Frågor om döva, teckenspråktolk och arbetslivet

Säg att hon hade fått en tolk under utbildningen. Sen sökt jobb. Vem skulle betala för tolken? Hade någon gjort det? Eller hade hennes utbildning varit bortkastad om hon ändå inte kan få jobb inom yrket? Ska arbetsgivaren betala två löner (hennes och tolkens) istället för en? Betalar staten tolkarnas lön idag? Kan en person en tolk med sig på arbetstid 100% av tiden? Det är ju superbra om så är fallet! Hur funkar det?
Det här har @Asko försökt svara på men det beror som sagt även på var man är anställd och hur stort behovet är. Säg att man jobbar på ett äldreboende med enbart hörselskadade brukare som redan använder teckenspråk, då är det en stor tillgång och det behövs med störst trolighet ingen tolk eftersom övrig personal även kan teckenspråk. Skulle personen istället arbeta med äldre som är synskadade, ja då uppstår det stora problem.

Man har rätt till assistans om man bedömer att det finns behov, det finns många som har assistenter för att kunna utföra sitt arbete eller bara för sin överlevnad, en teckentolk skulle kunna ses som en assistent.

Det är svårt att ge några raka svar eftersom det beror mycket på hur mycket hjälp personen behöver, vad jobbet kräver osv.
 
Varför inte? Även folk med teckenspråk som förstaspråk behöver ju vård? Vi anser ju uppenbarligen att det inte är problem när dessa vårdtagare inte får vårdgivare som kan kommunicera ordentligt med dem, med tanke på vilka problem de möter i såna sammanhang. Varför är det så mycket viktigare att hörande får vårdgivare som är flytande inom vårt språk? Det finns utan tvekan ett behov av folk med flytande teckenspråk inom vården.

Bara spånar vilt, men det finns ju massor av folk med olika språk som förstaspråk som behöver vård, och som inte pratar någon eller mycket lite svenska. Arbetsgivaren kan säkert tycka att det är en stor tillgång med någon som pratar ytterligare språk, speciellt ett som de ofta får in patienter som pratar. Men det väljs väl (?) ofta bort folk som inte pratar svenska också, eftersom det försvårar arbetet kollegorna emellan och begränsar den anställde i vilka patienter den kan ta.

Jag säger inte att det är rätt eller fel, men jag kan tänka mig att det är så det resoneras.
 
Det här har @Asko försökt svara på men det beror som sagt även på var man är anställd och hur stort behovet är. Säg att man jobbar på ett äldreboende med enbart hörselskadade brukare som redan använder teckenspråk, då är det en stor tillgång och det behövs med störst trolighet ingen tolk eftersom övrig personal även kan teckenspråk. Skulle personen istället arbeta med äldre som är synskadade, ja då uppstår det stora problem.

Man har rätt till assistans om man bedömer att det finns behov, det finns många som har assistenter för att kunna utföra sitt arbete eller bara för sin överlevnad, en teckentolk skulle kunna ses som en assistent.

Det är svårt att ge några raka svar eftersom det beror mycket på hur mycket hjälp personen behöver, vad jobbet kräver osv.

Om man tar ett hypotetiskt scenario. Döv person som är duktig inom sitt vårdyrke men som inte kan komunicera på annat sätt än teckenspråk och kroppsspråk. Vad händer när personen söker ett jobb där hen skulle behöva en tolk större delen av arbetsdagen? Säg att hen dessutom är nyutexaminerad och saknar arbetslivserfarenhet och därmed inte är extra attraktiv på arbetsmarknaden. Det måste vara väldigt svårt i många yrken!
 
Nä, idag är tillgängligheten skitkass för döva, som därmed inte har samma tillgång till vanliga samhällsfunktioner som hörande. De glöms bort i anpassningen, precis som att vi glömmer bort här att även döva behöver vård under livet och då självklart ska kunna få en korrekt kommunikation med vårdgivaren. Så varför tänker vi att en döv vårdgivare enbart skulle jobba med hörande? Varför har hörande mer rätt till en korrekt kommunikation som vårdtagare än vad döva har?
Detta!!

Döva och hörselskadade blir ju också gamla och behöver omsorg. Det är väl fantastiskt om det utbildas teckenspråkskunniga uskor och sskor.
 
Om man tar ett hypotetiskt scenario. Döv person som är duktig inom sitt vårdyrke men som inte kan komunicera på annat sätt än teckenspråk och kroppsspråk. Vad händer när personen söker ett jobb där hen skulle behöva en tolk större delen av arbetsdagen? Säg att hen dessutom är nyutexaminerad och saknar arbetslivserfarenhet och därmed inte är extra attraktiv på arbetsmarknaden. Det måste vara väldigt svårt i många yrken!
Ja, och det är där det behöver ske en förändring, så det inte ska vara så förbannat svårt.
 
Om man tar ett hypotetiskt scenario. Döv person som är duktig inom sitt vårdyrke men som inte kan komunicera på annat sätt än teckenspråk och kroppsspråk. Vad händer när personen söker ett jobb där hen skulle behöva en tolk större delen av arbetsdagen? Säg att hen dessutom är nyutexaminerad och saknar arbetslivserfarenhet och därmed inte är extra attraktiv på arbetsmarknaden. Det måste vara väldigt svårt i många yrken!
Klart det är svårt, men vi behöver bli mer inkluderande och att låta folk utbilda sig är ett steg i rätt riktning. Man kan dra paralleller med kvinnorörelsen, tidigare ansåg man att kvinnor inte lämpade sig som läkare, lärare för äldre barn och gud bevars undervisa på universitet, det kan aldrig bli bra och tänk så besvärligt om kvinnorna behöver besöka toaletten. Idag är det ingen som tycker att det är problematiskt med kvinnor inom alla yrken, till och med militären och räddningstjänsten har släppt in kvinnor och det fungerar. Nu är det dags att släppa in andra grupper som har blivit hindrade för att man har antagit att det inte fungerar istället för att se möjligheterna att det kan fungera.
 
Ja, och det är där det behöver ske en förändring, så det inte ska vara så förbannat svårt.

Ja, så är det alldeles säkert. Det är jag övertygad om. Men frågan är hur mycket anpassning som är rimlig? Att det inte är rimligt att jag ska ha en assistent med mig som sköter de tunga fysiska delarna av brandmansyrket är självklart. Jag får välja nåt annat. Och personen som av medincinska själ inte får ta körkort får inte en assistent som kör taxi (om drömmen är att jobba som taxichaufför) utan hen får välja ett annat yrke som inte kräver körkort.
 
Ja det kan mycket väl vara hennes dröm. Men jag kan drömma om att bli pilot, få reda på att det inte går eftersom jag är halvblind och ändå på något vis jobba med flygplan. Det är inte pilot eller mcdonalds

Det är just det som är min poäng.
 
Om man tar ett hypotetiskt scenario. Döv person som är duktig inom sitt vårdyrke men som inte kan komunicera på annat sätt än teckenspråk och kroppsspråk. Vad händer när personen söker ett jobb där hen skulle behöva en tolk större delen av arbetsdagen? Säg att hen dessutom är nyutexaminerad och saknar arbetslivserfarenhet och därmed inte är extra attraktiv på arbetsmarknaden. Det måste vara väldigt svårt i många yrken!
Men döva/hörselskadade personer är inte begränsade till bara teckenspråk och kroppsspråk. De kan läsa, skriva och ofta även prata någorlunda hjälpligt (och där är ju skillnaden faktiskt stor mot det som lyftes i något annat inlägg, att språkmångfald ofta ses som en merit men utgör ett problem, för då snackar vi om personer som kanske inte kan läsa/skriva/kommunicera på svenska). Det finns gott om hjälpmedel som kompenserar för den "ljudliga" miljön arbetsplatser ofta är. Vibrerande armband istället för ljudsignaler som larm och allt möjligt.

Det handlar nästan alltid om hur anpassningsvillig omgivningen och de hörande kollegorna är, det faller inte på den hörselskadades kommunikationsmöjligheter. Barriären mellan hörande och ickehörande är inte så svår att gå över om man bara är villig att tänka nytt kring hur man gör vissa saker. "Tolk större delen av arbetsdagen" tänker jag inte alls är regeln utan undantaget.
 
Ja, så är det alldeles säkert. Det är jag övertygad om. Men frågan är hur mycket anpassning som är rimlig? Att det inte är rimligt att jag ska ha en assistent med mig som sköter de tunga fysiska delarna av brandmansyrket är självklart. Jag får välja nåt annat. Och personen som av medincinska själ inte får ta körkort får inte en assistent som kör taxi (om drömmen är att jobba som taxichaufför) utan hen får välja ett annat yrke som inte kräver körkort.
Här är en rättslig diskussion om synskada
AD-dom: Hade Försäkringskassan rätt att neka en gravt synskadad anställning på grund av hennes funktionshinder? (arbetsgivarverket.se)

(Det låter inte som att hyra två för att göra en persons jobb ligger på banan)

En sådan lösning skulle i vart fall vara allt för belastande för Försäkringskassan. I praktiken skulle Försäkringskassan ha behövt anställa två personer för att utföra en persons arbete.
 
Så du anser inte att det finns yrken som ställer vissa krav som alla inte har en möjlighet att uppnå?

Du riktade dig inte till mig, men jag svarar ändå.

Såklart finns det en massa krav som utesluter människor. Jag tror inte att en helkroppsförlamad person lämpligen bör bli brandman exempelvis. Istället kan du som förlamad bli ex kommunchef, ombudsman, eller något annat yrke som kräver digital kompetens och kunskap men inte nån direkt fysisk styrka.

Däremot finns det också en massa idéer om vad som går respektive inte går, idéer som inte måste ha tydlig förankring i vardagen och ofta bygger på okunskap och ointresse snarare än faktiska yrkeskrav. Vi vill generellt gärna se brister, men inte styrkor, i det som bryter emot vad vi själva är vana vid.

Så oerhört skönt att få bli bemött av en teckenspråkskunnig person inom vården istället för att alltid behöva sitta med tolk. Förståelsen för patientens behov där är en ingång. Sedan kommer frågan om det går att lösa övrig kommunikation. Då får man ta det med respektive sökande och vilka hjälpmedel som den personen har.
 
Det är just det som är min poäng.

Varför riktar du då in dig på vad det kostar att ha en tolk till henne hela tiden? Du antar helt enkelt att eftersom det är hennes dröm så tänker hon kräva en tolk och det kommer skattebetalarna få betala för att hon är döv. Det är ett väldigt snävt scenario som dessutom utgår från att hon själv inte skulle se några problem i det hela under varken utbildning eller jobbsökning. Vi betalar ständigt utbildningar för människor som halvvägs in förstår att det inte funkar av mängder av anledningar.
 
Sen är frågan om samhället ska bekosta utbildningar som sen inte kan leda till arbete för den aktuella personen.
Men det är väl klart att samhället ska bekosta utbildningar till döva även om det är kärvigare för dem att få jobb. Omöjligt är det inte, eller BORDE inte vara eftersom man kommer långt med anpassningar och förståelse.

Jag själv gick en tvåårig utbildning och insåg i slutet att både syn och hörsel hade blivit mycket sämre. Jag flyttade efter utbildningen var nästan klar men på nya stället tyckte AF inte att jag någonsin skulle kunna jobba inom yrket. Gick arbetslös två år där innan jag flyttade tillbaka, fick praktik inom yrket, läste in de kurser som saknades och fick sedan jobb i yrket med hjälp av stödprogram från regionen för personer med vårdutbildning och funktionsnedsättningar och från AF. Fick därefter ett annat jobb inom samma yrke, men arbetsplatsen passade verkligen inte någon med funktionsnedsättningar, och har nu sedan ett år tillbaka en annan anställning, också inom samma yrke. Det har gjorts arbetsplatsanpassningar och jag får hjälpmedel så att jag får så goda chanser som möjligt att jobba.

Jag har inga svårigheter att se att en döv person kan jobba inom äldrevården. Varför inte liksom? Vad hindrar? Förutom stenåldersarbetsgivare och stenålderskollegor förstås. Sådana finns det gott om. Överallt.
 
Varför riktar du då in dig på vad det kostar att ha en tolk till henne hela tiden? Du antar helt enkelt att eftersom det är hennes dröm så tänker hon kräva en tolk och det kommer skattebetalarna få betala för att hon är döv. Det är ett väldigt snävt scenario som dessutom utgår från att hon själv inte skulle se några problem i det hela under varken utbildning eller jobbsökning. Vi betalar ständigt utbildningar för människor som halvvägs in förstår att det inte funkar av mängder av anledningar.
Personligen betalar jag ju mycket hellre tolk till någon med mina skattepengar än bidrag till en person som är fullt förmögen och villig att jobba, men inte får pga att folk är trångsynta.
 
För övrigt: Jag jobbade tidigare i en administrativ roll inom personlig assistans där vi hade flera anställda assistenter som var helt döva. De behövde tolk en dag i månaden, på våra APT. De jobbade hos en hörselskadad brukare men med hade flera hörande kollegor som de jobbade ihop med (dubbla assistenter hos brukaren). Det var verkligen inga problem. När vi introducerade nya kollegor i den gruppen fick de någon halvdag där de tillsammans med de döva fick gå igenom lite vanliga tecken som ofta användes eller andra "specialtecken" som de utarbetade tillsammans. Vi hade utplacerade skrivplattor hos brukaren och det kommunicerades friskt över sms mellan assistenterna på arbetstid. Många hörande assistenter lärde sig ganska mycket teckenspråk när det var dötid hos brukaren.

Jag tyckte i början det var lite obekvämt att kommunicera med de döva och var rädd för att göra bort mig. Men efter hand kände jag att det var barockt att låta språket hindra oss från att skapa goda relationer. Jag har gjort många tokiga kommunikationsförsök och vi har många gånger stått dubbelvikta över missförstånd eller andra tokigheter, men det fanns en genuin förståelse och vilja att kommunicera från bådas håll och det löste det mesta.

Fungerar det inom personlig assistans, så fungerar det inom äldrevården.
 
Personligen betalar jag ju mycket hellre tolk till någon med mina skattepengar än bidrag till en person som är fullt förmögen och villig att jobba, men inte får pga att folk är trångsynta.
I de flesta fall där det läggs fram som "omöjligt att anpassa" handlar det ju mest om att man helt enkelt inte vill. Men oavsett anledningen så har jag svårt att se att det skulle vara en lösning att säga till personer att strunta i att utbilda sig eftersom vi inte tror att du kan jobba exakt så som vi tycker du borde kunna just nu.
 
Men det är väl klart att samhället ska bekosta utbildningar till döva även om det är kärvigare för dem att få jobb. Omöjligt är det inte, eller BORDE inte vara eftersom man kommer långt med anpassningar och förståelse.

Jag själv gick en tvåårig utbildning och insåg i slutet att både syn och hörsel hade blivit mycket sämre. Jag flyttade efter utbildningen var nästan klar men på nya stället tyckte AF inte att jag någonsin skulle kunna jobba inom yrket. Gick arbetslös två år där innan jag flyttade tillbaka, fick praktik inom yrket, läste in de kurser som saknades och fick sedan jobb i yrket med hjälp av stödprogram från regionen för personer med vårdutbildning och funktionsnedsättningar och från AF. Fick därefter ett annat jobb inom samma yrke, men arbetsplatsen passade verkligen inte någon med funktionsnedsättningar, och har nu sedan ett år tillbaka en annan anställning, också inom samma yrke. Det har gjorts arbetsplatsanpassningar och jag får hjälpmedel så att jag får så goda chanser som möjligt att jobba.

Jag har inga svårigheter att se att en döv person kan jobba inom äldrevården. Varför inte liksom? Vad hindrar? Förutom stenåldersarbetsgivare och stenålderskollegor förstås. Sådana finns det gott om. Överallt.

Kollegor och arbetsgivare är en sak. Där kan man kräva anpassning. Men de äldre är en annan sak. De är inte lika anpassningsbara. Jag är rätt säker på att min mormor de sista åren inte hade kunnat kommunicera med en döv person tillräckligt bra.

Sätt en döv person att jobba på en förskola och du får se en helt annan utveckling tror jag. Barnen hade nog kunnat lära sig teckenspråk rätt snabbt med lite hjälp.
 
För övrigt: Jag jobbade tidigare i en administrativ roll inom personlig assistans där vi hade flera anställda assistenter som var helt döva. De behövde tolk en dag i månaden, på våra APT. De jobbade hos en hörselskadad brukare men med hade flera hörande kollegor som de jobbade ihop med (dubbla assistenter hos brukaren). Det var verkligen inga problem. När vi introducerade nya kollegor i den gruppen fick de någon halvdag där de tillsammans med de döva fick gå igenom lite vanliga tecken som ofta användes eller andra "specialtecken" som de utarbetade tillsammans. Vi hade utplacerade skrivplattor hos brukaren och det kommunicerades friskt över sms mellan assistenterna på arbetstid. Många hörande assistenter lärde sig ganska mycket teckenspråk när det var dötid hos brukaren.

Jag tyckte i början det var lite obekvämt att kommunicera med de döva och var rädd för att göra bort mig. Men efter hand kände jag att det var barockt att låta språket hindra oss från att skapa goda relationer. Jag har gjort många tokiga kommunikationsförsök och vi har många gånger stått dubbelvikta över missförstånd eller andra tokigheter, men det fanns en genuin förståelse och vilja att kommunicera från bådas håll och det löste det mesta.

Fungerar det inom personlig assistans, så fungerar det inom äldrevården.

Men det är väl rätt stor skillnad på personlig assistans och äldrevården? De som har personlig assistent har väl mycket färre assistenter än den äldre på ett äldreboende träffar personal? Om det varit så på äldreboende att de äldre alltid träffat bara 1-3 olika i personalen som tog hand om dem hade det ju varit superbra! Men jag tror tyvärr att det är många fler än så.
 
Personligen betalar jag ju mycket hellre tolk till någon med mina skattepengar än bidrag till en person som är fullt förmögen och villig att jobba, men inte får pga att folk är trångsynta.

Men om personen som behöver tolk bara behöver det i vissa yrken men inte andra? Om det finns yrken personen kan utföra utan tolk. Tycker du då att smahälet ska betala för att personen ska välja just ett sånt yrke som kräver tolk? När hen hade kunnat välja ett annat de hen klarar sig med tekniska hjälpmedel och anpassning från kollegorna?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp