Hur känns det?

[tanten]

Jag insåg t ex mycket tidigt att mörker var en äkta vän. Det du inte ser i mörker ser inte dig heller, alltså kan du komma undan i mörker och barn ser i normalfallet bättre i mörker än vuxna.

Exakt så! Därför hatar jag att gå under belysning. Alla ser mig, utanför min lilla ljuskägla ser jag ingenting!
Vi hade utedass när jag var liten. Jag kunde sitta där med öppen dörr och se bilar, cyklar och människor passera förbi i mörkret. Ingen såg mig.

 

[TinyWiny]

Jag skulle påstå att det känns inte alls.

Med det menar jag att jag går inte runt och "känner mig trygg" i relationen till mina nära, det känns inte på något speciellt sätt.

Och det är väl lite det som är grejen. När tryggheten är självklart blir det en icke-fråge i bemärkelsen att det inte är något man funderar på. Men om man inte har tryggheten är det verkligen något som "känns".
Lite som parallellen till pengar. Det är väldigt enkelt att säga att pengar är oviktigt för ens välmående när man har gott om pengar, svårare när de hela tiden saknas.

Men med det sagt, precis som andra varit inne på, att man har tryggheten i relationen till sina nära anhöriga innebär ju inte att man är förskonad från oro, ångest och andra otrevligheter.

Nja. Det var inget jag funderade på som barn. Jag utgick ifrån att det var så det var för alla. Jag minns däremot om omsorg visades mot någon som när en bekant hade med sig en kudde till skolan att sitta på efter att hennes pappa hade slagit henne. Det tyckte jag var så omtänksamt.
Jag reagerade också på att några av mina kusiner fick somna i sin mammas knä. Jag minns hur uppenbart irriterad mamma var på att hon gjorde så. Jag minns också när någon granne tyckte så synd om min lillebror när mamma var höggravid med nästa för att han inte fick plats att sitta i hennes knä. Det tyckte jag var jättemärkligt för det fick jag ju inte göra oavsett så varför skulle det vara synd om honom för att det inte gick just nu? Han fick ju det annars.
Det var först när jag var närmare 10 och började vara mer hemma hos olika kompisar som jag insåg att det inte alls var så spänd stämning hos alla. Att det till och med skämtades och att alla satt ner och åt samtidigt. och pratade med varandra och lyssnade på varandra. Då började jag fundera över hur olika det var.

 

[TinyWiny]

Exakt så! Därför hatar jag att gå under belysning. Alla ser mig, utanför min lilla ljuskägla ser jag ingenting!
Vi hade utedass när jag var liten. Jag kunde sitta där med öppen dörr och se bilar, cyklar och människor passera förbi i mörkret. Ingen såg mig.

Det har jag inga problem med. Jag minns att känslan kunde komma över mig när jag gick ensam hem sent på nätterna ibland när jag bodde i stan och det kom ett gäng dyngfulla killar men nu är det årtionden jag kände så.

 

[zinnia]

Tack! Precis vad jag var ute efter! Som barn har man såklart inte ord för det men det jag far efter är alltså detta, att man i efterhand ser/känner hur det var när man var barn. Att man kan känna känslan från ett barnperspektiv.

Stabilt, förutsägbart och kärleksfullt kan jag relatera till som förälder gentemot mina barn. Det sammantaget med att vara skyddad ger ju trygghet. Jag har aldrig haft probem med att ge detta och många är de som säger att jag (märkligt nog!) är bra på att få människor att känna det. Stora som små. Djur liksom människor.
Jag har inrättat mitt liv så gott det går att det ska vara stabilt och förutsägbart, så långt inga problem men kärleksfullt och tryggt, att de runt barnet som var jag skulle skydda istället för att skada, hur det skulle kunna kännas som barn att få trygghet och kärlek, det blir helt blankt när det blir i relation till andra. Jag kan inte projicera den rollen på någon för det fanns ingen som skulle kunna tänkas ta den. Det gör mig så irriterad att jag inte kommer vidare pga en sådan bagatell. Jag har aldrig haft svårt att känna med andra men det här är något jag aldrig har känt och då blir det helt blankt.

Det är väl inte riktigt en bagatell att sådana upplevelser sätter spår och är till hinder i ens liv. Fint att du trots det kunna ge dina barn det du själv saknade som barn.

Jag tror jag missar poängen med ditt inlägg och jag skyller på trötthet och oro för akut sjukt djur. Förklara gärna mer om du vill.

 

[Görel]

Intressant att du ta upp detta @TinyWiny jag har på sistone funderar mycket över hur man skulle blivit och vilka val man hade gjort om man fått med sig samma grundtrygghet som många tycks ha. Själv fick jag upprepade gånger höra att om jag inte gjorde som föräldrarna ville skulle jag slängas ut osv, helt ofattbara straff för ett barn på mellanstadiet.
Jag läser fascinerat de svar du fått och reflekterar över dem och hur det skulle varit om man själv haft det så.

 

[TinyWiny]

Det är väl inte riktigt en bagatell att sådana upplevelser sätter spår och är till hinder i ens liv. Fint att du trots det kunna ge dina barn det du själv saknade som barn.

Jag tror jag missar poängen med ditt inlägg och jag skyller på trötthet och oro för akut sjukt djur. Förklara gärna mer om du vill.

Nej så menar jag inte. Jag menar att den där känslan jag far efter ju egentligen är en bagatell i det enorma jobb jag har gjort och gör men den spelar en så stor roll för att jag ska komma vidare på ett sätt jag nyligen insåg borde fungera. Så svårt borde det inte vara att få till en känsla av vad den känslan innebär.

Tack. Det har aldrig varit svårt för mig att strössla kärlek och omtanke omkring mig. Det är den jag är även om jag då och då har funderat på hur det kan komma sig. (Mitt ena barn har dock påtalat att jag också kan ge blickar som kan döda om någon hotar de jag bryr mig om så två sidor av ett mynt kanske.) Att mina barn skulle få allt och aldrig behöva tvivla på att de var/är allt för mig var så självklart och jag hade enormt höga krav på mig själv som förälder. Gott nog fanns verkligen inte i min tankevärld. Mina barn var/är värda den bästa mamman och jag strävade ständigt efter att vara det under deras uppväxt. Det kan låta hemskt det vet jag men för mig var det så främjande på så många sätt. Inget negativt med det alls.

Hoppas ditt djur mår bättre

 

[TinyWiny]

Intressant att du ta upp detta @TinyWiny jag har på sistone funderar mycket över hur man skulle blivit och vilka val man hade gjort om man fått med sig samma grundtrygghet som många tycks ha. Själv fick jag upprepade gånger höra att om jag inte gjorde som föräldrarna ville skulle jag slängas ut osv, helt ofattbara straff för ett barn på mellanstadiet.
Jag läser fascinerat de svar du fått och reflekterar över dem och hur det skulle varit om man själv haft det så.

Ja. Man kan ju undra. Jag tänker ibland att alla de som aldrig fick någon ärlig chans, är det de som skulle kommit på hur cancer botas, hur det ska bli världsfred, hur hungersnöd, klimathot och andra så viktiga saker ska ordnas om de hade fått aldrig så lite uppmuntran?

Intressant (helt fruktansvärt vidrigt såklart men intressant) att de hotade med det. Jag fick nog inga sådana hot vad jag kan minnas utan straffen kom vanligtvis omedelbart utan förvarning även om det förekom mycket hot men då i form av "jag dödar din katt/kanin/annan jag tyckte om om du berättar/inte gör som jag säger". När jag som tioåring hade fått veta att man inte fick slå barn sa jag det vid nästa tillfälle han stod där med handen höjd att slå du bara så ska jag ringa polisen sedan. (Var fick jag det modet ifrån ) Då fanns jag inte mer. Dvs. jag blev osynlig för resten av familjen. Ingen fick prata med mig, ingen tallrik fanns framdukad till mig, ingen sa att det var mat, ingen såg till att jag kom iväg till skolan eller andra normala saker. Jag fanns verkligen inte. Hoten om att döda mig fortsatte dock då och då. Han kunde väl inte låta bli och när jag avslöjade det så blev jag utslängd. Innan hade jag iallafall tak över huvudet även om det inte var så mycket mer men då som trettonåring stod jag på en snöig gata i november och undrade vad jag skulle göra. Socialen gav mig en bussbiljett till dåvarande pojkvännen. Jag undrar fortfarande hur de tänkte. Jag undrar ibland varför jag berättade just då. Kanske var det att jag kände att det snart inte skulle vara hot längre. Även om det såklart var fruktansvärt att vara hemlös är jag ibland rent av tacksam för att de slängde ut mig. Det gav mig en chans att ta in andras värderingar på ett sätt som nog inte hade varit möjligt annars, deras påverkan på mig upphörde helt och det är så mycket enklare att ta emot allt vider människor gör när det inte längre är den som borde skydda en som utsätter en för det. Mitt i den totala misär och utsatthet det såklart är att bo på gatan.

 

[Badger]

Jag vet inte hur det är relevant att barn med bra föräldrar kan må dåligt? Jag kan garantera att bara för att du inte har några föräldrar värda namnet så är du inte fri från mobbning eller på andra sätt elaka människor. Skillnaden är bara att du inte har någon att vända dig till alls.

Ber om ursäkt för att jag försökte svara på din fråga. Men försöker igen då -det känns inte alls som någonting.

 

[Migo]

Jag trodde att jag växte upp i en stöttande, trygg och kärleksfull familj. Att mitt dåliga mående och problem berodde på att jag var lat/klantig/"melankoliskt lagd"/socialt inkompetent/feg och att omvärlden var hostil och vidrig.

Jag var långt över 30 när jag fick hjälp att inse att problemet inte låg hos mig. Den proffessionella samtalshjälpen jag gått hos säger att det jag beskriver från min uppväxt är att likna med en "enfamiljssekt" och att mycket av det som jag betraktade som tryggt och normalt är grova övergrepp.

Barn tycker att deras egna upplevelser är "normala", för de saknar perspektiv.

 

[Nepenthe]

Jag trodde att jag växte upp i en stöttande, trygg och kärleksfull familj. Att mitt dåliga mående och problem berodde på att jag var lat/klantig/"melankoliskt lagd"/socialt inkompetent/feg och att omvärlden var hostil och vidrig.

Jag var långt över 30 när jag fick hjälp att inse att problemet inte låg hos mig. Den proffessionella samtalshjälpen jag gått hos säger att det jag beskriver från min uppväxt är att likna med en "enfamiljssekt" och att mycket av det som jag betraktade som tryggt och normalt är grova övergrepp.

Barn tycker att deras egna upplevelser är "normala", för de saknar perspektiv.

Liknade för mig. Trodde också jag haft det toppen men nu har vi (jag o min psykolog) insett att det fanns inget stöd, inte emotionellt och speciellt inte när det inte va bra.
Istället har jag fått höra att jag är bortskämd.

Har lärt mig att jag ska finnas där för allt o alla men när jag behöver någon finns de inte där. Då ifrågasätts mina beslut och sen lämnas jag att hantera allt ensam.

 

[MiniLi]

Jag har hittat trygghet hos vänner och under en period med mitt ex. Så ja, jag vet vad trygghet är.

Barndomsminnena är svåra att tänka på. Men barndomen ger många nycklar till den människa jag är. Jag har mest undrat hur jag skulle varit om jag vuxit upp i ett "normalt" hem.
Kanske hade jag haft bättre förmåga att knyta an till människor?

En av de saker uppväxten gett mig är styrka. Jag är sällan rädd. Hjärnspöken har jag men riktig rädsla har jag inte.

Spinoff så egentligen till @TinyWiny

När man vuxit upp i trygghet har man oftast som en ”grundinställning” där man tänker att andra människor vill en väl och att hjälp alltid finns om det behövs. Inte bara kring sina nära utan även kring typ folk på stan. Ramlar jag mitt på torget så tar jag för givet att okända människor kommer hjälpa mig.

Många som vixit upp i otrygghet och som har erfarenheter av att andra gör en illa har ofta en grundinställning som mer handlar om misstro. Man har så ofta blivit illa behandlad att det är den tanken som kommer först även kring andra. Att andra vill en illa, att man inte kan lita på andra och att man får reda ut svåra situationer själv.

 

[Enya]

Spinoff så egentligen till @TinyWiny

När man vuxit upp i trygghet har man oftast som en ”grundinställning” där man tänker att andra människor vill en väl och att hjälp alltid finns om det behövs. Inte bara kring sina nära utan även kring typ folk på stan. Ramlar jag mitt på torget så tar jag för givet att okända människor kommer hjälpa mig.

Många som vixit upp i otrygghet och som har erfarenheter av att andra gör en illa har ofta en grundinställning som mer handlar om misstro. Man har så ofta blivit illa behandlad att det är den tanken som kommer först även kring andra. Att andra vill en illa, att man inte kan lita på andra och att man får reda ut svåra situationer själv.

Uff! Det där var så mitt i prick att jag skäms ju!
Jag är med andra ord som en öppen bok, trots att jag inte säger något... Jag tycker inte om människor generellt, jag litar inte på folk, svåra situationer får man definitivt reda ut själv, vänliga människor är bara vänliga för att det är så man "ska" vara som god uppfostrad, inte för att de "vill" vara det mot just mig, ja typ så, osv.

@TinyWiny jag har inte vuxit upp i en trygg familj så jag vet inte hur det känns, men intressant nog har jag sett skillnad på min, min 2 år yngre systers och delvis min halvbrors uppväxt och på mina 7 och 9 år yngre systrars uppväxt. Jag och mina närmaste syskon levde med min alkoholiserade och misshandlande (av mamma) pappa i familjen, medan mina två yngsta systrar växte upp utan honom mer eller mindre, med bara mamma, som visserligen var emotionellt frånvarande men inte alls som hon var med oss andra. Visserligen ryckte socialen in och fosterhemsplacerade min bror när jag var 7 eftersom det inte var en bra miljö för honom att växa upp i- min pappa var alkoholist och slog mamma och var inte pappa till min bror, ingen bra miljö för ett barn att vara i hette det. Jag antar att vi andra inte var barn eller kanske inte ens människor, med det resonemanget, så vi blev ju kvar.

Mina två yngsta systrar slapp som sagt samma sak som jag fick leva med och man kunde se hur de tog sig an livet på ett annat sätt än vi andra. Ingen av oss har väl mått bra, men när de var små tydde de sig mer till mamma än vad vi gjort, de bad mer om hjälp- för hon hjälpte, än vad vi gjorde, det såg ut som att de hade en bättre kontakt med henne- och tvärtom, när vi andra växte upp var det lite grann som att vi levde under samma tak, mamma såg till att vi fick mat, skötte hygienen osv, men det där extra fanns liksom inte. Det var faktiskt intressant att se skillnaden. Inom samma familj liksom. Det komiska var att de även fick gå i en anhöriggrupp för barn till alkoholister... vi äldre syskon som VERKLIGEN kom ihåg pappa och som LEVDE med honom och hans drickande, fick inte gå i en sådan grupp, och fick ingen hjälp. Socialen gav alltså hjälp till de yngsta barnen och missade återigen mig och min närmaste syster. Vi fick hantera pappas alkoholism, hans misshandel och mordförsök på mamma, oron av varannan helgsumgänge pga alkoholismen, hans tragiska plötsliga död och de otroligt dubbla känslorna (lättnad=vilket gav skuldkänslor, ger än i dag, jag blev lättad att han dog trots den enorma sorgen och saknaden) och sedan ovanpå allt sexuella övergrepp under lång tid. Det var verkligen cementerat att jag och min syster inte var barn och inte var värda något, svåra saker fick vi hantera själv, ingen finns där.

 

[Squie]

@TinyWiny
En såå intressant tråd som du skapat!

Jag tillhör skaran som inte fick det så lätt i starten i livet. Den där tryggheten som många i tråden vittnar om..well.. den fick inte jag med mig.

Det är en enorm sorg att ha den relationen jag har m mamma o syskon.

 

[Badger]

Uff! Det där var så mitt i prick att jag skäms ju!
Jag är med andra ord som en öppen bok, trots att jag inte säger något... Jag tycker inte om människor generellt, jag litar inte på folk, svåra situationer får man definitivt reda ut själv, vänliga människor är bara vänliga för att det är så man "ska" vara som god uppfostrad, inte för att de "vill" vara det mot just mig, ja typ så, osv.

@TinyWiny jag har inte vuxit upp i en trygg familj så jag vet inte hur det känns, men intressant nog har jag sett skillnad på min, min 2 år yngre systers och delvis min halvbrors uppväxt och på mina 7 och 9 år yngre systrars uppväxt. Jag och mina närmaste syskon levde med min alkoholiserade och misshandlande (av mamma) pappa i familjen, medan mina två yngsta systrar växte upp utan honom mer eller mindre, med bara mamma, som visserligen var emotionellt frånvarande men inte alls som hon var med oss andra. Visserligen ryckte socialen in och fosterhemsplacerade min bror när jag var 7 eftersom det inte var en bra miljö för honom att växa upp i- min pappa var alkoholist och slog mamma och var inte pappa till min bror, ingen bra miljö för ett barn att vara i hette det. Jag antar att vi andra inte var barn eller kanske inte ens människor, med det resonemanget, så vi blev ju kvar.

Mina två yngsta systrar slapp som sagt samma sak som jag fick leva med och man kunde se hur de tog sig an livet på ett annat sätt än vi andra. Ingen av oss har väl mått bra, men när de var små tydde de sig mer till mamma än vad vi gjort, de bad mer om hjälp- för hon hjälpte, än vad vi gjorde, det såg ut som att de hade en bättre kontakt med henne- och tvärtom, när vi andra växte upp var det lite grann som att vi levde under samma tak, mamma såg till att vi fick mat, skötte hygienen osv, men det där extra fanns liksom inte. Det var faktiskt intressant att se skillnaden. Inom samma familj liksom. Det komiska var att de även fick gå i en anhöriggrupp för barn till alkoholister... vi äldre syskon som VERKLIGEN kom ihåg pappa och som LEVDE med honom och hans drickande, fick inte gå i en sådan grupp, och fick ingen hjälp. Socialen gav alltså hjälp till de yngsta barnen och missade återigen mig och min närmaste syster. Vi fick hantera pappas alkoholism, hans misshandel och mordförsök på mamma, oron av varannan helgsumgänge pga alkoholismen, hans tragiska plötsliga död och de otroligt dubbla känslorna (lättnad=vilket gav skuldkänslor, ger än i dag, jag blev lättad att han dog trots den enorma sorgen och saknaden) och sedan ovanpå allt sexuella övergrepp under lång tid. Det var verkligen cementerat att jag och min syster inte var barn och inte var värda något, svåra saker fick vi hantera själv, ingen finns där.

Det kan ju också vara så att ni som äldre syskon också hjälpte till och gav era yngre syskon en grundtrygghet, kanske speciellt om ni bodde i samma hem. (har uppfattat det så i en äldre generation hos oss, att äldsta syskonet buffrade de yngre, iofs bara mot att få ta hand om sig själva mycket i det fallet. Varpå de yngre senare tog efter och hjälpte de äldre att vakna o komma iväg till skolan osv.)

 

[Asko]

Spinoff så egentligen till @TinyWiny

När man vuxit upp i trygghet har man oftast som en ”grundinställning” där man tänker att andra människor vill en väl och att hjälp alltid finns om det behövs. Inte bara kring sina nära utan även kring typ folk på stan. Ramlar jag mitt på torget så tar jag för givet att okända människor kommer hjälpa mig.

Många som vixit upp i otrygghet och som har erfarenheter av att andra gör en illa har ofta en grundinställning som mer handlar om misstro. Man har så ofta blivit illa behandlad att det är den tanken som kommer först även kring andra. Att andra vill en illa, att man inte kan lita på andra och att man får reda ut svåra situationer själv.

Huh.
Har inte riktigt tänkt så tidigare men jag antar att jag har en slags grundinställning där jag inte riktigt litar på män. Jag har oftast inga problem med de jag möter i arbetet om de är vänliga, vilket är ju den mesta av tiden, men det blir lite känslan av att de är undantaget (plus att det är på arbetsplatsen, där man "måste" uppföra sig vilket till skillnad från @Enyas upplevelse är en trygghet för mig). Vilket blir ju märkligt när de är de flesta jag möter, rent logiskt. Och så har jag en otroligt snäll (halv)bror som jag älskar.
Men jag har ändå lite svårt att tro på snälla makar/pappor på något sätt. Eller huvudsaken är väl att jag inte vet hur det känns. (Min mamma hade en fd man som hon skiljde sig från för att vara med min pappa, och hon beskrev honom som snäll. Typ för snäll. Jag har aldrig kunnat begripa den förklaringen. Tills hon beskrev hur de växte isär, det kändes mera begripligt.)

Jag har väl lite perspektivet från båda hållen då jag litar på och känner stödet från min mamma till 110%. Samtidigt som jag inte alls hade samma relation till pappa. Och det jag tror som påverkat mig där är väl då synen på det ena könet i familjekonstellationer, vilket är ju lite tråkigt.

Ursäkta lite OT TS, men tyckte att det var intressant och träffande.

 

[Enya]

Det kan ju också vara så att ni som äldre syskon också hjälpte till och gav era yngre syskon en grundtrygghet, kanske speciellt om ni bodde i samma hem. (har uppfattat det så i en äldre generation hos oss, att äldsta syskonet buffrade de yngre, iofs bara mot att få ta hand om sig själva mycket i det fallet. Varpå de yngre senare tog efter och hjälpte de äldre att vakna o komma iväg till skolan osv.)

Hur menar du?

Jag har bäst kontakt med den yngsta av de yngre syskonen och har alltid "tyckt bäst om" henne, hjälpt henne och försvarat henne osv, men det är samtidigt 9 års ålderskillnad mellan oss så det blev ju inte så lång tid jag bodde hemma under uppväxten ändå.

 

[Badger]

Hur menar du?

Jag har bäst kontakt med den yngsta av de yngre syskonen och har alltid "tyckt bäst om" henne, hjälpt henne och försvarat henne osv, men det är samtidigt 9 års ålderskillnad mellan oss så det blev ju inte så lång tid jag bodde hemma under uppväxten ändå.

Ok svårt att beskriva kanske. Men det är ju inte bara föräldrarna som ger trygghet utan ett 7-9 år äldre syskon borde också kunna ge en känsla av stabilitet under den tid de bor tillsammans, kanske en plats som ger avtramp till att våga fråga mamma om hjälp. En släkting till mig var som sagt äldst i skaran och tros av vissa ha fungerat lite som ett paraply för de yngre, visa var maten finns, bre en macka, väcka, få iväg till skolan, finnas där att prata med, heja i sport. Senare kanske den yngsta tog mycket ansvar när de äldre var tonåringar, väckte om försovning, fick iväg till gymnasiet osv, men har ju någonstans fått den trygghet att han vet att han kan väcka och köra med storebror. (alltså om det är ett syskon som inte är en negativ enhet utan en neutral till positiv) (och exemplet är nog ganska orelaterat till resten av tråden, eftersom förhållanden bara var -fick ta hand om sig själva mest, var bara en fundering.)

 

[Enya]

Ok svårt att beskriva kanske. Men det är ju inte bara föräldrarna som ger trygghet utan ett 7-9 år äldre syskon borde också kunna ge en känsla av stabilitet under den tid de bor tillsammans, kanske en plats som ger avtramp till att våga fråga mamma om hjälp. En släkting till mig var som sagt äldst i skaran och tros av vissa ha fungerat lite som ett paraply för de yngre, visa var maten finns, bre en macka, väcka, få iväg till skolan, finnas där att prata med, heja i sport. Senare kanske den yngsta tog mycket ansvar när de äldre var tonåringar, väckte om försovning, fick iväg till gymnasiet osv, men har ju någonstans fått den trygghet att han vet att han kan väcka och köra med storebror. (alltså om det är ett syskon som inte är en negativ enhet utan en neutral till positiv)

Min familj har fått många anmälningar till socialen från många olika. Man har dock kommit fram till att det är bra hemma. Kläderna är gamla, omoderna och hemmasydda, men hela och rena, vi har varit rena och borstat hår, mamma har fixat mat åt oss och sett till att vi gått i skolan. Med andra ord-inget att anmärka på....
Jag har med andra ord tagit hand om mina syskon på ett sätt som syskon förväntas göra, men inte som en förälder förväntas göra, det gjorde mamma, speciellt när vi väl flyttade ifrån pappa och då var de yngsta syskonen så pass små ändå. Jag tog hand om mina syskon hos pappa för det gjorde inte han dock, och när vi bodde med pappa gjorde jag också det, men som sagt, de var så små då.

i min familj har det snarare varit som två olika barnkullar som fått olika förutsättningar och som levt bredvid varandra snarare än "med" varandra, svårt att förklara känner jag. Min halvbror och min två år yngre syster är de jag haft syskonrelation till genom livet kan man säga. De två yngre har inte varit på samma vis. Jag har ett starkt band till min yngsta syster, kanske för att hon är som jag, kanske för att hon var yngst, men inte förrän i vuxen ålder syskonrelation. Det är som om vi levt i olika familjer, som om vi inte är syskon alls kanske. Vi har alltså fått helt olika barndomsliv och vi känner våra föräldrar på helt olika vis. Tror det har påverkat mycket hur syskonrelationerna var och är.

 

[Badger]

borttaget

 

[TinyWiny]

Spinoff så egentligen till @TinyWiny

När man vuxit upp i trygghet har man oftast som en ”grundinställning” där man tänker att andra människor vill en väl och att hjälp alltid finns om det behövs. Inte bara kring sina nära utan även kring typ folk på stan. Ramlar jag mitt på torget så tar jag för givet att okända människor kommer hjälpa mig.

Många som vixit upp i otrygghet och som har erfarenheter av att andra gör en illa har ofta en grundinställning som mer handlar om misstro. Man har så ofta blivit illa behandlad att det är den tanken som kommer först även kring andra. Att andra vill en illa, att man inte kan lita på andra och att man får reda ut svåra situationer själv.

Jag tror inte att andra vill mig illa.Tvärtom. Jag tror gott om alla tills de har bevisat motsatsen och då för mig. Jag lyssnar inte på rykten utan vill lära känna människor själv. Jag misstror inte människor heller. Snarare tvärtom, jag har alltid gett människor många chanser. Det har jag dock slutat med. Jag varken behöver eller vill ha människor i mitt liv som gång på gång bevisar att de inte bryr sig eller vill mig väl.
Som barn var det dock så men det ser jag som en överlevnads strategi.

Att ta hand om sig själv och reda ut vad som behöver redas ut, där finns det inget val. Är man ensam så är det vad som står till buds.

Att ta förgivet att andra ska hjälpa en ser jag som naivt. Alldeles för många går bara förbi oavsett om det är en misshandel, våldtäkt, rån eller sjukdom som gör att någon behöver hjälp. Det som borde vara självklart för alla att göra kallas numera hjältar om de gör något. Så sorgligt.