Höstföräldrar 2021, del 2

Status
Stängd för vidare inlägg.
Visst är det okej att lägga in en bild varje gång ungen badat?

58C2EC96-F27C-4405-8385-81C9131D86FE.jpeg
 
Igår tog jag med barnen och hängde hos mina föräldrar. På vägen hem somnade båda. Lilla vaknade när jag stängde av bilen och var superpigg och glad.

Efter nån timme blev det mat och sen somnade hon bredvid mig medan jag pumpade. Hon sov hela natten och jag fick väcka henne i morse för att mata innan vi skulle lämna storasyster på dagis. Vaken i ca en halvtimme innan hon sen somnar om i vagnen och sover ytterligare 2 timmar. HAHA, jag måste åka ut till mina föräldrar oftare, det var uttröttande uppenbarligen :p
 
Måste bara skriva av mig lite om amning. Fan vad frustrerande det är ibland. Trots att det funkar jättebra egentligen. Men jag får sånt stresspåslag ibland när mjölken sprutar och rinner och blöter ner allt. Bebis blir ledsen, skriker och får kväljningar av mjölken. Så blir jag svettig och får ångest och känner mig som en ful idiot som sitter där med brösten hängandes utanför och helt blöt av bröstmjölk. Tänker att jag hatar det här och längtar tills vi kan sluta amma.

Sen andra gånger går det hur bra som helst, bebis ammar lugnt och fint och ligger bara där och ser nöjd ut. Då är det världens smidigaste grej och rätt mysigt att sitta där tillsammans.

Amning och jag har ett komplicerat förhållande. Jag kommer inte sluta amma men tillåter mig att tycka att det är fruktansvärt jobbigt ibland. Minns att det var samma förra gången, det var svinjobbigt i perioder men mot slutet när vi bara ammade ett par gånger per dygn var det bara mysigt och det kändes sorgligt att sluta.
 
Jag har också ett amningsrelaterat bekymmer vilket är oväntat eftersom jag inte annat sedan Julia var typ två veckor gammal. Vi la av för hon var inte speciellt intresserad av bröstet alls men flaska gick fint. Fint, då gör vi så. Det hände att hon pickade mot bröstet när hon var hungrig men när flaskan kom så glömdes det bort. Instinkt såklart.

Men nu, sedan kanske två veckor tillbaka är hon otroligt intresserad av bröstet, särskilt på kvällarna. Jag kan knappt hålla henne i famnen för hon blir fullständigt galen, gråter förtvivlat och sliter i min tröja och klöser och vevar överallt hon kommer åt. Jag förstår såklart att även detta är någon form av instinkt men jag är förvånad över att det kom såhär långt efter att hon ens varit i närheten av att bli ammad - och frustrerad över att inte kunna leverera och över att inte kunna gosa med henne så mycket som jag hade velat. Det är inte enbart när hon är hungrig, även om det såklart är värst då. Och det är väl inte närheten hon är ute efter heller, för det får hon ju även om det är besvärligt.

Övriga tider på dygnet är det okej mestadels, vi kan gosa och hon sover gärna på mig och gillar verkligen att ”umgås” när hon sitter i babysittern och jag bredvid och sjunger eller pratar eller visar grejer. Det går även alldeles utmärkt när hon ligger på sängen och jag sitter skräddare vid hennes fötter och vi ”snackar” och tränar nacke och så. Men är tidpunkten fel och jag kommer för nära brakar det loss.

Det är väl bara att rida ut stormen antar jag men jag ser inte fram emot våra ensamma kvällar när min man börjar jobba igen efter karantän följt av egen covid för nu har vi varit hemma båda två i nästan två veckor - ungefär så länge som detta pågått men jag har svårt att tro att det har ett samband…

Nåväl! Behövde visst skriva av mig 😅
 
Jag har också ett amningsrelaterat bekymmer vilket är oväntat eftersom jag inte annat sedan Julia var typ två veckor gammal. Vi la av för hon var inte speciellt intresserad av bröstet alls men flaska gick fint. Fint, då gör vi så. Det hände att hon pickade mot bröstet när hon var hungrig men när flaskan kom så glömdes det bort. Instinkt såklart.

Men nu, sedan kanske två veckor tillbaka är hon otroligt intresserad av bröstet, särskilt på kvällarna. Jag kan knappt hålla henne i famnen för hon blir fullständigt galen, gråter förtvivlat och sliter i min tröja och klöser och vevar överallt hon kommer åt. Jag förstår såklart att även detta är någon form av instinkt men jag är förvånad över att det kom såhär långt efter att hon ens varit i närheten av att bli ammad - och frustrerad över att inte kunna leverera och över att inte kunna gosa med henne så mycket som jag hade velat. Det är inte enbart när hon är hungrig, även om det såklart är värst då. Och det är väl inte närheten hon är ute efter heller, för det får hon ju även om det är besvärligt.

Övriga tider på dygnet är det okej mestadels, vi kan gosa och hon sover gärna på mig och gillar verkligen att ”umgås” när hon sitter i babysittern och jag bredvid och sjunger eller pratar eller visar grejer. Det går även alldeles utmärkt när hon ligger på sängen och jag sitter skräddare vid hennes fötter och vi ”snackar” och tränar nacke och så. Men är tidpunkten fel och jag kommer för nära brakar det loss.

Det är väl bara att rida ut stormen antar jag men jag ser inte fram emot våra ensamma kvällar när min man börjar jobba igen efter karantän följt av egen covid för nu har vi varit hemma båda två i nästan två veckor - ungefär så länge som detta pågått men jag har svårt att tro att det har ett samband…

Nåväl! Behövde visst skriva av mig 😅

Åh förstår frustrationen! Ja det är ju säkerligen instinkter.

Första frågan, hur tänker du kring att amma nu? Eftersom du skriver att ni la av för att hon inte var intresserad menar jag :) Fle hon skulle säkert kunna få igång produktionen igen, även efter uppehåll.

Men finns ju också såklart risk att det blir mer frustration från hennes sida om hon försöker och inte lyckas. Och såklart att det blir jobbigt för dig om ni ”misslyckas” med det.

Annars är det väl att försöka avleda med något annat. Men de där bebisinstinkterna är ju inte de lättaste!
 
Den här dagen alltså!

Senaste tre dagarna när maken varit sjuk har M kombinerat det med att inte vilja sova och inte vilja ligga själv en sekund. På det två barn hemma i karantän och nästan två dygn utan internet och tv som jag skrev om förut :p

Idag mår maken i princip bra igen, solen skiner, internet är tillbaka och M har både sovit 2 h i sjalen i streck och suttit en halvtimme i babysittern och tittat på när syskonen leker. Lite annan känsla 😃

Bara för det blir väl jag sjuk snart då 😅
 
Den här dagen alltså!

Senaste tre dagarna när maken varit sjuk har M kombinerat det med att inte vilja sova och inte vilja ligga själv en sekund. På det två barn hemma i karantän och nästan två dygn utan internet och tv som jag skrev om förut :p

Idag mår maken i princip bra igen, solen skiner, internet är tillbaka och M har både sovit 2 h i sjalen i streck och suttit en halvtimme i babysittern och tittat på när syskonen leker. Lite annan känsla 😃

Bara för det blir väl jag sjuk snart då 😅
Gillar inte sista men övrigt lät bra :)
 
Det pågår en komplott mot mig i det här hushållet. Damen har inte bajsat på två dagar när sambon varit ledig, så går han ut själv med hundarna så vi skulle slippa packa in oss alla i vinterkläder (snöoväder ute). Tio min hinner han vara borta och då lägger Sigrid den mäktigaste surbajsen på den här sidan nyår. Jag stod bokstavligt talat med skit till armbågarna och försökte få rent henne i handfatet 🤣
 
Fortsätter prata mat här, haha. Men helt imponerad över min unge. Hon drog i sig 920 ml igår 😅😂
Vi är nöjda om hon äter 650. Sån jäkla ätardag igår, haha. Idag verkar det mer vara en sovardag ❤️

Lägg ett mjölkpaket bredvid henne för jämförelse :D inte konstigt att de växer fort!
 
Lilla E småäter igen, och magen är tjorvig och trög så vi har fått ge laxerande för att få ut bajs senaste dagarna. Nu tänkte vi testa att ge katrinplommonpure och se om det hjälper eller om vi ska prata med BVC och läkare om att öka dosen långtidsverkande laxerande hon får varje dag.

Hon är ändå orimligt glad och nöjd, sitter gärna i knäet och gosar och är nöjd långa stunder, eller leker på en filt. Storebror satt ju inte nöjt och stilla ens när han var liten så både jag och sambon är förundrade :p

Tanden jag trott varit på väg dröjer, hon tuggar och dreglar och petar i munnen men inget känns, men det ligger säkert något och retar under tandköttet.

Och jag äter sen två veckor antidepp + Levaxin eftersom BVC skickade mig till läkare som bland annat då upptäckte att mina sköldkörtelvärden var åt skogen, och även om det är tidigt så känns det som att jag har fått livet tillbaka. Det är som om jag konstant haft ett irriterande, oroligt surrande i kroppen som gjort mig lättretlig, och fått mig att se allt genom svarta glasögon, och nu är det som att det blivit tyst och lugnt. Jag blir inte arg på sambon för minsta lilla längre och tålamodet med barnen är bättre. Jag hoppas SÅ att det håller i sig.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Dressyr Ja, jo. Men att säga att ryggkotorna måste vara klara för att man ska kunna sitta på hästen är att dra slutsatsen väldigt långt. Här har...
2
Svar
21
· Visningar
1 113
Senast: Jerseyite
·
Gravid - 1år Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
12 13 14
Svar
271
· Visningar
19 174
Övr. Barn Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och...
Svar
12
· Visningar
1 845
Senast: Pilot
·
Övr. Barn Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi...
2
Svar
23
· Visningar
2 254

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Valp 2023 -den andra
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp