Friskaste raserna?

[ildiko]

Ja eftersom jag skrev några inlägg högre upp att det är ärftligt, och därmed alltså genetiskt så ja

Så varför tror du att det har blivit vanligare (utifrån genetiska faktorer)?

 

[SiZo]

Så varför tror du att det har blivit vanligare (utifrån genetiska faktorer)?

Många uppfödare har fler hundar = kanske inte märks på samma sätt. Många uppfödare bor i eget hus, så som jag skrev ovan, har de inte videoövervakning på hundarna så är det inte säkert man märker något. Bor man i lägenhet så hör grannar av sig. Och såklart, okunskap. När jag la ut min fundering i en rasklubb ang rädslor (en ras som har problem med rädslor) så fick jag höra både det ena och det andra. Jag var dum i huvudet som ville ha en "robothund". Alla hundar var tydligen blanka papper när man fick dem från uppfödaren. Att det finns hur mycket forskning som helst på motsatsen var inte relevant...

Det kan vara så att separationsångest som egenskap sitter ihop med andra egenskaper som vi upplever som positiva. Då skulle det kunna ge en snabb och stor ökning hos framförallt okunniga uppfödare, eller de som bor i hus och inte har videoövervakning på hundarna. Nu spekulerar jag, bara så att jag är tydlig med det.


Har hunden mild separationsångest, på nivån att den ligger och trycker vid ytterdörren "bara" så är det inte säkert att man märker något om man bor i lägenhet heller.
Att jag upplever att det har blivit vanligare är ju en upplevelse. Det måste inte vara så. Men eftersom jag inte känner någon som inte har problem med detta i någon form så känns det konstigt om det inte skulle ha ökat, för inte kan det ha varit så illa alltid.

 

[Lhas]

Hur man arbetar för friska populationer innefattar avel. Håll ordning på dig själv istället för mig.

Jag håller faktiskt med det är ett himla sågande.

Att separationsångest är ärftligt har jag läst i flera vetenskapliga artiklar. Men jag har inte sett att de har tagit fram någon siffra på hur ärftligt det är.

Men egen erfarenhet är att separationsångest ökar. Förr hörde man aldrig tala som det alls. Numera känner jag ingen som har hund som inte har behövt hantera separationsångest i någon form eller grad. Mina egna två inkluderade. Med mina har jag, tack o lov, lyckats lösa det. Men många av mina vänner har hundar som de aldrig kan lämna ensamma.

De uppfödare jag har pratat med verkar dock inte tycka att det är ett problem, eller att det är något de behöver tänka på. Jag tycker givetvis tvärtom. En hund i ett normalt hem kommer bli lämnad ensam ibland. Så är det bara. De måste klara av det. Av mitt väldigt lilla urval så är dock de flesta inte av sällskapsras. Det är en salig blandning av vinthundar, herdehundar, brukshundar och någon enstaka sällskapshund. Och så mina rondellhundar såklart.

Och ja, bor man i hus så är det svårt att veta att ens hund har det, om man inte videoövervakar hunden när man inte är hemma. Många hundar tystnar redan när de hör husses/mattes bil utanför, så risken är stor att man inte har en aning. Jag är därför lite skeptisk till vetenskapliga undersökningar - för många av dem bygger på formulär som ägaren fyller i. Och om ägaren inte övervakar hunden så har ägaren ingen aning. Det behövs en bättre metod för att mäta hur vanligt detta är.

Ingen av mina hundar har haft seperationsångest jag har kunnat lämna samtliga i princip på en gång även dom omplaceringar jag haft så nu vet du ett tiotal hundar som inte haft minsta seperationsångest...

Endast 1 av dessa hundar (tror det är 8 st) införskaffades under den perioden. Övriga hundar hade problem redan innan. Mina hundar blev bättre efter coronatiden. Märkligt det där, för inte var de ensamma mer än 1 gång/vecka under den tiden.

Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.

 

[ildiko]

Många uppfödare har fler hundar = kanske inte märks på samma sätt. Många uppfödare bor i eget hus, så som jag skrev ovan, har de inte videoövervakning på hundarna så är det inte säkert man märker något. Bor man i lägenhet så hör grannar av sig. Och såklart, okunskap. När jag la ut min fundering i en rasklubb ang rädslor (en ras som har problem med rädslor) så fick jag höra både det ena och det andra. Jag var dum i huvudet som ville ha en "robothund". Alla hundar var tydligen blanka papper när man fick dem från uppfödaren. Att det finns hur mycket forskning som helst på motsatsen var inte relevant...

Det kan vara så att separationsångest som egenskap sitter ihop med andra egenskaper som vi upplever som positiva. Då skulle det kunna ge en snabb och stor ökning hos framförallt okunniga uppfödare, eller de som bor i hus och inte har videoövervakning på hundarna. Nu spekulerar jag, bara så att jag är tydlig med det.


Har hunden mild separationsångest, på nivån att den ligger och trycker vid ytterdörren "bara" så är det inte säkert att man märker något om man bor i lägenhet heller.
Att jag upplever att det har blivit vanligare är ju en upplevelse. Det måste inte vara så. Men eftersom jag inte känner någon som inte har problem med detta i någon form så känns det konstigt om det inte skulle ha ökat, för inte kan det ha varit så illa alltid.

Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?

Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.

 

[SiZo]

Jag håller faktiskt med det är ett himla sågande.

Ingen av mina hundar har haft seperationsångest jag har kunnat lämna samtliga i princip på en gång även dom omplaceringar jag haft så nu vet du ett tiotal hundar som inte haft minsta seperationsångest...

Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.

Känner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.

Jag antar att du videoövervakar dina hundar då? Eller läste du mina inlägg slarvigt?
Ja, det kan vara att folk bryr sig om sina hundar mer, det kan ju inte jag veta. Jag vet bara att folk numera skaffar hundpassning på ett helt annat sätt än det gjordes förr. Varje minut måste hunden ha sällskap av någon. Många uttrycker frustration över detta, och många vill ha hjälp med detta problem. Som tyvärr är väldigt svårt att lösa.

Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?

Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.

Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.

 

[Lhas]

Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?

Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.

Jag växte upp med uppfödning inom närmaste släkten och dom hundarna bodde i hundhus ute på gården och jag upplevde att det var betydligt vanligare med hundar som bodde i hundgårdar och hundhus förr.
Numera känns det som det mest är draghundar och en och annan jakthund som fortfarande bor i hundgård.

Det jag också upplevde var att hundarna var så mycket enklare förr min släkting hade brukshundar som vi barn kunde knalla rakt in till och dåtidens hanar upplevde jag inte alls som lika fulla med testosteron som många av dagens hanar.

Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?

Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.

 

[Lhas]

Känner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.

Jag antar att du videoövervakar dina hundar då? Eller läste du mina inlägg slarvigt?
Ja, det kan vara att folk bryr sig om sina hundar mer, det kan ju inte jag veta. Jag vet bara att folk numera skaffar hundpassning på ett helt annat sätt än det gjordes förr. Varje minut måste hunden ha sällskap av någon. Många uttrycker frustration över detta, och många vill ha hjälp med detta problem. Som tyvärr är väldigt svårt att lösa.


Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.

Känner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.

Jag antar att du videoövervakar dina hundar då? Eller läste du mina inlägg slarvigt?
Ja, det kan vara att folk bryr sig om sina hundar mer, det kan ju inte jag veta. Jag vet bara att folk numera skaffar hundpassning på ett helt annat sätt än det gjordes förr. Varje minut måste hunden ha sällskap av någon. Många uttrycker frustration över detta, och många vill ha hjälp med detta problem. Som tyvärr är väldigt svårt att lösa.


Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.

Ja jag har filmat dom gånger vi bott i lägenhet inte i hus men jag är hundra procent säker på att dom inte har eller haft seperationsångest i hus heller

Jag tror som sagt det är att folk bryr sig mer om sina hundar förr lät man dom skälla och det var inte mer med det sen får du även tänka på att hundar ökat enormt i stan och därmed uppmärksammas seperationsångest då det inte är okej med skällande hundar i lägenhet.

 

[ildiko]

Jag växte upp med uppfödning inom närmaste släkten och dom hundarna bodde i hundhus ute på gården och jag upplevde att det var betydligt vanligare med hundar som bodde i hundgårdar och hundhus förr.
Numera känns det som det mest är draghundar och en och annan jakthund som fortfarande bor i hundgård.

Det jag också upplevde var att hundarna var så mycket enklare förr min släkting hade brukshundar som vi barn kunde knalla rakt in till och dåtidens hanar upplevde jag inte alls som lika fulla med testosteron som många av dagens hanar.

Ja, jag ser samma.
På somrarna bodde/jobbade jag på en kennel och de hade flockar med hundar i små hus.
mina schäfrar föddes också i hundhus och alla deras hundar hölls i hundhus i boxar,,,,som ett hundstall typ så.
Sällan de tog in dem.

Ja, vi har avlat på könsprägel så det är nog många som skulle säga att det dels har blivit vanligare med vissa åkommor som hör reproduktionsorganen till och absolut mer könsaggrevisitet.
De senare ser man bara på de sista 20 åren.
Det blir också svårare för uppfödare att se trenderna där kan jag tänka mig, iom att betydligt fler hanhundar kastreras nu.
Samma med tikarna och tendenser till livmoderproblem...många kastrerar nästan förebyggande och då blir det ju svårare att se vart i populationen man har större eller mindre problem med sådant.

 

[Red_Chili]

Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.

Jag är lite inne på samma funderingar, även om jag inte vill säga något helt säkert. Men genom alla mina samtal med hundägare av alla typer (jobbar man med något hundrelaterat blir det lätt en brokig skara folk) så har jag märkt att många antingen inte bryr sig alls, eller är extremt oroliga så fort hunden inte är 100% lycklig och avslappnad i alla situationer.

Det är inte ovanligt med äldre personer som haft hund "i tusen år" som knappt ens tänker på att hunden visar tecken på stress/ångest när den är ensam. Inte heller ovanligt med personer som har sin första hund (gärna av aktiv typ för de är ju "såå aktiva människor" som går 30 min promenad varje dag, eller något "för barnen") som skriver milslånga trådar i alla sociala medier de kan hitta så fort hunden inte är konstant lycklig och avslappnad (hellre sociala medier än att kontakta instruktör, typ).

Just sociala medier är ju starkt bidragande till att man får en annan bild av världen nu jämfört med hur det var innan. Inte många kommer tex starta trådar här på buke eller på facebook bara för att berätta om att deras hundar är helt avslappnade vid ensamhetsträning. Varför skulle de? Istället skriver folk och ber om hjälp när de har problem. Och då blir det lätt att det uppfattas som vanligare än vad det faktiskt är.

I min egna bekantskapskrets, då finns det absolut hundar som inte kan bli lämnade ensamma. Och hundar som inte har några problem. De som inte kan bli lämnade ensamma är lätta att beskriva: Det är "rescue-hundar" med okänd bakgrund som kommit till folk som vill "rädda den stackars hunden", och en hund vars matte köpte en på tok för aktiv hund för att den var vacker, sedan får den inte vad den behöver för att må bra i vardagen. Sistnämnda hund har släktingar utan problematik och är själv enklare hos kunnig hundvakt.

 

[Jeps]

Finsk lapphund är en överlag frisk ras.

Finns ju ändå en del sjukdomar inom rasen. PRA och katarakt ex. De har även 2 gånger så hög risk att få sköldkörtelrubbningar i förhållande till andra raser. Lägg också till HD och ED så vet jag inte om det är definitionen på en frisk ras.
Det är dock i mycket en sund hund utan några extremer.

 

[SiZo]

Jag är lite inne på samma funderingar, även om jag inte vill säga något helt säkert. Men genom alla mina samtal med hundägare av alla typer (jobbar man med något hundrelaterat blir det lätt en brokig skara folk) så har jag märkt att många antingen inte bryr sig alls, eller är extremt oroliga så fort hunden inte är 100% lycklig och avslappnad i alla situationer.

Det är inte ovanligt med äldre personer som haft hund "i tusen år" som knappt ens tänker på att hunden visar tecken på stress/ångest när den är ensam. Inte heller ovanligt med personer som har sin första hund (gärna av aktiv typ för de är ju "såå aktiva människor" som går 30 min promenad varje dag, eller något "för barnen") som skriver milslånga trådar i alla sociala medier de kan hitta så fort hunden inte är konstant lycklig och avslappnad (hellre sociala medier än att kontakta instruktör, typ).

Just sociala medier är ju starkt bidragande till att man får en annan bild av världen nu jämfört med hur det var innan. Inte många kommer tex starta trådar här på buke eller på facebook bara för att berätta om att deras hundar är helt avslappnade vid ensamhetsträning. Varför skulle de? Istället skriver folk och ber om hjälp när de har problem. Och då blir det lätt att det uppfattas som vanligare än vad det faktiskt är.

I min egna bekantskapskrets, då finns det absolut hundar som inte kan bli lämnade ensamma. Och hundar som inte har några problem. De som inte kan bli lämnade ensamma är lätta att beskriva: Det är "rescue-hundar" med okänd bakgrund som kommit till folk som vill "rädda den stackars hunden", och en hund vars matte köpte en på tok för aktiv hund för att den var vacker, sedan får den inte vad den behöver för att må bra i vardagen. Sistnämnda hund har släktingar utan problematik och är själv enklare hos kunnig hundvakt.

Ingen av hundarna i min bekanskapskrets som har dessa problem är rescues. Det är annars något som kan påverka, givetvis. Precis som att mina hundar får tillfälliga återfall om vi flyttar. Inget konstigt i det.
Och det finns studier som visar att för lite motion är en bidragande orsak, absolut. Så folk som har för aktiva hundar ligger absolut i riskzonen.

Kanske får jag höra fler sånahär historier pga min utbildning, och de tänker sig att jag ska ha någon form av lösning på problemet. Den sorgliga sanningen är att det tyvärr inte finns någon lösning som fungerar ofelbart på alla. Senast jag kollade forskningsläget på detta så hade de hittat en metod som fungerade på typ 47% av hundarna i studien, efter 8 veckors träning kunde hunden vara ensam 30 min. Med andra ord inte en speciellt bra metod. Jag kan ha blandat ihop siffrorna här. Men jag minns att det var under hälften som lyckades och att de tränades väldigt länge, så ev att 8 veckors träning är fel och att det var 8 månader...? Men hursom så visar det hur otroligt svårt det är om man väl hamnar där.
Senast jag pratade med professorn (Else) på SLU som forskar på detta så var det ovanligt att man fick bukt med det ordentligt, och istället vanligare att det blev värre ju äldre hunden blev.

 

[Fiorano]

JRT är för mig en väldigt frisk ras. Vet flera som blivit väldigt gamla, hållit sig pigga och fräscha. Gemensamt har varit att de varit gårds/stallhundar som levt ett aktivt liv men på sina egna villkor sas.

 

[Bulldoozer]

Jag tror definitivt arr vissa hundar har det mer naturligt i sig att klara vara själva än andra, med det sagt så har väldigt väldigt få hundar i bekanskapskretsen och ingen av mina egna haft separations ångest.
Mina är ju de facto sällan helt själva då de ofta har sällskap av varann men det har nu hänt ett par gånger att Spock fått vara hemma helt själv och han har varit helt obrydd. Han är den hund som typ fått 0 aktiv ensamträning (och jag har inte varit särskilt ambitiös med de andra heller) har det blivit så har det blivit . Dock så verkar han av naturen finna sig tillrätta med det mesta rätt fort.