Hur får man människor att förstå att man inte är som andra ?

[TinyWiny]

Tack
Jag ska ta och prata med honom igen för vi har varit tillsammans länge nu och jag har varit såhär hela tiden så jag tycker han ska sluta försöka få mig social.

Jag tror inte att problemet är diagnoser utan att han vill att du ska vara på ett sätt du inte är. Det är tragiskt när människor inte kan acceptera det man säger men lyssnar han inte så får du kanske ifrågasätta vad han egentligen vill ha. Man kan inte måla upp en drömpartner och sedan ta en människa och försöka forma henom till att bli den drömbilden man har. Det är så fel så fel och den som ska in i mallen kan omöjligt må bra i en sådan relation eftersom den kräver att hen anpassar sig, gör våld på sig själv och motar bort vem hen är.

Om din partner inte kan vara social själv så är det inte ditt problem utan hans och det får han ta itu med. Du ska inte behöva må dåligt för att han inte kan acceptera dig som du är.

 

[Cheeserica]

Jag tycker att du ska sluta se dig själv som "osocial", det känns väldigt negativt laddat och det får dig förmodligen att känna dig dålig.

Jag har inga diagnoser men känner precis som du att jag inte vill umgås med människor mer än ibland. Det beror på att jag är introvert, och det är inget negativt! Det betyder bara att jag får energi från att vara själv eller utan social interaktion. Att umgås med andra människor kan visserligen vara roligt och trevligt ibland, men det tar mycket energi. Efter det behöver jag vara ensam och ladda batterierna igen.

Kanske kan du be din kille läsa på om hur det är att vara introvert? Kanske behöver du det själv också. Det finns en bok som heter Introvert som är skriven av Linus Jonkman, jag tyckte den var både kul och väldigt givande för mig som introvert.

Man kan också läsa om det på nätet, t.ex. här.
http://introvertinfo.se

Det viktiga är att komma ihåg att man inte är "osocial" eller "tråkig" bara för att man är introvert. Det finns massor av fördelar med att vara introvert! Man får bara sin energi på annat sätt.

 

[hollypolly]

Tack alla för svaren ni är underbara.
Känner mig mycket starkare nu och han måste acceptera mig och gå på det sociala själv när jag inte vill.
Han är dock väldigt snäll och vi fungerar ihop i vardagen och har samma intressen han brukar följa med mig och köra vagn med hästen och vi brukar träna med våra hundar ihop och gå långpromenader så på så sätt är han en bra sambo.
Men jag tror inte han förstår på riktigt allvar att jag inte vill och orkar umgås han vill så gärna ha med mig till sina vänner och vill inte att jag ska känna mig ensam.
det är svårt att få människor som gillar att vara sociala att förstå att man inte lider av sin ensamhet utan att man lider av att behöva umgås.
Ni har gett mig bra tips jag ska tänka på att säga.
För när jag är med honom förlorar jag inte alls energi jag kan vara med honom varje dag och göra saker ihop med honom men så fort det är andra personer inblandade förlorar jag energin flera dagar efter jag träffat dom och vill vara själv.
Det kanske också är udda att orka vara med en person men inte andra.

 

[Cheeserica]

För när jag är med honom förlorar jag inte alls energi jag kan vara med honom varje dag och göra saker ihop med honom men så fort det är andra personer inblandade förlorar jag energin flera dagar efter jag träffat dom och vill vara själv.
Det kanske också är udda att orka vara med en person men inte andra.

Det är inte alls udda, det är typiskt introvert. Vissa sätt att umgås drar inte energi på samma sätt, det låter som att din sambo ger dig energi och det är ju toppen! Gå promenader eller vara i stallet, ute i naturen och med djur är sådant som ger mig massor av energi. Så jag säger håll kvar vid sambon men prata med honom om hur det är att vara introvert. Det låter som att han är mån om att du ska ha det bra så jag hoppas att han kan förstå att du inte är ensam eller osocial.

 

[SaraMara]

Tack alla för svaren ni är underbara.
Känner mig mycket starkare nu och han måste acceptera mig och gå på det sociala själv när jag inte vill.
Han är dock väldigt snäll och vi fungerar ihop i vardagen och har samma intressen han brukar följa med mig och köra vagn med hästen och vi brukar träna med våra hundar ihop och gå långpromenader så på så sätt är han en bra sambo.
Men jag tror inte han förstår på riktigt allvar att jag inte vill och orkar umgås han vill så gärna ha med mig till sina vänner och vill inte att jag ska känna mig ensam.
det är svårt att få människor som gillar att vara sociala att förstå att man inte lider av sin ensamhet utan att man lider av att behöva umgås.
Ni har gett mig bra tips jag ska tänka på att säga.
För när jag är med honom förlorar jag inte alls energi jag kan vara med honom varje dag och göra saker ihop med honom men så fort det är andra personer inblandade förlorar jag energin flera dagar efter jag träffat dom och vill vara själv.
Det kanske också är udda att orka vara med en person men inte andra.

Säkert inte ett dugg udda skulle jag tro. Låter klokt att lugnt och sansat prata om hur du ser på det, så får han till syvende och sist välja om han kan tänka sig att leva på ditt sätt, eller om han vill ha ett annat liv. En kompromisslösning känns i det här fallet för mkt som att ni båda kommer göra våld på er själva.

Jag, som sannolikt liknar din sambo mest, hade till sist lämnat. Det är för viktigt för mig med sociala, gemensamma aktiviteter utanför hemmet (eller med gäster i hemmet) för att kunna sköta all den biten själv. Så olika personlighetstyper tror jag blir svårt att kombinera över lång tid, hur ledsamt det än är i uppbrottet.
Hoppas ni båda hittar bästa tänkbara lösning!

 

[Amha]

Jag lever med en man som är väldigt introvert. Mycket socialt kompetent men det är som ett skådespel. Kräver enorm energi då det sällan kommer automatiskt. Därmed är han inte särskilt intresserad av att följa med på saker. Vi har även barn.

Kort sagt kan jag beskriva vår relation som att vi har två olika liv. Han har sitt och jag har mitt. Iom att vi lever ihop och dessutom har barn har vi naturligtvis ett tillsammans också. Det var stora diskussioner kring det här i början. Bland annat såna saker som att jag nästan alltid åker själv till släktträffar med min familj. Vad ska jag säga när de frågar varför han aldrig är med och liknande. Jag behövde verkligen hjälp att komma fram till hur jag skulle hantera det "offentligt". Vad är han ok med att andra vet och allt sånt. Med handen på hjärtat tyckte jag nästan att det var lite pinsamt innan jag visste vad jag skulle säga om någon undrade vad han var. För mig kändes det konstigt att säga att han är hemma i soffan medan jag är på större tillställningar utan att förklara mer. Jag var nog rädd att folk skulle uppleva honom som otrevlig vilket inte alls är vad det handlar om.

När vi rett ut den biten blev det enklare. Visst förekommer missförstånd osv men så blir det ju i alla lägen. När jag fick verktyg eller vad man ska kalla det till att hantera de sociala tillställningarna som ensam men i relation och senare även ensam men i relation och bebis har det gått bra. Frågar någon berättar jag mer eller mindre ingående beroende på relation. Jag åker ofta själv på tillställningar, när någon frågar svarar jag att jag kommer men jag återkommer om hans svar. Ibland kommer inbjudan till saker som bröllop, begravning och andra saker jag ser som stora. Då säger jag som det är. "Det här vill jag att du är med på" och då försöker han. Det händer ändå såpass sällan. Det vi har fått jobba på nu är att han ska ha förståelse även för att jag inte vill följa med på de grejer han vill åka på alltid då jag är mer social egentligen. Det tror jag att han har haft lite svårt att förstå.

Jag som person är nog svår att leva med. Jag har väldigt stort behov av eget space. Jag retar mig lätt på att ha andra under samma tak och därmed är den här typen av person den jag passar absolut bäst med att leva med. Att inte ha en svans efter mig osv så jag kanske är rätt långt ifrån din partner. Den tiden vi faktiskt spenderar tillsammans med varandra är kvalitetstid vilket jag tycker är trevligt men det innebär ju också att vi som sagt måste klara att leva varsina liv vid sidan av relationen. Jag har även insett att för att tillfredsställa det sociala behov jag har måste jag ha vänner. Vänner som fyller den plats en social partner hade fyllt. T.ex någon att gå på bio, restaurang, besöka familj eller vad man nu tycker är viktigt. Det har jag och min partner pratat om och om han blivit sotis om jag haft en manlig vän som jag tagit med på sådant medan han är hemma med eller utan barnen. Han har sagt att han litar på mig och om han skulle tycka att det var jobbigt hade han hellre tagit det än att känna sig otillräcklig vilket känns bra att höra.

Jag vet inte om det kan hjälpa dig vidare, ts, men det kanske ger dig någonting att spinna vidare på.

 

[Cheeserica]

En till sak. Det är jättevanligt med förhållanden mellan introverta och extroverta eller ambiverta (dvs en person som har lite av båda sidorna). Bara för att din sambo har behov av mer socialt umgänge så betyder det inte att förhållandet inte kommer fungera.

Det är ju inte så att du ska låta bli att träffa andra människor, isolera dig från familj och vänner etc. Bara göra det i doser, så det finns tid för återhämtning däremellan.

 

[Amha]

Lägger till: vi har sedan en tid ett större boende där min partner har ett eget rum där han kan pyssla med saker han tycker är roligt. Vi kan därmed ta hem besök till mig som stannar över natten (dessa kan vi stoppa in i egna rum med lite pyssel också) och han kan gå undan. De som kommer hit på längre tid vet att han töms på energi av att vara social länge och därmed är det inte konstigt att han försvinner lite till och från.

 

[Vallmo]

Jag lever med en man som är väldigt introvert. Mycket socialt kompetent men det är som ett skådespel. Kräver enorm energi då det sällan kommer automatiskt. Därmed är han inte särskilt intresserad av att följa med på saker. Vi har även barn.

Kort sagt kan jag beskriva vår relation som att vi har två olika liv. Han har sitt och jag har mitt. Iom att vi lever ihop och dessutom har barn har vi naturligtvis ett tillsammans också. Det var stora diskussioner kring det här i början. Bland annat såna saker som att jag nästan alltid åker själv till släktträffar med min familj. Vad ska jag säga när de frågar varför han aldrig är med och liknande. Jag behövde verkligen hjälp att komma fram till hur jag skulle hantera det "offentligt". Vad är han ok med att andra vet och allt sånt. Med handen på hjärtat tyckte jag nästan att det var lite pinsamt innan jag visste vad jag skulle säga om någon undrade vad han var. För mig kändes det konstigt att säga att han är hemma i soffan medan jag är på större tillställningar utan att förklara mer. Jag var nog rädd att folk skulle uppleva honom som otrevlig vilket inte alls är vad det handlar om.

När vi rett ut den biten blev det enklare. Visst förekommer missförstånd osv men så blir det ju i alla lägen. När jag fick verktyg eller vad man ska kalla det till att hantera de sociala tillställningarna som ensam men i relation och senare även ensam men i relation och bebis har det gått bra. Frågar någon berättar jag mer eller mindre ingående beroende på relation. Jag åker ofta själv på tillställningar, när någon frågar svarar jag att jag kommer men jag återkommer om hans svar. Ibland kommer inbjudan till saker som bröllop, begravning och andra saker jag ser som stora. Då säger jag som det är. "Det här vill jag att du är med på" och då försöker han. Det händer ändå såpass sällan. Det vi har fått jobba på nu är att han ska ha förståelse även för att jag inte vill följa med på de grejer han vill åka på alltid då jag är mer social egentligen. Det tror jag att han har haft lite svårt att förstå.

Jag som person är nog svår att leva med. Jag har väldigt stort behov av eget space. Jag retar mig lätt på att ha andra under samma tak och därmed är den här typen av person den jag passar absolut bäst med att leva med. Att inte ha en svans efter mig osv så jag kanske är rätt långt ifrån din partner. Den tiden vi faktiskt spenderar tillsammans med varandra är kvalitetstid vilket jag tycker är trevligt men det innebär ju också att vi som sagt måste klara att leva varsina liv vid sidan av relationen. Jag har även insett att för att tillfredsställa det sociala behov jag har måste jag ha vänner. Vänner som fyller den plats en social partner hade fyllt. T.ex någon att gå på bio, restaurang, besöka familj eller vad man nu tycker är viktigt. Det har jag och min partner pratat om och om han blivit sotis om jag haft en manlig vän som jag tagit med på sådant medan han är hemma med eller utan barnen. Han har sagt att han litar på mig och om han skulle tycka att det var jobbigt hade han hellre tagit det än att känna sig otillräcklig vilket känns bra att höra.

Jag vet inte om det kan hjälpa dig vidare, ts, men det kanske ger dig någonting att spinna vidare på.

Oj, det där hade jag kunnat skriva. Ordagrant, faktiskt!
Bröllop, begravningar och jul brukar vi gå på tillsammans också.
Resten brukar jag (och barnen, ibland) åka själv på.
Jag brukar inte förklara eller något varför han inte kommer, utan jag säger bara vilka av oss som kommer.

Precis som du åker inte jag heller med på hans tillställningar (hans mamma+ bror) annat än jul, typ. Är ganska skönt att slippa och dessutom helt utan dåligt samvete.

Svartsjuka existerar inte hos oss.
Jag brukar inte redogöra vilka eller vem jag träffar och han är inte särskilt intresserad heller.
Han är definitivt inte typen som triggar den sortens eventuella oro jag själv skulle kunna ha heller.
Har aldrig under 15 år varit svartsjuk med honom.

Jag tycker också att det är skönt med eget space och skulle bli fullkomligt galen om någon hängde på mig hela tiden.
Jag kan konstatera att allt har sina för och nackdelar.

 

[Vallmo]

Tack alla för svaren ni är underbara.
Känner mig mycket starkare nu och han måste acceptera mig och gå på det sociala själv när jag inte vill.
Han är dock väldigt snäll och vi fungerar ihop i vardagen och har samma intressen han brukar följa med mig och köra vagn med hästen och vi brukar träna med våra hundar ihop och gå långpromenader så på så sätt är han en bra sambo.
Men jag tror inte han förstår på riktigt allvar att jag inte vill och orkar umgås han vill så gärna ha med mig till sina vänner och vill inte att jag ska känna mig ensam.
det är svårt att få människor som gillar att vara sociala att förstå att man inte lider av sin ensamhet utan att man lider av att behöva umgås.
Ni har gett mig bra tips jag ska tänka på att säga.
För när jag är med honom förlorar jag inte alls energi jag kan vara med honom varje dag och göra saker ihop med honom men så fort det är andra personer inblandade förlorar jag energin flera dagar efter jag träffat dom och vill vara själv.
Det kanske också är udda att orka vara med en person men inte andra.

Jag tror att det verkligen skulle underlätta för din sambo om han förstod att du blir dränerad på energi vid såna tillställningar.
Det kan vara väldigt lätt för en utåtriktad person att typ "tycka synd" om hen för nu blir hen alldeles ensam...... Man utgår från sig själv.
Skulle din sambo verkligen förstå att du laddar dina batterier bäst när du är själv skulle det nog förenkla er tillvaro tillsammans.

Sen är det självklart, oavsett, att han måste respektera din vilja att inte alltid följa med.
Jag menar inte att frånta honom ta ansvaret över sitt agerande mot dig.

Jag har ju lite rollen som din sambo i vår familj.
Fast jag är nog inte riktigt så social, men mer än min sambo i alla fall.
En sån roll ställer ju krav på att man fixar att ha mycket av sitt eget liv fast man är tillsammans med någon. Det är ju något din sambo måste ta ställning till.

Om du dessutom har det på papper, dvs du har en Aspergerdiagnos, så är ju det ett funktionshinder som tar sig såna uttryck som du beskriver.
För mig har det hjälpt att skaffa mig kunskaper (OBS, min man har ingen diagnos) och det kanske är något som din sambo skulle kunna ha nytta av också.
För sin och din skull.