Gränssättning för 1,5-2åring

[Apollo 13]

I vår föräldragrupp har vi pratat en del om gränssättningar för barn kring 1,5-2 år och det har kommit ett par tips som jag personligen har lite svårt att tro att det skulle fungera något vidare bra för min dotter och mig. (Enskilt eller i vår relation till varandra.)

Nu pratar jag om att hantera vardagliga hyss som min dotter gärna sysslar med ungefär 24/7 Typ som att kasta ner saker från en hylla, fläta på syrran, skrika rakt ut, sno pappas glasögon osv osv. Var för sig är det ju ingen grej (förutom att slå syrran), men när det blir för mycket behöver jag såklart sätta ner foten och få henne att förstå att det räcker och vi behöver något som gör att hon bara inte flinar åt oss och tycker att det är ett jätte roligt bus att även skita i vad vi säger.

Det här är en smart och tuff tjej med skinn på näsan jag pratar om. Hon är inte den känsliga, tysta typen utan det är fullt ös medvetslös. Det är inte heller så att hon inte får uppmärksamhet, det får hon väldigt gott om och vi hittar på jätte mycket saker ihop, men jag behöver ett verktyg till att få henne att "backa" och förstå att det inte alltid är hennes sätt som gäller. Ärs, jag tror inte jag behöver förklara att jag behöver sätta gränser för henne, men som sagt, jag skulle gärna behöva tips på HUR. Avleda i all ära, men för mig är det också viktigt att inte bara ignorera det hon gör utan att hon förstår att det inte är ok, vilket hon visserligen många gånger redan vet, men att det faktiskt är det som gäller också. Typ så.

 

[Tora]

I vår föräldragrupp har vi pratat en del om gränssättningar för barn kring 1,5-2 år och det har kommit ett par tips som jag personligen har lite svårt att tro att det skulle fungera något vidare bra för min dotter och mig. (Enskilt eller i vår relation till varandra.)

Nu pratar jag om att hantera vardagliga hyss som min dotter gärna sysslar med ungefär 24/7 Typ som att kasta ner saker från en hylla, fläta på syrran, skrika rakt ut, sno pappas glasögon osv osv. Var för sig är det ju ingen grej (förutom att slå syrran), men när det blir för mycket behöver jag såklart sätta ner foten och få henne att förstå att det räcker och vi behöver något som gör att hon bara inte flinar åt oss och tycker att det är ett jätte roligt bus att även skita i vad vi säger.

Det här är en smart och tuff tjej med skinn på näsan jag pratar om. Hon är inte den känsliga, tysta typen utan det är fullt ös medvetslös. Det är inte heller så att hon inte får uppmärksamhet, det får hon väldigt gott om och vi hittar på jätte mycket saker ihop, men jag behöver ett verktyg till att få henne att "backa" och förstå att det inte alltid är hennes sätt som gäller. Ärs, jag tror inte jag behöver förklara att jag behöver sätta gränser för henne, men som sagt, jag skulle gärna behöva tips på HUR. Avleda i all ära, men för mig är det också viktigt att inte bara ignorera det hon gör utan att hon förstår att det inte är ok, vilket hon visserligen många gånger redan vet, men att det faktiskt är det som gäller också. Typ så.

Hittar du något sätt som fungerar så säg till

Tror det är en svår ålder det där. Dom vill och kan mycket men konsekvenstänkandet är ju väldigt kortsiktigt. Dessutom lever barn väldigt mycket i nuet då.

Typ "Det du inte har upprepat de senaste 5 sekunderna gäller inte längre".

 

[Apollo 13]

Haha ja men så är det ju lite.. Tidigare har jag försökt bryta genom att ställa ut henne i hallen bakom grinden... Vilket funkade i början.. Tills hon insåg att det var jätte spännande där... Haha.. Ett par ggr har hon åkt upp på rummet, i Max 30 sekunder innan hon fått komma ner. Då har jag vart jätte noga med att vi blir sams och pratar om det som hänt utan att vara arg. Det har funkat, men jag fick kritik för att använda det på henne eftersom hon är så ung.
90% av gångerna, om inte mer, räcker det dock att tala om konsekvensen om hon fortsätter, och då backar hon faktiskt. Sen kan jag behöva påminna henne men det pausar oftast såpass att hon lägger märke till något annat och glömmer tricket hon höll på med. Så jag känner lite att det funkar för oss på det sättet vi gör, men jag vill ju inte gärna sabba henne för livet haha, även fast jag eg inte tror att jag gör det egentligen, men finns det bättre sätt så provar jag gärna.

I vår föräldragrupp råkar vi ha en pedagog och hon tipsade om att jag skulle hålla om och fast henne... Liksom bryta, gå iväg och hålla om henne.. Jag känner mig tveksam till det, för jag vill inte riktigt göra närhet till ett "straff", eller att det ska vara något negativt. Jag provade det förut och det slutade med att ungen blev helt tokig, gallskrek tills hon var helt slut... Så det kändes som att det bara blev ett jätte bråk istället för en markering och sen bli vänner.

 

[Tora]

Tror det viktigaste är att man hittar något sätt att bryta det på. Tex min yngsta son är lite mer än två år.

Om jag säger till honom att "Nu får du sluta dra din bror i håret för det gör ont på honom" så slutar han inte. Tror det är lite för komplext för honom att förstå. Säger jag däremot "Sluta dra honom i håret annars stänger jag av tvn" så slutar han så gott som alltid direkt. Den konsekvensen är påtagbar och tydlig.

Däremot så tar det inte många minuter innan han är där och drar honom i håret igen. Nu skall det för ärlighetens skull sägas att den äldre brodern är inte helt oskyldig han heller. Han kan trissa upp minstingen för att sedan gnälla över att denne gör något "taskigt".

Det viktigaste är nog att konsekvensen är snabb, tydlig och kort. Blir det för komplicerat så klarar nog inte barnet av att koppla ihop det på rätt sätt.

 

[Apollo 13]

Precis, det är det där "brytet" jag letar efter och än så länge har jag faktiskt inte hittat något som funkar annat än rummet. Det brytet blir så tydligt för henne. Tv har vi inte, och det är lite svårt att hitta liknande saker att ha som konsekvens i alla situationer. Det är liksom lite svårt att hota att ta bort Ipaden när hon inte ens använder den, hehe. Sen tar jag ju bort pusslena om hon börja hiva bitarna över rummet osv, tar bort maten om hon vänder upp och ner på tallriken osv.. men vad tar man bort när ungen eg inte gör något fel förutom att ljudnivån ligger på en rock konsert? Det märks tydligt att hon vet vad det innebär att dämpa sig så hon fattar ju vad jag menar... men skiter i det.
Hon är värsta lilla busråttan, det är sällan vi bråkar för att hon på något sätt har varit dum, typ slagit lillasyster eller så, utan det är bara hyss som att just kasta ner saker från en hylla, ta våra telefoner och dessutom blir hon väldigt exalterad när vi försöker hindra henne, så hon skickar iväg dem över rummet för att vi inte ska kunna hindra henne.
Nu låter det kanske som att vi har jätte problem med henne, så är det verkligen inte, i mina ögon är hon världens lättaste unge.. men hur lättsam man än må vara så testar ju alla barn gränserna.

 

[LillaMy84]

Har du testat att visa henne hur hon kan göra istället? Det tyckte jag var väldigt effektivt i den åldern på våran iaf
Försöker alltid se situationen i sin helhet och lista ut vad det är barnet försöker uttrycka genom sitt beteende (tänker att det ju ändå i er situation kan vara just uppmärksamhet, även om hon får en massa )
Det där med att hålla fast och om lät mest obehagligt :s dels att det är en pedagog som tipsar och dels själva grejen.. Snacka om att jag hade fått panik om nån skulle hålla fast mig så
är helt inne på din linje att det blir totalt fel budskap dessutom

Precis, det är det där "brytet" jag letar efter och än så länge har jag faktiskt inte hittat något som funkar annat än rummet. Det brytet blir så tydligt för henne. Tv har vi inte, och det är lite svårt att hitta liknande saker att ha som konsekvens i alla situationer. Det är liksom lite svårt att hota att ta bort Ipaden när hon inte ens använder den, hehe. Sen tar jag ju bort pusslena om hon börja hiva bitarna över rummet osv, tar bort maten om hon vänder upp och ner på tallriken osv.. men vad tar man bort när ungen eg inte gör något fel förutom att ljudnivån ligger på en rock konsert? Det märks tydligt att hon vet vad det innebär att dämpa sig så hon fattar ju vad jag menar... men skiter i det.
Hon är värsta lilla busråttan, det är sällan vi bråkar för att hon på något sätt har varit dum, typ slagit lillasyster eller så, utan det är bara hyss som att just kasta ner saker från en hylla, ta våra telefoner och dessutom blir hon väldigt exalterad när vi försöker hindra henne, så hon skickar iväg dem över rummet för att vi inte ska kunna hindra henne.
Nu låter det kanske som att vi har jätte problem med henne, så är det verkligen inte, i mina ögon är hon världens lättaste unge.. men hur lättsam man än må vara så testar ju alla barn gränserna.

 

[TinyWiny]

När mina barn var i den åldern så satte jag mig ner med dem där de var. Jag satte dem i knät vända mot mig eller allra helst mitt emot mig så att de också satt på golvet så att de inte kände sig tvingade att vara kvar. I vilket fall så att vi hade ögonkontakt. Jag kunde hålla dem i handen när jag pratade med dem och massera handen mjukt för att få deras uppmärksamhet. Sedan sa jag varför jag inte ville att hen skulle göra så med få ord och på ett enkelt sätt så att det inte blev en massa ordbajseri och frågade henne/honom om vi skulle göra xx istället. Jag förklarade t ex att lillasyster blir ledsen om du slår henne eller att telefonen går sönder om du kastar den och hur barnet kunde göra istället.

Till 90% så är det uppmärksamhet som barn vill ha när de gör sådant som du beskriver och hur mycket uppmärksamhet man än tycker att man ger sina barn så kan de i de allra flesta fall behöva ännu mer. Det är ju faktiskt bara barnet själv som kan avgöra när hen har fått tillräckligt med uppmärksamhet oavsett vad vi vuxna tycker. Helst hade de flesta barn velat ha föräldrarnas fulla uppmärksamhet hela tiden iallafall de första tre åren för att sedan vilja ha lite mer egentid medans föräldrarna är mer i bakgrunden men ändå tillgängliga och det gäller sen resten av barnets liv... Det är ju egentligen först när ett barn blir någonstans runt 3-4 år som de får förmågan att leka själva. Innan dess behöver de ha den där uppmärksamheten och närheten hela tiden. Det kan vara så enkelt som att man har en leksakslåda i köket när man lagar mat så att barnet alltid kan vara så nära som hen vill och att man kan ha ögonkontakt ofta ofta och att man kan prata med varandra.

Att sätta in ett barn på rummet, bakom en grind, hålla fast eller på annat sätt straffa tycker jag är helt fel väg att gå. Barn förstår inte straff i den åldern och jag anser inte att man ska straffa barn och definitivt inte så små barn. Då visar man ju bara barnet att det kvittar vad du gör för jag ger dig inte den uppmärksamhet du vill ha och behöver ändå. Däremot är det helt rätt att ta bort pusslet om barnet kastar bitarna omkring sig och istället fråga om ni ska pussla tillsammans eller ta bort maten och fråga om hen vill bli matad.

 

[Teilani]

Har en son hemma i samma ålder, och lite samma situation. För det mesta får han hållas med sina bus, vi rätt högt i tak vad gäller skrik och bank så länge ingen blir skadad. Sen har vi "byggt bort" problemområden, tex bokhyllorna hade vi stolar och annat framför. Allt eftersom han blivit äldre har vi ställt undan hindren.

Vi har på olika sätt försökt minimera antalet nej i vardagen. De nej som finns kvar blir då tydligare, tex inte slåss. Om han ändå testar att slå mig så säger jag nej med bestämd röst och lyfter undan honom kanske en meter och då brukar han bli ledsen. Då tröstar jag direkt såklart. (Det brukar inte funka att själv gå undan)

Här härjas alltså rätt friskt och någon riktig trots har inte börjat än. Ge mig ett halvår kanske inget funkar här heller.

 

[Thera]

I den åldern brukar ögonkontakt, ett tydligt "nej" och ett litet "man får inte göra så, därför..." vara det som funkar bäst.
Funkar inte det avbryter man handgripligen genom att ta bort leksaken som slängs eller flytta barnet från hyllan där hon river ner saker. När man gör det kan man säga nåt i stil med att "då får du inte ha den leksaken, den går sönder när du slänger den så".

Ju yngre de är desto kortare tid får gå mellan att de gör nåt bus och att man "tillrättavisar". Det är exempelvis helt lönlöst att flytta en 1,5-åring till nåt tråkigt ställe och ta en paus, för när ni väl kommit dit kan barnet inte sätta samman ert snack och buset.

 

[TinyWiny]

Har en son hemma i samma ålder, och lite samma situation. För det mesta får han hållas med sina bus, vi rätt högt i tak vad gäller skrik och bank så länge ingen blir skadad. Sen har vi "byggt bort" problemområden, tex bokhyllorna hade vi stolar och annat framför. Allt eftersom han blivit äldre har vi ställt undan hindren.

Vi har på olika sätt försökt minimera antalet nej i vardagen. De nej som finns kvar blir då tydligare, tex inte slåss. Om han ändå testar att slå mig så säger jag nej med bestämd röst och lyfter undan honom kanske en meter och då brukar han bli ledsen. Då tröstar jag direkt såklart. (Det brukar inte funka att själv gå undan)

Här härjas alltså rätt friskt och någon riktig trots har inte börjat än. Ge mig ett halvår kanske inget funkar här heller.

Delvis knapplån.

Det här tycker jag är viktigt! Man ska ha högt till tak tycker jag och man ska alltid trösta oavsett varför barnet är ledset och man ska absolut välja sina strider. Det är ju inga små leksaker utan det är ju barn med olika temperament och olika mycket bus i sig och det är olika hur de uttrycker sig och hur mycket uppmärksamhet de behöver ha.

Jag tycker att det blir lite fel när man pratar om trots för de de egentligen gör är ju att testa vad som är okej och vad som inte är okej för de vet ju inte. Om man har klara tydliga få regler om vad som är okej och vad som inte är okej och att man inte ger med sig så brukar det bli väldigt mycket enklare än om man är okonsekvent och velar hit och dit med vad som gäller för hur ska barnen veta hur de ska bete sig då? Om de ena dagen får springa runt i huset och skrika och nästa dag får en utskällning för att de gör samma sak så blir ju barnen osäkra. Tänk dig själv att du har en chef som ena dagen säger till dig att du kan ta en fikarast på en halvtimme och nästa dag får du en utskällning för att du tar en fikarast. Nästa dag tar du ingen fikarast och då kommer chefen och frågar lite surt varför du inte går och fikar? Till slut vet du ju inte om du ska våga gå och fika eller inte för du vet inte på vilket humör chefen är på idag och du blir osäker och mår dåligt. Likadant blir det ju för barn när vi som föräldrar hela tiden ändrar vad som gäller. Vi måste bestämma oss och hålla oss till det. Man får välja sina strider och bestämma sig för vad man själv tycker är viktigt. Att slå sina syskon är det nolltolerans emot och man sitter still när man äter men att springa, hoppa och leka i vardagsrummet är helt okej t ex.

Jag har haft en röd tråd genom min guidning av mina barn genom deras uppväxt och det är att de får göra vad de vill så länge de inte skadar sig själva eller någon annan och för oss har det fungerat väldigt bra. Givetvis har jag inte sagt det till en tvååring för det blir ju alldeles för abstrakt utan jag har ju förklarat utefter ålder och förstånd men jag har haft det tänket för jag har velat ge mina barn mycket frihet men under ansvar. Då slipper man tusen regler som barnet ska hålla ordning på och som de inte förstår varken innebörden av eller varför regeln finns och när barnet kommer i tonåren så behöver hen inte fundera på om hen får eller inte får göra en sak när hen inte har möjlighet att fråga utan hen behöver bara tänka, skadar det här mig själv eller någon annan?

 

[Amha]

Nu kan jag ju bara relatera till min egen 1,5-åring men såhär tänker jag:

Till att börja med så är allt som är framme inom räckhåll för tösen leksaker. Ibland glömmer man ju såklart och får ta ifrån prylen men det mesta får undersökas under uppsikt ändå. Knycklar hon ihop och biter på olämpliga saker och inte tar till sig tillsägelse läggs prylen undan. Min död-hylla jag hade (bild på familjens döingar) möbleras om, bilderna får lite annan design i form av kritstreck men det går att göra rent. Därför är det helt okej. Det hon inte ska ha läggs högre upp. Gör det enkelt är mitt starkaste tips vad gäller typ allt. Vill hon klättra på köksbordet lyfts hon ner och hänvisas till vardagsrumsbordet eller trappan men man får inte stå och hoppa på bordet för man kan göra sig illa om man ramlar ner. Jag är helt säker på att dessa bus är utvecklande på ett eller annat sätt.

För egen del har jag kopplat nästan allt bus till uppmärksamhetstörst. Ägnar jag all tid åt tös finns inte problemen. Ibland går det inte men då försöker jag att involvera henne i min aktivitet med blandat resultat.

Angående att avlägsna barnet från rummet själv har jag bestämt från början att jag absolut inte vill hålla på med sånt, någonsin. Det är inte något jag tror på annat än på kort sikt. Argumentet att man vinner respekt på det viset köper jag inte. För mig ska det vara ömsesidig respekt då jag tror att det gynnar framtida relationer och jag ser inte att det är ett respektfullt sätt att behandla en annan människa när man skickas in på rummet. Jag blev aldrig skickad till rummet som liten men jag hade mycket respekt för mina föräldrar ändå. Det må vara besvärligare om man gör på annat sätt men jag tror att det är bättre på sikt.

 

[Apollo 13]

Svarar alla lite snabbt, får bli mer ingående sen, men allt det där gör jag ju givetvis först och ser som självklarheter, ta bort grejer, avleda osv.. Men ibland har man av olika anledningar inte möjlighet till det eller så funkar det helt enkelt inte och då behöver man ett bryt.
Respekt har jag aldrig nämnt något om stt det skulle ha och göra med, det är något helt annat!? Jag behöver ett verktyg när bägaren är full och det räcker. Vårat vardagliga samspel funkar hur bra som helst utan detta är få undantag där det ballat ur.

 

[Amha]

Är det när du själv inte orkar mer?

När jag inte orkar mer går jag därifrån en stund och samlar mig då det i vår familj inte blir bättre av att vi vuxna är arga. Det blir en negativ spiral väldigt snabbt och ingen av oss blir gladare av det.

Vill du ha bra idéer att utgå ifrån tipsar jag om boken fem gånger mer kärlek. Jag läser den när jag orkar och hinner och planterar några frön för konflikthantering hos oss. Lär dock ta ett tag innan jag läst ut den men det hör väl till livet som småbarnsförälder

 

[Apollo 13]

Antingen det eller att det helt enkelt räcker. Jag vägrar ha en tillvaro där det bara ska tjatas om vad som är fel hela tiden. Någonstans nås gränsen om vad som är okejoch inte okej. På samma sätt som jag inte vill tjata på henne jämt och ständigt så vill jag att hon ska klara av att vara lite självständig och inte behöva min uppmärksamhet alla dygnets vakna timmar. Alltså är inte total uppmärksamhet en lösning i alla lägen, både för min personliga del, men även pga att det är helt omöjligt eftersom hon har en lillasyster som också kräver uppmärksamhet.

 

[Mabuse]

I vår föräldragrupp har vi pratat en del om gränssättningar för barn kring 1,5-2 år och det har kommit ett par tips som jag personligen har lite svårt att tro att det skulle fungera något vidare bra för min dotter och mig. (Enskilt eller i vår relation till varandra.)

Nu pratar jag om att hantera vardagliga hyss som min dotter gärna sysslar med ungefär 24/7 Typ som att kasta ner saker från en hylla, fläta på syrran, skrika rakt ut, sno pappas glasögon osv osv. Var för sig är det ju ingen grej (förutom att slå syrran), men när det blir för mycket behöver jag såklart sätta ner foten och få henne att förstå att det räcker och vi behöver något som gör att hon bara inte flinar åt oss och tycker att det är ett jätte roligt bus att även skita i vad vi säger.

Det här är en smart och tuff tjej med skinn på näsan jag pratar om. Hon är inte den känsliga, tysta typen utan det är fullt ös medvetslös. Det är inte heller så att hon inte får uppmärksamhet, det får hon väldigt gott om och vi hittar på jätte mycket saker ihop, men jag behöver ett verktyg till att få henne att "backa" och förstå att det inte alltid är hennes sätt som gäller. Ärs, jag tror inte jag behöver förklara att jag behöver sätta gränser för henne, men som sagt, jag skulle gärna behöva tips på HUR. Avleda i all ära, men för mig är det också viktigt att inte bara ignorera det hon gör utan att hon förstår att det inte är ok, vilket hon visserligen många gånger redan vet, men att det faktiskt är det som gäller också. Typ så.

Det tar ju lång tid innan barnen både lär sg reglerna och rättar sig efter dem, så jag har inte haft några större förhoppningar att det ska räcka med nån speciell sorts straff eller negativ påföljd (det du kallar gränssättning) för att de ska sluta med nåt man inte vill att de gör. När det gäller ta saker man inte får så tar jag bort dem, slå syskonet så lyfter jag isär dem om det behövs, skrika rakt ut är väl inte så mycket att göra åt, möjligen kan jag själv gå därifrån om jag ledsnar på att bli skriken på. Men i princip är min metod att först säga till, och hjälper inte det, så utnyttjar jag det faktum att jag är större och starkare och tar bort saker man inte får ha eller hindrar/lyfter bort barnet fysiskt.

 

[Mabuse]

Antingen det eller att det helt enkelt räcker. Jag vägrar ha en tillvaro där det bara ska tjatas om vad som är fel hela tiden. Någonstans nås gränsen om vad som är okejoch inte okej. På samma sätt som jag inte vill tjata på henne jämt och ständigt så vill jag att hon ska klara av att vara lite självständig och inte behöva min uppmärksamhet alla dygnets vakna timmar. Alltså är inte total uppmärksamhet en lösning i alla lägen, både för min personliga del, men även pga att det är helt omöjligt eftersom hon har en lillasyster som också kräver uppmärksamhet.

Men är det inte sån tillvaro man i allmänhet får räkna med att ha om man har småbarn? Man får tjata, eller leva med att barnen ständigt gör sånt man inte vill att de gör. Hon kommer bli självständigare när hon blir större, men de flesta tvååringar har varken vett eller självbehärskning nog att inte göra olämpliga saker när de är oövervakade. Att det i ert fall finns en lillasyster som gör att det vore praktiskt om storasyster vore äldre och vettigare kan jag förstå, men nu är det ju som det är. Storasyster är fortfarande liten, och har ingen självkontroll än, och är därför inte tillräckligt pålitlig för att klara sig själv.

Mitt bästa tips skulle vara att plocka bort allt som kan gå sönder dit barnet inte når. Gör hon farliga saker, som att klättra i bokhyllor, lämna henne inte oövervakad i rum med bokhyllor, slår hon lillasyster så se till att de aldrig är oövervakade tillsammans.

 

[Amha]

Jag förstår att det inte är så lätt med två barn när det är så tätt emellan dem men det är ju lite en sak man får leva med när det blev som det blev så att säga. Det kommer att ge sig, det är tufft en period men jag tror att det är negativt att tvinga ett barn i såpass låg ålder att bli stor nu. De gånger det inte går att ta med storasyster i aktiviteterna får man ta att det blir lite kaos. Säkra hemmet så gott det går.

När min tös tar något hon inte får ha eller gör något man inte vill att hon gör byter jag ut det mot ett uppdrag. "Kan du lägga ___ i diskhon/ge till pappa/lägga på bordet?" eller i samband med matning av lillasyster kanske det passar med "kan du hämta papper och torka lite på bordet?" eller vad man kan tänkas komma på. Uppdrag och tillhörande uppskattning är ett jättebra sätt att hindra dåligt beteende.

 

[Mabuse]

Jag förstår att det inte är så lätt med två barn när det är så tätt emellan dem men det är ju lite en sak man får leva med när det blev som det blev så att säga. Det kommer att ge sig, det är tufft en period men jag tror att det är negativt att tvinga ett barn i såpass låg ålder att bli stor nu. De gånger det inte går att ta med storasyster i aktiviteterna får man ta att det blir lite kaos. Säkra hemmet så gott det går.

När min tös tar något hon inte får ha eller gör något man inte vill att hon gör byter jag ut det mot ett uppdrag. "Kan du lägga ___ i diskhon/ge till pappa/lägga på bordet?" eller i samband med matning av lillasyster kanske det passar med "kan du hämta papper och torka lite på bordet?" eller vad man kan tänkas komma på. Uppdrag och tillhörande uppskattning är ett jättebra sätt att hindra dåligt beteende.

Det beror på barnet - min äldsta har alltid varit ointresserad av uppdrag och att få hjälpa till, han gör hellre det han själv vill ensam än det andra vill tillsammans. Den yngste däremot tycker det är roligt att göra saker tillsammans, så honom kan man få med på såna aktiviteter.

 

[Amha]

Det beror på barnet - min äldsta har alltid varit ointresserad av uppdrag och att få hjälpa till, han gör hellre det han själv vill ensam än det andra vill tillsammans. Den yngste däremot tycker det är roligt att göra saker tillsammans, så honom kan man få med på såna aktiviteter.

Jo såklart är det så men jag fick känslan av att barnet sökte uppmärksamhet och ville vara med men nu har jag ju inte sett det själv och har ingen aning om vilken typ av individ det rör sig om.

 

[Sunshine]

I den aldern ar det nog tyvarr bara att fortsatta overvaka, avleda, och upprepa sig som en papegoja med en angels talamod... Man kan inte forvanta sig att en 2-aring skall folja regler och/eller forsta eller komma ihag konsekvenser. Det kommer senare. Darmed inte sagt att man far slass eller bitas t.ex., da far man bli arg och saga ifran tycker jag, men man kan ju inte forvanta sig att barnet sedan ska komma ihag och folja den regeln, inte i 2-arsaldern...

Mina barn var extremt snalla - som tur ar eftersom jag har tvillingar - men jag kanner manga foraldrar som helt enkelt fick plocka undan ALLT (i vissa fall aven gardiner som det klattrades i och tavlor som revs ner) under en period. De ar helt normala barn idag ;-) men foraldrarna slet sig i haret under 2-3 ars perioden framforallt. Dessa barn rymde garna ocksa vill jag minnas, fran lekplatser och dylikt... Helt enkelt overfulla med energi, bus och pahittighet kombinerat med noll konsekvenstankande och lever helt och hallet i nuet.

Sa mitt rad ar som flera andras - plocka undan och barnsakra sa mycket som mojligt, punktmarkera sa mycket som mojligt, kanske forsoka fa hjalp av en annan vuxen sa ofta som mojligt, och harda ut....det gar over!!