Frånvarande mor/farföräldrar

[lobell]

Jag har 4 barn, 2 stora med ett ex och 2 små med sambon.
Detta är något som poppat upp ofta efter de smås födelse och kan få mig att gråta när jag ska sova.

De storas farmor och farfar är döda sen länge. Min pappa dog 5 månader innan mitt första barn föddes.
Min mamma bodde 5 min från mej när de stora var upp till ca 7-8 år.
Hon blev mormor och farmor när hon var 44 och tyckte tydligen att det var för tidigt. Brorsans barn har hon aldrig passat. Mina kanske 3 ggr under 10 år.
Då handlar det om några timmar.
Brorsans svärmor och min mamma umgicks under en lång period. Brorsans svärmor passade alltid deras små när de ville vara barnlediga, åka och storhandla, ha sovmorgon mm. Min mamma var där ibland men aldrig att hon kunde ha mina.
När de var 7-8 år flyttade hon utanför stan med sin gubbe.
Hon sa alltid- Tänk vad kul sen när de blir så stora att de kan åka hit själva och hälsa på ! Jag tyckte det hade varit roligare om de kunnat hälsa på innan de blev 15..

Själv lämnade hon och pappa oss hos mormor/morfar och farmor/farfar varje jul och sommar till vi var ca 13 år. Då åkte de på egen semester..

Min sambo har 2 barn med ett svartsjukt ex som baktalat honom inför hans mamma, så henne har vi ingen kontakt med alls. Hon har svalt allt med hull och hår, fast sociala tog barnen ifrån exet pga alkoholism.
Hon ringde inte ens när de små föddes och skickar sambons barns julklappar till hans ex.

Min mamma kom hit ( 50 mil emellan) när jag var gravid med sista barnet för min sambo ville ge mej lite avlastning, då min stora dotter var hos pappa. Hon var här en vecka. Jag hade b12-brist och var extremt trött.
Varje morgon var hon kvar på sitt rum och läste medans 1-åringen grät (hon hade rummet bredvid) Jag fick gå upp och göra välling, byta blöja, laga frukost, middag, diska hela veckan.
Dan efter hon åkte hem svimmade jag i trappan. Men hon kanske trodde att jag var lat eller nåt..

Sambon ringer inte henne mer

Hon har träffat de 2 sista barnbarnen 2 ggr.
Äldste sonen och dottern träffade henne för första gången på över 5 år när dottern var hos pappa på sommaren. Då var de där under en helg.

Min sambos pappa är gammal och senil. Kommer inte ihåg vad de heter. När 2-åringen fyllde år hade han ingen present med sig och 1-åringens fördelsedag missade han helt. Min mamma skickar pengar i smyg på jul och nyår, för hennes sambo skickar inget till sina.
1000 kr att dela upp på en 18, 16, 2 och 1-åring. Bättre än inget men inte så personligt att jag jämt ska köpa. Hon har inte köpt mer än högst 3 julklappar själv på 18 år.

Detta kanske inte är hela världen, men jag önskade ändå att de små hade nån som brydde sig mer om dem. Att de när de blir större hade en mormor eller farmor som ville träffa dem och ge dem en glass eller tröstade dem när de är ledsna.
Nä nu skriver jag inte mer, blir bara ledsen..

 

[doglover]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Min son har ju såklart en mormor. Men han har aldrig träffat henne (är 17 mån) för hon har aldrig velat.

Hon valde att lämna oss(mina syskon+pappa) för 5-6¨år sedan, hon valde att helt enkelt inte vara någon mamma något mer. Min bror var bara 11 vid tillfället.

Min pappa däremot vill ha en relation med sitt barnbarn och han träffar gärna honom. Han brukar fråga: när kommer ni och hälsar på?

Varför kan inte min mamma vara glad i sitt barnbarn och vilja lära känna honom när hans morfar, farmor och farfar gör det?

Vi har stämt träff med henne inne i "stan" (göteborg) för att hon ska få träffa honom. Vi åkte dit, hon dök som vanligt inte(har gjort det många,många ggr förut) upp och hörde såklart inte av sig med en förklaring till varför.
Jag blev ju då besviken, men jag fattar nu och hon är en självisk jävla s***a som inte vill veta av sina barn, eftersom att hon gav upp föräldraskapet.

Sviker gång på gång.

Varför vill hon inte lära känna sitt barnbarn? Hon har fan inte brytt sig någonting alls, intr frågat om det gick bra vid förlossningen, hur Loke mår osv. Inget intresse what so ever...

Så jag förstår dig..

 

[Calazirya]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Visst är det sorgligt.

Jag som är uppvuxen med en morfar som favoriserat min bror och idag har god kontakt med honom men har uteslutit mig vet hur det kan kännas.

Nu har vi båda en farmor/farfar som inte gjort skillnad på barnbarnen och älskat oss alla precis lika mycket.

Men visst känns det när ens morfar aktivt väljer bort en.

Men...

Hur hårt det än är så kan man aldrig få någon som inget speciellt känner att känna. Det är oförståeligt för oss ( dig, mig m.f ) hur man kan välja att inte vara en del i sina barnbarn liv, men så är det bara och man kan inget annat göra än att acceptera det.

Tyvärr.

Jag skickar ändå en stor kram till dig ...

 

[Mammadutt]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Det är nog bara att acceptera och försöka nöja sig med andra som finns där för en... De som väljer bort en får ju själv ligga där i framtiden, kanske alldeles själva.

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Tack

Det tråkiga är att min bror som sagt upp all kontakt med henne för ca 10 år sen, verkar uppta hennes tankar desto mer. Hon och jag pratar varje eller minst varannan vecka i tele, och nästan varje gång tar hon upp att min bror aldrig ringer eller att hans barn aldrig hör av sig.
Varför skulle de ringa en farmor de inte sett sen de var små? Hon slutade skicka pengar till dem för ca 5 år sen eftersom de inte tackade

När hon skickar pengar till mej ska det alltid hyschas om det, hon viskar eller ringer när hon är ensam för att hennes sambo inte ska veta att hon skickar, och de får inte ringa och tacka för då kan ju han få veta det..

När vi var små var hon väldigt kall och jag kan inte komma ihåg att hon nånsin kramade en spontant. Min pappa däremot var jättekramig och höll mej i handen ute tills jag var typ 15.
När man satt i hans knä i köket såg alltid mamma svartsjuk ut och det verkar ju inte klokt heller.

För det mesta bryr jag mej inte, har blivit van, men ibland undrar jag vad jag ska svara småskruttarna när de frågar vad morfar, mormor, farmor och farfar är för nåt..
Är de döda är det en sak, men att de lever men inte bryr sig är värre. Vi har 2 underbara små killar som de verkligen går miste om..
tänk på alla äldre som inte har barnbarn och som verkligen skulle önska sig..

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Vad trist, men tur att din pappa bryr sig

 

[Calazirya]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Det är svårt när barnen är så unga, när dom blir äldre går det att förklara och jag tycker att du ska vara ärlig ( men såklart välja orden väl ).

Jag har slutat fundera över varför min morfar är som han är, jag ödslar ingen mer tid på honom nu men det har tagit några år och jag är ju vuxen.

Som barn undrade jag mycket..

Men samtidigt hade jag mina farföräldrar så jag har aldrig saknat min morfar på det sättet..

Lite OT, men jag läste om två pensionärer som blivit "standin" mor/far-föräldrar och den berättelsen var så himla fin

 

[Minna86]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Jag tror min mormor och "morfar" har passat mig och mina syskon en gång under vår uppväxt men jag har aldrig tyckt det var något konstigt, så var det bara. Farmor och min ena moster passade oss istället när det behövdes.
Min riktiga morfar har aldrig brytt sig, han har aldrig hälsat på oss iaf (han bodde i norrland och vi på västkusten) och det har aldrig bekymrat mig heller.
Mamma och pappa har aldrig gjort det till någon grej även om mamma kanske varit ledsen för att hennes pappa inte brytt sig. Och eftersom mamma och pappa inte "brytt sig om det" har inte vi barn tänkt på det heller.

Jag tror inte att min mamma kommer vilja vara barnvakt eftersom hon inte är så förtjust i barn och hon har uppfostrat tre egna så hon är klar med den biten. Medans min sambos mamma mer än något annat vill ha barnbarn som hon kan sitta barnvakt åt. Jag tycket inte man kan kräva eller förvänta sig att mor/farföräldrar skall vara engagerade för det beror ju på vad det är för personer.

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Kräva att de ska engagera sig kan man aldrig göra och det har jag aldrig gjort heller, har kanske frågat min mamma 3ggr om hon kan passa de stora när de var små. Och då handlade det inte om att åka och shoppa eller nåt sånt utan jobb.
Men förvänta sig, Jo, det tycker jag att man kan. Jag har själv 4 barn och borde ju oxå senare "vara färdig med den biten" men att jag skulle skita i mina barns barn sen, aldrig.
Jag är ingen bullbakande mamma direkt och inte överförtjust i andras barn, men mina egna går först i allt och detsamma kommer gälla mina barnbarn.

Diskuterade detta med 16-åriga dottern igår, och i och med att jag har småbarn oxå, så sa hon att när hon får barn så har jag ev barn boende hemma men aldrig att hon tror att jag skulle strunta i hennes barn.

Alla är vi olika, men att engagera sig i barnbarn borde finnas naturligt och det handlar inte bara om att passa, utan det viktigaste bry sig om dem och ge dem kärlek.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Det är väl tyvärr så att den som varit en ointresserad förälder också ofta är en ointresserad mor- eller farförälder.

Min mamma har inget intresse av mina barn, men hon har heller inget intresse av mig eftersom jag är orsaken till allt hennes lidande i livet.

Jag har kommit till slutsatsen att jag mår bäst utan henne. Jag kan inte förändra någonting hos henne eftersom hon inte vill ändra sig. Vad gäller pappa så har han heller inget intresse i barnbarnen. Om barnen vill hälsa på dem, så tycker han att det är ok, så - för att vara rättvis, han har inte riktigt samma ointresse som min mamma.

Men han tar aldrig aktivt kontakt. Han har ju ett företag att gulla med som alltid fyller honom med tillfredsställelse.

 

[Petronilla]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Jag lider med dig och har egentligen inte något bra svar, men samtidigt kanske du har andra människor i din bekantskapskrets som betyder mycket för barnen. Själva har vi valt att ha gudföräldrar/faddrar som är mycket involverade i barnens liv. De träffas åtminstonne en gång i månaden och vi hörs en gång i veckan så att de får uppdatering på vad som händer i barnens liv.

Avlastning har jag i form av några vänninor som jag byter barn med ibland. Ibland tar jag hand om deras och ibland dem hand om mina. Det gäller att nätverka när man inte har några mor/farföräldrar som vill ställa upp.

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Jo det har du nog rätt i, men jag trodde på nåt sätt att man kanske skulle få dåligt samvete och kompensera det på barnbarnen.
Mina föräldrar var bara 17 och 19 när de blev med barn och säkert var de inte så mogna. Och min mamma var 44 när hon blev både far-och-mormor, säkert inget hon väntat sig heller.
Men nu är hon iallafall över 60 så svårt att skylla på åldern då
men som sagt det är väl så att hon aldrig varit intresserad av barn överhuvudtaget, antagligen nåt nödvändigt ont för att pappa ville ha.

Vi bor 50 mil bort, 2 ggr har hon varit här på 5 år. Fick höra av dottern igår att hon sagt att om hon av nån anledning skulle bli ensam, så skulle hon vilja flytta hit antagligen för att jag ska ta hand om henne.

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Vi har inga gudföräldrar eller faddrar. Jag är inte uppvuxen här utan flyttade hit för 5 år sen. Vi bor nu ute på landet och har inte så många vi umgås med då vi haft fullt upp med både djur och alla barn ( 5 som bor hemma) vårdnadstvist, nytt jobb, mm.
De jag känner har inga småbarn då jag är 40. Pluggar hemma på distans och har barnen hemma.
Så de som barnen har är jag och sambon och deras 5 syskon som bor hemma.
Inte så illa ändå med tanke på att de kommer att ha dem sen när de blir äldre istället.
Jag har inte varit barnledig ett dygn sen nr 4 föddes sept-06 men det stör mej inte utan att deras egen mormor inte bryr sig mer än när det ska låta bra för andra. Hon skickade en stor kartong barnkläder till sin gubbes dotter när hon skulle få barn, och en nalle när jag fick mina. För hans dotter var ju flygvärdinna och bodde i London, då blev det mer spännande

 

[KisseNova]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Det är vanligare än du tror att ett barn saknar mor/farföräldrar eller i värsta fall även pappa som inte vill.

Jag bröt kontakten med min pappa för drygt 10 år sen. Han vet att han har barnbarn som han träffat drygt 3-4 gånger på 4 år och då utav rena slumpträffar då vi bor i samma stad. Hur jag ska kunna förklara för min son att morfar inte är delaktig är inget jag funderar på längre, det är lixom den sitsen som är. Likaväl att han har en moster (på min pappas sida) som han aldrig träffat.

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Det är väl inte så mkt att göra, men ibland kommer ju tankarna.
Får väl se det som deras förlust

 

[Hannahbal]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Hehe, jag är ju knappast förälder, utan snarare ungdom, men vandrade in här och fick bara lust att lägga till en liten kommentar ur ett "barns" synvinkel.

Jag har vuxit upp i stort sett helt utan mor/farföräldrar. Mormor dog när min mamma var tonåring, hennes pappa hade ingen kontakt med henne och därför inte heller kontakt med mig. Farfar tror jag var död när jag kom, farmor kan jag möjligtvis träffat en gång när jag var bara året, men hon do kort därefter.

Jag har aldrig saknat en mor/farförälder. Eller, jo, när man hör om alla andras gulliga små tanter och farbröder som man åker till på somrarna till deras stora hus på landet där det ständigt finns nybakta kakor osv. Då tycker jag ju att det är lite synd att jag inte har någon. Men har aldrig verkligen saknat det.
Jag har istället haft min mamma och pappa, och hittat andra vuxna "förebilder" bland deras vänner, speciellt mammas kvinnliga vänner som varit barnvakt åt mig en hel del och jobbade på mammas gamla jobb där jag sprang runt som liten tjej och var så söt mot alla

Men det behöver verkligen inte vara något man saknar. En mor/farföräldersfigur kan ersättas med andra människor som på något sätt är anknytna till familjen, antingen andra släktingar eller vänner. Tomrummet går lätt att fylla, sålänge någon uppfyller "funktionen" av att vara någon annan än mamma/pappa att träffa och som är snäll mot en.
Det bästa tror jag är att ibland strunta i de biologiska banden och börja "välja sina egna släktingar" lite grand

Det här blev lite långt, men hoppas du blev lite tröstad iaf

 

[lobell]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Skönt att du inte varit ledsen över det =)
Det som retar mig är ju att min mamma inte är död utan lever och har kontakt med mej. Hade vi aldrig pratat eller träffats alls på 10 år hade jag ju sett det mer naturligt att hon inte heller träffar sina barnbarn.
Det är att hon på nåt sätt lurar sig själv och säkert andra att hon har bra kontakt med dem och att om man skickar nån 1000-lapp eller 2 om året så har man gjort sitt.

Sen fördelen med det är ju att jag slipper en mamma som lägger sig i uppfostring, hur man har det hemma, kommer och våldgästar en och kanske kritiserar och tjatar. Det är säkert en pina det med

Men för ungarnas skull hade man väl kunnat anstränga sig lite mer ändå.
Mina små vet inte vad mormor är. Det är för deras skull jag blir ledsen men å andra sidan kanske de inte saknar nåt de aldrig haft heller.

 

[TinyWiny]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Jag förstår din ledsenhet men jag tror att för barnen kan andra mäniskor än just släkten vara lika viktiga.
Jag tror att det är bra för barn att lära sig att umgås med mäniskor i alla åldrar.

Det hela handlar (tror jag) om att du känner dej sviken, att du ser ju vilka underbara barn du har och skulle ju vilja att din mamma visste vilka underbaringar de är.

Min "farfar" bodde på ett museum när jag var liten det fanns en uppbygd miljö med en gubbe som satt vid ett bord och jag valde honom till att bli min farfar.
Jag hälsade på honom då och då, det var gratis inträde och mina föräldrar hade aldrig koll på var jag var eller var jag gjorde så jag gick ofta dit när jag hade chansen.

Sedan hade jag mina tanter som jag hälsade på, alla blev de lika glada över att jag kom och flera av dem dukade vackert i finrummet med saft och kakor

Så för barnens skull tror jag inte att släktbanden är det viktigaste utan att värmen och närheten finns där.

Min farmor och farfar dog långt innan jag föddes och min mormor och morfar, som jag i stort sett bodde hos som liten, "försvann" av någon andledning ur mitt liv när jag var runt 5-6 år, det var först när jag blev tonåring som jag kunde återknyta kontakten med dem.
Vad som hände lär jag aldrig få veta men jag gissar att min mormor hade åsikter om mina föräldrars "uppfostran" om oss barn.
De var nämligen inte så snälla och min mormor var snällheten personligfierad.
Jag minns att hon när jag var i tonåren någon gång sa att hon tyckte att de gjorde fel men att hon inte vågade lägga sig i igen.

Mina egna barns far och morföräldrar tyckte nog att de var för unga för att få barnbarn.

Jag känner med stor sorg själv med alla mina skador och sjukdomar att jag aldrig kommer kunna bli den mormor/farmor jag hade velat bli.
Jag hade inte orkat ta hand om små barn själv i flera timmar eller över natten
Men jag hoppas att jag ska bli bättre givetvis och att barnen håller sig runt här så att de är nära och att jag får bli en naturlig del av deras liv även när de får egna barn.
Det är ju enklare att vara en del av deras liv om de kan dimpa in på en fika än om de/vi måste resa långt.

 

[Quiss]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Jag är inte heller förälder, än.... Blir kanske snart
I alla fall så har min sambo 3 barn sedan tidigare.
Jag vet att de oftast är pappor som uteblir från barnens liv, men i deras fall har de en mamma som har varit frånvarande under större delen av deras uppväxt.
De har en mormor som de bara träffar då och då.
Hon kommer aldrig på deras födelsedagar, de får aldrig julklappar eller andra presenter av henne.
För ca 10 år sedan skildes sambon och ex-frun. För de två äldsta är det inte så jobbigt, Anders och Lisa var ändå 9 och 8, men Tina var bara 3.
Sambon behöll barnen och mamman flyttade till Danmark. Därefter träffade de henne bara ett par gånger om året.
Strax innan jag kom in i bilden, för 3,5 år sedan, hade ex-frun flyttat tillbaka till Sverige. Och helt plötsligt skulle hon vara mamma!!!! Hon skulle ha barnen minst varannan helg, och hon skulle stötta dem och bry sig om dem....
Ett tag. Sen tröttnade hon. Det symboliserar det mesta hon gör. Hon går in för fullt men når aldrig riktigt fram.
Kan knappt räkna till hur många gånger hon svikit Tina, som nu är 13.
Alla konserter hon lovar att dyka upp på, alla tävlingar hon uteblivit från. Och Tina har verkligen sett fram emot att visa sin mamma hur duktig hon är.
Ett barn i den åldern är känsligt. Tina har gråtit många ilskans och besvikelsen tårar över sin mamma, och nu på sista tiden har det resulterat i att hon knappt vill åka dit. Anders har inte varit hos sin mamma sedan mitten av november. Men han gör som han vill, han är myndig.......
Men det värsta är att deras mamma inte verkar förstå att hennes barn växer upp. Hon behandlar dem fortfarande som småungar!!
Lisa däremot flyttade hem till sin mamma i slutet av oktober förra året.
Det fungerade inte här hemma, och hon var inte sams med någon, inte ens sina syskon. Anders har precis börjat prata med henne igen, för det hon gjorde mot honom var dumt.
Sedan Lisa flyttade har sambon och ex-frun bråkat som aldrig förr. Exet lägger sig i allt här hemma och jag har blivit anklagad både för att ljuga och att tvinga Tina till saker... Det är Lisas och hennes mammas sätt att göra det på. Lägg skulden på någon annan, för de gör aldrig fel...
Det är så tråkigt att det blivit såhär, men vad kan man göra????

 

[Mabuse]

Sv: Frånvarande mor/farföräldrar

Men är det inte mest du som är ledsen över din relation till din mamma? Det har väl inte så mycket med barnen att göra?

Jag skulle säga att man klarar sig alldeles utmärkt som barn utan vare sig far- eller morföräldrar. Min morfar dog långt innan jag föddes, min mormor, som bodde utomlands, träffade jag kanske 3-4 gånger sammanlagt. Farmor och farfar bodde 50 mil bort, farmor dog när jag var åtta, och innan dess var hon sjuk, så jag hade ingen jättestark relation till henne. Lite samma sak med farfar, vi träffades sällan och hade väl ingen jättestark relation. Han dog när jag var kanske 18-19. Goes without saying att ingen av dem nånsin var barnvakt.

Jag har aldrig någonsin saknat att inte ha en relation till dem, måste jag säga. Det viktiga var ju att mina föräldrar var där, dom som jag kände och hade en nära relation till.