Bukefalos 28 år!

Hitta vardagen

Status
Stängd för vidare inlägg.

Sablar22

Trådstartare
Jag har tappat bort vardagen och fastnat i sjukhusmiljön..
det känns så iaf. :smirk:

Det handlar om Freddy..

Kommer på mig själv att vara frustrerad över att inte ha den där monitorn att titta på hela tiden.. tankar som "undra vad blodtrycket ligger på nu" .. "Syresättningen, hur ser den ut?".."Var det där en kramp som han hade?"
Jag började pumpa ur mjölk och gav i flaska för att säkert veta att
han fick i sig den mängd han ska ha/dygn..
Allting måste vara perfekt, annars kanske jag förvärrar hans ev framtida problem. Nästan så att jag går och lurpassar för att höra om han vaknar.. för tänk om han börjar gråta :crazy:
Finns det ngt naturligare än ett gråtande barn ? Näe..det hör liksom till !
Det är så jäkla knepigt.. jag vet ju att det inte finns några garantier för någon människa någonsin, och det är inte många som står under ständig bevakning 24/7. Men det var hela min värld på något sätt under två veckors tid. Det kan tyckas vara en kort stund..men det känns inte så.

Ladyn från BVC var hit igår, hon fick mig att ställa undan nappflaskan och amma istället.
Det känns både som himmel och helvete.. himmel för att det är väldans mysigt, men nu vet jag ju inte om han äter det han ska.
(inser själv hur skruvad jag låter..)
Hon förstod iaf att jag var orolig och fixade en tid för vägning idag..
ni anar inte hur skönt det känns!

Förlossningen har jag skjutit ifrån mig..
Det finns så många frågetecken och funderingar!
Varför gjorde dom så? Vad menade dom med det där?
Vart tog alla vägen under 25 min? Varför blev vi lämnade ensamma
när det gjorde som mest ont?
Finns inte en chans att jag vågar gå igenom en förlossning igen...
jag börjar kallsvettas bara av att tänka på det.
Ändå är det inte för att det gjorde ont.. utan för allt runtomkring.

Sådär! Nu har jag varit lydig och gjort som kuratorn sa..hällt ur mig lite. Ett framsteg om än ett litet sånt :cool:
 
Sv: Hitta vardagen

Nu har jag inte hängt med, vad är det för fel?

Det låter jättejobbigt!!!

Nu har jag tyvärr heller inte läst om din förlossning, men jag vill också säga att för mig är det inte smärtan som skrämmer, utan saker runt om som ställde till det för mig som etsat fast i hjärnan....
Och nu 2½ år senare börjar jag ändå kunna tänka att, ja kanske, kanske vågar jag en gång till.... men jag har en bit kvar.
Så jag tror att det går att arbeta sig igenom sin förlossning...
 
Sv: Hitta vardagen

Kanske kuratorn kan ordna en träff med barnmorskan som var med så att ni får gå igenom din förlossning och få alla svar du saknar. Kanske också detta kan göra att andra som kommer i samma situation kan bli bemötta på ett annat sätt i ens stressituation?
Finns det möjlighet att du själv kan skaffa en exakt våg så att du kan väga honom en gång per vecka? Eller får man komma in på bvc?
Jag önskar dig all lycka med lillie guldklimpen!
 
Sv: Hitta vardagen

Usch! Jag förstår att du känner att det är jobbigt, men jag hoppas att du kan slappna av snart!
Vad gäller förlossningen så fick jag en lapp att skicka in om jag hade frågor om förlossningen. Jag var inte nöjd med min barnmorska såtillvida att jag tyckte att hon var väldigt kallsinnig och inte verkade uppfatta att det gick så snabbt som det gjorde, men jag har inte brytt mig om att klaga på det eftersom det gick så bra och det kändes bra. Kanske var det bara vår personkemi som inte stämde.
Men även om du inte fick liknande lapp så är det klart att du måste kunna få en tid eller telefonsamtal med barnmorskan och reda ut hur du kände det!! Var det ingen som pratade med dig på sjukhuset?? Det ska de väl göra, men kanske hade ni fullt upp med den lille.
Hoppas att du kan få lite hjälp och hoppas att du hinner med att njuta av den lilla krabaten!
 
Sv: Hitta vardagen

Jag tror att du är en ganska noram nybliven mamma ! Även om din erfarenhet är lite extra jobbig.

Många av de saker som du beskriver är inte ovanligt, som det med ammingen, mina tvillingar gick utmärkt att amma på BB, sen kom jag hem och jag fick fullkomlig panik och var övertygad om att de skulle svälta ihjäl om jag inte hade massor av fryst mjöl hemma, då sinade jag nästan helt av ren stress. Eller gråten, när de gråter så mycket och hårt att man tror att de skall få hjärnblödning.

Det bästa du kan göra är att be att få en tid att prata med förlossningspersonalen, för dem är det antligen vardag....men för dig är det ju en alldeles unik upplevelse.
 
Sv: Hitta vardagen

Det där med att bli nojig över om barnet andas osv tror jag nästan alla mammor går igenom, och det måste vara ännu värre när det har varit något problem...
Och det där med matning det är oxå ett kapitel för sig... Men se till at få komma in på BVC en gång i veckan och väga, de brukar själva erbjuda det om de märker att man är orolig men det gör ju inget om du frågar före dem... ;)

Ang förlossningen så ring till BB och fråga om du kan få träffa några av dem som var med och få gå igenom förlossningen i lugn och ro. När jag fick elin så kom förlossningsläkaren in och pratade igenom förlossningen och det kändes jätteskönt att få reda ut lite frågetecken, sen har det dykt upp nya frågor nu när jag väntar andra, men de har min BM kunnat svara på.

Behålla kontakten med kuratorn, det är skönt att kunna ösa ur sig och kanske även få några svar.

Och för all del som jag ständigt tjatar om, passa på och njut lite då och då oxå! Ligg och gosa med Freddy i sängen när helst du känner för det, så småningom kommer han att protestera och vilja hitta på något roligt men än så länge så är de nöjda med att enbart få äta, sova och gosa!

Kramar till er!
 
Sv: Hitta vardagen

Börjar med att gratta till en underbar bebis eftersom jag inte fick gjort det i följetongstråden.

Efter allt som du och din familj varit igenom är det inte alls konstigt att du känner dig orolig och förvirrad. Det hade nog varit onormalt om du inte hade varit det.

Älta, tjata, babbla, sök svar till du nästan storknar, det behöver du. En sådan pärs behöver bearbetas under en lång tid och kanske kommer du aldrig att få svar på alla dina frågor men chocken kommer lägga sig och du kan se tillbaka med andra ögon.

Skönt att höra att du har gott stöd i barnafadern och övrig släkt och vänner. Utnyttja det och tillåt dig vara svag.

Glöm bara inte bort att njuta av den lille också, tiden går så fort.

Varma tankar / Maria
 
Sv: Hitta vardagen

Det som hände var att han fick i sig jättebajsigt fostervatten
och misstänkt syrebrist. Kramperna beror på det och dom kom ca 6h efter förlossningen.

Svarar er andra också i samma inlägg..

Vi har fått prata med barnmorskorna och läkaren som var
inblandade under förlossningen.. men har inte talat om att jag tyckte
att vi blev behandlade som skit stundtals.
Jo Kuratorn på sjukhuset fick höra precis hur vi upplevt det hela..
hon blev inte så glad på personalen :o

Men det känns fel att gnälla.. läkaren som var med under förlossningen, barnläkaren och läkaren på Barnrehab är ljuvliga :love:
Det är gamla gubbar som varit med under många många år och
vet vad dom pratar om. Från det hållet har vi fått allt vi kan tänkas
önska oss i informationsväg och behandling.

Jag tror jag grinar av lycka!
Så skönt att höra att det inte bara är jag som nojar över vikt och
mat.
Är bara så förtvivlat skraj att alla framsteg han gjort och gör ska vända tillbaka.
Freddy är så himla lugn och snäll att det är som ett mirakel.
Vore alla barn som han så skulle jag kunna tänka mig att ha ett par
stycken till samtidigt. :love:
 
Sv: Hitta vardagen

Jag igenom något liknande med min tredje och fem år efteråt hoppade jag rakt upp inne på Statoil (jag var och handlade) när TV sände ett reportage från en neonatalavdelning. Varför jag reagerade? Larmpipet som ljöd när något var fel!
Så du är nog rätt normal som saknar kontrollmöjligheterna från sjukan.
Ammar du och bebban är nöjd och inte gråter hela tiden får han mat, lita på att han säger till annars!
Det är det som är svårast när man är förstagångsmamma att lita på att det fungerar och med den start ni fick blir det ju definitivt ännu mer laddat.
Har du någon släkting/bekant med många barn som du känner förtroende för, fråga där, oftast kan man få lugn förmedlat från dessa människor, de har provat det mesta redan.
Jag hade en äldre arbetskamrat med sex barn som blev min mentor vid första barnet, hon gav mig trygghet och känslan av att jag kunde lita på mig själv.
Lycka till! Det kommer att gå finfint!
När det gäller förlossningen förstår jag att det blev konstigt och att du känner panik inför att ställa dig så försvarslös en gång till.
Men det är ju bara det att det blir ingen fler gång du är förstföderska, nästa gång kan du i god tid ställa frågorna och ställa upp kraven för din förlossning.
Mitt första barn blev ett katastrofsnitt och jag hann aldrig vara med på vad som hände, har aldrig känt mig så liten och försvarslös. Men vid tvåans ankomst kunde jag själv styra vad som skulle hända på ett helt annat sätt och vid trean då litar sjukvården mer på dig än sig själva;)
 
Sv: Hitta vardagen

*ledsen om detta känns som trådnappning*

Har oxå otrevliga minnen från förlossningen. Fick panik (har att göra med en sjukhushändelse som liten, visste inte då men vet detta nu) och skrek och skrek och SKREK. Ingen hjälp fick jag, det ända de sa till mig att hålla tyst, men det gick inte. Höll på att skrika ett bra tag, kände mig verkligen urusel, alla andra kunde ju (föda barn) varför kunde inte jag "uppföra" mig. Sen kom narkosen för att lägga ryggmärgsbedövningen. När jag gick igång det ända hon gjorde var att tyst i mitt öra säga -Andas, andas, andas. Tänk det lilla gjorde underverk. Jag kunde gå ifrån ett skrikande missfoster till en födande mamma som var medvetande och kunde förstå och hjälpa till, det var fantastiskt. Sedan att jag kände mig trängd när det var för många inne i rummet eller någon i vita/gröna kläder tog i mig, det försökte jag ta så gott det gick. Men det var svårt att försöka få dem att förstå att det var ngt som inte stämde för mig. Kändes som om de inte ville förstå, -Vi MÅSTE för barnets bästa. Jag ville oxå, för barnets bästa, men vad gör man när hjärnan liksom bara kokar ihop och man kan inte få förnuftet att styra kroppen. Det gör ff ont att tänka på. Och så fort det är ngt med barnet känner jag att det är mitt fel, det var jag som gjorde henne sådan. Hittills är allt ok/normalt med henne, men ibland blir ngt försenat, såsom att hon inte tog stöd med bena vid 6 månader (hon gick vid 8), talet är försenat (ff inget tal direkt 1½) ovs. Jag vet, alla barn är inte lika, men det sitter en liten tagg kvar, det mesta är mitt fel, det var jag som inte kunde uppföra mig.


Mkt gnäll, jag vet, men jag har ff inte kommit över det. Och kommer nog inte heller då jag bara tänker på detta med paniken. Tänk om jag råkar ut för en olycka och inte kan meddela mig. Vad kommer jag att ställa till med när det kommer till kritan? Har försökt få hjälp men ingen tycks förstå.
 
Sv: Hitta vardagen

Ok. Så gjorde jag också när jag föddes....

Att man kollar andning osv... det kan jag göra än :smirk: trots att han nu snart efter sommaren fyller 3... :crazy: man är väl lite orolig över lag som nybliven mamma om du dessutom haft det jobbigt kan jag förstå det ännu mer!!

Lycka till!!
 
Sv: Hitta vardagen

Jag igenom något liknande med min tredje och fem år efteråt hoppade jag rakt upp inne på Statoil (jag var och handlade) när TV sände ett reportage från en neonatalavdelning. Varför jag reagerade? Larmpipet som ljöd när något var fel!

Usch..tänk innan man förstod att det inte var så farligt som det lät!
Det räckte med att han ändrade läge med foten så tjöt larmet :crazy:
 
Sv: Hitta vardagen

Men fy vad jobbigt *bamsekram*
Har du provat att skriva ner det och visa för tex en kurator?
Det kanske är lättare att få dom att förstå vad du menar på det viset?!
 
Sv: Hitta vardagen

När jag födde mitt första barn blev det (såklart) inte som jag tänkt mig. Jag blev igångsatt med dropp och fick snabbt jättekraftiga värkar, det gjorde djävulskt ont och när jag bad om bedövning fick jag veta att "det var försent". Jag fick klara mig med lustgas. Iallafall så hade jag så ont att jag inte kunde ligga still på den hemska britsen. Jag ville vrida och vända och för att jag inte skulle ramla ner höll personalen i mig, tryckte mig ner mot britsen så att jag inte kunde vrida och vända. Efteråt kände jag mig våldtagen :eek:

Under tre år lyckades jag förtränga förlossningen tills jag blev gravid igen, då kom allt tillbaka. Jag berättade för BM om min rädsla och fick i god tid komma in på förlossingen och prata igenom den förra förlossningen samt prata om den kommande. När jag sedan kom in och skulle föda nr 2 visste de som jobbade att jag var livrädd och de passade upp mig som värsta prinsessan :banana: Det gick jättebra och jag lovar att jag hade en så nära smärtfri förlossning man kan komma! Jag sprack inte ens trots en 4 kilos bebis :o

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att ring till förlossningen och åk dit och ställ alla frågor du vill ställa. Dina funderingar kommer inte att försvinna om du inte får svar. Om personalen gjorde ett dåligt jobb, vilket jag tycker dom gjorde om du är missnöjd, behöver dom få veta det. Då kan de ju bättra sig så att inte fler drabbas samt att du kan få förklaringar till varför det blev som det blev.

Tänk inte redan nu på nästa barn utan försök komma till ro med denna förlossning. När du kommer till ro med denna kommer du att ha svaret hur du ska göra nästa gång.

Det där med oron över bebin känner jag igen också, det har man även om allt gått enligt boken ;) Sen tror jag att man märker om barnet får i sig mat eller inte, hungriga barn brukar skrika en hel del (det gjorde mina iallafall). Du kommer snart att känna dig säkrare ju mer tid ni har tillsammans för ni har ju egentligen nyss lärt känna varandra. Snart vet du precis vad han vill...

Kram från Angelina
 
Sv: Hitta vardagen

Jag förstår precis hur du känner dig! Även de som har haft en helt vanlig förlossning "vakar" ju ofta över sin bebis.

Jag har ju jobbat som assistent åt barn med förlossningsskador (som varit "sjukare" än är Freddy) och jag utbildar ju mig så att jag kan jobba som lärare till de flesta barn, även de med olika funktionshinder. Du får gärna PM:a om du vill ha stöttning i vart du kan vända dig, jag har snappat upp rätt mkt om vad man har rätt att kräva som förälder.
 
Sv: Hitta vardagen

hej

Att det blir "fel" när en barn föd är något som tar lång tid att komma över. Ibland längre än vad man kan tro, det ligger där under ytan och kan poppa upp då och då.

MEN, det blir lättare och lättare. Idag, drygt 5 år efter, tänker jag inte på det vare dag. Nu börjar vi också iofs tro på att allt gick bra.

Vi låg 8 veckor på neo och att överge den tillslut så älskad larmen var svårt... Att inte veta exakt hur mycket mat hon fick i sig. Att ingen kollade hennes blodvärden. Att inte dagligen väga (ett antal gånger). ojojo Ångesten var ganska komplett när man kom hem med ett barn som inte vägde två kilo.

Inte blev det bättre av att hon inte gick upp i vikt utan vi var tvugna att igen börja mäta hur mycket hon åt.

Att hela tiden titta på rörelser och joller med en kritisk blick och undra om hon var i fas med vad hon skulle. Att inse att det är hon inte, inte ens om man korrigerar ålder. Inte börja gå när andra gör det. Inte äta mat. Inte börja prata. Sa bara enstaka ord vid två års ålder.

Fast oron och funderingarna gick ändå från varje minut till då ch då. Tills idag då jag ibland kan komma på mig när att jag inte funderat alls :-)

Jag tror det gäller att acceptera att det är en resa att lära sig hantera och leva med det. För mig gick det inte alls som några vänner ibland tyckte, Ähh tänkt inte på det!.
det var ju min vardag och mina upplevelser att förtränga och förminska dem hjälpte inte. Det blev mycket bättre när jag istället bestämde mig för att det är självklart att detta kommer finnas med oss. Att det är ok att oroa sig bara oron inte tar över det normala livet.

/pewa
 
Sv: Hitta vardagen

Stora kramar till dig Sablar :love:
Som alla redan har sagt så är det helt normalt att bli "den maniska mamman Märta".

Men jag kan inte låta bli att fnissa lite... Kommer just ihåg att jag sov med lampan tänd de första två månaderna när vi fick första sonen. Bara så att jag skulle kunna se om han andades, annars var jag tvungen att peta på honom och då blev han så arg :angel:
 
Sv: Hitta vardagen

:-) Jag fick så svårt att sova med lampan tänd så vi skaffade den dimmer till sänglampan... Öhhh, hum man var ju tvungen att titta och tände jag kunde jag kanske väcka lillan.

/pewa

ps. Insåg att jag glömde (till Sablar då)
GRATTIS!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ I höstas låg jag till sängs några veckor efter benbrott. Jag började redan då få ont mellan skinkorna, ovanför anus, upp mot ryggen till...
Svar
16
· Visningar
5 001
Senast: Lyan
·
Skola & Jobb Hej Buke, Jag skriver under anonymt nick pga att det är personligt och allmänt jobbigt. Bakgrund: Jag jobbar som konsult sedan några år...
2
Svar
28
· Visningar
3 874
Senast: monster1
·
Övr. Hund I helgen hade vi besök av vänner med barn och det var jobbigt för vår hund. Barnen är 2år och 4år och tyckte att hunden var väldigt...
2
Svar
28
· Visningar
3 855
Senast: Åsa A
·
Hundhälsa Hej! TLDR: Är det någon som har erfarenheter av bakbensvaghet som bieffekt av en medicin? Hur lång tid tog det att lösa sig, om det...
Svar
2
· Visningar
1 628
Senast: Icfafn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp