Förvirrad!

[Bobbo]

lägger denna tråden under äldre ungdom då det handlar mer om mitt mående än min pålle.

För någon månad sen var jag med i en ridolycka med min ena häst. Hon slängde av mig ( tog direkt ut vet. ) och visade sig att hon hade spännt sig i hagen då det var snö och halt ute och hade ont efter det. Jag själv flög in i en stenmur och tillbringade natten på akuten. Nu sitter spåren i och jag är livrädd tror jag..
Jag har tidigare ridit in unghästar och aldrig varit rädd för något, jag har bara hoppat upp och ridit.
Jag vet att hon inte gjorde det med mening, utan att hon gjorde det för att hon hade ont!! men vad gör jag åt min rädsla?

Tankarna har gått så långt att jag funderat på att sälja henne.. hon kom ny till mig i vintras och hon var då VÄLDIGT omusklad! Förra ägaren hade i stort sett haft henne som sällskap och kommit på att hon kunde bli så mycket mer med rätt ryttare. Därför köpte jag henne, det var kärlek vid första ögonkastet!! de hade ridit henne i skogen då och då och hon var inriden som unghäst, men hade aldrig kommit längre än så.
"perfekt" tänkte jag.
" En häst att utbilda själv, kan ju inte bli bättre!"

Jag tvivlar inte en sek. på henne utan det är jag som är problemet! olyckan har satt sina spår och jag är inte alls samma person jag tidigare var!
Känns inte rättvist mot verken henne eller mig att vi ska hålla på som vi gör nu.
Självklart rider jag henne, och vi har gjort stora framsteg!!
Jag har fixat ny sadel som sitter perfekt och hon har börjat muskla på sig! Hon är otroligt fin på alla sätt!! Bara tanken på att sälja henne får mig att börja gråta!
Jag har aldrig gett upp tidigare och tänker inte göra det nu heller! men vad gör jag åt min rädsla?

vet egentligen inte vad jag vill ha ut av denna tråden.. Mest ventilera mina tankar lite.

/ Beccahedberg

 

[muppia]

Sv: Förvirrad!

Ta dagen som den är.
Jag tror att den här tråden ändå hamnar i ridforumet eftersom det handlar om dig som ryttare vad jag förstod.

Jag är lite i samma sits som du men inte samma problem, jag har fastnat i hoppningen. Men den historien kan vi strunta i att ta upp.

Vad gör ni, vad menar du med att det inte går att fortsätta att ha det så som ni har?

Jag tror att du behöver sänka dina krav och släppa ALLT som finns i framtiden. Det är även vad jag fått göra, oavsett om det handlar om hästar eller jobb/plugg eller ja, vad som helst.

Pressa dig inte själv, ta dagen som den är, gör det bästa av den. Njut av det som gick bra idag. Du måste ändra tankesätt också, det behöver inte bli från "Jag klarar det inte" till "Jag klarar det!" utan "Det går framåt" och det ger dig en annan känsla omedelbart. Håll dig vid den känslan.

Jag går på DBT-behandling (pga psykisk sjukdom) där även lite KBT ingår just för jag måste ändra mitt tankebeteende.

Tänk på vad din tanke ger för känsla, vad känslan ger för handling, handlingen ger dig en tanke. Tänker man negativt så hamnar man direkt i den onda cirkeln. Bryt cirkeln genom att byta ut tanken till något som är positivt men ändå rimligt. För vissa fungerar det att lura hjärnan, för mig fungerar inte och då får jag tänka lite annorlunda.

Om det fungerar i längden får vi ju se, resultatet kommer ju uppenbara sig och jag vägrar tänka negativt, det måste gå. Men jag måste släppa mina förväntningar och leva i nuet. Det kanske är vad du behöver göra. Din häst är ju ung, ni hinner!

 

[FancyFace]

Sv: Förvirrad!

Är lite svårt att komma med konkreta tips då jag inte fattar vad du är rädd för-är det att rida överhuvudtaget eller är det tex att galoppera eller at rida vid just det ställe du åkte av?

Är själv hopprädd efter en ridolycka. Det var hemskt att sitta upp igen men nu (3 år senare) har jag faktiskt börja hoppa igen Inte så högt dock (75 cm) och vi är inte helt 100 som ekipage heller (pålle är lite oschysst och tycker han ska placeras rätt i avstånd -och tydligen är det mm-mätning som gäller. Vi börjar dock få ihop något slags förtroende och mod så det går framåt.
Nog om mig

Några tips:
-Det viktigaste: STRESSA INTE FRAM NÅGOT!! Låt det ta tid
-jobba med en sak i taget
-har du möjlighet att rida annan häst som du har förtroende för och testa att göra det läskiga sakerna med denna?
-sätt upp ett mål och jobba mot det
-läs "Ridning och Rädsla" och jobba med mental träning

Lycka till!

 

[CBJack]

Sv: Förvirrad!

Har du någon som kan leda henne när du rider tills du känner att du vågar rida helt själv? Du måste helt enkelt övervinna din rädsla efter olyckan och det spelar ingen roll om du skaffar en annan häst, och sluta rida tror jag inte är en bra ide heller.

Jag vet att det finns naturläkemedel på hälsokost som dämpar rädsla och nervositet, kanske det kan vara värt att testa

Du måste helt enkelt jobba med din rädsla och jag har full förståelse för att det är mer än tufft. Uppdatera gärna oavsett vilket beslut det blir och om hur det ev går för dig.

 

[Masse]

Sv: Förvirrad!

Det är ju inte så länge sedan det hände, så ge det tid. Låt det få gå framåt med babysteps och låt det få ta tid. Om känner likadant till hösten/vinter så kan börja fundera på att sälja inte innan i alla fall.

 

[Bobbo]

Sv: Förvirrad!

Tack för alla svar!!

Jag låter nu en tjej i stallet hålla igång henne, medan jag tar det i min egna takt! ( pållen min blir knäpp om hon får stå ;P )
Jag rider henne utan problem när jag väl tar tummen ur röven och ger mig f*an på att sadla, tränsa och sitta upp!
Det är just det att verkligen bestämma sig för att man SKA!
Kör typ med "njaaa, men jag tar det imorgon istället osv osv osv."

Det sjuka är att jag alltid har ursäkter, men när jag väl sitter på ryggen går det bra, tills hon börjar dumma sig. ( typ vägra gå, spänner sig, och lådsas bli rädd för saker ) då slår det snett i huvudet och jag börjat tveka på både henne och mig.

Låter lite konstigt kanske, svårt att förklara!
Men verkligen tack för alla svar! Jag tänker som sagt inte ge upp denna gången heller!
Man får lära sig leva med att vissa saker tar lite tid, ( världens mest envisa och mest tålamodslösa person, vet dock inte hur det går ihop )
Man blir så frustrerad över att det man älskar mest, samtidigt får en att känna obehag, och inte funkar såsom man vill.

/ Beccahedberg

 

[Roucle]

Sv: Förvirrad!

Så du reagerar och känner inför att rida henne nu är fullt förståligt och en naturlig reaktion. Så har egentligen inte mer än andra att säga, det är bara att ta en dag i taget.

Jag blir rädd ibland, känner att jag inte klarar av pålle när han krånglar. Mestadels för att han och jag hade en svår vintras med endast motgångar. Men jag vet att jag kan egentligen, så det gäller ju att ta tag i sig själv.

Men go girl! Jag tror du klarar du klarar av det här super, du verkar vara en målmedveten tjej med bra erfarenhet Lycka till !

 

[Gullegryn]

Sv: Förvirrad!

Hej,
det finns en lång tråd som heter "Rädda ryttare"

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?p=13591974#post13591974

Kan kännas skönt att inte vara ensam om rädslan. Jag har tyvärr också blivit rädd efter en otäck olycka. Jag kämpar ett tag till annars får jag väl syssla med annat.

Lycka till/Gg

 

[Sickan]

Sv: Förvirrad!

Att vara rädd är jobbigt vad det än gäller i livet. Till slut blir man rädd för att blir rädd.
Ett tips är att schemalägga din aktivitet med hästen. Det är bra att du har någon som kan hjälpa dig och tar hand om hästen vissa dagar. Om du gör så att du har bestämda dagar när hästen "är din" så gör ett träningsschema för de dagar du har henne. Träningen går ut på att du känner att du har kontroll, alltså inte träna hästen. Jag vet inte hur du vågar rida när du väl rider men en jag känner var i din situation (skiträdd efter en avfallning!!!!)och vi gjorde följande:
Dag 1 uteritt i skritt med ledare. Jag släppte inte henne utan höll i grimskaftet hela tiden.
Dag 2 ridning i ridhus med tränare (jag). Vi skrittade mycket men gjorde många övningar, volter, halter, skolor. Sedan kunde jag lägga in trav EN långsida, inte mer utan ryttaren SKULLE sakta av då även om hon ville trava mer. Detta för att inte komma till läget när modet svek utan sluta när viljan att fortsätta fanns.
Dag 3 longering
Dag 1 igen
Detta är kanske alldeles för låg nivå för dig men jag tror du förstår principen. Detta förbestämda schema hjälpte ryttaren att mentalt förbereda sig på vad som skulle göras och att jag fanns där så det gick inte att komma undan Efter hand ökade vi på och idag fungerar det. Hon blir aldrig en modig ryttare men fullt fungerande och tävlar dressyr. Lycka till!