Nu ska vi se om jag lyckas få ner detta i skrift.. Det kan bli rätt spretigt då jag helt enkelt inte minns så mkt. Har fått ta hjälp av journalen för klockslag och liknande.
Onsdag 9/10 kl 02.00 går jag upp för att kissa. Känner av en ganska ordentlig förvärk när jag lägger mig i sängen igen men det går över. Ca 02.15 kommer dottern in och eftersom jag fortfarande var vaken så bär jag in henne till sin säng och sätter mig på en sammetspall som vi har bredvid hennes säng vid nattning - då går vattnet. Springer in till sambon som sover och säger att han får ta dottern för vattnet har gått och går in i duschen samt torkar upp på golven som så fint fått vatten på sig.
Dottern somnar och sambon hjälper till att bädda med handdukar och lakan i soffan då jag inte vill förstöra sängen. Soffan går att tvätta
Han ringer till förlossningen som säger att vi kan komma in på en kontroll vid 9.00 om inget kommit igång innan dess. Dottern lämnas på förskolan vid 08.30 och vi är inne på sjukhuset vid 9.15 ungefär. Får sitta ute i väntrummet i ca en timme då alla rummen inne på förlossningen är fulla och jag spenderar tiden med att gå runt i korridoren då inga värkar kommit igång alls.
Får komma in och dom sätter puckar på magen och mäter kurvor. Några små värkar men inget som tyder på att det är på gång så vi får en igångsättningstid på fredagen 12/11 9.00 om det inte satt igång innan dess.
Åker och storhandlar och äter lunch innan vi åker hem.
Väl hemma sätter jag mig på en pilatesboll och hoppar lite, får några sammandragningar men ingenting som drar igång där heller och bestämmer mig för att gå ut och gå. Går runt våran gata pratandes i telefonen vid ungefär 14 tiden. Sex varv går jag och känner av en hel del sammandragningar men inga direkta värkar.
Svärmor och sambon hämtar dottern på förskolan och kommer hem för att äta mellanmål. Under den här tiden kommer den första riktiga värken och jag bestämmer mig för att jag inte vill ha storasyster hemma under eftermiddagen/kvällen om det skulle komma igång (Jag är inte så bra på smärta och vill inte att hon ska bli rädd). Dottern packar en väska med kläder och leksaker och åker hem med svärmor som bor fem minuter bort.
Värkarna börjar komma igång och vid 18.30 ringer vi förlossningen för att kolla tillgänglighet på platser (det var ju fullt på morgonen) och bestämmer oss för att åka en stund senare efter en dusch och lite packning. Är på plats vid 19.40 och blir uppkopplad med dosor på magen igen. Värkarna avtar när jag sätter mig på sängen och jag får då ta mig ut och stå/gå i korridoren. Direkt när jag ställer mig upp kommer det ungefär 5 kraftiga värkar på 10 minuter och dom vill då koppla upp mig igen i sängen men då avtar värkarna direkt igen. Riktigt irriterande och dom anser fortfarande inte att det är på gång.
Får iallafall ett rum under natten med orden att "kommer det inte igång under natten får ni väl åka hem och vänta imorgon bitti igen". Står och går runt i förlossningsrummet och värkarna börjar göra väldigt ont snabbt, är dock bara öppen 4cm. Vid 23, efter att ha testat lustgasen ber jag om EDA som jag inte får förrän 01 då narkosläkaren är på operation. Är nu öppen 7-8 cm och blir tillsagd att gå runt. EDAn gör att öppningsskedet avstannar och en timme senare är jag fortfarande lika mkt öppen.
Det kopplas då på värkstimulerande dropp och på bebis sätter dom fast en elektrod på huvudet. Han blir då tokförbannad och snurrar omkring som en dåre vilket ger mig värkstormar.
Efter detta har jag inte så stor koll på vad som händer förutom att det trycker nedåt konstant och jag får panik av att inte få trycka på då hela kroppen villgöra just det.
Minns inte alls mycket förrän dom tre sista krystvärkarna men enligt journalen var jag helt öppen vid 05 och det aktiva krystarbetet startade ungefär samtidigt.
Lustgasen fick jag tillslut till och minns att jag drog i mig mängder inför sista värken och tryckte så jag trodde att jag skulle dö av syrebrist. Men ut kom han 05.45 och jag grät floder!
Han föddes som sagt med vidöppen hjässbjudning vilket enligt BM är anledningen till det långa förloppet och den extrema känslan av tryck nedåt och behovet av att krysta såpass tidigt. Min kropp ville hjälpa honom alldelesför tidigt eftersom han låg åt fel håll.. Hans huvud och min kropp blev okomplatibla med varandra
Moderkakan lossnade inte trots alla möjliga knep från BM och vid 06.30 ringde hon efter en läkare som kom in på rummet. Nu börjar nästa mardröm.
Läkaren trycker HÅRT på magen samtidigt som han extremt burdust och hårdhänt drar i navelsträngen för att se om moderkakan inte lossnar ändå. Det gör det inte. Han går då in med ena (?) handen för att känna efter vart och hur hårt den sitter. Extremt obehagligt och känslan av maktlöshet slår in samtidigt som det gör extremt ont. Den lossnar oavsett inte och jag bokas in för operation. Nu börjar det göra rejält ont igen och jag tappar bort omgivningen pga smärtan. Ligger i sängen och kan bara blunda och gråta för att det gör så ont i livmodern då kroppen börjar reagera på att moderkakan sitter kvar.
Vid 08.00 kommer dom för att hämta mig till operation och ber mig vända på mig för att rulla över till en annan säng. Det går inte då jag inte kan röra mig av smärta och dom får rulla mig för hand och lyfta över mellan sängar.
Vet inte hur men tillslut kommer jag fram till operationssalen och jag får samma typ av bedövning som används vid kejsarsnitt - LIVET KOMMER TILLBAKA!!!!
Känner bara att dom är nere i magen och boxar runt men ingen smärta eller obehag. Somnar tillochmed av utmattning medan dom håller på. Vaknar till när dom är klara och läkaren talar om att det fanns en liten ytlig bristning som är sydd och att operationen är klar. Rullas till uppviket där jag får ligga kvar tills jag kan röra kontrollerat på båda benen.
Vid 10.30 får jag äntligen träffa lillebror och sambon. Mitt blodvärde var 86 = bör kunna ordna sig självt.
På BB anser dom dock inte att jag får åka hem pga blodvärdet utan jag måste stanna kvar. Sambon får inte vara kvar, trots att jag inte ens kan sätta mig upp utan yrsel pga fullt på bb ...
Lillebror får OK stämpel dagen därpå och vid 13 på fredagen tar dom mitt blodvärde igen = 73 och dom tar ett rör med blod för att få ett så korrekt värde som möjligt. 63 blir värdet då och jag måste få blodtransfusion. Bryter ihop men lyckas övertala bm om att få åka hem så snart det är klart. 18 sätts första påsen och 22.30 rullar jag och lillebror hemåt med svägerskan som chaufför.
Nu, idag, börjar jag äntligen känna att kroppen börjat läka och att hjärnan återhämtat sig.
En sak är dock säker - jag kommer aldrig att föda barn vaginalt igen.
Jag vet att det kunde varit värre, jag kunde gått sönder mer osv. Men smärtan av att han låg åt fel håll samt upplevelsen med moderkakan och komplikationerna från det gjorde det väldigt traumatiskt för mig.
Vi kommer då få vård i hemmet 3 gånger i veckan istället. Känns underbart men sjukt läskigt! Hon är ju så liten
nu har jag ju kanske varit deppig som tusan helt i onödan!
dom vill ju så klart bara väl. Men att bli väckt både 22 och 22.30 på kvällen bara för att dom ska säga ”hej,det är vi som jobbar i natt, hör av dig om det är något” blir påfrestande när man försöker sova och dessutom är extrem enstöring som mig
dessutom håller jag inne massor med känslor från den traumatiska förlossningen som jag egentligen bara vill gråta ut. Men jag gråter inte inför främlingar, så biter ihop eftersom vi aldrig är ensamma här. 
