Jag har tänkt en del på den här diskussionen och vartåt det lutade i den här tråden, så hugger ditt inlägg bara som exempel. För mig så är det faktiskt inte så här, eller rättare sagt, jag vill inte ha det så som ni beskriver det.
Nu är jag ju i sitsen att jag har barn och nej jag tar inte för givet att någon- om jag träffade någon- skulle bli en extrapappa bara för det. Men jag känner att om jag bara ska ha en kärleksrelation med någon utan att han har annat än "glida runt som en vuxen utan koppling till barnet som om vi bodde i kollektiv" nivå på det, då får vi vara särbos. Helt ok. Men säg att jag skulle träffa någon ny, vi flyttar ihop, får gemensamma barn- tänk då hur det blir för mitt barn från tidigare förhållande i det huset. De gemensamma barnen är "våra barn" fullt ut med hjälp till aktiviteter, stöttning med läxor, ja what not. Ska den nya partnern då fortsätta att bara vara en extra vuxen så som grannen typ till mitt första barn, hur känns det för det barnet? Att alltid vara en legal alien i sitt eget hus, som det görs skillnad på (vissa kan pappa ta hand om men inte DIG för du är inte det Riktiga Barnet, du får bara be mamma), det innebär direkt en tydlig skillnad mellan syskonen etc.
Detta skiljer sig givetvis mkt beroende på hur stora barnen är, för tex en tonåring är det ju rätt givet att det är en annan sak. Men mitt är nu då inte ens 18 månader, hur ska det förklaras för honom om han skulle få ett yngre syskon, förklara för en treåring att nä mannen T tar bara hand om lillasyster, för han är inte din pappa, din pappa träffar du ju ibland, du får leka med honom när han har tid..? Förstår ni min tanke? Nu är detta rätt OT men det har ju nämnts i flera inlägg o jag kan inte låta bli att bemöta det. Jag är solklart färgad av min uppväx där jag och mitt ena syskon var de där legal aliens i vårt eget hus, där det var olika regler för småsyskon och vi som bara var Mammas barn. Detta tydliggjordes bland annat med att vi inte fick skjuts etc i samma utsträckning (helt enligt trådens tankar om att man inte ska vara som en extraförälder utan stå vid sidan). Men hur kul är det att ett syskon har två föräldrar som servar och övriga bara en? Hur lätt är det för att fatta för en femåring att jag inte får samma möjligheter som småsyskon utan att man som barn tänker att det är nåt fel med mig?
Nej, för mig är det nog så att skulle det bli ny relation får han antingen vara särbo och ha sitt och vi har vårt utöver det, eller får han ställa upp på samma nivå i det praktiska iaf med min son som för ev genemsamma barn. Sedan har JAG givetvis fullt ansvar.. men att ha isär så små barn från hur man behandlar andra barn, vi o dem.. nä inte i mitt hus. Barnperspektivet liksom.
Slut OT
