Hur känns det?

Fast du svarade inte på min fråga. Du skrev om något helt annat.
Fast du frågade hur det känns och det är en Totalt objektiv upplevelse. Om @Badger var rädd för Agda trots kärlek är det ju en del av upplevelsen tänker jag? Finns det ett fel svar på en sådan luddig fråga?

Jag växte upp med visserligen mycket hårt arbetande föräldrar som var borta mycket, men som älskade och förstärkte mig och mitt syskon hela vägen från tårna (det fanns även extended familj som alltid ställde upp) men jag blev ändå inte en trygg och lycklig och självsäker människa. Att de fanns där borde ha varit självklart för mig men uppenbarligen var det ändå inte det eftersom jag inte bad om hjälp, så för lilla barn-Sel var det både självklart tryggt men ändå inte, samtidigt. Det är ju också en beskrivning och en sanning.

Jag känner mig tryggare i stödet nu, som vuxen.
 
Fast du frågade hur det känns och det är en Totalt objektiv upplevelse. Om @Badger var rädd för Agda trots kärlek är det ju en del av upplevelsen tänker jag? Finns det ett fel svar på en sådan luddig fråga?

Jag växte upp med visserligen mycket hårt arbetande föräldrar som var borta mycket, men som älskade och förstärkte mig och mitt syskon hela vägen från tårna (det fanns även extended familj som alltid ställde upp) men jag blev ändå inte en trygg och lycklig och självsäker människa. Att de fanns där borde ha varit självklart för mig men uppenbarligen var det ändå inte det eftersom jag inte bad om hjälp, så för lilla barn-Sel var det både självklart tryggt men ändå inte, samtidigt. Det är ju också en beskrivning och en sanning.

Jag känner mig tryggare i stödet nu, som vuxen.
Ja jag frågade hur det känns i kontexten föräldrar-barn under barndomen. Att någon far illa av att bli illa behandlad av andra i andra sammanhang har inget med det att göra. Det blir en whataboutism. Som att jag skulle tro att bara för att man har bra föräldrar skulle man inte kunna fara illa av andra orsaker. Det är nedlåtande. Jag är fullt kapabel att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Din upplevelse är inte ovanlig. En person kan känna sig otrygg, vilsen och rädd även om hen får allt hen behöver utifrån sett så har hen ju uppenbarligen inte fått det just den individen behöver. Orsakerna till det kan vara många och bristande föräldraskap i vanlig mening behöver inte vara orsaken men uppenbarligen hade individen behövt ett annat bemötande, ett annat omhändertagande eller vad det nu kan vara. Exakt vad kan vara väldigt svårt att utröna både för det nu vuxna barnet och för de som fanns runt omkring under uppväxten.

Skönt att det känns bättre nu :heart
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Jag trodde att jag växte upp i en stöttande, trygg och kärleksfull familj. Att mitt dåliga mående och problem berodde på att jag var lat/klantig/"melankoliskt lagd"/socialt inkompetent/feg och att omvärlden var hostil och vidrig.

Jag var långt över 30 när jag fick hjälp att inse att problemet inte låg hos mig. Den proffessionella samtalshjälpen jag gått hos säger att det jag beskriver från min uppväxt är att likna med en "enfamiljssekt" och att mycket av det som jag betraktade som tryggt och normalt är grova övergrepp.

Barn tycker att deras egna upplevelser är "normala", för de saknar perspektiv.
Det här är orsaken till att vi människor far så illa av att inte dela våra liv med fler än närmast släkt och familj (lägg till religion och att man enbart umgås med människor från samma socioekonomiska bakgrund som en själv så är listan komplett). Det som är normalt i vissa familjer/släkter/grupperingar är i verkligheten helt horribelt och hade de här människorna bott och umgåtts på andra sätt med andra människor hade det inte kunnat fortgå utan reaktioner. "Det krävs en by för att fostra ett barn" innebär ju just det. Vi behöver många olika typer av människor i våra liv både under uppväxten och sedan för att kunna vidga våra vyer och inte bli små fega inskränkta människor.

Hoppas du har kunnat få den hjälpen du behöver. Jag tycker iallafall inte att du är något av det beskrivna ovan utan en helt otrolig människa på så många sätt.
 
Uff! Det där var så mitt i prick att jag skäms ju!
Jag är med andra ord som en öppen bok, trots att jag inte säger något... Jag tycker inte om människor generellt, jag litar inte på folk, svåra situationer får man definitivt reda ut själv, vänliga människor är bara vänliga för att det är så man "ska" vara som god uppfostrad, inte för att de "vill" vara det mot just mig, ja typ så, osv.

@TinyWiny jag har inte vuxit upp i en trygg familj så jag vet inte hur det känns, men intressant nog har jag sett skillnad på min, min 2 år yngre systers och delvis min halvbrors uppväxt och på mina 7 och 9 år yngre systrars uppväxt. Jag och mina närmaste syskon levde med min alkoholiserade och misshandlande (av mamma) pappa i familjen, medan mina två yngsta systrar växte upp utan honom mer eller mindre, med bara mamma, som visserligen var emotionellt frånvarande men inte alls som hon var med oss andra. Visserligen ryckte socialen in och fosterhemsplacerade min bror när jag var 7 eftersom det inte var en bra miljö för honom att växa upp i- min pappa var alkoholist och slog mamma och var inte pappa till min bror, ingen bra miljö för ett barn att vara i hette det. Jag antar att vi andra inte var barn eller kanske inte ens människor, med det resonemanget, så vi blev ju kvar.

Mina två yngsta systrar slapp som sagt samma sak som jag fick leva med och man kunde se hur de tog sig an livet på ett annat sätt än vi andra. Ingen av oss har väl mått bra, men när de var små tydde de sig mer till mamma än vad vi gjort, de bad mer om hjälp- för hon hjälpte, än vad vi gjorde, det såg ut som att de hade en bättre kontakt med henne- och tvärtom, när vi andra växte upp var det lite grann som att vi levde under samma tak, mamma såg till att vi fick mat, skötte hygienen osv, men det där extra fanns liksom inte. Det var faktiskt intressant att se skillnaden. Inom samma familj liksom. Det komiska var att de även fick gå i en anhöriggrupp för barn till alkoholister... vi äldre syskon som VERKLIGEN kom ihåg pappa och som LEVDE med honom och hans drickande, fick inte gå i en sådan grupp, och fick ingen hjälp. Socialen gav alltså hjälp till de yngsta barnen och missade återigen mig och min närmaste syster. Vi fick hantera pappas alkoholism, hans misshandel och mordförsök på mamma, oron av varannan helgsumgänge pga alkoholismen, hans tragiska plötsliga död och de otroligt dubbla känslorna (lättnad=vilket gav skuldkänslor, ger än i dag, jag blev lättad att han dog trots den enorma sorgen och saknaden) och sedan ovanpå allt sexuella övergrepp under lång tid. Det var verkligen cementerat att jag och min syster inte var barn och inte var värda något, svåra saker fick vi hantera själv, ingen finns där.
Näe Enya. Skäms banne mig aldrig för de skador andra har åsamkat dig!

Ja det är intressant och skrämmande hur olika det kan vara för olika syskon. Så sjukt att ni inte fick den hjälpen ni behövde men att de yngre fick den. Undrar hur de motiverade det?

Frågar du min äldre syster är jag avskyvärd och föräldrarna fantastiska. Detsamma gäller mina bröder. Föräldrarna är så bra och jag är mest konstig, dum och märklig. Någon de mest skäms över. Jag lärde mig allt snabbt och var ständigt före min syster i allt trots att hon är två år äldre. Jag var våghalsig och orädd, hon blyg och försiktig. När jag lånade hennes cykel och lärde mig cykla före henne var det droppen. Förutom utskällningar har hon inte pratat med mig sedan dess. 46 år sedan nu och mina föräldrar stod bredvid och hejade på henne. Att svartsjukan skulle flöda verkade vara deras primära mål. Som om de på något sjukt vis njöt av det. Jag fick höra att allt hon skulle göra/gjorde var så mycket viktigare än det jag skulle göra/gjorde. Hon beter sig lika kallt mot sina barn som mamma gjorde mot mig och hon är såklart viktigare än dem enligt henne själv.

Min lillebror var högt värderad för att han är kille. Min andra lillebror lika så. De kunde aldrig göra något fel utan gick något fel oavsett om jag hade varit i närheten eller inte så var det mitt fel. Vid ett tillfälle när det gick fel var det mitt fel för att brodern hade lärt känna kompisen det gick fel med genom mig. Det är såhär i efterhand helt fantastiskt att jag kunde få skulden för det. Jag var mil därifrån när det hände. De kom undan med allt för ingen kunde tro att de skulle göra något fel utan det var alltid mitt fel. Mina bröder kunde driva med min pappa. De kunde skämta på hans bekostnad. Hade jag gjort det hade han dödat mig på fläcken.
De fick positiv uppmärksamhet för allt de gjorde och, min yngste bror behövde aldrig vara ensam hemma. Han fick gå hos dagmamma när skolan började klaga på min frånvaro för han var såklart mitt ansvar. Det var jag som tog hand om honom och när mamma hade jobbat natt fick jag vara hemma och ta hand om honom. Jag var åtta år när han föddes.

Omsorgsbrist fanns det ju för övriga syskon med. Ingen normal människa lämnar barn 6, 4 och 1 år gamla och åker och jobbar natt för att sedan komma hem och kräva tystnad för att de ska sova. För min äldsta lillebror var det dock inte så länge. Han fick visserligen vara ensam med oss på nätterna men snart fick han vara hos dagmamma eftersom kommunen ansåg att jag som landsbygdsbarn skulle börja förskola (det som nu är förskoleklass) när jag var fem och då kunde inte minsta vara ensam hemma ansågs det. (Att jag ständigt var ensam hemma vid den åldern var såklart inte relevant, han hade ju ett värde.) Dessutom fick någon granne nys om att vi var ensamma på nätterna och i sitt upprörda tillstånd krävde hon att hon skulle vara hos oss då. Hon började visserligen jobba tidigt så vi var ändå ensamma 3-4 timmar men bättre än förut.

Mina bröder är också individualister. De går självklart före sina barn även om min yngsta bror (den bror som var mitt ansvar tills jag blev utkastad, då var han fem) är lite mer känslosam mot barnen när han väl är i närheten. Det var såklart mitt fel att jag blev utkastad och därmed också mitt fel att min yngste bror mått väldigt dåligt. Han utvecklade ätstörningar ganska omgående och fick höra att jag inte ville bo hemma. Det måste varit ett fruktansvärt trauma såklart. Jag var den enda omsorgsperson han kände till och jag försvann, enligt förärldrana var det dessutom mitt val. Jag kan förstå att han trodde på det då men han vägrade ta in sanningen när han som drygt tjugo konfronterade mig och skyllde allt på mig. Jag kan ibland tänka att han istället borde varit glad att någon tog hand om honom alls.
 
Det här är orsaken till att vi människor far så illa av att inte dela våra liv med fler än närmast släkt och familj (lägg till religion och att man enbart umgås med människor från samma socioekonomiska bakgrund som en själv så är listan komplett). Det som är normalt i vissa familjer/släkter/grupperingar är i verkligheten helt horribelt och hade de här människorna bott och umgåtts på andra sätt med andra människor hade det inte kunnat fortgå utan reaktioner. "Det krävs en by för att fostra ett barn" innebär ju just det. Vi behöver många olika typer av människor i våra liv både under uppväxten och sedan för att kunna vidga våra vyer och inte bli små fega inskränkta människor.

Hoppas du har kunnat få den hjälpen du behöver. Jag tycker iallafall inte att du är något av det beskrivna ovan utan en helt otrolig människa på så många sätt.
Mina föräldrar var experter på att hålla masken utåt. Och de var noga med att se till att omgivningen inte skulle tro mig om jag mot all förmodan skulle prata med utomstående ("Ni ska veta att hon har väldigt livlig fantasi" hette det, redan när jag var två-tre år gammal).

När jag fick veta att mamma misshandlat min 10 år äldre halvsyster som barn, så var min första tanke "hur i helvete kan man ens slå ett barn, det gör man bara inte, de är för små för att kunna ta konsekvenserna av sina handlingar!" Fast att hon slog mig har jag alltid tänkt berodde på att jag var så extremt jobbig 🤷‍♀️
 
Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.
 
Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.
Mitt svar blir tvådelat då jag dels är socialsekreterare, dels haft en bristfällig uppväxt.

Som socialsekreterare säger jag att det finns en lagstiftning som ibland inte ger en möjlighet att göra det man skulle önska. Man kan vilja att föräldrar tar emot insatser, men vill de inte det och situationen inte uppfyller rekvisit för åtgärder mot vårdnadshavarens vilja blir det svårt. Man kan försöka motivera men man når inte alltid fram.

Under uppväxten hade jag önskat att någon försökt prata allvar med främst min mamma. Vi hade ett nätverk av släktingar, och som vuxen fick jag höra att man hade sett och även försökt påverka till en viss del. Jag hade önskat att man försökt mer, även om det var skönt som vuxen att få bekräftelse på att det verkligen hände, jag var inte knäpp som inbillade mig saker. När jag försökt ta upp vissa saker med föräldern sa hon att hon inte kom ihåg.

Och så vill jag tillägga att när jag som socialsekreterare hör föräldrar som pratar om sitt barns livliga fantasi blir jag extra alert. Det brukar vara bra att prata med lärare eller förskola för att höra deras inställning.
 
Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.
Jag hade ganska mycket problem i skolan med mobbing, bytte skola ofta, var väldigt deprimerad och svår att få in i grupper. (För jag var ju ett sånt svårt barn) Jag minns att jag fick frågan av kurator om jag hade det bra hemma, och det tyckte jag ju att jag hade. Jag tyckte ju att mina föräldrar var snälla, jag var aldrig hungrig osv. Om någon hade ställt specifika frågor i stil med "har dina föräldrar någonsin slagit dig?" eller "vad händer när pappa blir arg?" så hade det blivit tydligt att nej, mina föräldrar var inte snälla. Och då var ändå själva slagen det minst grymma de gjorde.
 
Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.
Jag hade velat att andra hade hälsat på hemma hos oss. Då jag var under skolåldern, och föräldrarna ändå var någotsånär vanliga, vad jag kommer ihåg, så umgicks vi med en hel del folk i byn. Ju äldre jag blir, desto mer konstiga blir föräldrarna, och allt färre gäster kommer. Jag vet inte om det hade haft någon effekt, men då det var folk hemma så började de inte gräla om allt och inget, så föräldrarna satt i varje fall inte efter det och skrek på varandra halva natten.

Lärarna hade ju kunnat reagera på att jag var smutsig, hade dåliga kläder, inte hade vänner, och satt för mig själv i ett hörn. Men jag fick ju bra betyg, slogs inte och var tyst, så då var ju allt bra.

Soc vet jag inte riktigt om de kunnat göra något, jag är rädd för att det hade blivit mycket värre om de hade gett råd om hur man ska ta hand om barn, pappa hade nog blivit galen över att någon kommer och säger hur han ska göra. Omhändertagande tror jag knappast hade kommit på fråga.
 
Jag hade velat att andra hade hälsat på hemma hos oss. Då jag var under skolåldern, och föräldrarna ändå var någotsånär vanliga, vad jag kommer ihåg, så umgicks vi med en hel del folk i byn. Ju äldre jag blir, desto mer konstiga blir föräldrarna, och allt färre gäster kommer. Jag vet inte om det hade haft någon effekt, men då det var folk hemma så började de inte gräla om allt och inget, så föräldrarna satt i varje fall inte efter det och skrek på varandra halva natten.

Lärarna hade ju kunnat reagera på att jag var smutsig, hade dåliga kläder, inte hade vänner, och satt för mig själv i ett hörn. Men jag fick ju bra betyg, slogs inte och var tyst, så då var ju allt bra.

Soc vet jag inte riktigt om de kunnat göra något, jag är rädd för att det hade blivit mycket värre om de hade gett råd om hur man ska ta hand om barn, pappa hade nog blivit galen över att någon kommer och säger hur han ska göra. Omhändertagande tror jag knappast hade kommit på fråga.
Soc var inblandade i mitt fall, pga min höga frånvaro i skolan. Det enda det ledde till var att pappa körde in näven i buren och hotade att ha ihjäl mina tamråttor om jag inte såg till att vara i skolan.
 
Jag hade ganska mycket problem i skolan med mobbing, bytte skola ofta, var väldigt deprimerad och svår att få in i grupper. (För jag var ju ett sånt svårt barn) Jag minns att jag fick frågan av kurator om jag hade det bra hemma, och det tyckte jag ju att jag hade. Jag tyckte ju att mina föräldrar var snälla, jag var aldrig hungrig osv. Om någon hade ställt specifika frågor i stil med "har dina föräldrar någonsin slagit dig?" eller "vad händer när pappa blir arg?" så hade det blivit tydligt att nej, mina föräldrar var inte snälla. Och då var ändå själva slagen det minst grymma de gjorde.
Jag fick frågan "om det var något jag ville prata om?" när jag gick på mellanstadiet. Den som frågade var min lärare som tagit mig åt sidan från de andra barnen. Parallellklassens lärare var också där. Jag fattade noll och svarade att nej, det var det inte. De sa också att jag kunde komma till dem när jag ville, om det var något jag ville prata om. Det var först väldigt långt i efterhand som jag fattade att de syftade på min destruktiva hemmiljö. Men jag fattade ju inte att andras uppväxt inte alls såg ut som min. Jag hade också behövt mer specifika frågor.
 
Mina föräldrar var experter på att hålla masken utåt. Och de var noga med att se till att omgivningen inte skulle tro mig om jag mot all förmodan skulle prata med utomstående ("Ni ska veta att hon har väldigt livlig fantasi" hette det, redan när jag var två-tre år gammal).

När jag fick veta att mamma misshandlat min 10 år äldre halvsyster som barn, så var min första tanke "hur i helvete kan man ens slå ett barn, det gör man bara inte, de är för små för att kunna ta konsekvenserna av sina handlingar!" Fast att hon slog mig har jag alltid tänkt berodde på att jag var så extremt jobbig 🤷‍♀️
Åh exakt den meningen känner jag så väl igen! Ja för oj så livlig fantasi det handlar om när man berättar sanningen... :( Eller som socialchefen sa, jag känner din pappa, han skulle aldrig göra så också klappade han mig såklart på huvudet för att verkligen poängtera hur dum lilla jag var. Jävla as rent ut sagt! Den socialassistent jag hade pratat med först kände att hon behövde chefens stöd i detta hemska jag berättade. Hon verkade faktiskt tro mig och kunde inte dölja hur upprörd hon var men vad hade hon att sätta emot när sedan chefen sa som han gjorde? Hon var nyexad, han en gammal räv men jag minns att hon protesterade och var på min sida. En riktig hjälte :heart
Jag fick gå till psykolog och göra tester för att se om jag ljög när jag för första gången i mitt liv talade sanning.

Annars var jag bra på att ljuga. Jösses så jag ljög om hur bra allting var. Vilka semestrar vi hade och vad jag hade fått i julklapp/födelsedagspresent. Vilka fantastiska föräldrar jag hade och hur snälla de var. Jag förstod tidigt att fasaden var allt och straffet för att om än så lite pilla på den så en liten spricka kunde skönjas var mycket hårt.
Jag minns så väl en lögn som nu som vuxen gör så ont i mig. Jag åtta år gammal har fått följa med en granne på provapåridning på ridskolan. Jag står där och deklarerar för ridläraren att det var så bra att jag hade hittat ridskolan för mina föräldrar hade letat länge efter en ridskola till mig. Inte förstod jag att om de hade velat hade de kunnat slå upp det i telefonkatalogen... Jag undrar ibland vad ridläraren tänkte.

Jag har funderat mycket på det där att man hittar på orsaker till att man behandlas illa. Jag tror att det liksom mycket annat är en överlevnadsstrategi. Hur ska man annars överleva det faktum att de som borde älska, skydda och värna en är de som gör en mest illa? Att då tro på vad de säger, dvs. att man är så jobbig/hemsk eller vad det nu är gör det lättare på något vis. Jag är fel så såklart avskyr de mig och straffar mig för det... Jag föddes vid fel tillfälle, jag borde såklart inte haft det dåliga omdömet att födas när han hade blivit uppsagd på stående fot (varför kan man ju undra...) och de tvingades flytta precis vid beräknad förlossning. Jag föddes trasig och behövde opereras, så jobbigt för föräldrarna såklart att behöva åka till storstan och lämna in mig i en lucka för att sedan hämta mig igen tre veckor senare. Inte kunde jag äta ordentligt heller de tre första månaderna i mitt liv utan de tvingades mata mig med sked. Min mamma gick sönder mycket när jag föddes och det var såklart också mitt fel. Det var något hon upprepade ofta. Vid alla möjliga tillfälle lyckades hon få in att hon minnsan visste hur bredaxlad jag var och hur mycket hon hade gått sönder pga mig och hur långdragen och hemsk förlossningen var (den tog 30 timmar med värkpaus på 6 timmar, dvs. fullkomligt normalt). När hon drog det där en gång när jag var runt 16 tröttnade jag ur fullkomligt och fräste att det inte är mitt fel att de inte hade vett att skydda sig. Sedan dess sa hon faktiskt inget mer om det. Skolsköterskan sa en gång till mig att det borde jag väl förstå att man inte kan älska ett barn som inte föds helt friskt. Hoppla jamen tack då vet jag hörru!
 
Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.
Fortsätt anmäl. Var en trygg famn. Finns där så mycket du bara kan, prata med dem, lyssna på dem och försäkra dem om deras värde. Men. Lova inte mer än du kan hålla. Att ha någon man vet att man kan lita på fullt ut, som inte sviker löften och som står kvar är så enormt mycket värt men hellre lova lite än för mycket. Det är så lätt att säga, ni är alltid välkomna hit och sedan när de kommer känna att det blir övermäktigt. Barn märker sådant och känner sig svikna av sådant. Bättre då att lova små saker som du vet att du oavsett vad kan hålla.

Jag önskar att min lärare på förskolan (numera förskoleklass) hade anmält istället för att sluta jobba med barn för att hon tyckte det var så jobbigt att se barn fara illa. Jag önskar att andra som såg hade anmält och att de hade berättat för mig att de såg mig, att de hade bekräftat mig och gett mig ett värde och då inte bara i ord utan också i handling. Att de hade sett bortom fasaden och lyssnat på mig.
Jag fick långt långt senare veta att den pojkvän jag hade när jag var tretton, den pojkvän socialen gav mig en bussbiljett till när jag hade blivit utkastad, hans mamma hade anmält många gånger. Det hände tyvärr inget men det gav mig så enormt mycket att hon hade sett mig, hon hade försökt hjälpa mig. Mitt hjärta sväller fortfarande över när jag tänker på henne och att hon faktiskt försökte. Hon var mycket svårt sjuk men trots det såg hon mig och försökte hjälpa mig. Jag minns att hon ibland försökte prata med mig men det insåg jag först långt senare. Jag var då redan så van vid att inte nudda sanningen och hade alltid klara fraser att säga om någon närmade sig en brännande punkt men hon försökte och det är så oerhört värdefullt.
 
Nja. Det var inget jag funderade på som barn. Jag utgick ifrån att det var så det var för alla. Jag minns däremot om omsorg visades mot någon som när en bekant hade med sig en kudde till skolan att sitta på efter att hennes pappa hade slagit henne. Det tyckte jag var så omtänksamt.
Jag reagerade också på att några av mina kusiner fick somna i sin mammas knä. Jag minns hur uppenbart irriterad mamma var på att hon gjorde så. Jag minns också när någon granne tyckte så synd om min lillebror när mamma var höggravid med nästa för att han inte fick plats att sitta i hennes knä. Det tyckte jag var jättemärkligt för det fick jag ju inte göra oavsett så varför skulle det vara synd om honom för att det inte gick just nu? Han fick ju det annars.
Det var först när jag var närmare 10 och började vara mer hemma hos olika kompisar som jag insåg att det inte alls var så spänd stämning hos alla. Att det till och med skämtades och att alla satt ner och åt samtidigt. och pratade med varandra och lyssnade på varandra. Då började jag fundera över hur olika det var.

Fast även om du skriver att du inte funderade på hur trygghet "kändes" som barn, och att du utgick för att det var som du hade det för alla, så beskriver du ju sen ett antal situationer där du som barn uppenbarligen reflekterade över din familjs relationer med varandra i jämförelse med andra. Att du inte tänkte på det som känslan trygghet har väl kanske mer med det faktum att du var ett litet barn som kanske inte drar sådana slutsatser att göra?

Som parallell har jag å min sida har ur mitt eget minne ingen aning om ifall jag brukade somna i min mammas knä eller om vi barn satt i våra föräldrars knän, och i vilken utsträckning vi pratade med varandra och lyssnade på varandra. Och det var också lite det jag menade med mitt första inlägg, att när allt bara fungerar "som det ska" så blir det något som går går obemärkt förbi för det tagits för givet, på ett positivt sätt. Vet inte om jag lyckas förklara vad jag menar riktigt...
 
Fortsätt anmäl. Var en trygg famn. Finns där så mycket du bara kan, prata med dem, lyssna på dem och försäkra dem om deras värde. Men. Lova inte mer än du kan hålla. Att ha någon man vet att man kan lita på fullt ut, som inte sviker löften och som står kvar är så enormt mycket värt men hellre lova lite än för mycket. Det är så lätt att säga, ni är alltid välkomna hit och sedan när de kommer känna att det blir övermäktigt. Barn märker sådant och känner sig svikna av sådant. Bättre då att lova små saker som du vet att du oavsett vad kan hålla.

Jag önskar att min lärare på förskolan (numera förskoleklass) hade anmält istället för att sluta jobba med barn för att hon tyckte det var så jobbigt att se barn fara illa. Jag önskar att andra som såg hade anmält och att de hade berättat för mig att de såg mig, att de hade bekräftat mig och gett mig ett värde och då inte bara i ord utan också i handling. Att de hade sett bortom fasaden och lyssnat på mig.
Jag fick långt långt senare veta att den pojkvän jag hade när jag var tretton, den pojkvän socialen gav mig en bussbiljett till när jag hade blivit utkastad, hans mamma hade anmält många gånger. Det hände tyvärr inget men det gav mig så enormt mycket att hon hade sett mig, hon hade försökt hjälpa mig. Mitt hjärta sväller fortfarande över när jag tänker på henne och att hon faktiskt försökte. Hon var mycket svårt sjuk men trots det såg hon mig och försökte hjälpa mig. Jag minns att hon ibland försökte prata med mig men det insåg jag först långt senare. Jag var då redan så van vid att inte nudda sanningen och hade alltid klara fraser att säga om någon närmade sig en brännande punkt men hon försökte och det är så oerhört värdefullt.
Kan man anmäla anonymt? Jag tror inte att barnen får gå hem till mig fler gånger om hon vet om att jag har anmält... Jag har mitt eget barn att ta hand om och två bonusbarn utöver det, så jag kan inte lova något även om jag hade velat. Dörren står öppen och det finns alltid mat men mycket mer kan jag som sagt inte erbjuda. Eller de får såklart leka här och det gör inget om de stökar ner, men de är väldigt mycket mer välartade än mitt barn så det händer inte så mycket. Ena barnet är ute ganska mycket på egen hand och hittar jag det barnet för långt hemifrån följer jag barnet hem och sen får hen välja om hen vill komma in till mig eller gå in till sig. Eller vara ute på närmaste lekplatsen. En annan mamma som hittade barnet blev ganska upprörd men viftades bort som "hysterisk". Det var ju ingen fara... (barnet som fortfarande går i förskolan hade passerat flera trafikerade vägar och varit borta någon timme utan att någon visste var hen var).

Det är alltså inte fråga om direkt förtryck, misshandel eller så. Utan mer försummelse. De får mat och husrum men inte tillräckligt med kärlek och omsorg. Jag tror att föräldern ångrar sina barn och helst av allt hade velat starta om på nytt med ett nytt liv. Föräldern HAR det kämpigt och har enligt utsago själv haft en kärlekslös uppväxt, men det hjälper ju inte de här barnen. Och i jämförelse har det de kanske bättre (också vanligt argument; "när JAG var liten, DÅ fick jag klara mig mycket mer själv än mina barn får"). Men det är inte gott nog. Stora barnet är ju medveten om att andra föräldrar är mer kärleksfulla.
 
Kan man anmäla anonymt? Jag tror inte att barnen får gå hem till mig fler gånger om hon vet om att jag har anmält... Jag har mitt eget barn att ta hand om och två bonusbarn utöver det, så jag kan inte lova något även om jag hade velat. Dörren står öppen och det finns alltid mat men mycket mer kan jag som sagt inte erbjuda. Eller de får såklart leka här och det gör inget om de stökar ner, men de är väldigt mycket mer välartade än mitt barn så det händer inte så mycket. Ena barnet är ute ganska mycket på egen hand och hittar jag det barnet för långt hemifrån följer jag barnet hem och sen får hen välja om hen vill komma in till mig eller gå in till sig. Eller vara ute på närmaste lekplatsen. En annan mamma som hittade barnet blev ganska upprörd men viftades bort som "hysterisk". Det var ju ingen fara... (barnet som fortfarande går i förskolan hade passerat flera trafikerade vägar och varit borta någon timme utan att någon visste var hen var).

Det är alltså inte fråga om direkt förtryck, misshandel eller så. Utan mer försummelse. De får mat och husrum men inte tillräckligt med kärlek och omsorg. Jag tror att föräldern ångrar sina barn och helst av allt hade velat starta om på nytt med ett nytt liv. Föräldern HAR det kämpigt och har enligt utsago själv haft en kärlekslös uppväxt, men det hjälper ju inte de här barnen. Och i jämförelse har det de kanske bättre (också vanligt argument; "när JAG var liten, DÅ fick jag klara mig mycket mer själv än mina barn får"). Men det är inte gott nog. Stora barnet är ju medveten om att andra föräldrar är mer kärleksfulla.
Ja, du kan anmäla anonymt. Tänk på att inte säga ditt namn och sedan: jag vill vara anonym. (Det händer faktiskt.)
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 061
L
  • Artikel
Dagbok Tills nu så trodde jag ALDRIG att nåt sånthär skulle hända för mig. Eller egentligen så hela mitt liv är ju som jag aldrig trodde att...
2
Svar
35
· Visningar
2 246
Senast: zuli
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 142
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
11 687
Senast: LovingLife
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp