Går det att ge upp en livsdröm utan att bli bitter?

[fio]

Jasså? Jag vet många med andra jobb än häst, som rider på MSV nivå. Men det kräver att en lägger all fritid och pengar (om en måste betala för sig själv) på det. Å andra sidan, när jag tänker efter är det väldigt få i min sits som rider MSV - de flesta har nån stöttning från familj/partner både vad gäller slit och arbete samt rent ekonomiskt. Jag har inget av det, bara där har jag ju insett att jag inte blev det där undantaget som lyckades med hårt arbete och planerad inkomst. Och har jag inte nått dit än så lär det inte ske då jag är 50.

Tror inte det är så ovanligt ändå. Särskilt inte bland de som är lite äldre. Jag vet ganska många faktiskt! Unga människor idag så ja absolut, de flesta har full uppbackning av sina familjer.

 

[Snurrfian]

Min häst blev bättre av sig självt efter sista skadeincidenten, men är nu ändå utdömd och kommer att åka till hästhimlen denna vecka Jag tog mig i kragen och åkte till min gamla tränare som vi tränat för förr innan hela skadekarusellen drog igång för 2,5 år sedan. Jag red en stund och vi diskuterade sedan framtidsutsikterna utifrån min hästs förutsättningar och hon hjälpte mig med beslutet. Det är så tragiskt men det känns ändå bra att min häst får avsluta innan hon är trasig igen. Vilket är den enda vägen det kommer gå med mer träning, och hennes mentalitet håller inte för promenadliv.

Det känns overkligt och jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv och min tid framöver... Jag vet att det mest är en känsla, men dock. Vad gör folk som inte har häst? Jag är ju så van att planera min tid utifrån att stallet ska göras varje dag före eller efter jobbet. Det känns som att nån drar undan mattan och även om jag har hunden och jobbet och mitt nya yrkesprojekt att rodda i så känner jag liksom ändå en stor tomhet. Inte tidsmässigt men när det kommer till att ha mål. Hästlivet har verkligen varit min stora passion. Ingenting jag nånsin gjort har varit lika viktigt som det, eller tagit lika mkt engagemang i anspråk.
Min tränare tycker givetvis att jag ska skaffa en ny häst. Men jag vet inte. Det är möjligt att jag kan bli lite sugen på det när en tänker på att kunna träna, sikta mot tävling, åka på kurs osv. Men när jag tänker på allt slit med stalljour, skador och att aldrig ha tid och ork till nåt annat än just detta slit.... så nej. Drömmen är fortfarande fin men verkligheten har ju aldrig varit i närheten av det.

För det första, ta inga förhastade beslut, varken om att lägga av eller köpa nytt. Låt det vila lite, det brukar ändå vara halvt hysteriskt före jul. Saknar du hästarna, kolla om det är någon som behöver hjälp någon dag ibland. Det är okej att det blir tomt, det kan även ge möjlighet att se nya saker, prova på saker man tidigare inte har hunnit, överhuvudtaget upptäcka att de finns.
Vila lite i beslutet att ta bort din häst, sörj den och sen kan du fundera på vad du själv faktiskt vill. Vintern är trots allt inte den roligaste tiden att ha häst, till våren har kanske suget och viljan kommit ikapp och du har hittat den där hästen, eller så har du hittat något annat som du tycker är lika roligt.

 

[_Taggis_]

@fio Jag tänker inte outa nån här men mina tränare är bland det skiktet som förespråkar god grundridning, långsiktighet och hållbar träning. Mjuka metoder, ffa beprövade metoder. I Kyras anda. Jag har tom flyttat till en annan landsända för att kunna omge mig med såna tränare de senaste åren. Så vad gäller den biten finns det inga quickfix och liknande dåliga metoder som kan orsaka problem.

Vad gäller skadorna på mina hästar senaste åren så har det varit yttre trauman som varit utlösande faktorer, sen är det klart att när snöbollen varit i rullning så blir det ju lättare att få följder. Oftast har följderna kommit av att mina hästar inte kunnat hålla sig lugna i hagen. Vad gäller hästhållningen så har jag provat det mesta, stall med lång utevistelse, platta hagar, kuperade hagar, lösdrift, ensamgående, flock osv. Det enda jag inte provat är att isolera mina hästar i små grusade rutor för det är en ovärdig hästhållning jag inte tror på. Jag har heller inte haft möjlighet att köpa en egen gård för att kunna styra hela hästhållningen själv utan fått ta det bästa jag haft att hitta i min närhet. Bra foder, hovslagare med vidareutbildning, ET, regelbundna vet.besök osv har varit självklarheter.
Detta är vad som gjort mig mest bitter av allt. För jag har verkligen gjort Allt förebyggande jag har kunnat tänka mig.

Jag brukar också vara en av de som tänker att nån inte kan ha "otur" hela tiden. Vissa är helt enkelt klantiga, okunniga, oengagerade eller har dåliga förebilder. Men jag tycker inte att jag platsar i den ligan. Tilläggas kan ju att mina hästar aldrig haft ridrelaterade skador (vi har ej kommit så långt).

 

[fio]

@fio Jag tänker inte outa nån här men mina tränare är bland det skiktet som förespråkar god grundridning, långsiktighet och hållbar träning. Mjuka metoder, ffa beprövade metoder. I Kyras anda. Jag har tom flyttat till en annan landsända för att kunna omge mig med såna tränare de senaste åren. Så vad gäller den biten finns det inga quickfix och liknande dåliga metoder som kan orsaka problem.

Vad gäller skadorna på mina hästar senaste åren så har det varit yttre trauman som varit utlösande faktorer, sen är det klart att när snöbollen varit i rullning så blir det ju lättare att få följder. Oftast har följderna kommit av att mina hästar inte kunnat hålla sig lugna i hagen. Vad gäller hästhållningen så har jag provat det mesta, stall med lång utevistelse, platta hagar, kuperade hagar, lösdrift, ensamgående, flock osv. Det enda jag inte provat är att isolera mina hästar i små grusade rutor för det är en ovärdig hästhållning jag inte tror på. Jag har heller inte haft möjlighet att köpa en egen gård för att kunna styra hela hästhållningen själv utan fått ta det bästa jag haft att hitta i min närhet. Bra foder, hovslagare med vidareutbildning, ET, regelbundna vet.besök osv har varit självklarheter.
Detta är vad som gjort mig mest bitter av allt. För jag har verkligen gjort Allt förebyggande jag har kunnat tänka mig.

Jag brukar också vara en av de som tänker att nån inte kan ha "otur" hela tiden. Vissa är helt enkelt klantiga, okunniga, oengagerade eller har dåliga förebilder. Men jag tycker inte att jag platsar i den ligan. Tilläggas kan ju att mina hästar aldrig haft ridrelaterade skador (vi har ej kommit så långt).

Du är dressyrryttare alltså antar jag? Ja om du köper en ny häst igen så köp en hoppstammad nästa gång att rida dressyr på, dem är av naturen inte alls lika klantiga i hagen

 

[_Taggis_]

Du är dressyrryttare alltså antar jag? Ja om du köper en ny häst igen så köp en hoppstammad nästa gång att rida dressyr på, dem är av naturen inte alls lika klantiga i hagen

Ja de hoppstammade idag rör sig alldeles tillräckligt bra för en vanlig ryttare. Dessutom är de ofta bättre i huvudet. Men jag är lite inne på lusitano/PRE eller en övervuxen ridponny som är en sporthäst i bättre format, dessutom avlade för att barn ska kunna hantera dem. Men vi får se, drömmen är som sagt bättre verkligheten varit. Nu känner jag att läktarryttare är nog min mest framgångsrika karriär.

 

[_Taggis_]

Min häst är borta och jag med trots att jag vet att det är osannolikt att det hade blivit tillräckligt bra med mer tid och fler försök, så kan jag inte släppa tanken på alla storslagna förhoppningar och planer. Det är en stor sorg. En sån häst kommer jag aldrig att få igen.
Min hästs bortgång är även symboliskt för hela mitt liv och allt jag brunnit för, men som de senaste åren bleknat i takt med alla ständiga motgångar och brist på medgång. Bokstavligt talat har jag grävt ner allt. Spiken i kistan.

Jag har även kommit fram till varför jag inte kommit nån vart i ridningen. Jag blir alldeles för engagerad i mina hästar. Jag rehabbar och försöker för länge och anpassar mig för mkt till dem och deras förutsättningar, vilket jag fö tycker är ens plikt som djurägare, men det verkar inte vara förenligt med att ha nån sorts karriär. Jag kan nog inte ha djur på nåt annat vis heller men det blir på bekostnad av att förverkliga mig själv. Jag blir bitter och frustrerad av det men jag är för plikttrogen för att kunna leva med att göra mig av med dem lättvindigt.
Till det kommer också att jag dras med eviga depressioner och annat skräp, som inte direkt ger extra energi till att orka med allt slit och jobb det innebär att ha häst och försöka satsa på att komma vidare. Jag är ständigt trött och slut bara av att orka leva ett vanligt liv med heltidsjobb, skiftgång, betala räkningar, städa, laga mat, tvätta etc etc. Att ha en karriär på fritiden som ska finansieras både ekonomiskt och arbetsmässigt av mig är ett döfött projekt. Inte konstigt att det aldrig blivit nåt av det. Vissa dagar känns det tillräckligt arbetskrävande att bara ha en liten hund.

Och symboliskt är även att nu när jag inte längre har hästar med klippkort på kliniken, så har hunden blivit dålig. Jag inleder mitt nya hästlösa liv med att gå till veterinären med hunden imorgon.

Det är ett omen.

 

[Blå]

Om du inte har häst längre som kostar mycket pengar kanske du kan jobba mindre? Bli medryttare och ändå få rida? Träna mer hund?

 

[Lovisaleonora]

Jag har gjort den där resan. Jag är född hästtokiga, haft kort uppehåll i tonåren, kort uppehåll som ung vuxen men annars levt för hästeriet. Jobbat med hästar en kort period efter gymnasiet. Jobbat med annat för att kunna försörja mitt hästintresse. Levt häst.

Det blev en fullständig identitetskris när sista hästen hittades död i hagen. Han hade inte levt jättelänge till, men det blev verkligen "vem är jag när jag inte har hästar?". Vad gör folk? Det var ingen rolig period, shettisen var utlånad (ett år, sedan fick han också resa till hästhimlen p g a ålder).

Det är OK att omformulera sin livsdröm. Jag anser att en SKA omformulera sin livsdröm. Själv gör jag mentalt bokslut varje nyår, och hittar nya tankar om framtiden. Ibland kan det vara samma tankar, men i andra ord. Sånt är nyttigt.

Ta en paus. Vänd på kuben och se ett annat perspektiv. Har du häst kvar, låna ut/sätt på lösdrift/lös tillfälligt. Ta inga beslut mitt i kaos, inte minst är julen ofta en rätt turbulent tid när mycket ska ordnas på jobb etc.

Själv kan jag få bättre vila om jag meddelar mig själv att "jag tar beslut om det i februari, till dess löser jag den akuta situationen".

 

[_Taggis_]

Om du inte har häst längre som kostar mycket pengar kanske du kan jobba mindre? Bli medryttare och ändå få rida? Träna mer hund?

Fast jag vill inte jobba mindre. Nu utan häst vill jag jobba ännu mer. Allting som håller mig sysselsatt under perioden mellan jag vaknar tills jag somnar är bra, jag vill helt enkelt inte ha för mkt tid med mig själv för det enda jag kommer fram till är att livet är värdelöst, och det är det ju också så jag försöker sysselsätta mig med saker för att döda tid. Det är inte mängden arbete som gör att jag håller på gå in i väggen utan det är insikterna om livet i kombination med kaos på jobbet och att ha lagt flera år på att rodda elände på fritiden. Ett ständigt uttag av energi och väldigt lite påfyllning.
Medryttare kan jag vara, det står hästar i kö och väntar på att jag ska ha tid med dem. Det är det minsta problemet, värre är hur jag känner kring det. Hunden lär bli tränad så den aldrig mer vill se mig

 

[_Taggis_]

@Lovisaleonora Tack för ditt svar. Skönt på nåt vis att det finns fler

Den värsta sorgen bortsett från att ha blivit av med just denna häst, är insikten att jag faktiskt inte har ork för att gå vidare med nåt nytt på den nivå som jag tycker är värt att hålla på. Dvs jag vill orka sköta en häst med allt det innebär för att hålla den i tävlingsskick, det innebär ju engagemang med tex ET, åka runt till tränare (nej jag tänker inte rida för de som finns här utan jag rider för de som är bäst), försöka komma till start dvs träna på programridning, planera träningsupplägg även när det är mörker, lera och fullt i ridhuset, orka med att ha stalljour och allt som ingår i att stå uppstallad samtidigt som jag jobbar helger och ibland vill hälsa på släkt och vänner (som jag flyttade ifrån för att kunna bo där jag bor och satsa på hästeriet ). Och utöver detta ska jag inte bryta ihop över allting som inte håller planen dvs tappskor, småskador, avbrott i träning pga smittor och isolerat stall, stängt ridhus o div annat som sätter käppar i hjulen då och då. Sista åren har jag blivit totalt vansinnig av allt sånt småtjafs utöver de stora bitarna, och det tyder på att den inre balansen inte är så bra... Jag orkar helt enkelt inte med verkligheten hästeriet innebär och har inneburit för mig. Drömmen med träning, tävling och ffa en hel och användbar häst är inte det jag är ointresserad av. Men jag är realistisk.

 

[sorbifolia]

@Lovisaleonora Tack för ditt svar. Skönt på nåt vis att det finns fler

Den värsta sorgen bortsett från att ha blivit av med just denna häst, är insikten att jag faktiskt inte har ork för att gå vidare med nåt nytt på den nivå som jag tycker är värt att hålla på. Dvs jag vill orka sköta en häst med allt det innebär för att hålla den i tävlingsskick, det innebär ju engagemang med tex ET, åka runt till tränare (nej jag tänker inte rida för de som finns här utan jag rider för de som är bäst), försöka komma till start dvs träna på programridning, planera träningsupplägg även när det är mörker, lera och fullt i ridhuset, orka med att ha stalljour och allt som ingår i att stå uppstallad samtidigt som jag jobbar helger och ibland vill hälsa på släkt och vänner (som jag flyttade ifrån för att kunna bo där jag bor och satsa på hästeriet ). Och utöver detta ska jag inte bryta ihop över allting som inte håller planen dvs tappskor, småskador, avbrott i träning pga smittor och isolerat stall, stängt ridhus o div annat som sätter käppar i hjulen då och då. Sista åren har jag blivit totalt vansinnig av allt sånt småtjafs utöver de stora bitarna, och det tyder på att den inre balansen inte är så bra... Jag orkar helt enkelt inte med verkligheten hästeriet innebär och har inneburit för mig. Drömmen med träning, tävling och ffa en hel och användbar häst är inte det jag är ointresserad av. Men jag är realistisk.

Det är bra att vara realistisk ibland. Ofta är det svårare att faktiskt ge upp, än att fortsätta kämpa.... men efteråt, om man kommer dit att man vågar ge släpp, så kan det kännas bättre att komma ur träsket.

Kram.

 

[_Taggis_]

Det är bra att vara realistisk ibland. Ofta är det svårare att faktiskt ge upp, än att fortsätta kämpa.... men efteråt, om man kommer dit att man vågar ge släpp, så kan det kännas bättre att komma ur träsket.

Kram.

Ja jag saknar verkligen inte att leva i ovissheten mellan hopp och förtvivlan, vara i fasen "ge mer tid och sedan se vart det ledde" dvs allting jag befunnit mig i de senaste 2,5 åren. Med båda hästarna dessutom innan var och en av dem ändå fick ge vika för de aldrig läkande skadorna som uppstått direkt resp indirekt beroende av ursprungsproblemet.

Men alltså ja... vad göra av all jävla tid? Är ledig idag. I morse vaknade jag kl 6, lyckades somna om till 7. Gick ut med hunden. Tittade på en föreläsning på datorn. Slösurfade lite. Diskade. Gick ut med hunden ytterligare 1,5 tim.... Om det inte vore för att jag skyndsamt ringt en av mina mentorer i mitt nya yrkesprojekt och nu ska få åka och praoa hela hem och halva kvällen så hade det liksom varit slut på göromål nu... Och ja, städa och fixa kan en ju alltid ägna sig åt. Men är det verkligen meningen att fritiden bara ska bestå av städ, tvätt och hemmaplock? Så-jävla-värdelöst. Jag orkar inte åka till stallet och rida nån annans häst. Jag vill inte se att när jag kommer dit så är min häst inte där.

 

[DarkInNight]

Här har du en till med häst-kris. Tog bort min ena stora i våras och tappade allt.. Har ingen lust kvar alls.
Mockar och ger mat, men har inget engagemang eller driv kvar.

 

[Blyger]

Kram.

När jag blev av med min häst efter lång tids skada kraschade jag helt.
Jag hoppas verkligen du slipper det.



Tog mig ur det hela med en ny häst... Med allt vad det innebär av krossade drömmar.

 

[Lovisaleonora]

@Lovisaleonora Tack för ditt svar. Skönt på nåt vis att det finns fler

Den värsta sorgen bortsett från att ha blivit av med just denna häst, är insikten att jag faktiskt inte har ork för att gå vidare med nåt nytt på den nivå som jag tycker är värt att hålla på. Dvs jag vill orka sköta en häst med allt det innebär för att hålla den i tävlingsskick, det innebär ju engagemang med tex ET, åka runt till tränare (nej jag tänker inte rida för de som finns här utan jag rider för de som är bäst), försöka komma till start dvs träna på programridning, planera träningsupplägg även när det är mörker, lera och fullt i ridhuset, orka med att ha stalljour och allt som ingår i att stå uppstallad samtidigt som jag jobbar helger och ibland vill hälsa på släkt och vänner (som jag flyttade ifrån för att kunna bo där jag bor och satsa på hästeriet ). Och utöver detta ska jag inte bryta ihop över allting som inte håller planen dvs tappskor, småskador, avbrott i träning pga smittor och isolerat stall, stängt ridhus o div annat som sätter käppar i hjulen då och då. Sista åren har jag blivit totalt vansinnig av allt sånt småtjafs utöver de stora bitarna, och det tyder på att den inre balansen inte är så bra... Jag orkar helt enkelt inte med verkligheten hästeriet innebär och har inneburit för mig. Drömmen med träning, tävling och ffa en hel och användbar häst är inte det jag är ointresserad av. Men jag är realistisk.

Jag brukar prova olika infallsvinklar.

"Jag har tagit en paus just nu för att samla kraft och fokusera på annat"
"Jag vill göra annat just nu, får jag energin tillbaka kan jag återuppta hästarna då"
*Just nu är inte rätt tid i livet för just den här sysslan, jag kan skapa fler chanser om jag känner att det är värt energin och pengarna"

Som sagt: jag hade inte sett det som att ge upp en livsdröm. Jag hade sett det som att omfokusera just NU.

 

[monster1]

Ja jag saknar verkligen inte att leva i ovissheten mellan hopp och förtvivlan, vara i fasen "ge mer tid och sedan se vart det ledde" dvs allting jag befunnit mig i de senaste 2,5 åren. Med båda hästarna dessutom innan var och en av dem ändå fick ge vika för de aldrig läkande skadorna som uppstått direkt resp indirekt beroende av ursprungsproblemet.

Men alltså ja... vad göra av all jävla tid? Är ledig idag. I morse vaknade jag kl 6, lyckades somna om till 7. Gick ut med hunden. Tittade på en föreläsning på datorn. Slösurfade lite. Diskade. Gick ut med hunden ytterligare 1,5 tim.... Om det inte vore för att jag skyndsamt ringt en av mina mentorer i mitt nya yrkesprojekt och nu ska få åka och praoa hela hem och halva kvällen så hade det liksom varit slut på göromål nu... Och ja, städa och fixa kan en ju alltid ägna sig åt. Men är det verkligen meningen att fritiden bara ska bestå av städ, tvätt och hemmaplock? Så-jävla-värdelöst. Jag orkar inte åka till stallet och rida nån annans häst. Jag vill inte se att när jag kommer dit så är min häst inte där.

Det går ju att hålla igång sin egen ridning även utan häst. Nu har du kanske råd att rida lektioner på den där tjusiga tränarens hästar i stället eller åka på ridresa till Spanien och rida spanjorer? Det är ju trots allt ganska lite ridning för pengarna när man har egen häst, jämfört med när man rider andras. Sen kan du ju känna efter igen om ett tag om intresset finns för att skaffa en ny häst någon gång. Undersök andra vägar för att bli en god ryttare om det är det som är ditt mål.

 

[farin]

Som sagt: jag hade inte sett det som att ge upp en livsdröm. Jag hade sett det som att omfokusera just NU.

Just så gör jag med. Fick ta bort min livs häst i början av 2018. Kraschade in i utmattning och depression, men det förstod jag inte då. Tänkte att det berodde på att jag fått ta bort hästen att jag grät dagligen, så fort någon så något till mig. Oavsett om det var snällt eller inte... men det gick inte över och till slut sökte jag hjälp. Jobbar fortfarande på att återhämta mig.

Insåg i varje fall direkt att det inte fanns ork att skaffa ny häst på en gång. Bestämde mig för att ta en paus och fokusera mer på att träna hund. En hund räckte inte, så nu är de två. Har fortfarande en paus från egen häst men orkar numera hjälpa vänner med deras hästar ❤

Börjar tänka tanken att om jag trillar över hästen jag klickar med då är det nog dags igen. Men jag letar inte. Ännu.

 

[Ramona]

Men alltså ja... vad göra av all jävla tid?

Njut av livet?
Luncha med vänner, plugga någon rolig kurs, lär dig någonting nytt, hitta en annan hobby helt enkelt.

Jag älskar lediga dagar. Jag tycker tvärtom att hela livet bara består av jobb hela tiden. Man är ju aldrig ledig typ!

 

[Dorinda]

Boka en resa till solen, kanske en ridsemester? Fly en vecka brukar kunna göra gott....
Det är VIDRIGT med all tid som blir över.

 

[Sofie.S]

Jag fick en riktigt identitetskris när jag sålde min häst. Vem var jag om jag inte höll på med hästar? Vad skulle jag göra av all min tid? Vad skulle ge mig glädje i livet?
Men vet du, nu kan jag nästan känna en lättnad över att inte ha häst. När jag fick distans till det så insåg jag hur hela mitt liv kretsar kring hästar - jag hade ”missat” så många delar av livet. Jag är väldigt tacksam över mina år som hästägare men fy sjutton vad skönt det är att vara utan.