Julia fyllde en månad igår! Helt otroligt som tiden går. På ett sätt känns det som om förlossningen var för flera år sedan och på ett annat som om allt hände igår. Hon är just nu inne i en fas där hon liksom aldrig är stilla, knappt ens när hon sover. Rör sig åt alla håll samtidigt och flåsar och stånkar och jag vet inte allt. Lägg till det kvällsoro i ett par timmar per kväll då hon mest bara vrålar rakt ut. Jag vet att det är normalt och allt men det är påfrestande ändå, särskilt när min man jobbar natt och alltså går hemifrån vid 18 och kommer hem runt 09 dagen därpå. Nu har jag tre sådana nätter i sträck framför mig - men det är ju tur att han är hemma på dagtid alla dagar utom en varannan vecka då han börjar 14, men vi funderar på om han ska ta 50% föräldraledigt de dagarna ett tag framöver för det var jobbigt som f-n att vara ensam i 20 timmar förra veckan. Men utöver kvällsgapandet är hon nöjd och glad och alert och vill "vara med" hela tiden. (Och just precis nu lyckades jag faktiskt lägga ner henne i sin säng när hon somnade raklång i mitt knä, så med lite tur - peppar peppar - blir det en hyfsat lugn kväll...)
Hormonerna rasar fortfarande såklart, så med jämna mellanrum börjar jag gråta för att
a) Julia är så fin och tänk att just hon kom till just oss
b) jag kommer att tänka på texten till
Mitt lilla barn av Barbro Lindgren
c) jag skäms för att jag tycker att det är jobbigt med skrikandet ibland för egentligen har jag inget att klaga på
d) jag är så trött så trött så trött
e) alla ovanstående samtidigt (detta sker just precis nu

)
Var på BVC i tisdags för första läkarbesöket och hon hade gått upp 220 g på en vecka (tror jag), då vi inte väcker för att mata utan låter henne styra både natt och dag. Så nu är hon över födelsevikten med råge - mycket skönt. Allt övrigt också bra!