Precis. Och, igen, det är ju barn med lätta förkylningssymtom som vi nu har igen på förskolan. Ibland blir jag smittad, ibland inte. Vi kan nog inte skydda oss helt från att bli utsatta för förkylningar, och ska nog inte göra det heller.
Fast nu har vi ju sett att det blir större påverkan på verksamheterna om folk ska vara hemma för minsta lilla?
men likt förbaskat sprids eländet som en farsot de flesta vintrar.
men vi får nog tåla att virus och sjukdomar finns och att alla inte kan isolera sig vid minsta symtom. På jobbet drar vi en strikt gräns vid feber. Förkylningssymtom som snuva men gott allmäntillstånd är okej. Feber är inte okej även om det går ned på febernedsättande (eftersom febern visar att det finns ett virus (troligast) eller bakterie som immunförsvaret reagerar på och man lär vara smittsam).Du har också ett väldigt priviligierat synsätt och livsstil när du har råd att kunna välja bort arbete som erbjuds dig. Tycker överlag det snarare pratas väldigt mycket i tråden om arbetsgivare som inte tillåter personer att arbeta hemifrån (som skulle kunna göra det), eller där inkomstbortfallet hade varit allt för stort att vara hemma för en mild förkylning. Då är det ganska dumt att gå på den enskilda individen som inte har råd att vara hemma "utifall" de skulle smitta någon. För, vart går egentligen gränsen för sjuk hos mig och en eventuell risk att smitta dig?
Det låter verkligen otroligt jobbigt att varje gång man får en förkylning drabbas på detta vis! Och jag förstår också verkligen din frustration att gång på gång bli smittad.
Det är första gången jag hör talas om någon som varje gång drabbas på detta sätt av ett vanligt förkylningsvirus (som inte har en annan sjukdom som orsakar det nedsatta immunförsvaret, men dessa personer har inte jobbat ändå). Anledningen till att jag tar upp ovanligheten är att som samhälle måste man ju få till en rimlig samhällsmodell, och det blir aldrig rimligt när en sådan utgår från extremfallen.
Ska man vara samhällsekonomiskt krass så vore det en omöjlighet att förhålla sig till förkylningar och andra vanliga sjukdomar på samma sätt som vi förhåller oss till potentiellt samhällsfarliga sjukdomar. Det finns ju en anledning till att när Covid inte längre bedömdes vara samhällsfarligt så ändrades restriktionerna, trots att det fortfarande finns människor som riskerar att drabbas allvarligt av sjukdomen. Och en anledning till att man inte blir sjukskriven för vanliga sjukdomar på grund av att man riskerar att smitta andra. På samma sätt finns ju många människor som drabbas betydligt värre än andra av tex magsjuka. Trots detta är rekommendationen att stanna hemma ett dygn efter sista symptom, vilket trots att det är ett skämt ur smittspridningssynpunkt är en samhällsekonomisk avvägning även det
Det vettigaste är ju att göra sitt bästa för att inte smitta någon, inom rimliga gränser.
Det fungerar utmärkt. Hos husläkaren klämmer de in dig eftersom de vet att du måste få ditt intyg.
Men vad skriver läkaren? När det inte är pandemiregler så är det arbetsförmågan som bedömas vid läkarintyg och inte sjukdom.
Vilket slöseri med resurser....
De sjukskriver 3-5 arbetsdagar. När jag var magsjuk fick jag välja om jag ville ha 3 eller 5 dagar.
Vi har ganska ojämn sjukfrånvaro en del (ffa de yngre) är sjuka rätt ofta/mycket medan andra (tex ja som ändå är rätt ung) sällan sjukskriver mig utan jobbar hemma. De resonerar som att är man sjuk är man sjuk, och de har kanske en poäng i det..
. I år har jag varit sjuk en halv dag redan pga ögoninfektion och läkarbesök pga den. Det sistnämnda håller jag med om! Vi har haft en nästan orimlig kultur där det positiva är att vi kan arbeta hemifrån, men det negativa blir att man jobbar även när man mår riktigt dåligt. Har själv alltså legat i sängen med alla lampor släckta, ljusstyrkan neddragen på laptopen och blundat för att lyssna med på ett Teams-möte när jag hade sån migrän att jag var tvungen att kräkas för mötet var för ansträngande...
