Försöker orka

Egentligen är livet bra.
Men det har varit många tuffa år, och jag är helt slut. Mår verkligen inte bra. Jag försöker rensa upp bland relationer som inte får mig att må bra. Men jag är verkligen inte en härlig person nu.. Så arg och så ledsen inom mig.
Jag klarar av att ta hand om mitt barn även om jag är väldigt trött. Men jag har inte lust med någonting längre.
Bråkar med en familjemedlem av och till. Senast idag. Hen förstår inte och jag förklarar väl dåligt. Vill ha en relation men jag känner mig bara så fel.
Det känns inte som det finns nån hjälp att få heller. Utom kanske lite KBT. Och det har jag prövat förr, har aldrig hjälpt. Vill bara känna mig lite mindre ledsen.

 

[Noxos]

Förutom KBT, har du fått något förslag på ev medicinering?
Jag vet inte alls hur din situation ser ut och kan bara prata utifrån mig själv..
Men medicinering gjorde att jag kunde ta till mig KBTn. Utan den hade jag inte orkat någon form av behandling (och har accepterat att jag kommer äta psykofarmaka resten av mitt liv. För att ha ett liv, dvs så värt!)
Hoppas du hittar ditt sätt att må bättre .

 

[Linn-Nora]

Förutom KBT, har du fått något förslag på ev medicinering?
Jag vet inte alls hur din situation ser ut och kan bara prata utifrån mig själv..
Men medicinering gjorde att jag kunde ta till mig KBTn. Utan den hade jag inte orkat någon form av behandling (och har accepterat att jag kommer äta psykofarmaka resten av mitt liv. För att ha ett liv, dvs så värt!)
Hoppas du hittar ditt sätt att må bättre .

Tack för ditt svar
Jag har ätit psykofarmaka förr, olika sorter fördelat på nästan 20 år. För mig blir det inte bra av olika skäl så när jag var 31 slutade jag.
Jag tror att jag skulle behöva någon att prata med primärt någon som bara lyssnar utan att döma. I min närhet är det bara min man som gör det, och det är fint och ett privilegium. Men han ska inte behöva bära det. Inte hela tiden.
Enda gången terapi har fungerat för mig, eller börjat fungera, var hos en privat psykolog. Hon bekräftade mig och fick mig att inte känna mig som att det är fel på mig. Utan att mitt mående var en reaktion. Och det var så befriande! Men hon var dyr så jag fick sluta gå till henne.

 

[Linn-Nora]

På måndag ringer jag mvc och ber om att få sjukskrivning. Har varit hos psykolog och hon lyfte att det nog var en bra idé.

Är så nere att jag har inte lust med något.

Antar att det är hormonell men det gör det inte mer verkligt.

När jag mår såhär känns det som att jag inte ens borde blivit gravid. Jag känner att jag ångrar mig, men nu är det för sent.
Alla gratulerar när det får veta och jag vill bara ut ur min kropp.
Visst är sparkarna mysiga egentligen. Men jag känner nästan ingenting. Det är som om jag hållt handen på nån annans mage.
Ingen känsla av längtan eller någonting.
Är så tom...

Kämpade länge för det här. Och nu vill jag inte.
Det är förbjudet att känna så. Vilket gör att jag även skäms.

Det är en bebis i min mage. En levande bebis. Helt oskyldig.
Och jag känner såhär.

Det är en jävla skam.

Sitter av tiden på mitt jobb. Får gjort det viktigaste. Men inte mer.

 

[Gnist]

Kämpade länge för det här. Och nu vill jag inte.
Det är förbjudet att känna så. Vilket gör att jag även skäms.

Det är en bebis i min mage. En levande bebis. Helt oskyldig.
Och jag känner såhär.

Det är en jävla skam.

Inte alla får smooth sailing med daglig champagne och räkmacka genom en graviditet och det är absolut inget att skämmas för att du känner dig avtrubbad för tillfället.

 

[Linn-Nora]

Inte alla får smooth sailing med daglig champagne och räkmacka genom en graviditet och det är absolut inget att skämmas för att du känner dig avtrubbad för tillfället.

Så är det ju.. Jag är rädd att det inte kommer vända ens när bebisen är ute.
Just nu känns allt nattsvart nästan.

Och jobbet är inte bra.
Dom ska anställa en till i samma roll som mig. Bara det att det finns inte ens för mig att göra. Så frågan är om jag har nåt jobb sen.
Den nya är mer kvalificerad än mig trots att jag jobbat där i fyra år.. Så hen lär väl få överta min roll.

Hatar att vara så jävla deppig.

 

[Gnist]

Så är det ju.. Jag är rädd att det inte kommer vända ens när bebisen är ute.
Just nu känns allt nattsvart nästan.

Och jobbet är inte bra.
Dom ska anställa en till i samma roll som mig. Bara det att det finns inte ens för mig att göra. Så frågan är om jag har nåt jobb sen.
Den nya är mer kvalificerad än mig trots att jag jobbat där i fyra år.. Så hen lär väl få överta min roll.

Hatar att vara så jävla deppig.

Jag önskar att jag kunde säga att det blir bättre, men det går ju inte.

Så istället säger jag att du gör det bästa du kan utifrån din verklighet och det är gott nog.
Det är verkligen gott nog, på riktigt och det - den känslan hoppas jag att du får landa i.
Kanske inte nu, men det kan ju ligga och gro lite och sen smyga sig fram.

 

[Blyger]

Tror du att MVC kan fixa någon att prata med också, så inte bara sjukskrivning?

 

[Linn-Nora]

Jag önskar att jag kunde säga att det blir bättre, men det går ju inte.

Så istället säger jag att du gör det bästa du kan utifrån din verklighet och det är gott nog.
Det är verkligen gott nog, på riktigt och det - den känslan hoppas jag att du får landa i.
Kanske inte nu, men det kan ju ligga och gro lite och sen smyga sig fram.

Tack för dina ord
Någon gång lär det bli bättre, det är så tärande nu och svårt att se ibland.

Men jag uppskattar verkligen det du skriver, och ska försöka ta till mig det.. Just att känna att det är gott nog är svårt, men jag ska försöka upprepa det för mig själv och se din text framför mig

 

[Linn-Nora]

Tror du att MVC kan fixa någon att prata med också, så inte bara sjukskrivning?

Jag har fått komma till en psykolog via dom. Var där i veckan. Jag gillar henne men det är så svårt att öppna sig helt tycker jag. Ska dit näst nästa vecka igen. Får försöka blir bättre på att inte tona ner hur jag känner mig.
Är så typiskt "duktig" när jag pratar med vårdpersonal. Och rädd att de ska döma mig om jag öppnar upp helt.

 

[Kilauea]

Jag har haft graviditetsdepression bägge mina graviditeter. Ångrat mig, samtidigt som jag haft starka känslor för bebis i magen. Pratat om abort för jag hade såna skuldkänslor gentemot storebror, samtidigt som jag grät för att jag ville ha bebis med.

För min del har det nog varit hormonellt utlöst (utöver återkommande depressioner som diagnos) och blivit bättre när bebis varit ute.

Hoppas det blir så för dig med . En sjukskrivning är inget nederlag utan en chans för kroppen att läka, både fysiskt och psykiskt.

 

[Islandshästryttare]

Jag har fått komma till en psykolog via dom. Var där i veckan. Jag gillar henne men det är så svårt att öppna sig helt tycker jag. Ska dit näst nästa vecka igen. Får försöka blir bättre på att inte tona ner hur jag känner mig.
Är så typiskt "duktig" när jag pratar med vårdpersonal. Och rädd att de ska döma mig om jag öppnar upp helt.

Jag tycker du ska ta upp tankarna du har om rädslan att bli dömd om du öppnar upp helt i början av nästa samtal. Hur skulle det kännas för dig? Att liksom dra fram och prata om just detta med psykologen kan göra att det löser en knut så att du sen kan gå vidare och öppna upp bit för bit i din takt.

 

[Linn-Nora]

Jag har haft graviditetsdepression bägge mina graviditeter. Ångrat mig, samtidigt som jag haft starka känslor för bebis i magen. Pratat om abort för jag hade såna skuldkänslor gentemot storebror, samtidigt som jag grät för att jag ville ha bebis med.

För min del har det nog varit hormonellt utlöst (utöver återkommande depressioner som diagnos) och blivit bättre när bebis varit ute.

Hoppas det blir så för dig med . En sjukskrivning är inget nederlag utan en chans för kroppen att läka, både fysiskt och psykiskt.

Det är så tungt att ha det så. För det förväntas ju att man ska vara så glad.
Det som skrämmer mig är att jag inte ens har särskilt starka känslor för det lilla livet i magen.

Jag kan förstå att det förmodligen är hormonellt för mig också och hoppas det lättar när bebis är ute.

Tack Jag tror sjukskrivning är oundvikligt just nu. Är så slut att jag inte fungerar. Får se vad som säger.

Tack för dina ord

Jag tycker du ska ta upp tankarna du har om rädslan att bli dömd om du öppnar upp helt i början av nästa samtal. Hur skulle det kännas för dig? Att liksom dra fram och prata om just detta med psykologen kan göra att det löser en knut så att du sen kan gå vidare och öppna upp bit för bit i din takt.

Kanske ska göra det.. Kanske kan jag våga säga som det är i så fall.
Känner mig bara så hemsk

 

[Blyger]

Det som skrämmer mig är att jag inte ens har särskilt starka känslor för det lilla livet i magen.

Det här funderar jag på ibland.
Vad är ens starka känslor? Alltså, vem bestämmer vad som är starkt nog? Räcker det inte med att bara vara neutral eller lätt positiv?

 

[Gnist]

Det som skrämmer mig är att jag inte ens har särskilt starka känslor för det lilla livet i magen.

Jag hade inga starka känslor under nån graviditet, men jag var också tillfreds med livet som helhet rent allmänt och mådde bra i kropp och knopp, så för mig fanns inte tanken att det var något udda/konstigt med det.

Jag var liksom bara nöjd överlag under graviditeterna, inga känslostormar öht

Kontentan är alltså att jag tycker inte att du ska oroa dig över att starka känslor inte finns nu.