Hej Susanna Alakoski

[golit]

Hej, jag heter golit och tänkte bara berätta att han som skriver mina inlägg läser dina böcker. Han är nån slags soc-tant tror jag. Han som skriver mina inlägg brukar ibland försöka förklara för golit att allt inte är så svart och vitt, att det finns massor av gråskala, men framför allt makt och omakt.

Det finns inga enkla lösningar, där är det grått, svårt. Men det finns en verklighet av de som har och inte har. De som säger valfrihet och de som inte har den. Som du skriver Susanna, friheten att sakna Puss&Kram-jeans, saka pumaskor, sakna semester.

Det är lite bra Susanna att du påminner han som skriver golits inlägg, för ibland tror jag att han kan bli lite golit. Så här mitt i Almedalsveckansdebatter. 5 nya jobb? 500? tusen, miljoner?

Var tog fattigdomen vägen, maktlöseheten?

Det är frihet att välja skola, men om dina föräldrar väljer skål?

Om man nu kan välja, varför väljer man att inte kunna ge sina barn mat på bordet, rena kläder och ett anständigt liv?

Ha det gott Susanna.

 

[kryddelydd]

Golit skriver som vanligt om intressanta ämnen.

Detta blev bara för svårt och för stort!

Kryddelydd har problemet att inse komplexiteten i frågan (tror jag).

Grundproblemet är ju att fundera på vad som är rättvisa.
Är det rättvist att alla har samma, eller kan det vara rättvist att man har olika?

Och om nu alla ska ha lika. Hur gör man då? Hur ska man kunna fördela så alla väljer lika, att använda pengarna lika? För någonstans i de här väldigt olika förutsättningarna ligger något slags val.

Jag är ett uselt exempel för jag har god ekonomi. Å andra sidan är jag uppväxt i en familj med ganska dålig ekonomi - men där man tog ansvar och levde på de medel som fanns och inte köpte saker vi inte hade råd med. På den tiden var det väldigt få "prylar" som köptes på avbetalning över huvud taget, men mina föräldrar kanske var bland dem som var mest tydliga med att man inte köper konsumtionsvaror om man inte först har pengarna tillgängliga.

Min kompis C är ett utmärkt exempel på hur man ändå kan välja.
Hon är sjukpensionär pga psykisk funktionsnedsättning. Låg sjukpension. Hennes man har ett lågavlönat lönebridagsjobb med handledare.
Hon köper sällan eller aldrnya kläder åt sig själv utan handlar på second hand. Hon röker inte, dricker väldigt sällan alkohol (har inte hänt på de tio år jag känt henne).
Hon ser till att de tre barnen får de kläder och prylar de "behöver" inklusive fräsiga iphones.
Hon och hennes man prioriterar och använder sina resurser på ett klokt sätt som innebär att barnen faktiskt inte saknar så mycket jämfört med jämnåriga.
Det är ett val som jag respekterar väldigt mycket.

Som förälder har man ett stort ansvar att göra val som är bra för barnen.
De föräldrar som misslyckas med de valen, för problemen vidare till sina barn.

Någonstans finns det val, även om det inte är så lätt att inse alla gånger. Och många gånger är det nog svårt att inte välja skål och skuld (även ekonomiskt.

 

[Pepson2]

Hon ser till att de tre barnen får de kläder och prylar de "behöver" inklusive fräsiga iphones.
Hon och hennes man prioriterar och använder sina resurser på ett klokt sätt som innebär att barnen faktiskt inte saknar så mycket jämfört med jämnåriga.

Är det rätta valet alltid att ge barnen prylar? Finns det andra sätt att prioritera, som kan vara lika "bra"?

 

[tanten]

Är det rätta valet alltid att ge barnen prylar? Finns det andra sätt att prioritera, som kan vara lika "bra"?

Jag skulle såga att ja - i dagens samhälle är det rätt.

Den som har billiga saker, "fel" märken på kläderna eller inte kan delta i aktiviteter som kostar pengar - den utmärks på ett negativt sätt.
Så var det inte när jag var ung men så har det varit när mitt barn växte upp.

 

[Karfitsa]

Om man nu kan välja, varför väljer man att inte kunna ge sina barn mat på bordet, rena kläder och ett anständigt liv?

För att man saknar förmågan att göra förnuftiga val, kanske? Vårt "valfria" samhälle förutsätter att alla faktiskt klarar att göra val, men alla klarar inte det.

 

[Jeffery]

Är det rätta valet alltid att ge barnen prylar?

Jag skulle såga att ja - i dagens samhälle är det rätt.

Jag säger: Inte nödvändigtvis.
Min syster (som inte har egna barn) har varit genuint duktig på att inte ge sina fem syskonbarn några prylar alls, under vare sig födelsedagar eller julaftnar eller konfirmationer eller studenter.

Istället har de en efter en fått olika upplevelser, från "en dag hemma hos faster där vi bakar kaka" till "en dag på Skansen" till "vi åker ut och bor pa vandrarhem i Göteborg" till "du får välja var i Europa vi ska åka över helgen".
Jag vill fortfarande tro att ett liv rikare på upplevelser och bekräftelser och liknande slår vilken Iphone som helst. I långa loppet.

 

[Karfitsa]

Jag håller med. En förälder som sätter av sin tid för att finnas där för barnet och ffa bry sig är viktigare än allt annat. Sen kanske barnet kan få en iphone ändå men avstå från andra prylar/välja en upplevelse istället...

Nu lät jag svamlig. Jag menar att man måste visa vad saker kostar, att om man får en sak får man avstå ngt annat. Inte bara köpa och köpa...

 

[kryddelydd]

Är det rätta valet alltid att ge barnen prylar? Finns det andra sätt att prioritera, som kan vara lika "bra"?

Inte nödvändigtvis, men jag tror att det är bra att barnen inte sticker ut för mycket jämfört med kompisarna.

Jag försökte mest illustrera att även personer med ekonomiskt svaga förutsättningar ändå kan göra val som är till gagn för ungdomarna och som till viss del kompenserar de sämre förutsättningarna.
Det "fria" eller i detta exemplet snarast "ansvarsfulla" valet.

Det där valet som alla inte har förmågan att göra.

 

[em-pirre]

Jag kommer att på alla sätt försöka ge mitt barn så mycket självkänsla, själförtroende, kreativitet, och sociala förmågor att det inte spelar så stor roll om hen får just en iphone eller en annan, fullt fungerande billigare version.

Jag tycker att det är hemskt att man ska behöva lära barnen att passa in utseendemässigt. Det är ju inte där problemet finns.

(empirre fick nämligen inte alls några märkeskläder, fina leksaker, mobiltelefoner eller annat. Och är jäkligt nöjd över det. Kompisar hade hen i alla fall!)

 

[Pepson2]

Jag skulle såga att ja - i dagens samhälle är det rätt.

Den som har billiga saker, "fel" märken på kläderna eller inte kan delta i aktiviteter som kostar pengar - den utmärks på ett negativt sätt.
Så var det inte när jag var ung men så har det varit när mitt barn växte upp.

Inte nödvändigtvis, men jag tror att det är bra att barnen inte sticker ut för mycket jämfört med kompisarna.

Jag försökte mest illustrera att även personer med ekonomiskt svaga förutsättningar ändå kan göra val som är till gagn för ungdomarna och som till viss del kompenserar de sämre förutsättningarna.
Det "fria" eller i detta exemplet snarast "ansvarsfulla" valet.

Det där valet som alla inte har förmågan att göra.

Måste alla (barn) vara lika? Ha likadana kläder/prylar mm? Ska barnen styra sina föräldrars liv?

 

[em-pirre]

Måste alla (barn) vara lika? Ha likadana kläder/prylar mm? Ska barnen styra sina föräldrars liv?

Eller mer exakt: ska andra barn styra ens barns liv?

 

[Pepson2]

Jag tänkte mer på exemplet ovan, med mamman som inte unnade sig själv någonting och gav sitt barn en iphone... Eller iofs är det ju de andra barnen som styr hennes barn till att vilja ha en iphone...

 

[em-pirre]

Det var just det jag menade. Men vi menade väl samma sak egentligen.

 

[Pepson2]

Ja, det blir ju grupptryck från barnets kompisar och föräldrarna har inte gett sitt barn tillräckligt stark självkänsla för att stå emot grupptryckt, så de får köpa en iphone i stället.

 

[Magiana]

Grundproblemet är ju att fundera på vad som är rättvisa.
Är det rättvist att alla har samma, eller kan det vara rättvist att man har olika?

Och om nu alla ska ha lika. Hur gör man då? Hur ska man kunna fördela så alla väljer lika, att använda pengarna lika? För någonstans i de här väldigt olika förutsättningarna ligger något slags val.

Min kompis C är ett utmärkt exempel på hur man ändå kan välja.
Hon är sjukpensionär pga psykisk funktionsnedsättning. Låg sjukpension. Hennes man har ett lågavlönat lönebridagsjobb med handledare.
Hon köper sällan eller aldrnya kläder åt sig själv utan handlar på second hand. Hon röker inte, dricker väldigt sällan alkohol (har inte hänt på de tio år jag känt henne).
Hon ser till att de tre barnen får de kläder och prylar de "behöver" inklusive fräsiga iphones.
Hon och hennes man prioriterar och använder sina resurser på ett klokt sätt som innebär att barnen faktiskt inte saknar så mycket jämfört med jämnåriga.
Det är ett val som jag respekterar väldigt mycket.

Som förälder har man ett stort ansvar att göra val som är bra för barnen.
De föräldrar som misslyckas med de valen, för problemen vidare till sina barn.

Någonstans finns det val, även om det inte är så lätt att inse alla gånger. Och många gånger är det nog svårt att inte välja skål och skuld (även ekonomiskt.

Jag har suttit i flera olika sitsar. Ibland saknas valen. Jag har under ett par perioder i mitt liv (då dåvarande sambon lyckades falla mellan stolarna två gånger) haft så taskig ekonomi att det trots en minutiöst gjord budget inte ens gick ihop teoretiskt. Jag fick banne mig trolla med knäna för att få det att gå runt. Sen har jag också suttit i sitsen då det varit knapert (levt på sjukersättning) men det har fungerat med lite planering. Nu har jag det bra då jag numera är frisk och arbetsduglig.

Summa summarum är att det är helt okej att folk har olika mycket resurser/pengar att röra sig med. Något annat vore konstigt. Däremot ska inte lägstanivån ligga för lågt. Försörjningsstöd är det verkligen svårt att överleva på eftersom det inte täcker en del utgifter även om dessa utgifter är svåra eller omöjliga att skala av. Har man sjukersättning med bostadstillägg kan man hanka sig fram. Det är åtminstone min erfarenhet.

Så riktigt allt handlar inte om val.

 

[tanten]

Ja, det blir ju grupptryck från barnets kompisar och föräldrarna har inte gett sitt barn tillräckligt stark självkänsla för att stå emot grupptryckt, så de får köpa en iphone i stället.

Som förälder är det inte bara att "ge" sitt barnsjälvkänsla nog att stå emot grupptryck.

Barn är olika. Vissa är kaxiga nog att gå som ensam kille på dansgrupp som sjuåring. Andra vill vara exakt som de andra barnen. Barn är inga lerklumpar som man bara kan forma som man vill.

Om märkeskläder är ett sätt att få mitt barn att passa in och få en bättre skoltid så äter jag gärna nudlar några år. Dvs det gjorde jag. Jag försakade vissa saker för att barnet skulle få sånt som var markörer i hennes årskull.

 

[Raderad medlem 6459]

Som förälder är det inte bara att "ge" sitt barnsjälvkänsla nog att stå emot grupptryck.

Barn är olika. Vissa är kaxiga nog att gå som ensam kille på dansgrupp som sjuåring. Andra vill vara exakt som de andra barnen. Barn är inga lerklumpar som man bara kan forma som man vill.

Om märkeskläder är ett sätt att få mitt barn att passa in och få en bättre skoltid så äter jag gärna nudlar några år. Dvs det gjorde jag. Jag försakade vissa saker för att barnet skulle få sånt som var markörer i hennes årskull.

Gud så bra skrivet En förståelse för barn som fler borde ha.

 

[mandalaki]

Gud så bra skrivet En förståelse för barn som fler borde ha.

Min tanke också, @tanten

 

[Oldie]

Alla lovar runt men håller tunt.

Valår golit, om det vill sig illa kanske man blir utsparkad från köttgrytorna och får söka sig ett
vanligt jobb via Arbetsförmedlingen, vilken nesa.
Från 100.000 i månaden till 10.000 i A-kassa. Stor tragik följer, snyftreportage i kvällspressen om hur den stackars saten (hmm sathen?) Lever på existensminimum och har fått sälja sin segelbåt och porschen. Huset i Djursholm är på exekutiv auktion .. Hens partner har lämnat hen. Barnen får ingen mat.
Det är rakt upp och ner bedrövligt, dom är det minsann synd om.

 

[Anna]

Gud så bra skrivet En förståelse för barn som fler borde ha.

Min tanke också, @tanten

Hear, hear! Strålande formulerat @tanten!