Hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp?

[Pilot]

Jag känner mig rätt nojig, har gjort en del ärenden som vanligt under pandemin (frisör, ätit lunch ute ibland) men på andra sätt varit isolerad där emellan.
Tycker det känns rätt påfrestande att behöva sitta nära andra på restaurang och event.

 

[Philosophia]

Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp? Jag är fullvaccinerad, mina familjemedlemmar är också fullvaccinerade. Vet dock minst en kollega som vägrat vaccinera sig och det lär finnas fler.

Nu tänker jag inte så mycket på jobbet, för dit måste man ju pallra sig oavsett, eller läkare/tandläkare/dylikt som man måste gå till om man behöver. Utan mer frivilliga grejer? Går ni och klipper er till exempel? Går ni på evenemang?

Min bror frågade igår om jag skulle med på hockey. Och min spontana känsla var nej, jag litar inte på att folk sköter det här med symptom och stanna hemma. Samtidigt kan jag ju inte leva resten av livet med att undvika saker för att andra inte sköter sig. Hur gör och tänker ni?

Här där jag bor är antalet smittade högre än vad det var hela första halvåret med pandemin och restriktionerna, det påverkar så klart också.

Jag är på det hela stora bekväm med att vi öppnar upp lite lagom, t.ex. att folk är på plats på jobb och så. Det behövs för att vissa saker ska fungera, åtminstone i mitt jobb där nästan alla har hållit på att bränna ut sig pga pandemin.

Jag är i grunden även positiv till att evenemang möjliggörs igen, som teater, fotboll, motionslopp, osv. Men varför sker det inte successivt? Exempelvis går man från att inte ha tillåtit någon publik alls på fotbollsmatcher till att sälja 43 000 biljetter till dagens matchen på Friends arena. Det känns ju lite, jag vet inte, huvudlöst kanske?

Jag vet inte hur man tänker här faktiskt.

 

[Huggorm]

Tycker det är hög tid att öppna upp nu, folk har fått chansen att vaccinera sig om de vill och resten får skylla sig själva nu om de skulle bli riktigt dåliga. Vi måste gå vidare, samhället kan inte stå still hur länge som helst.

 

[clusia]

Rätt obekväm faktiskt. Mest obekväm med att folk inte stannar hemma vid symptom. Förstår inte riktigt varför allt bara släpps på en gång och inte successivt.

 

[TheRedLightning]

Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp?

Jag är inte speciellt orolig, såg att mamma som jobbat hela sommaren med att vaccinera folk hade svarat på en kommentar under ett inlägg på fb som handlade om de lättade restriktionerna där en person anklagade regeringen för att bara tänka på pengar och politik, inte på folks liv. Då smittspridningen skulle öka igen.

”vem är VD och fattar alla kloka beslut i ditt liv?…ja inte är det regeringen, Det är Du själv!
Skrämmande är att restriktioner ens ska behövas. Vad är det människor inte vill förstå o ta ansvar för i sina handlingar???”

Jag kan faktiskt hålla med, jag själv kommer inte ändra på något hur jag levde när restriktionerna var uppe. Bara fortsätta som innan och visa hänsyn till andra. Det är trots allt bara mig själv jag kan påverka och lättast ändra på.
Sen är jag inte den som rör mig speciellt mycket utanför hemmet ändå, så har inte direkt märkt någon stor förändring sen restriktionerna lättades.

Tror ändå något gott kommit ur allt det här, det har fått mig att tänka om lite med hygien, avstånd osv.

 

[Sasse]

Inte helt bekväm, restriktionerna släpps och nu ska alla genast träffas, ha AW, party, eller andra (stora) sociala event. Jag känner mig inte bekväm att vara del i det än på ett tag. Förstår inte heller varför man släpper på alla spärrar direkt istället för att ta det lite successivt.

Jag kommer vara fortsatt återhållsam med diverse aktiviteter på min fritid. Jobb är jag mest obekväm med dock, eftersom jag inte kan välja att slippa stormen av kunder vi kommer få in. Min arbetsplats har inte direkt varit bra på att följa restriktionerna som funnits under pandemin heller, och nu lär det inte bli bättre.

 

[Dorinda]

Jag som har liten baby är ju just nu mera rädd för RS än för covid när jag rör mig bland folk. Rs har ju tyvärr betydligt högre nivåer nu än i vanliga fall och barn iva är full.
Gick inte på en aw i förre veckan, trots att jag väldigt gärna velat gå!

 

[Kiwifrukt]

Jag ska tillägga att jag inte levt ett väldigt annorlunda liv under pandemin än innan. Jag har jobbat hemifrån på i stort sett heltid, men det har jag trivts med, och det har också gjort att jag har kunnat åka och handla (litet lokalt Ica nära) på tider när inte så många andra är där. Har träffat ungefär samma personer som vanligt, mina närmare är antingen såna som också jobbat hemifrån eller som fått vaccin tidigt (sjukhuspersonal). Har eget stall så träffar ingen annan där. Det enda som jag faktiskt avstått är hockeyn. Och det är det jag är mest tveksam till, det kommer vara så galet mycket folk.

Jag är inte specifikt rädd för covid. Utan magsjuka, influensa och alla andra ”vanliga” sjukdomar som vi sluppit under den här tiden. Håll avstånd, tvätta händerna och att sluta med typ att alla ska kladda i samma godisskål på jobbet hade gärna fått stanna kvar för alltid.

 

[Mia_R]

Jag kommer till stor del fortsätta leva som jag gjort under pandemin, jobba hemma till slutet av januari de dagar jag jobbar kontor, skiften blir det tillsammans med fullvaccinerade kollegor och utan kontakt med andra. Handla förmiddagar för att slippa trängsel, som jag hatar oavsett pandemier. Skillnaden är att jag nu kan åka och simma igen, vilket jag inte kunnat gjort sedan årsskiftet.

 

[honung]

Inte helt bekväm med det. Trots det åkte jag igår till ge-kås . Helt galet, men var där klockan 06 när de öppnade, då var det lugnt. Men mängden av folk efter ett par timmar gav mig panik-känslor. Helt galet mycket folk! Och ingen, tog något som helst medvetet avstånd. Det var helt surrealistiskt...

 

[Görel]

Jag har under hela tiden gått ut och ätit och varit på flera trädgårdskonserter med max 50 pers. Men jag har hållit avstånd till folk och inte varit ute i trängsel.

På mitt jobb som socialsekreterare har jag träffat folk men bokat det största mötesrummet för att kunna hålla ordentliga avstånd. Tar inte i hand längre.

Jag trodde jag skulle känna mig lättad men inser att jag inte känner mig helt bekväm med att restriktionerna hävs. Det är främst på att jag inte litar på andra. Alla är inte vaccinerade. Många har ett riskbeteende. Om vi på jobbet ska ha vanliga möten igen är jag inte bekväm med att tränga ihop alla runt ett stort bord. Vet att många kollegor är vaccinerade men misstänker att åtminstone en inte är det.

Jag har länge tänkt åka till Södertälje och kolla på en sak, men vill inte åka dit alls då vaccinationsnivån är så låg.

 

[TinyWiny]

Inte bekväm. När restriktionerna släpptes började jag använda munskydd igen. Jag tror inte en enda sekund på att folk kommer fortsätta hålla avstånd, avstå från diverse evenemang osv. om de är ovaccinerade och hur skulle det ens gå till när folk köar som vanligt i affärerna, folk får sitta nära varandra på evenemang/restauranger/bussar/tåg osv? Ska de ha en stor rockring på sig eller? En skylt på mage och rygg "ovaccinerad, håll avstånd"? Nej jag tycker att det är för tidigt att släppa på så mycket. Folk kan inte ta ansvar tyvärr.

 

[nullo-modo]

Inte bekväm. När restriktionerna släpptes började jag använda munskydd igen. Jag tror inte en enda sekund på att folk kommer fortsätta hålla avstånd, avstå från diverse evenemang osv. om de är ovaccinerade och hur skulle det ens gå till när folk köar som vanligt i affärerna, folk får sitta nära varandra på evenemang/restauranger/bussar/tåg osv? Ska de ha en stor rockring på sig eller? En skylt på mage och rygg "ovaccinerad, håll avstånd"? Nej jag tycker att det är för tidigt att släppa på så mycket. Folk kan inte ta ansvar tyvärr.

Var länge sedan jag träffade någon som håller avstånd.

 

[Kilauea]

Inte helt bekväm. Inte lika försiktig själv nu som i somras, men undviker ställen med mycket folk.
Enligt min läkare bör jag få en tredje dos, men har inte hört nåt mer om det än (dom kallar folk som ska få det här). Så det känns lite olustigt.
Samtidigt så jobbar jag, men behöver ju liksom lite pengar. Ska också med kollegorna ut och äta, men tänkte ju inte direkt vara nära andra om jag kan undvika det.

 

[Philosophia]

Jag är inte speciellt orolig, såg att mamma som jobbat hela sommaren med att vaccinera folk hade svarat på en kommentar under ett inlägg på fb som handlade om de lättade restriktionerna där en person anklagade regeringen för att bara tänka på pengar och politik, inte på folks liv. Då smittspridningen skulle öka igen.

”vem är VD och fattar alla kloka beslut i ditt liv?…ja inte är det regeringen, Det är Du själv!
Skrämmande är att restriktioner ens ska behövas. Vad är det människor inte vill förstå o ta ansvar för i sina handlingar???”

Jag kan faktiskt hålla med, jag själv kommer inte ändra på något hur jag levde när restriktionerna var uppe. Bara fortsätta som innan och visa hänsyn till andra. Det är trots allt bara mig själv jag kan påverka och lättast ändra på.
Sen är jag inte den som rör mig speciellt mycket utanför hemmet ändå, så har inte direkt märkt någon stor förändring sen restriktionerna lättades.

Tror ändå något gott kommit ur allt det här, det har fått mig att tänka om lite med hygien, avstånd osv.

Problemet är ju att inte alla visar hänsyn och det är därför det behövs restriktioner, som ju är regeringens ansvar. Jag tycker att det är ett ganska snävt sätt att tänka att ansvaret istället ska ligga på individen eller att eftersom man själv är försiktig så är det ingen fara. Det finns trots allt många andra som inte är försiktiga och och som kanske smittar de som inte kan välja, utan som måste röra sig ute mycket bland folk och som därmed är särskilt utsatta för exponering. Eller för all del personer som är beroende av andra och inte själva väljer vilka människor de ska träffa i form av t.ex. hemtjänst.

 

[parellikusken]

Inte så bekväm. På skolan där jag jobbar finns det många elever i riskgrupp och jag är rädd att någon ska dra med sig smitta till skolan och smitta dessa elever.
Så jag undviker att ses i stora grupper och sånt fortfarande.

 

[Modest]

Hyfsat bekväm. Men det är nog delvis pga åker inte kollektivt, trängs inte i affärer eller på nattklubbar i mitt "normala liv". På mitt jobb är nog absoluta majoriteten vaccinerade (vårdpersonal) och patienterna är vaccinerade eller testade när de kommer till oss alt har vi skyddskläder. Känner mig ok med restauranger/barer om det inte är supertrånga förhållanden. Kommer absolut vänta ett par månader till innan jag helt återgår till normalitet dock.

 

[BernT]

Bryr mig inte, jag festar inte längre, det livet är liksom förbi. Har gymmat och handlat som vanligt under hela pandemin. Jobbat på plats på jobbet typ hela tiden med inkl resor i jobbet. Mitt liv har varit rätt vanligt faktiskt, visst inte träffat kompisar supermycket så det ska såklart bli roligt att göra mer sen.

Reser aldrig kollektivt heller, eller gjorde en gång i augusti. Kändes ofräscht så aldrig igen.

Tror jag är typ immun mot Corona, har umgåtts tätt med folk som senare visat sig varit smittade när vi träffades och inte blivit sjuk. Blev inte smittad när min man var sjuk i Corona ens. Har inga antikroppar heller och aldrig haft (testat flera gånger) så har troligtvis aldrig varit smittad ens

 

[Modest]

Hyfsat bekväm. Men det är nog delvis pga åker inte kollektivt, trängs inte i affärer eller på nattklubbar i mitt "normala liv". På mitt jobb är nog absoluta majoriteten vaccinerade (vårdpersonal) och patienterna är vaccinerade eller testade när de kommer till oss alt har vi skyddskläder. Känner mig ok med restauranger/barer om det inte är supertrånga förhållanden. Kommer absolut vänta ett par månader till innan jag helt återgår till normalitet dock.

Resande har jag glömt bort tydligen. Kommer inte resa utomlands i år i alla fall.

 

[Freazer]

Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp? Jag är fullvaccinerad, mina familjemedlemmar är också fullvaccinerade. Vet dock minst en kollega som vägrat vaccinera sig och det lär finnas fler.

Nu tänker jag inte så mycket på jobbet, för dit måste man ju pallra sig oavsett, eller läkare/tandläkare/dylikt som man måste gå till om man behöver. Utan mer frivilliga grejer? Går ni och klipper er till exempel? Går ni på evenemang?

Min bror frågade igår om jag skulle med på hockey. Och min spontana känsla var nej, jag litar inte på att folk sköter det här med symptom och stanna hemma. Samtidigt kan jag ju inte leva resten av livet med att undvika saker för att andra inte sköter sig. Hur gör och tänker ni?

Här där jag bor är antalet smittade högre än vad det var hela första halvåret med pandemin och restriktionerna, det påverkar så klart också.

Är inte jättebekväm med det. Helt plötsligt agerar folk som om Corona inte finns längre. Det är trängsel i matbutiken och jag känner mig seriöst stressad när jag hör folk nysa/hosta bakom mig trots jag också är fullvaccinerad. Kommer att behöva åka utomlands på en jobbrelaterad resa nu i okt och det känns också jobbigt. Jag umgås i en liten krets till vardags och det känns helt bekvämt att kramas eller vara nära men jag kommer nog att vänta lite med att gå på evenemang och liknande saker.