Hur hade du reagerat?

[Fiorano]

Du och din partner sen ett år tillbaka ska till en av dina vänner på middag och sen sova över där. Dagen efter har du jobb att göra tidigt på morgonen. Du förklarar för din partner på vägen dit att de här vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett. När ni kommer dit börjar det med att din partner bara sätter sig i en soffa och är inte särskilt social. Middagen flyter okej och eftersom du ska jobba tidigt vill du gå och lägga dig tidigt, men din partner följer inte med-hen vill dricka lite konjak. Du går och lägger dig.

Mitt i natten väcker en av dina vänner dig. Din partner har blivit knallpackad, gått ut och däckat i trädgården och de får inte liv i hen. Du lyckas väcka hen och få upp hen till ert rum. Du kan inte sova eftersom partnern andas konstigt i fyllan. Efter ett tag vaknar partnern till och vill kissa. Du får avvärja att detta sker i en garderob och leda in på en toa som blir helt nerkissad.

Dagen efter far du på jobbet, ber dina vänner sätta partnern på ett tåg hem när hen väl vaknar till liv. När du och partnern till slut träffas och pratar med varandra minns hen ingenting av vad som hänt. Du berättar och partnern är extremt ångerfull, gråter och säger att det är mycket på jobbet just nu och hen känner sig stressad. Det kommer aldrig hända igen bedyrar hen.

Förlåter du eller är det en dealbreaker?

(Helt hypotetisk historia, är mest nyfiken på var gränsen går för att förlåta och lita på "att det aldrig händer igen". Om du skulle förlåta-var går din gräns för att du skulle gå?)

 

[Catrool]

Du och din partner sen ett år tillbaka ska till en av dina vänner på middag och sen sova över där. Dagen efter har du jobb att göra tidigt på morgonen. Du förklarar för din partner på vägen dit att de här vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett. När ni kommer dit börjar det med att din partner bara sätter sig i en soffa och är inte särskilt social. Middagen flyter okej och eftersom du ska jobba tidigt vill du gå och lägga dig tidigt, men din partner följer inte med-hen vill dricka lite konjak. Du går och lägger dig.

Mitt i natten väcker en av dina vänner dig. Din partner har blivit knallpackad, gått ut och däckat i trädgården och de får inte liv i hen. Du lyckas väcka hen och få upp hen till ert rum. Du kan inte sova eftersom partnern andas konstigt i fyllan. Efter ett tag vaknar partnern till och vill kissa. Du får avvärja att detta sker i en garderob och leda in på en toa som blir helt nerkissad.

Dagen efter far du på jobbet, ber dina vänner sätta partnern på ett tåg hem när hen väl vaknar till liv. När du och partnern till slut träffas och pratar med varandra minns hen ingenting av vad som hänt. Du berättar och partnern är extremt ångerfull, gråter och säger att det är mycket på jobbet just nu och hen känner sig stressad. Det kommer aldrig hända igen bedyrar hen.

Förlåter du eller är det en dealbreaker?

(Helt hypotetisk historia, är mest nyfiken på var gränsen går för att förlåta och lita på "att det aldrig händer igen". Om du skulle förlåta-var går din gräns för att du skulle gå?)

Jag hade ju såklart varit sjukt besviken MEN hade det bara hänt en gång så hade jag helt klart förlåtit om min partner var ångerfull som du besrkiver i texten.

MEN hade partnern å andra sidan:

- Inte vart ångerfull utan bara sagt att jag va mesig och att de inte alls va så farligt osv då vet jag inte då kanske vi har alldelles för olika syn på saker och kommer troligen ha svårt även i framtiden eftersom våra värderingar är så extremt olika och partnern inte enligt mig visar den respekt jag vill ha i ett förhållande.
- eller om partnern gör liknande saker upprepade tillfällen och gråter likadant gång på gång då hade det också vart fog för dealbreaker!

För mig går gränsen på "aldrig händer igen" vid att det just är så, att de håller det så. Alla kan göra fel lixom så länge de inte sker gång på gång. Förutom otrohet där går gränsen direkt där finns inga andra chanser.

Så tänker jag

 

[Och_Aye]

Jag hade inte sett vad som fanns att förlåta - antagligen hade det varit något fel med min sambo om han plötsligt blev så dyngad och dessutom var ledsen efteråt så jag hade tyckt jättesynd om honom och undrat hur jag kan hjälpa honom om han inte mår bra.

Förutsatt att han inte brukar bli jobbig när han dricker, alltså. Är det vanligt att det blir mer än vad som är rimligt hade jag tröttnat jättefort.

 

[micaelathegreat]

Dealbreaker. Har varit gift med en man som hade alkoholproblem. Skulle aldrig acceptera.

Edit: Jag utvecklar lite. Att bli full eller festa eller dylikt är helt ok för mig. Jag gör det själv. Däremot om det rör sig om middag hos vänner första gången partnern träffar dem så förväntar jag mig att min partner är mer medveten om hur mycket han dricker osv. Är han inte det så skulle han inte vara något för mig.

 

[Blueberry]

Du och din partner sen ett år tillbaka ska till en av dina vänner på middag och sen sova över där. Dagen efter har du jobb att göra tidigt på morgonen. Du förklarar för din partner på vägen dit att de här vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett. När ni kommer dit börjar det med att din partner bara sätter sig i en soffa och är inte särskilt social. Middagen flyter okej och eftersom du ska jobba tidigt vill du gå och lägga dig tidigt, men din partner följer inte med-hen vill dricka lite konjak. Du går och lägger dig.

Mitt i natten väcker en av dina vänner dig. Din partner har blivit knallpackad, gått ut och däckat i trädgården och de får inte liv i hen. Du lyckas väcka hen och få upp hen till ert rum. Du kan inte sova eftersom partnern andas konstigt i fyllan. Efter ett tag vaknar partnern till och vill kissa. Du får avvärja att detta sker i en garderob och leda in på en toa som blir helt nerkissad.

Dagen efter far du på jobbet, ber dina vänner sätta partnern på ett tåg hem när hen väl vaknar till liv. När du och partnern till slut träffas och pratar med varandra minns hen ingenting av vad som hänt. Du berättar och partnern är extremt ångerfull, gråter och säger att det är mycket på jobbet just nu och hen känner sig stressad. Det kommer aldrig hända igen bedyrar hen.

Förlåter du eller är det en dealbreaker?

(Helt hypotetisk historia, är mest nyfiken på var gränsen går för att förlåta och lita på "att det aldrig händer igen". Om du skulle förlåta-var går din gräns för att du skulle gå?)

Jag blev rätt "nöjd" över att jag aldrig ens skulle behöva förklara för min partner att "vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett"

Hade min partner betett sig så illa så hade jag skämts ihjäl och hoppats att hen gjort det samma, och eftersom vi inte har varit tillsammans i mer än ett år (i exemplet) så hade det varit adjöss för min del. Jag tolererar inte sånt.

 

[Wysiwyg]

Förlåter du eller är det en dealbreaker?

Intoxikeringen hade jag kunnat ta, vet inte ens om det är så mycket att "förlåta"? Partnern drack för mycket och jaha det var ju verkligen inte bra men om det inte är något återkommande och hen inte gör det på regelbunden basis så hade jag gjort så stor grej av det. Fuck ups kan alla göra. Kan dessutom förstå att partnern blev nervös om jag haft ett tal innan jag förklarat hur Viktigt det är med Gott uppförande. Även om det naturligtvis inte ska leda till hejdlöst supande för en vuxen människa kan jag förstå att det går snett när någon är obekväm.

Jag hade dock börjat fundera över min relation (eller umgänget) om jag kände ett behov av att ha något slags uppfostrande "uppför dig nu"-samtal med partnern innan vi ska umgås med mina vänner.

 

[Bison]

Tack och hej för min del.

 

[Petruska]

Jag blev rätt "nöjd" över att jag aldrig ens skulle behöva förklara för min partner att "vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett"

Redan där någonstans känner jag att både vänner och partner verkar helt fel. Den situationen hade varit så obekväm för mig att jag hade sett till att inte hamna i den. Därefter hade resten tack och lov inte hänt.

 

[Alexandra_W]

Partnern blev för full. är det en engångsgrej är det väl inget att "förlåta", skit händer.

Är det femtonde gånger har man en partner som har svårt att hantera alkoholen, där är min reaktion helt beroende på om hen är villig se problemet och söka hjälp eller ej.

När jag var 20+ glömde läkaren påpeka att den medicin som skrevs ut kunde slå väldigt snett med alkohol. Jag träffade min pojkväns hela kompisgäng på en och samma gång på en midsommarfest. Jag blir ALDRIG drängfull, kräks etc oavsett om jag skulle dricka för mkt.

Det är svart efter 2 svaga drinkar. Kolsvart. Men jag blev plakat. Kräktes. Grät efter mamma. Fick ledas hem och sättas i duschen då jag kräkts på mig själv och mitt hår. Pojkvännen var lagom imponerad och road men förstod. Och det gjorde hans vänner med när de fått en förklaring.

Så en gång - kan hända den bäste.

(Vore det min aktuella partner skulle mitt svar på den hypotetiska situationen i starten vara annorlunda iofs, det skulle vara en jävligt stor dealbreaker och skapa en jävla kris i förhållandet. Men jag skulle ändå förlåta EN gång såvida han tog sitt ansvar direkt. Men det är en undantagssituation så jag har svarat generellt hur jag skulle resonerat med annan partner)

 

[athena_arabians]

Generellt går jag väl efter att en gång är ingen gång men jag skulle blir väldigt förvånad och det skulle skicka upp en stor röd flagg eftersom förhållandet inte varat så länge.

Jag skulle dock inte försökt uppfostra partnern innan med att värdparet är viktiga för mig och håller på etiketten eftersom jag utgår ifrån att jag inte skulle vara ihop med någon som inte vet hur man uppför sig. Skulle å andra sidan värdparet bli upprörda över att partnern använde fel kniv till förrätten är det inte folk som är viktiga för mig. Det är inte det som är det viktiga med god etikett.

Skulle det ske pga medicinering som partnern inte visste var inkompatibel med alkohol skulle jag inte blivit upprörd. Jag har å andra sidan god koll på mediciner så oddsen är för att jag skulle vetat om det.

 

[stjarnhimmel]

. Du förklarar för din partner på vägen dit att de här vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett. )

Redan här tycker jag det börjar kännas konstigt för mig...
Att vännerna betyder mkt behöver jag inte förklara tycker jag.
Och att ha ett samtal om resten känns nästan uppfostrande.. det låter konstigt..

 

[Och_Aye]

Ja, det där samtalet innan reagerar jag också på. Är partnern så hopplös att man måste uppfostra hade jag brutit ihop tror jag - och hade jag partner till någon som anser det nödvändigt att tala om för mig hur jag ska vara hade jag blivit superledsen.

 

[Elisha]

Du och din partner sen ett år tillbaka ska till en av dina vänner på middag och sen sova över där. Dagen efter har du jobb att göra tidigt på morgonen. Du förklarar för din partner på vägen dit att de här vännerna betyder otroligt mycket för dig, de är lite äldre och noggranna med "god uppfostran" och vett och etikett. När ni kommer dit börjar det med att din partner bara sätter sig i en soffa och är inte särskilt social. Middagen flyter okej och eftersom du ska jobba tidigt vill du gå och lägga dig tidigt, men din partner följer inte med-hen vill dricka lite konjak. Du går och lägger dig.

Mitt i natten väcker en av dina vänner dig. Din partner har blivit knallpackad, gått ut och däckat i trädgården och de får inte liv i hen. Du lyckas väcka hen och få upp hen till ert rum. Du kan inte sova eftersom partnern andas konstigt i fyllan. Efter ett tag vaknar partnern till och vill kissa. Du får avvärja att detta sker i en garderob och leda in på en toa som blir helt nerkissad.

Dagen efter far du på jobbet, ber dina vänner sätta partnern på ett tåg hem när hen väl vaknar till liv. När du och partnern till slut träffas och pratar med varandra minns hen ingenting av vad som hänt. Du berättar och partnern är extremt ångerfull, gråter och säger att det är mycket på jobbet just nu och hen känner sig stressad. Det kommer aldrig hända igen bedyrar hen.

Förlåter du eller är det en dealbreaker?

(Helt hypotetisk historia, är mest nyfiken på var gränsen går för att förlåta och lita på "att det aldrig händer igen". Om du skulle förlåta-var går din gräns för att du skulle gå?)

Hade tyckt det var otroligt pinsamt och blivit redigt arg. Men förlåtit om det aldrig hänt förut.

 

[starcraft]

Om det är första gången något sånt händer så hade det väl varit lite "en gång är ingen gång". Har det hänt mer än en gång eller tendenser har funnits att personen har svårt att hantera alkohol så hade det varit tack och hej. Efter att varit tillsammans med någon som haft problem med alkoholen är jag ganska känslig och vaksam på har denna front och vill absolut aldrig mer vara i en sån relation igen. Men hela grejen med att jag skulle behöva förklara för partnern att det är "vett och etikett" som gäller känns ju ganska udda. Jag förutsätter att en partner till mig kan uppföra sig bland folk utan uppmaning annars är nog det mer en dealbreaker för mig.

 

[Alexandra_W]

Jag kan förstå vett och etikettuppmaningen. Jag tolkade det som att det är en förvarning om att vännerna är lite gammaldags och har snävare ramar och normer än genomsnittet. Jag hade själv blivit tacksam över att bli upplyst om sådant. Jag är fullt kapabel och uppfostrad till att möta vett och etikett på mycket hög nivå - men jag förväntar mig inte att behöva göra det vid ett besök hos genomsnittspersonen. Innebär inte jag inte kan föra mig etc. Tvärtom. Men det är inte norm med etikett över en viss nivå. Ligger någon över den normen är jag glad få veta det. Uppskattar på samma vid att få en hint om att det är en snofsig resturang vi ska på. Jag räknar med en viss norm för ett genomsnittligt restaurangbesök. Om en restaurang avviker från det upplys gärna innan så slipper jag glida in i jeans - hur snygga de än må vara och hur accepterade de än skulle vara på genomsnittsrestaurangen.

 

[micaelathegreat]

Jag kan förstå vett och etikettuppmaningen. Jag tolkade det som att det är en förvarning om att vännerna är lite gammaldags och har snävare ramar och normer än genomsnittet. Jag hade själv blivit tacksam över att bli upplyst om sådant. Jag är fullt kapabel och uppfostrad till att möta vett och etikett på mycket hög nivå - men jag förväntar mig inte att behöva göra det vid ett besök hos genomsnittspersonen. Innebär inte jag inte kan föra mig etc. Tvärtom. Men det är inte norm med etikett över en viss nivå. Ligger någon över den normen är jag glad få veta det. Uppskattar på samma vid att få en hint om att det är en snofsig resturang vi ska på. Jag räknar med en viss norm för ett genomsnittligt restaurangbesök. Om en restaurang avviker från det upplys gärna innan så slipper jag glida in i jeans - hur snygga de än må vara och hur accepterade de än skulle vara på genomsnittsrestaurangen.

Jag tänkte lite likadant om den upplysningen. Jag kan "varna" folk, både vänner och partners, om det är så att jag sammanför dem med någon som är lite egen av sig eller så.

 

[Bison]

Jag tänkte lite likadant om den upplysningen. Jag kan "varna" folk, både vänner och partners, om det är så att jag sammanför dem med någon som är lite egen av sig eller så.

Där håller jag helt med.
Jag skulle själv uppskatta att få veta eftersom min humor inte går hem överallt.

 

[Viva]

Jag kan väl också känna att en gång är ingen gång och att alla kan råka ta ett glas för mycket samtidigt känns det som ett konstigt tillfälle att ens dricka sig berusad, än mindre knallpackad så till den grad att man däckar i trädgården. På en fest, javisst, men första gången man träffar sin partners vänner över en middag? Undantag såklart om man medicinerar om missat att man inte bör blanda med alkohol.

 

[Dresden]

Jag hade inte tagit så hårt på det, inte om det var första gången något liknande hände. Det finns så mycket annat som hade kunnat vara värre.

Ang förvarningen så hade jag själv uppskattat den om den var menad som en "heads up" och inte förmanande "den här gången får du faktiskt tänka dig för".

 

[Och_Aye]

Hm. För upplysningens skull kan det ju finnas en poäng. Men att också tala om att vännerna är viktiga för en ger mig ändå lite uppfostringsvibbar. Lite som att "gör inga fel, jag vill inte skämmas för dig".