet fanns ju även fast det inte fanns någon läkartid) men kände mig tillräckligt okej för att gå tillbaka till skolan och jobbet igen efter 9 dagar. Friskanmälde mig. Gick efter 4 veckor till besöket och läkaren bekräftade att hon också bedömde att jag var försämrad - fortfarande och givetvis då när jag var sämre. Sedan kom aldrig något intyg. Kontaktat mottagningen flera gånger om intyget, de har sagt att de ska ta upp det med läkare. Nu har läkaren sagt till övrig personal att hen inte kan skriva något intyg retroaktivt :arghh: Hur skulle jag ha löst det då? VC hänvisade bara till mottagningen (vilket är rätt) och mottagningen kunde inte erbjuda någon tid. Akutsjukvården skriver inte sjukintyg för kroniska besvär. Och varför kan ingen ha sagt något om att det inte blir något intyg tidigare?!
 
Känner mig så vilsen i hur jag ska hantera mitt mående och skolan just nu. Varje studiesession börjar med gråt och ångestkaos någon-några timmar innan jag ev. kan sansa mig nog för att kunna stå/sitta och läsa. När jag väl läser så tappar jag tråden, läser men minns inte innehållet i texten. Gör om uppgifter gång på gång för att jag inte förstår vad jag har gjort. En uppgift som ska ta 90 timmar har jag suttit med i 2 månader och är inte närheten av att vara klar. Försöker att acceptera att det går långsamt men möjligheterna att fortsätta plugga rinner ifrån mig. Nu är mitt CSN indraget och jag väntar på möte med AF om jobbsökande. Jag orkar inte tänka på att hur jag löser det med heltidstjänst just nu.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Har haft ett jättebra samtal idag med psykolog på företagshälsovården. Vi pratade om allt möjligt; min fysiska och mentala hälsa, PTSD...
Svar
0
· Visningar
422
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok Det hade kunnat vara ett paradis. Vi hade kunnat ge varandra kärlek och respekt. Se varandra, lyfta varandra, inkludera varandra. Vi...
Svar
1
· Visningar
442
Senast: Hera_62
·
  • Artikel
Dagbok Nu har jag jobbat på mitt jobb i två månader. Frågan är om jag har lärt mig så mycket som jag borde ha gjort eller för lite? Jag vet...
Svar
1
· Visningar
1 273
Senast: Enya
·
  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
743

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Byta jobb. Men vad göra?
  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Vabruari

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp