Tack! Nu måste vi bara få ut dem! Hjälper det med att få dem socialiserade igen att mamma-katten är så social som en katt bara kan bli, tror du?Sålänge de inte är vuxna och självständiga går de att tämja. Fast liten varning eller vad man ska kalla det, tyckte ni det var jobbigt hålla mamma inne fast hon ville ut - så X st Y-veckors kattungar är värre
Men sålänge de inte är självständiga går de att tämja. Det GÅR att tämja sen med, men JAG personligen anser inte det är sjysst mot katterna då. Utan då endera så human avlivning som möjligt (alt är få med vilda katter, ang metoder), eller CNR - catch, neuter, release. Men Sverige är inte bästa landet att idka det i...
Så - hitta dem helt enkelt är absolut bästa!
Skönt att höra! Mamma-katten var mycket orolig imorse, gick ut och in (vi har ett hål i golvet var hon kommer till och från ungarna under golvet utan risk att hundarna kommer åt henne), kanske det är på väg att hända något nu, om hon skulle hämta dem eller visa vägen åt oss eller liknande...hoppas! Eller ge bort katten till nån annan med uppfostrade hundar!Nog för att denna historia lämnar mycket att önska men alla gör misstag!
Men vad jag tycker är värst är TS hundar!
Läxa upp hundarna! Att jaga en hushållsmedlem är oacceptabelt!!!
MEN:
Vill inte förstöra era positiva effekter men för att göra en lång historia kort fick jag in en utefödd kattunge vid ganska ung ålder. Trots intensiva försök blev hon aldrig lik sin underbart sociala mamma. Om det berodde på att hennes pappa var "vild" och osocial eller på att hon under de första veckorna bott ute får jag aldrig reda på men fakta kvarstår. Vi avlivade henne på grund av att hon mest var ute och aldrig riktigt njöt av umgänge med oss. Jag anser att det är det bästa då risken är att de strövar runt (trots vi kastrerade henne) och stör andra och till och med svälter om de inte kommer in när de är hungriga.
Svårt med katter. Men att läsa på teoretiskt innan man skaffar djur är alltid en nödvändighet oavsett om det är en häst eller en mus! (Jag tror jag läst alla biblans böcker om katter (och hästar) - men det är ett litet bibliotek...)
Att bryta upp golv i huset är väl dramatiskt tycker jag. Man måste ha lite perspektiv, kattungarna lider ju inte direkt! Avvakta tills hon kommer med de själv, det enda som händer är ju att de kanske är förvildade och du inte kan behålla dem. Å andra sidan har du ju lärt en läxa och vill du ha avkommor så kontrollera henne bättre. Eller hellre kastrera henne med det samma och njut av henne i kanske 15 till 20 år - de blir äldre av att kastreras. När du sedan vill ha fler så hör av dig till ett katthem eller en uppfödare av Europé. Så har vi beslutat göra och idag har vi en underbar familjemedlem!
Lycka till och berätta gärna hur det går!
Varför jag sa att de jagar henne, är för att de gör det om de bara slipper, de är jakthudar (taxar två av dem, de andra hakar bara på) och har starka jaktinstinkter som är svåra att ändra på. Vi vet att de jagar henne om de får syn på henne, eftersom det har hänt att antingen hundarna eller katterna kommit ut av misstag när någondera varit på gården, eller att katten har varit oförsiktig och själv bestämt sig för att gå och retas lite med hundarna, och då har ju hundarna genast satt av efter katten. Men de har aldrig fått tag i henne, och det är inte så att vi har hundarna och jaga katten utan en flyktmöjlighet åt katten och vi bara står och ser på. Hon går ut och in lite när hon vill, och hundarna släpps ut när hon inte syns till. Vår gård är stor, med många träd och staket vars andra sida hon lätt kommer till, och hon har även mycket hundfritt område att röra sig på. Och vi ser till att hundarna inte får tag i henne, de är ändå ganska lydiga; ropar man att de ska komma tillbaka, så kommer de. Vi är nog säkra, hon var tjock som bara den då hon var dräktig, nu är hon mycket magrare, och var magrare genast efter att hon fött dem. Då var hon borta i nästan ett dygn/ett och halvt dygn, sedan kom hon in och äta, och då var babymagen borta.
Madde hämtade den åt oss, så vi fick tag i den och kunde lyfta upp den ur ett hål i golvet! Nu ligger mamma och son och sussar sött på en bädd vi lagat åt dem, båda mätta i magen (alla fönster och dörrar är noggrant stängda, hundarna är på säkert avstånd bakom många dörrar emellan)! Bebisen är röd/orange, har blåa ögon, är relativt tam (lite skygg förstås, men inte vild på det sättet, han leker gärna med oss ) och är helt frisk, nästan lite väl rund om magen! Helt underbar! Tack för er hjälp alla, och tro mig; det här vill vi inte vara med om igen, trots att det slutade lyckligt! Veterinärtid är beställd åt mamman för kastrering, ungen ska troligen samtidigt då kollas!
