Bukefalos 28 år!

Gränssättning för 1,5-2åring

Har läst igenom hela tråden, och funderat lite (trots att jag inte har barn, bara gillar att hänga på föräldraforumet :)). jag undrar, ni som förespråkar "ignorera", hur tänker ni att det funkar ute bland folk? Hemma hos andra?
Jag är nämligen inte ett dugg road av att gå på ICA när det är barn som låter som mistlurar och ingen försöker bryta beteendet.
Eller ha barn på besök som drar i mina gardiner, jagar mina hundar, hugger med bordskniven i bordet, bankar med nävarna på akvariet.... Även om de är så små att de inte själva förstår att det är fel. Även om de inte gör det "för att jävlas" utan bara vill testa och är glada eller liknande. Resultatet blir liksom det samma ändå.
Jag tycker såklart att det är jättebra att avleda, om det funkar, men om det inte gör det och man inte är i sitt eget barnsäkrade hus eller har ett par hörselkåpor att dela ut till omgivningen?
Tyvärr tror jag många (i min omgivning iaf) kör mer på ignorera än avleda. Med resultat noll. Jag hade gett stående ovationer om någon förälder i min omgivning hade lämnat sin kaffekopp och sagt "Nej, eftersom Kalle inte kan uppföra sig idag är det bäst vi åker hem, tack ändå", men det har liksom hänt.... aldrig.

Sen lägger jag mig inte i det här med straff eller inte straff, men just ignorera, typ exemplet med "om barnet gallskriker i affären så blir jag stressad" och svaret blir "Lär dig ignorera det". Ska man boka hela affären då, eller ska alla andra också lära sig ignorera det?
 
Har läst igenom hela tråden, och funderat lite (trots att jag inte har barn, bara gillar att hänga på föräldraforumet :)). jag undrar, ni som förespråkar "ignorera", hur tänker ni att det funkar ute bland folk? Hemma hos andra?
Jag är nämligen inte ett dugg road av att gå på ICA när det är barn som låter som mistlurar och ingen försöker bryta beteendet.
Eller ha barn på besök som drar i mina gardiner, jagar mina hundar, hugger med bordskniven i bordet, bankar med nävarna på akvariet.... Även om de är så små att de inte själva förstår att det är fel. Även om de inte gör det "för att jävlas" utan bara vill testa och är glada eller liknande. Resultatet blir liksom det samma ändå.
Jag tycker såklart att det är jättebra att avleda, om det funkar, men om det inte gör det och man inte är i sitt eget barnsäkrade hus eller har ett par hörselkåpor att dela ut till omgivningen?
Tyvärr tror jag många (i min omgivning iaf) kör mer på ignorera än avleda. Med resultat noll. Jag hade gett stående ovationer om någon förälder i min omgivning hade lämnat sin kaffekopp och sagt "Nej, eftersom Kalle inte kan uppföra sig idag är det bäst vi åker hem, tack ändå", men det har liksom hänt.... aldrig.

Sen lägger jag mig inte i det här med straff eller inte straff, men just ignorera, typ exemplet med "om barnet gallskriker i affären så blir jag stressad" och svaret blir "Lär dig ignorera det". Ska man boka hela affären då, eller ska alla andra också lära sig ignorera det?
Här har det hänt både en och två ggr att vi åkt hem för att barnen helt ballat ur. Det är ingen idé att försöka lugna eller avleda ibland för det fungerar inte. När det kommer till mina barn så har dom då oftast helt enkelt varit övertrötta.
 
Även jag/vi har åkt hem från kalas/avbrutit storhandling med skrikande bebisar/småbarn. Inget kul för barnet, inget kul för andra kunder eller anställda, inget kul för mig... Alltså så små barn ballar ju ur ibland och nej, det funkar inte alltid att avleda om de är övertrötta/på väg att bli sjuka t.ex. Och självklart ignorerar jag inte barnet om det gör olämpliga saker hemma hos någon annan. Det låter ju helgalet! Om barnet drar en hund i svansen eller kladdar på datorn eller whatever så lyfter jag bort barnet och säger nej. En gång... 10 ggr eller så många gånger det krävs, alternativt ger upp försöket till social visit och ber vännen komma hem till mig nästa gång, där jag kan slappna av lite mer ;)
Sen har jag suttit i entren till coop forum höggravid bredvid skrikande och sparkande 2åring i säkert 15 minuter tills han lugnat sig så pass att jag kunde bära honom därifrån med min stora mage och vid det tillfället fick kunderna vackert gå runt oss :D Men det bjuder jag på... och nu börjar det snart om igen...nr 4 på g.:angel:
 
@Muninn Förutom att gå hem, vilket kan vara rimligt, vad tycker du att föräldrarna bör göra?

Sådant jag kommer på handlar om att umgås på sätt som funkar för alla. Dricka kaffe i timmar är underbart för vuxna, men funkar ofta inte så bra med tvååringar. Leka kan funka, gå ut och rasta av barnen kan funka, mata husdjuren kan funka osv. Umgås hemma hos barnfamiljen är ofta lättare, tex.

Nu har jag varken som förälder eller värd upplevt det du beskriver, men ändå. Jag skulle utgå från att ungarna har tråkigt och blir hjälpta av stimulans och uppmärksamhet i sådana situationer.

Det där med barn i affärer ser jag som starkt överdrivet. Det sker inte ideligen och man behöver inte stå kvar nära ett barn som exploderar om det inte är ens eget.
 
@Muninn Förutom att gå hem, vilket kan vara rimligt, vad tycker du att föräldrarna bör göra?

Sådant jag kommer på handlar om att umgås på sätt som funkar för alla. Dricka kaffe i timmar är underbart för vuxna, men funkar ofta inte så bra med tvååringar. Leka kan funka, gå ut och rasta av barnen kan funka, mata husdjuren kan funka osv. Umgås hemma hos barnfamiljen är ofta lättare, tex.

Nu har jag varken som förälder eller värd upplevt det du beskriver, men ändå. Jag skulle utgå från att ungarna har tråkigt och blir hjälpta av stimulans och uppmärksamhet i sådana situationer.

Det där med barn i affärer ser jag som starkt överdrivet. Det sker inte ideligen och man behöver inte stå kvar nära ett barn som exploderar om det inte är ens eget.

Starkt överdrivet för dig kanske, inte för mig. Jag tycker det är respekt för andra människor att visa på att man försöker, åtminstone. Vill jag stå och välja pasta så vill jag inte gå till kötthyllan för att det är ett brandlarm igång vid pastan ;)

Vad jag tycker att föräldrarna ska göra är att visa ett intresse av att få barnet att sluta. Säga till, lyfta bort, hålla i famnen, och öht hålla koll på sina barn.
Nu var det ju inte exakt det tråden handlade om från början, men just "ignorera" är ju något som går att göra i sitt eget hus. Jag brukar få nervösa sammanbrott av att ha barn i huset eftersom jag springer runt som en dåre och ser till att det inte kladdas på skärmar eller springs efter hundar, eller bankas på rutor ellerr försöker rymmas, eller springer mot elstaketen, osv.
Fast, å andra sidan får jag väl se det som en helt gratis paus för föräldrarna ;)

Det jag undrar är väl samma som TS undrar, fast i egenskap av vän/medmänniska/sur tant i affären (;)), om det inte fungerar att avleda, vad ska man göra? Om "ingenting" funkar?
Avbryta det som händer känns ju lämpligt. Mina två vänner (två systrar) berättade att deras mamma gjorde just så- hon gick och handlade med barnen, och om barnen började bära sig åt och tjuta efter saker eller lägga sig på golvet och skrika för att de ville ha något så släppte hon matvarorna och gick hem. Sen gick hon och handlade själv när pappa kommit hem.
Detta kommer mina vänner ihåg, för det GILLADE att vara i affären. Det var kul, spännande och man fick se massa folk. Det blev en kul grej som togs bort om man inte kunde sköta det. Det slutade med att de väldigt sällan tjöt eller sparkade i affärer. Men, de blev ju inte utkörda, utan de gick ju hem MED mamma. Räknas det som ett straff eller en avledning?
Barnen jag hade på besök här fick inte lov att umgås med hundarna för de kunde inte uppföra sig. Hundarna åkte in till hundvakten och barnen grät hejdlöst. Inte kul. Är det ett straff? Det är ju både för barnens och hundarnas skull, båda hade kunnat skada sig.
 
@Muninn Förutom att gå hem, vilket kan vara rimligt, vad tycker du att föräldrarna bör göra?

Sådant jag kommer på handlar om att umgås på sätt som funkar för alla. Dricka kaffe i timmar är underbart för vuxna, men funkar ofta inte så bra med tvååringar. Leka kan funka, gå ut och rasta av barnen kan funka, mata husdjuren kan funka osv. Umgås hemma hos barnfamiljen är ofta lättare, tex.

Nu har jag varken som förälder eller värd upplevt det du beskriver, men ändå. Jag skulle utgå från att ungarna har tråkigt och blir hjälpta av stimulans och uppmärksamhet i sådana situationer.

Det där med barn i affärer ser jag som starkt överdrivet. Det sker inte ideligen och man behöver inte stå kvar nära ett barn som exploderar om det inte är ens eget.

Glömde säga också att jag håller med dig, det finns massor med saker man kan göra MED barnen (och det gillar jag! herregud, vi har en trädgård ju. Och djur.), men det bör kanske inte vara på mitt ansvar att komma på vad deras barn vill göra? Föräldrarna kommer hem till mig och dricker kaffe och släpper kollen på barnen, som då går bärsärkagång i huset medan mamma och pappa dricker kaffe i lugn och ro.
Då tycker jag: Gå hem, eller umgås med barnet.
Det beteendet min omgivning visar upp gör ju att jag får uppfattningen att det antingen är helt ok att barnen river huset, eller att föräldern inte märker det, eller att det är uppfostring genom ignorering.
 
Går det åt skogen (skrik i affären t.ex) så går jag därifrån. Om det inte är kö till kassan rycker jag ju åt mig det viktigaste på vägen. Likaså hos vänner, detta för att det är viktigt för mig att andra gillar mitt barn, särskilt om de är personer jag lär möta igen. Jag själv är ju lite obekväm med andra barn runt mig, även om det börjar släppa, och har full förståelse för att de inte är så nöjda med att min unge far omkring överallt och gör bus. På tåg däremot är det lite lurigare men att förklara (mest för andras skull) att andra inte vill lyssna på vad hon säger utan man får prata i normal ton, och försöka få fokus på annat funkar oftast här tack och lov. Och alltid mutor vid långa resor, haha.

Lite roligt, vi var på kryssning med släkten och barnet for omkring. Helt okej sådär så länge hon inte stör folk anser jag. När hon däremot for in mellan stolar där det satt folk och fikade passerade hon min gräns och ett "det är inte alls säkert att de vill att du ska vara här" när man rycker åt sig ungen fick dem att le lite. Jag förklarade även för min mamma (för femtioelfte gången) att bara för att jag gillar min unge betyder inte det att alla andra gör det. Min mamma förstår fortfarande inte ;)
 
Har läst igenom hela tråden, och funderat lite (trots att jag inte har barn, bara gillar att hänga på föräldraforumet :)). jag undrar, ni som förespråkar "ignorera", hur tänker ni att det funkar ute bland folk? Hemma hos andra?
Jag är nämligen inte ett dugg road av att gå på ICA när det är barn som låter som mistlurar och ingen försöker bryta beteendet.
Eller ha barn på besök som drar i mina gardiner, jagar mina hundar, hugger med bordskniven i bordet, bankar med nävarna på akvariet.... Även om de är så små att de inte själva förstår att det är fel. Även om de inte gör det "för att jävlas" utan bara vill testa och är glada eller liknande. Resultatet blir liksom det samma ändå.
Jag tycker såklart att det är jättebra att avleda, om det funkar, men om det inte gör det och man inte är i sitt eget barnsäkrade hus eller har ett par hörselkåpor att dela ut till omgivningen?
Tyvärr tror jag många (i min omgivning iaf) kör mer på ignorera än avleda. Med resultat noll. Jag hade gett stående ovationer om någon förälder i min omgivning hade lämnat sin kaffekopp och sagt "Nej, eftersom Kalle inte kan uppföra sig idag är det bäst vi åker hem, tack ändå", men det har liksom hänt.... aldrig.

Sen lägger jag mig inte i det här med straff eller inte straff, men just ignorera, typ exemplet med "om barnet gallskriker i affären så blir jag stressad" och svaret blir "Lär dig ignorera det". Ska man boka hela affären då, eller ska alla andra också lära sig ignorera det?

Nej jag jagar, lyfter bort, bannar säger nej, bär bort osv (blir sur, för sådan är jag) och till slut så går jag. Jag har en gång gått runt i affären med ett barn som tjöt så att ingen hylla fanns för någon annan att gömma sig bakom. Jag tog mig ut så snabbt jag kunde -men med matvaror eftersom det inte fanns ngt alls hemma att äta. Men jag försökte få tyst på eländet med avledelser, skäll och bön och löften och tillsägelser inte genom att ignorera. En äldre dam fick honom faktiskt att dämpa sig till halv volym tills i var ute, gulligt av henne -lilla tösen inte ska du väl skrika så. (han hade inte fått köra minivagn eftersom det inte gick den dagen).

Jag menade att det nog inte går att uppfostra som så, med straff som gör att barnet kommer ihåg och tänker efter före nästa gång. För jag tror inte de kan tänka efter före i allt för unga år. (betingning att man alltid flyttar på barnet eller visar hur man ska göra -klappa inte slå, tror jag absolut fungerar -eller att jag själv tänkte efter före och hade gett barnet en frukt innan vi gick in i affären...) Nu när barnet är 4 så tror jag däremot han kan tänka efter före, eller hur skulle det kännas om det hände dig, men inte alltid.
 
utan de gick ju hem MED mamma. Räknas det som ett straff eller en avledning?
Barnen jag hade på besök här fick inte lov att umgås med hundarna för de kunde inte uppföra sig. Hundarna åkte in till hundvakten och barnen grät hejdlöst. Inte kul. Är det ett straff? Det är ju både för barnens och hundarnas skull, båda hade kunnat skada sig.

Varken eller, det är bara något som man egentligen måste göra (utom den gången som inte ens knäckebröd och smör fanns hemma) och som då för barnet blir en konsekvens. http://www.synonymer.se/?query=konsekvens
 
Varken eller, det är bara något som man egentligen måste göra (utom den gången som inte ens knäckebröd och smör fanns hemma) och som då för barnet blir en konsekvens. http://www.synonymer.se/?query=konsekvens

Jag vet vad konsekvens betyder ;) Tycker dock att det verkar ibland som att just konsekvens är något som vissa barn inte får, alls. Med hänvisning till att det är ett straff.

Sen kan jag väl erkänna att jag irriterar mig mer på föräldrar som inte gör något alls, än föräldrar som "verkar försöka" trots att resultatet är detsamma (ex. skrikigt barn eller barn som förstör något). Det är gnälliga kärringen i mig, det vet jag.
 
Jo förlåt, det var inte riktigt meningen att antyda att du inte visste vad konsekvens betyder, det vet väl alla som du sa, det är bara det att det pratas så in i helskotta i föräldratidningar om konsekvenser och straff och gud vet vad att till slut förlorar ju orden all innebörd.

Jag gillar det där med =logisk följd, följd, verkan, resultat. För ordet används ju till nästan allt från betydelsen straff till ingenting. (Jag inbillar mig väl att konsekvens är att torka upp mjölken, medan straff är hänvisning upp på rummet eller indragen veckopeng.)

På något vis är jag ganska säker på att även barnen efter ett tag märker att föräldrarna verkar försöka i alla fall och därmed uppenbarligen bryr sig om hur omgivningen drabbas. Lite empatisk förmåga från föräldern gentemot omgivningen visas eller ngt.
 
Senast ändrad:
Vilket får mig att inse att jag kanske tänker fel eller blandar ihop. Eftersom föräldratidningarna verkar tycka att indragen veckopeng eller upp på rummet är konsekvens och att straff inte bör ske. Men om man kör rent ordvrängeri så använder nog många straff på äldre barn och det verkar fungera på äldre barn. Men samtidigt glossar väl de flesta över konsekvenserna för små barn tex torkar upp mjölken åt 6 åringen. Påföljd finns dock som synonym för båda. Nu blev jag för virrig igen.
Synonymer till straff
påföljd, bestraffning, vite, efterräkning, vedergällning, tuktan, aga, hämnd, repressalie, tillrättavisning, näpst, räfst; hemsökelse, lidande, prövning

Synonymer till konsekvens
1. logisk följd, följd, påföljd, verkan, resultat
2. följdriktighet, stringens, rätlinjighet, fasthet, logik motsatsord
1. inkonsekvens

(Till naturen är man väl i allmänhet inkonsekvent, irritabel och ologisk och försöker göra det bästa av det.)
 
Senast ändrad:
Sen kan jag väl erkänna att jag irriterar mig mer på föräldrar som inte gör något alls, än föräldrar som "verkar försöka" trots att resultatet är detsamma (ex. skrikigt barn eller barn som förstör något). Det är gnälliga kärringen i mig, det vet jag.
Ja det där känner jag med. Därför är jag rätt noga med att vara tydlig inför omgivningen att jag försöker och önskar att även andra kan verka försöka när jag möts av deras barn.

De är ju inte helt lätta att beräkna, de är levande varelser som dessutom saknar verktyg för att uttrycka sig "rätt". Ibland går en sak jättebra och ibland är det inte alls så enkelt. Inget konstigt med det. Dock retar jag ihjäl mig på folk som tycker att " det är ju bara barn" när deras unge far omkring och retar andra människor genom t.ex ljud eller spring på platser som ska vara lite lugnare. Kan man inte dämpa barnet så går man. Bättre lycka nästa gång, helt enkelt.
 
Sen kan jag väl erkänna att jag irriterar mig mer på föräldrar som inte gör något alls, än föräldrar som "verkar försöka" trots att resultatet är detsamma (ex. skrikigt barn eller barn som förstör något). Det är gnälliga kärringen i mig, det vet jag.

Själv har jag betydligt sämre tålamod med tjatande föräldrar än med barn. Föräldrar som tjatar på barnen hela tiden, kan verkligen få mig att välja bort umgänget.

Men jag är på det hela taget lite frågande till problemvinklingen: andra vuxnas sätt att göra fel. Det verkar på många sätt bättre att ta upp det med dem det gäller, än att ta upp det med andra som inte är inblandade överhuvudtaget.
 
Själv har jag betydligt sämre tålamod med tjatande föräldrar än med barn. Föräldrar som tjatar på barnen hela tiden, kan verkligen få mig att välja bort umgänget.

Men jag är på det hela taget lite frågande till problemvinklingen: andra vuxnas sätt att göra fel. Det verkar på många sätt bättre att ta upp det med dem det gäller, än att ta upp det med andra som inte är inblandade överhuvudtaget.

Alltså du är så rolig. Jag håller med!

Inget får det att krypa i kroppen som tjatiga föräldrar. En skrikande unge i affären eller på flygplanet är inte ens i närheten, där tycker jag bara synd om föräldern.
 
Alltså du är så rolig. Jag håller med!

Inget får det att krypa i kroppen som tjatiga föräldrar. En skrikande unge i affären eller på flygplanet är inte ens i närheten, där tycker jag bara synd om föräldern.

Fast det finns ju andra sätt än att tjata ;) Och ja, jag tycker också synd om föräldern, om jag ser en tillstymmelse att den bryr sig. Jag har träffat föräldrar som jag har velat gå fram och krama för att de har sett så trötta och ledsna ut när de burit runt på gallskrikande barn. Och föräldrar som jag vill ge en high-five för att de är intresserade av sina barn, pratar med dem, leker, läser sagor för att underhålla. Love it!!
Och sen har jag träffat på föräldrar på t.ex flygplan som gjort att det börjat krypa i kroppen på mig, vars barn stått och hoppat och tjoat i gången och föräldern har inte ens sagt till en gång, lugnt. Eller sökt någon medresenärs blick och frågat om det är ok, eller ens sagt "Kom och sitt här istället så ritar vi, det är kul!" utan bara brytt sig om en ipad eller en tidning.
Jag tycker att det är respektlöst att inte ens säga "Ursäkta, stör hen dig?" eller säga "Förlåt för att mitt barn sparkade dig i ryggen hela resan, hen tycker att det är så jobbigt att sitta still så länge".

Det verkar lite grann som att ingen kan enas om vad som är "rätt sätt".
Konsekvenser är bra, straff är det inte, var går gränsen där emellan? Tjata ska man inte göra, men om barnet flyger runt som ett skållat troll och river ner saker i butiken och hen inte slutar för att man ignorerar eller säger till en gång. Eller två. Vad är då nästa steg? Tjat? Konsekvens? Straff?
Eller ger man f-n i det?

Jo, visst kan man tycka att jag borde ta upp detta med "dem de gäller", den ena har jag försökt med utan respons. Vissa andra bara struntar jag i.
Att jag tar upp det här är för att diskussionen var igång, och för att jag tycker det är intressant :)
 
Själv har jag betydligt sämre tålamod med tjatande föräldrar än med barn. Föräldrar som tjatar på barnen hela tiden, kan verkligen få mig att välja bort umgänget.

Men jag är på det hela taget lite frågande till problemvinklingen: andra vuxnas sätt att göra fel. Det verkar på många sätt bättre att ta upp det med dem det gäller, än att ta upp det med andra som inte är inblandade överhuvudtaget.

Får mig att tänka på ett par på tåget en gång. Litet, litet barn. Sådär litet så att man ligger i liggvagn. Barnet skrek och grät, och föräldrarna satt bredvid och höll upp fingret framför munnen och sade högt "SSSSCCCCH" upprepade gånger. Förutom när de bröt av med "Tyst. Tyst sade jag!".

Då höll jag på att få nippran och gråta samtidigt. Mitt alternativ hade varit att ta upp barnet i famnen, trösta? Hålla nära? Eller stryka över kinden? Vagga vagnen? Vad osm helst som inte var ett tjatigt ljud som ett spädbarn inte förstår.

Se, jag är inte helt hjärtlös ;)
 
@Muninn jag tycker inte du låter hjärtlös (däremot verkar ju föräldrarna till spädbarnet i fråga vara det), och självklart ska inte föräldrar strunta i sina barn. Dock kan man behöva välja sina strider för att inte "tjata i hjäl" dem emellanåt- vad är viktigt och vad kan vara ok liksom (inte ok att förstöra hemma hos andra men kanske ok att hoppa i sängen hemma även om det allra bästa vore att inte göra det etc etc). Och jag har definitivt gått hem med barn som börjat balla ur för att jag känt att det är det bästa alternativet- men då går man ju tillsammans och för att det behövs helt enkelt. För mig är det stor skillnad jämfört med att skicka upp ett (dessutom mycket litet) barn på rummet som straff. Att gå från en tillställning för att det inte funkar är mkt mer av just en konsekvens tycker jag.

Sedan kan jag villigt erkänna att jag vid ett par tillfällen har skickat upp vår 6- åring ( då 5) på sitt rum och sagt åt honom att stanna där tills han har lugnat sig och slutat skrika (T ex över något han inte fått göra e d) med motivationen att jag inte vill höra mer skrik... Vet inte hur bra det är, är kanske mer ett sätt att få ventilera sig själv? Men å andra sidan förstår en femåring betydligt mer än en 1-2- åring och vid de (få) tillfällen det har hänt har han kommit ner lugn efter en kort stund.
 
Senast ändrad:
Sen kan jag tillägga att tjat/ upprepning kan vara nog så viktigt / effektivt om än inte direkt. Efter många tillsägelser / påminnelser och förklaringar om varför/ varför inte man ska / inte ska göra vissa saker så funkar det liksom en vacker dag. Klart man inte bara kan ignorera allt, det låter ju helknäppt.
 
Vad jag tycker att föräldrarna ska göra är att visa ett intresse av att få barnet att sluta. Säga till, lyfta bort, hålla i famnen, och öht hålla koll på sina barn.
Nu var det ju inte exakt det tråden handlade om från början, men just "ignorera" är ju något som går att göra i sitt eget hus. Jag brukar få nervösa sammanbrott av att ha barn i huset eftersom jag springer runt som en dåre och ser till att det inte kladdas på skärmar eller springs efter hundar, eller bankas på rutor ellerr försöker rymmas, eller springer mot elstaketen, osv.
Fast, å andra sidan får jag väl se det som en helt gratis paus för föräldrarna ;)

Att släppa lös småbarn i icke barnsäkrade hem för att själv jäsa ner i soffan är ett otyg och ett rent föräldraproblem.
Jag hade definitivt sagt till föräldrarna om jag inte själv kände för att punktmarkera (när man ser en riktigt slutkörd förälder och man själv känner sig pigg och glad kan man ju faktiskt vilja ge dem en paus, det ska dock inte tas för givet av den besökande!).
Vi har alltid varit väldigt noga med att hålla koll på våra barn i "icke barnsäkrade"-miljöer men jag vet också att jag några gånger åkte hem till mina föräldrar, frågade om de kunde sköta barnen och bara gled ner på närmaste soffa för en stunds vila.

Det jag undrar är väl samma som TS undrar, fast i egenskap av vän/medmänniska/sur tant i affären (;)), om det inte fungerar att avleda, vad ska man göra? Om "ingenting" funkar?
Avbryta det som händer känns ju lämpligt. Mina två vänner (två systrar) berättade att deras mamma gjorde just så- hon gick och handlade med barnen, och om barnen började bära sig åt och tjuta efter saker eller lägga sig på golvet och skrika för att de ville ha något så släppte hon matvarorna och gick hem. Sen gick hon och handlade själv när pappa kommit hem.
Detta kommer mina vänner ihåg, för det GILLADE att vara i affären. Det var kul, spännande och man fick se massa folk. Det blev en kul grej som togs bort om man inte kunde sköta det. Det slutade med att de väldigt sällan tjöt eller sparkade i affärer. Men, de blev ju inte utkörda, utan de gick ju hem MED mamma. Räknas det som ett straff eller en avledning?

Jag skulle ha sagt konsekvens. Vi kan inte handla om du ligger på affärsgolvet och skriker.

Jag tycker dock att "barn i affär"-problem verkar rätt överdrivna. Det är ett fåtal gånger jag sett/hört ett barn få ett utbrott i affären, jag ser oftare folk mumsa i sig vindruvor utan att betala...
 

Liknande trådar

Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 787
Senast: alazzi
·
Kropp & Själ Jag har en fråga hur jag ska bete mig mot just gällande hennes förhållande till hennes kropp och på bästa sätt stötta min allra bästa...
2
Svar
22
· Visningar
3 155
Senast: Qelina
·
Övr. Barn Jag sitter här, helt utmattad känner jag, efter en tids krångel med sonens skola, vilket igår eskalerade till en full protest från...
Svar
9
· Visningar
2 107
Senast: oz_joj
·
Relationer Egentligen borde gå och prata med någon professionell men jag kan inte klämma in det i mitt liv just nu. Jag behöver lite råd inför...
9 10 11
Svar
215
· Visningar
21 150
Senast: Lingonris
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • WE-tråden
  • Ridskoleryttare
  • Tungband

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp