Går det att ge upp en livsdröm utan att bli bitter?

[Mabuse]

Jag är med, tror jag.

Det är inte uppenbart för mig att du lägger ner drömmen mot din egen vilja? Eller rättare sagt, det du lägger ner är inte drömmen, utan en del av ditt liv som du har fått nog av.

Sen har jag svårt att följa dig när du pratar om dröm. Jag förstår inte varför en dröm anses så viktig. Jag förstår inte varför drömmen blir viktigare av att du har haft den sen barnsben.

Jag skulle snarare tänka att du har gett det här projektet en rejäl chans. Projektet levererar inte. Då är det dags att röra sig mot något annat.

Såklart är en svårighet med det att du har varit så "enkelspårig" att du inte kan så mycket annat. Den jobbiga grejen förstår jag helt. Men du är ju inte gammal alls. Tiden är på din sida!

Beror inte det på hur man är funtad? Jag förstår absolut hur TS menar. Jag har också långsiktiga mål som jag jobbar mot, som hägrar. Som man tänker att man nog kan nå om man bara hänger i. De hästrelaterade såna målen jag har inser jag nu att jag aldrig kommer nå. Det känns lite ledsamt, att aldrig få nå det där målet som hägrade, som man tänkte att man kunde nå om man bara satsade och hängde i och ansträngde sig. Jag tycker det är fullt begripligt att det finns en sorg i det. Det som aldrig blev.

 

[_Taggis_]

Och bara för att poängtera trådens ämne så var min häst superhalt nu för en timme sedan när jag skulle ut på tur. Kände direkt att nåt inte stämde, satt av, longerade och jajjamän - superhalt högt upp höger bak. Med tanke på att den rätt omfattande historiken handlar just om höga, mer eller mindre odefinierade bekymmer högt upp i bakkärran så ja... det känns strålande. Igen. Som vanligt.

 

[_Taggis_]

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! jag är i ungefär samma läge själv och jag har egentligen inget bra svar.
Men att kämpa och kämpa och aldrig bli så duktig som man vill bli, inte ens i närheten, det har gjort att jag tappat motivationen helt och håller på att bli bitter. Och se alla andra springa förbi en, på alla områden i livet egentligen. Jag har inte bildat familj, rest mycket satsat på karriären för hästarna och ridningen har tagit all tid, alla pengar och all energi. Och om jag slutar med hästar- vad har jag kvar? jag känner mig precis som du- besegrad, jag ger upp nu.
Det känns som att jag ger upp min identitet- vem är jag om jag inte är hästtjej? allt jag avstått p g a hästarna, alltid och alla pengar jag lagt ner... vad är det värt nu? ingenting.

Skulle ha konsulterat dig innan jag skrev tråden Du sammanfattade allting så exakt och kortfattad. Precis så känner jag. Exakt precis så.

Jag har ändå en hyfsad ryttarkänsla, en hyfsad erfarenhet (av allting utom att komma vidare till tävling på nån nivå), en hyfsad grundutbildning och i de perioder jag haft hästar att rida har jag haft kontakt med mkt bra tränare. Men att inte ens då kunna lyckas är rätt så nedslående. Och jag kan inte hjälpa det men jag blir förannad på livet när ryttare som satsar mindre, bryr sig mindre, har mindre känsla, mindre erfarenhet, rider för tvivelaktiga tränare osv ja dom minsann åker ut och tävlar och avancerar och är helt plötsligt förbi mig med hästlängder. Skulle tro att den stora skillnaden heter att deras häst aldrig gick sönder medan mina gjort det på löpande band.

 

[_Taggis_]

Och vad är det?

Mina långsiktiga mål har varit att kunna tävla i min gren på MSV nivå med hyfsad framgång. Varken mer eller mindre. Dvs det är inga överjordiska grejer en vanlig människa inte skulle kunna göra efter målmedvetenhet och drygt 25 års arbete och slit...
Mina kortsiktiga mål har varit att kunna träna på en nivå där vi utvecklas mot långsiktiga målen, men utan stress. Det gör mig inget om det tar mig många år så länge det går framåt, görs i rätt ordning och ffa att mina hästar är glada och hållbara på alla plan.
I verkligheten har jag i bästa fall kunnat underhålla min ridning med att hjälpa till med tillridning av andras hästar (som de åker på tävling med medan jag är hemma och rehabbar mina egna). Med mina egna hamnar jag oftast ridit i skogen i rehabsyfte (om ens det), kunnat komma igång med träning emellanåt och så fort det börjar flyta på och känas lätt igen så händer nåt nytt, som innebär ny rehab, ny igångsättning, nu uppyggnad. Och som en ond cirkel har det inneburit ännu fler nya småskador eftersom hästar som djur inte är gjorda för att inte använda sina kroppar. De har en tendens att gå sönder av att inte träna, om inte alltid fysiskt så mentalt vilket lett till vansinnesrace i hagen = nya småskador.

 

[Exile]

Det låter som att du skulle behöva prata med någon professionell för att bearbeta detta, jag vet i alla fall att det gav mycket hjälp till en släkting som blev tvungen att lägga ner sin idrottsdröm efter en olycka.

 

[_Taggis_]

@_Taggis_ Dina trådar tyder på att du krisar på lite olika fronter samtidigt, det verkar vara en livsförändring på gång. Och efter sådana brukar det faktiskt bli rätt bra! Om inte till och med VÄLDIGT bra.

Du har ägnat 25 år av ditt liv åt hästarna, då är det fullt tillåtet att sätta punkt. Jag gjorde det efter mycket kortare tid än så och jäklar så skönt det var.

Det här med passioner och storslagna mål låter jättejobbigt, man kan puttra på alldeles utmärkt i vardagen ändå. Så jag tycker att @Monstermom s input är jättebra. Och lägger du ner hästeriet tror jag att du kommer att ha mer energi att plöja ner i hunden än vad du tror i dag. Men ha inte målet att ni ska bli bäst i Sverige, ha bara målet att din hund ska ha ett roligt liv. Och du med.

Nja, så enkelt är det inte. Mitt liv har alltid varit mer eller mindre i kris. Men här på forumet har jag hittat en kanal att lufta det utan att belasta nån stackare IRL

Jag är dock en sådan person att jag inte kan drivas framåt av att bara puttra på, det gör mig nervös, oengagerad och ger alldeles för mkt utrymme för mina hjärnspöken och det är en stor risk att jag fastnar i dom som jag gjorde förr om åren (de 6 åren jag bla inte hade häst). Jag behöver nåt att sikta mot, till stor del för att slippa känna efter hur värdelöst livet faktiskt är. Men även för att ha nåt intresse av vägen framåt. En resa utan mål är ingenting för mig.

Jag jobbar gärna ihjäl mig om alternativet är att inte göra nånting. Om jag hade roligt eller ej var mindre viktigt, huvudsaken tiden gick. Hästeriet är väl den del av livet som faktiskt varit nöjsam, övriga projekt i mitt liv har mest handlat om att döda tid eller underhålla mina ätstörningsproblem, vilka jag är övertygad kommer få alldeles för mkt tid om häst försvinner ur ekvationen.

 

[_Taggis_]

Och om du vill bli mer självgående i hundträningen, varför inte satsa på några specifikt tränarfokuserade kurser istället? Inte gå kurs för sport x, utan en kurs som är riktad mot att utveckla dina tränarfärdigheter?

Vilka sorters kurser menar du då mer exakt? Jag ska påbörja en i helgen faktiskt, som handlar om att lära hunden valla föremål, dvs fjärrdirigering. Jag tänker att det mestadels är verktyg för annan hundträning.

 

[Monstermom]

Vilka sorters kurser menar du då mer exakt? Jag ska påbörja en i helgen faktiskt, som handlar om att lära hunden valla föremål, dvs fjärrdirigering. Jag tänker att det mestadels är verktyg för annan hundträning.

Ska jag svara på det så blir det nog att tassa på reklam, eftersom jag jobbar med det... Men det brukar heta saker med tränarfärdighet, tränarsatsning, tränarutveckling och liknande som regel. Fokus ligger tydligt på hundtränaren snarare än vad hunden ska utföra. Finns ofta som längre satsningar, intensiva helgkurser (ofta då mot en specifik färdighet), eller "vanliga" hundkurser fast hunden är mer som ett verktyg som man lär vad som helst men med vissa tekniker (brukar fokusera på några specifika färdigheter, tex belöningsteknik, tajming, fokus, sådana saker).

Bollvallning har jag nog mest sett som aktiverings/berikningsfokuserad, men det kan säkert finnas kurser som är mer inriktade mot tränarskills också!

 

[_Taggis_]

Det låter som att du skulle behöva prata med någon professionell för att bearbeta detta, jag vet i alla fall att det gav mycket hjälp till en släkting som blev tvungen att lägga ner sin idrottsdröm efter en olycka.

Usch det orkar jag inte. All min erfarenhet av terapeuter slutar alltid med att de bara vill ta till medicinering. Och jag har provat det i så många år av mitt liv redan, jag tänker inte börja om. Biverkningarna har bara försvårat mitt liv både under och flera år efter att jag slutade med medicinerna. Om det gick att prata med nån som inte alltid började tjata om mediciner så vore det ju fint, men det har hittills aldrig hänt.
Faktum är att det enda som hjälpte mig nånting alls var då jag började fokusera mer på hästeriet än mina problem. Men det kortet är ju utspelat nu

 

[Sleepy]

att kunna tävla i min gren på MSV nivå med hyfsad framgång.

Och vad hade det gett dig?

 

[sorbifolia]

Jag känner igen mig lite, förr ett drygt år sedan höll jag på att tappa motivationen totalt kring hästarna. Då fick jag slutligen inse att min finaste häst som jag ägt i 12 år aldrig kommer få tävla i närheten av den nivån jag drömt om (förmodligen inte tävla mer alls), pga ålder och skador. Min andra lovande häst visade sig dessutom ha allvarliga kroniska skador, och sannolikt inte heller kunna användas till tävling eller ens träning på något vettigt nivå. Jag hade då även en unghäst som inte var gammal nog att ridas, och egen pytteliten gård/stall där jag gjorde i princip allt arbetet själv pga sjukskriven make. Så mycket slit, så lite glädje....

I det läget spenderade jag ALLA mina pengar (+ lite till) på hästarna, och red kanske 2 - 3 pass i skogen som max på en vecka. Medan min medryttare som hjälpte mig att motionera hästarna spenderade betydligt(!) mindre pengar och fick rida långt mer - hon hade aldrig haft egen häst, men åkte på ridsemestrar och tog dressyrlektioner på ridskolan utöver att rida gratis hos mig. Då börjar man undra om det egentligen är så smart att ha egen häst..... Och som du så har jag massor med kompisar som tävlar på hög nivå med sina fina hästar de köpt, medan jag mest köpt projekthästar, som dessutom skadat sig flera ggr, och inte fått tävla så mycket som jag velat. När man dessutom börjar närma sig 40, så känns det onekligen som tiden rinner ut.

Anyway, jag var inte där att jag ville ge upp hela hästeriet, som du verkar vara, iom att du skriver att du inte ens skulle vilja ha en färdig tävlingshäst om du fick den. Så jag vet inte om det hjälper att skriva hur jag hittade tillbaka till glädjen och motivationen. Känner du att du är klar med hästarna och verkligen inte vill mer, så tycker jag att du ska leta efter en annan passion som du kan lägga din tid och energi på, och se åren med hästarna som en utvecklande resa för din person.

Om jag själv skulle göra något annat så skulle jag nog försöka hitta ett sätt att hjälpa andra människor eller djur, det tror jag man kan spendera hur mycket tid som helst på om man vill. Har du inga saker du brinner för/skulle vijla göra utöver hästarna?

Slutligen, om din häst nu åter igen är halt - då är det faktiskt helt okej att ta bort den. Så är du "fri" att börja om, på vilket sätt du nu vill.

 

[_Taggis_]

Och vad hade det gett dig?

Ptja..lön för mödan? Personlig utveckling? Revansch? Tillfredsställelse?

Vad ger det folk att få barn, vinna OS-guld, doktorera, jobba för läkare utan gränser, eller göra karriär öht? Det är nåt en brinner för helt enkelt, som en får möjlighet att utöva. Tillfredsställelse i livet antar jag.

 

[Exile]

Usch det orkar jag inte. All min erfarenhet av terapeuter slutar alltid med att de bara vill ta till medicinering. Och jag har provat det i så många år av mitt liv redan, jag tänker inte börja om. Biverkningarna har bara försvårat mitt liv både under och flera år efter att jag slutade med medicinerna. Om det gick att prata med nån som inte alltid började tjata om mediciner så vore det ju fint, men det har hittills aldrig hänt.
Faktum är att det enda som hjälpte mig nånting alls var då jag började fokusera mer på hästeriet än mina problem. Men det kortet är ju utspelat nu

Jag tänkte mer på samtalsterapi, jag tror man kan leta speciellt efter sådant, men det var bara ett förslag

Att kortet är utspelat känns ju dock inte riktigt korrekt. Rent krasst så vill du ju eller så vill du inte, du skulle ju kunna fortsätta kämpa på om du så vill. samtidigt är det ju liksom inget nederlag eller förlust att sluta även om jag till 100% förstår varför det känns så.

Ingen av oss här kan ju säga specifikt vad du ska göra för du är ju den som känner dig bäst. Jag tror du måste fundera på om du verkligen vill lägga ner, och i så fall, helt? eller kan flytta dina ambitioner/mål.

Alla kan inte bli bäst på alls, eller ens medelbra, tyvärr. Jag älskar att sjunga men det låter för jävligt så jag har helt enkelt fått acceptera att det är så. Jag tror man lätt blir bitter och avundsjuk om man tittar på andra och hur lätt/bra det går för dem. Du måste se på dig själv och dina förutsättningar. Nu verkar det ju som att din brist på framgång mest har berott på faktorer du inte kunnat påverka och då är det ju heller inte ditt fel. Du har gjort ditt bästa men det räckte inte, ibland är det så tyvärr. Om du fortfarande har drivet och viljan kan du fortsätta och hoppas på bättre lycka, eller så lägger du ner om du inte tycker att det är värt det. Det är som sagt inte ett nederlag, du har inte förlorat, du bara valde att göra något annat, det är helt okej

 

[Pilot]

Jag tycker det är rätt nyttigt att med jämna mellanrum fundera över vad man sysslar med egentligen. Hellre det än att livet bara springer på och man gör saker "bara för att"..
Jag gjorde en stor omvändning med hästeriet, har alltid lagt mycket tid och pengar på träning, men insåg för ett par år sedan att jag rider gärna och tränar, men i mer lagom mängd. Trött på att handla alla mina kläder på ICA Maxi typ.
Min största dröm är fortfarande en hästgård, men med bra lösdrift, vi gör kul saker och så försöker jag släppa det dåliga samvetet där emellan.

Att hålla på med hästar gör ju att du har gjort en jävla massa saker ändå, bara det att en del av de människor man träffar har ingen insikt i det. Jag har gjort så mycket kul runtikring hästar som jag aldrig hade velat missa!

Jag har fått omvärdera ett antal av mina drömmar jag har haft. Men anledningen (tror jag) att jag inte är bitter är att jag väljer ju inte bort saker, utan jag väljer något annat istället.
Jag tänker att ska du välja bort hästarna och tävling, så väljer du att ha mer tid, pengar att göra något annat du kan bli passionerad för.

 

[_Taggis_]

@sorbifolia Exakt så. Mitt hästliv i ett nötskal, bortsett från gården då - jag har insett att jag på egen hand aldrig skulle orka sköta en hästgård och jag har ju (enligt annan tråds ämne) inte heller förmågan att leva ihop med en annan person så att det skulle kunna delas med nån.

Jag har varit medryttare endast i syfte att få mera ridtid i väntan på eget hästköp, och det har aldrig varit tillräckligt för mig. Jag har avfärdat det eftersom jag har häst för att träna och tävla, och det får sällan göras på andras hästar och ffa inte om det är som i mitt fall att det inte finns tävlingsmeriter. Men med facit i hand har jag ju aldrig fått gjort det på mina egna heller, så egentligen borde jag på min höjd rida andras hästar gratis. Jag kommer få mer ridning för inga pengar, och träna och tävla kommer jag aldrig få göra ändå. Det är en ny tanke som jag ej haft innan.
I dagsläget får jag tacka nej att rida andras hästar eftersom det tar för mkt tid med min rehabhäst, och jag vill inte rida andras hästar på bekostnad av min hunds aktivering.
Hur lyckades du hitta motivationen i ridningen igen? Jag har alltid trott att det kommer infinna sig den dagen min häst blir hel igen. Men nu när den är så hel som den inte varit på åratal, och det mest handlar om att träna upp den och se om den håller för träning - så börjar jag inse att jag redan gett upp i tanken. När den dessutom, som senast idag, bjuder på ytterligare fördröjningar av denna uppbyggande träning så ja...

Ja, om det nu visar sig att det är den skadan jag tror att detta är så kommer jag definitivt att ta bort hästen. Med all rätt då det tar för lång tid att reparera, och det genom åren visat sig att den håller allra sämst för vila. Men jag har inte haft samvete att ta bort hästen när den varit så pass bra som den varit nu på sistone, det är ju inte hästens fel att jag gått in i kaklet.

 

[_Taggis_]

@Exile och @Pilot Tack för era inlägg, mkt tänkvärt

 

[kryckan]

Skulle ha konsulterat dig innan jag skrev tråden Du sammanfattade allting så exakt och kortfattad. Precis så känner jag. Exakt precis så.

Jag har ändå en hyfsad ryttarkänsla, en hyfsad erfarenhet (av allting utom att komma vidare till tävling på nån nivå), en hyfsad grundutbildning och i de perioder jag haft hästar att rida har jag haft kontakt med mkt bra tränare. Men att inte ens då kunna lyckas är rätt så nedslående. Och jag kan inte hjälpa det men jag blir förannad på livet när ryttare som satsar mindre, bryr sig mindre, har mindre känsla, mindre erfarenhet, rider för tvivelaktiga tränare osv ja dom minsann åker ut och tävlar och avancerar och är helt plötsligt förbi mig med hästlängder. Skulle tro att den stora skillnaden heter att deras häst aldrig gick sönder medan mina gjort det på löpande band.

Jag är bra på att identifiera problem men inte lika bra på att lösa dem

Att hela tiden känna att man inte är tillräckligt bra, har tillräckligt mycket pengar (har man råd att ha flera hästar och betala för hjälp med dem löser sig ju både en del skadeproblem och en del ridproblem) tar knäcken på en till slut. Jag har inte heller haft så mycket stöd, varken ekonomiskt eller ridmässigt.

Och jag, det känns verkligen som att jag inte är någon eller något utan hästarna. Jag har ofta känt att jag inte riktigt passar in någonstans, det finns liksom ingen självklar plats för mig som det verkar finnas för andra. Men i stallet har jag iaf nästan passat in, så utan stallet blir den känslan mycket starkare.

 

[Mabuse]

@sorbifolia Exakt så. Mitt hästliv i ett nötskal, bortsett från gården då - jag har insett att jag på egen hand aldrig skulle orka sköta en hästgård och jag har ju (enligt annan tråds ämne) inte heller förmågan att leva ihop med en annan person så att det skulle kunna delas med nån.

Jag har varit medryttare endast i syfte att få mera ridtid i väntan på eget hästköp, och det har aldrig varit tillräckligt för mig. Jag har avfärdat det eftersom jag har häst för att träna och tävla, och det får sällan göras på andras hästar och ffa inte om det är som i mitt fall att det inte finns tävlingsmeriter. Men med facit i hand har jag ju aldrig fått gjort det på mina egna heller, så egentligen borde jag på min höjd rida andras hästar gratis. Jag kommer få mer ridning för inga pengar, och träna och tävla kommer jag aldrig få göra ändå. Det är en ny tanke som jag ej haft innan.
I dagsläget får jag tacka nej att rida andras hästar eftersom det tar för mkt tid med min rehabhäst, och jag vill inte rida andras hästar på bekostnad av min hunds aktivering.
Hur lyckades du hitta motivationen i ridningen igen? Jag har alltid trott att det kommer infinna sig den dagen min häst blir hel igen. Men nu när den är så hel som den inte varit på åratal, och det mest handlar om att träna upp den och se om den håller för träning - så börjar jag inse att jag redan gett upp i tanken. När den dessutom, som senast idag, bjuder på ytterligare fördröjningar av denna uppbyggande träning så ja...

Ja, om det nu visar sig att det är den skadan jag tror att detta är så kommer jag definitivt att ta bort hästen. Med all rätt då det tar för lång tid att reparera, och det genom åren visat sig att den håller allra sämst för vila. Men jag har inte haft samvete att ta bort hästen när den varit så pass bra som den varit nu på sistone, det är ju inte hästens fel att jag gått in i kaklet.

Det kanske är en av anledningarna att du inte nåt längre, att du hållit fast vid hästarna fast de inte kunnat leverera på tävlingsbanan? Ska man satsa seriöst på tävling får man kanske vara lite lagom blödig. Eller också finna sig i att man avstår tävlingsmöjligheterna för att man inte vill göra sig av med hästen.

 

[_Taggis_]

Har du inga saker du brinner för/skulle vijla göra utöver hästarna?

Jag skulle nog bara jobba mer. Och börja nyttja mitt träningskort. Eftersom jag inte hinner det nu. Jag håller på fixa mig ytterligare ett yrke så jag skulle utan tvekan gärna jobba väldigt mkt, bara jag hinner med hund och min egen motion utöver det. Men det är nog mest ett sätt att få livet att gå resp hålla min vikt nere, mer än ett kall i livet.

 

[_Taggis_]

Det kanske är en av anledningarna att du inte nåt längre, att du hållit fast vid hästarna fast de inte kunnat leverera på tävlingsbanan? Ska man satsa seriöst på tävling får man kanske vara lite lagom blödig. Eller också finna sig i att man avstår tävlingsmöjligheterna för att man inte vill göra sig av med hästen.

Delvis ligger det nåt i det. Jag har en moral som hindrar mig från att tänka slit-och-släng med mina hästar. Å andra sidan skulle jag rent ekonomiskt inte kunnat slakta dem varje gång det är nåt på tok, för inget försäkringsbolag går med på att betala ut livvärdet och får jag inte ut det har jag inte på en gång råd att köpa en ny häst värd namnet.
Men det ändrar ju inte det faktum att andra människor haft samma häst/-ar i lika många (eller färre) år som jag haft mina och de har ändå kommit vidare. Deras hästar har helt enkelt hållit. Andras har det inte, med den skillnaden att de mellan skadeuppehåll faktiskt varit uppe och presterat på skälig nivå, medan min ena aldrig kom högre än LB/LA och den andra aldrig ens kommit till start (köpte den som treåring).