Hur länge orkar man egentligen kämpa?

Mirre

Trådstartare
Jag är så så trött.
Varje dag med min 8 åring är en kamp och har varit för jämnan känns det som. Varje samtal består till 90% av att få hans uppmärksamhet. Han tittar överallt annat än på mig, pillar alltid med annat, gömmer sig antingen bakom händer/armar eller springer iväg. Sitter aldrig still och försöker man få honom att sitta still och lyssna blir han arg och det kan leda till att han både skriker, slåss och säger saker man inte vill höra från sitt barn.

Han klär inte på sig själv Jo han kan absolut det, men säger man inte åt honom att ta på sig kalsonger så gör han det inte. Ligger de inte mitt framför ögonen så reflektar han inte ens över att titta i lådan om det finns där. Men hans lillebror på 4 år gör ju det så det känns inte som en orimlig sak för en 8 åring att kunna.

Han går inte på toaletten som han ska utan kissar på sig så gott som dagligen. Han säger själv att det är tråkigt, han ville göra roligare saker. Men nummer två gör han alltid på toaletten, däremot torkar han sig inte själv. Kissar han på sig så tar han inte av sig kläderna själv utan man får säga åt honom att han måste byta. Han kan mycket väl duscha och ta på sig samma nedkissade kläder igen om man inte stoppar honom.

I skolan funkar det hyfsat, han fick en svårare läsbok för att han läser så bra, han har lätt för matte osv. Problemet är att han inte sitter still på lektionerna och grejar med annat så han inte blir klar med uppgifterna i tid.

Hans pappa är ingen ide att prata med, han säger bara att allt är bra där och att jag överdriver. Även om han har samma problem där så skulle han aldrig erkänna det.

Sonen är snäll, glad och trevlig största delen av tiden, men detta kämpande bara för att kunna få honom att lyssna, att få honom att gå på toaletten och ta lite egna intiativ (som att ta på sig kalsonger, ta med ryggsäcken på morgonen eller hämta rena kläder i lådan) är fruktansvärt uttröttande.

Jag får ta allting själv, lillebror har kommit in i någon period nu där han verkar ha marshmallows i öronen eller något, han är väl som vilken 4åring som helst men med allt med storebror och övriga livet sas så är det jobbigt.

Känner mig mer som assistent eller nåt åt 8 åringen än förälder. Låter hårt kanske men ibland känns det så. Jag orkar inte. Inte när övriga livet också går åt helvete och man alltid får känna att ingen egentligen bryr sig.

Var hos föräldrarna senast idag och försökte få lite ordning i ekonomiskt trassel (milt sagt). Som alltid avbröts jag när jag försökte säga något och fick bara höra att jag "skulle inte deppa ihop och mamma orkade inte med det för hon hade minsann haft det så jobbigt igår" Någon vilt främmande människa hade visst skickat elaka mess på en karaokeapp hon hänger på (KONSTANT! Mitt i ett samtal kan hon sätta i hörlurarna och börja sjunga eller lyssna på musik. Mina barn eller jag kan prata med henne och hon hör ingenting) och tydligen gick världen under då. Att bara blocka människan och släppa det gick inte.

Känner mig osynlig och smått värdelös.
Verkar inte kunna göra någonting rätt. Alla verkar förvänta sig att jag alltid ska vara glad, ställa upp och lyssna på alla andra (mamma framförallt) och bara vara någon jäkla amatörpsykolog, men när jag mår dåligt är det ingen som lyssnar. Då får jag bara känna att jag inte får känna något.
 
Jag tror vi är många som känner igen oss...

Däremot får jag erkänna att mitt minne sviker mig - hade ni gjort någon utredning på honom om eventuell diagnos? Om inte, så kan man ibland få en den hjälp bara av att läsa lite om hur olika diagnoser fungerar och hur man ska bemöta personer med dessa diagnoser.
Jag känner igen en del av det du nämner i hur ett av mina barn fungerar. Vi har inte gjort någon utredning, men samtalet med skolpsykologen gav ändå en del tips om vad vi skulle läsa om...
 
Din pojk låter nästan lite autistisk? Jag jobbar på ett gruppboende där några är just autistiska och känner igen mycket av din pojks beteende i dom. Har du bett om en utredning för en eventuell diagnos? Inte för att diagnosen i sig hjälper, men det kan vara lättare att förstå varför han gör som han gör samt att du kan få rätt till hjälp.

Tyvärr har jag ingen hjälp att erbjuda för övrigt mer än en kram och en önskan om att du ska ta vara på dig så gott du kan. :heart
 
Har du någon kontakt på BUP alt. BVC? Det låter som att du och sonen behöver stöd utifrån för att orka med just nu.
 
Mirre, du har tidigare fått tips om att vända dig till BUP. Har du gjort det? Det låter som att det kan behövas.
 
Jag tror också att det skulle vara bra för er att få hjälp från till exempel BUP. Sen skulle jag tro att det kan vara bra att släppa förväntningar på att han ska klara av vissa av de saker som han har svårt för och i stället undvika onödiga konflikter kring till exempel påklädning. Lägg fram kläderna, räck honom ryggsäcken, prova med att följa ett schema för toalettbesök till exempel. Ja, de flesta barn i den ålder klarar av sådana saker helt på egen hand, men vissa gör det inte och anledningen till att de låter bli behöver absolut inte vara för att "jävlas". Jag tror snarare att det hör till undantagen. De flesta barn (och vuxna) gör så gott de kan och om din son ofta för höra/känna av att han är jobbig som inte klarar av sådant som du förväntar dig av honom kan jag tänka mig att det varken gör gott för honom personligen eller för relationen mellan er.

Helt klart verkar det hursomhelst som att det är dags att ta in hjälp utifrån, för det verkar jättejobbigt för dig att behöva kämpa så mycket i vardagen och jag skulle tro att det är jobbigt för din son också. Jag tror inte det har det minsta med intelligens att göra, utan det handlar ofta om en slags funktionsnedsättning som till exempel kan bero på en NPF-diagnos eller drag av en sådan diagnos. Jag har själv en särbegåvad tioåring som jag får räcka över ryggsäck och cykelhjälm till mer eller mindre varenda dag, eftersom det helt enkelt inte ingår i hans "schema" att det är viktigt att ta med sig sådant när han ska till skolan. Att påminna honom tvåtusen gånger om att en viss lapp ska lämnas in till läraren är till exempel helt och hållet bortkastad tid - lappen kommer ändå inte att bli inlämnad så det löser vi genom att själva gå med lappen till skolan eller att be läraren fråga om lappen (som ju ligger i ryggsäcken och väntar). Betydligt skönare för oss allihopa, än att förvänta sig av sonen att han ska klara av någonting som helt enkelt är för svårt för honom, trots att de allra flesta klarar av en sådan sak i tioårsåldern.
 
Det skär i hjärtat att läsa om den här pojken. Han måste ju få hjälp, hur kan det kännas för en åttaåring att kissa på sig dagligen?

@Mirre, varför startar du sådana här nödropstrådar om ditt barn utan att komma tillbaka till dem? Folk engagerar sig ju och svarar. Inte minst @Freddie s svar är jättebra.
 
@Mirre, varför startar du sådana här nödropstrådar om ditt barn utan att komma tillbaka till dem? Folk engagerar sig ju och svarar. Inte minst @Freddie s svar är jättebra.
Jag tänkte precis skriva samma sak. @Mirre , var tar du vägen när du startat dina trådar? Folk tar sig tid att svara och det verkar ju som, i och med att det är återkommande, att vore bra för dig att ta till dig av råden.
 
Även om du och pappan inte är överens om hjälpbehovet kan du @Mirre söka hjälp själv i ett första steg.

"Måste vårdnadshavare vara överens om att kontakta BUP?
En enskild förälder kan kontakta oss för att få stöd i sitt föräldraskap utan att den andra vårdnadshavaren godkänner det.

Men för att ett barn ska påbörja en behandling hos oss måste alla vårdnadshavare ge sitt samtycke. Skulle det råda oenighet mellan vårdnadshavarna ska man vända sig till socialnämnden för att få beslut om att få söka vård hos BUP trots oenigheten."
 
Jag tror vi är många som känner igen oss...

Däremot får jag erkänna att mitt minne sviker mig - hade ni gjort någon utredning på honom om eventuell diagnos? Om inte, så kan man ibland få en den hjälp bara av att läsa lite om hur olika diagnoser fungerar och hur man ska bemöta personer med dessa diagnoser.
Jag känner igen en del av det du nämner i hur ett av mina barn fungerar. Vi har inte gjort någon utredning, men samtalet med skolpsykologen gav ändå en del tips om vad vi skulle läsa om...
Citerar ditt svar men blir ett mer allmänt svar till alla ändå.
Nej vi har inte gjort någon utredning mer än att hans lärare kontaktade elevhälsoteamet för att få tips och råd angående koncentrationen på lektionerna. Det har dock blivit bättre och han får mer gjort nu än tidigare. Det är inte så att han skuttar runt och stör kompisarna på lektionerna, snarare att han inte riktigt hinner klart i tid. Läxorna görs dock utan problem och lämnas alltid in i tid. Lappar lämnar han till lärarna utan problem.

Ska göra ett försök till att prata med hans pappa, anar att det kommer bli samma resultat som alltid dock. Men lyssnar han inte får jag väl kontakta BUP själv.

Kläderna lägger jag fram på kvällen, men händer såklart att även jag glömmer det.
Men man får vara med och ge honom plaggen ett i taget (ibland går det dock bra ändå, då klär han på sig själv) annars blir han lätt sittande bara.

NPF diagnos måste jag googla på, helt nytt begrepp för mig. Adhd har jag varit inne på, men så läser man om det och vissa saker stämmer och andra inte alls. Autism måste jag läsa mer om, dåligt insatt i det.

Han är otroligt verbal kan tilläggas, pratade tidigt och lärde sig snabbt att prata rent och formulera långa meningar. Både han och lillebror är så. Man kan få kommentarer ibland så man blir helt ställd ellet viker sig dubbel av skratt (nej man ska väl inte skratta åt det barnen säger, men ibland är det omöjligt att låta bli :D )

I är för det allra mesta pigg och glad, leker och busar som vilket barn som helst.
Kompisrelationer fungerar bra, han har många kompisar och är omtyckt av alla.
 
Senast ändrad:
NPF = neuropsykiatiskt funktionshinder, varav adhd är ett.

Men varför sitta och googla när du kan söka hjälp för din pojke istället. Bara kissproblemet borde kunna vara en ingång.
Läs om läs rätt.
Skrev jag någonstans att jag inte skulle söka hjälp?
 
Läs om läs rätt.
Skrev jag någonstans att jag inte skulle söka hjälp?

Nej, men eftersom du återkommande under flera år skrivit trådar där du beskriver en kämpig vardag önskar i alla fall att du får stöd och hjälp. Du har ju två barn och måste orka. Helst ska det vas roligt också.

Får du hjälp med hur du ska bemöta honom kanske allt blir lättare.
När man är 8 år bör man hålla tätt, annars finns det olika lösningar beroende på varför problemet uppstår.

Börja kanske med skolsköterska eller besök vårdcentralen och tala om alla problem ni har i vardagen. Är pappan inte med på tåget får du helt enkelt göra det själv.
 
@Mirre i princip samma tråd som vanligt. Och det blir samma svar.

Sök hjälp. Förslagsvis via BUP.
 
Jag är så så trött.
Varje dag med min 8 åring är en kamp och har varit för jämnan känns det som. Varje samtal består till 90% av att få hans uppmärksamhet. Han tittar överallt annat än på mig, pillar alltid med annat, gömmer sig antingen bakom händer/armar eller springer iväg. Sitter aldrig still och försöker man få honom att sitta still och lyssna blir han arg och det kan leda till att han både skriker, slåss och säger saker man inte vill höra från sitt barn.

Han klär inte på sig själv Jo han kan absolut det, men säger man inte åt honom att ta på sig kalsonger så gör han det inte. Ligger de inte mitt framför ögonen så reflektar han inte ens över att titta i lådan om det finns där. Men hans lillebror på 4 år gör ju det så det känns inte som en orimlig sak för en 8 åring att kunna.

Han går inte på toaletten som han ska utan kissar på sig så gott som dagligen. Han säger själv att det är tråkigt, han ville göra roligare saker. Men nummer två gör han alltid på toaletten, däremot torkar han sig inte själv. Kissar han på sig så tar han inte av sig kläderna själv utan man får säga åt honom att han måste byta. Han kan mycket väl duscha och ta på sig samma nedkissade kläder igen om man inte stoppar honom.

I skolan funkar det hyfsat, han fick en svårare läsbok för att han läser så bra, han har lätt för matte osv. Problemet är att han inte sitter still på lektionerna och grejar med annat så han inte blir klar med uppgifterna i tid.

Hans pappa är ingen ide att prata med, han säger bara att allt är bra där och att jag överdriver. Även om han har samma problem där så skulle han aldrig erkänna det.

Sonen är snäll, glad och trevlig största delen av tiden, men detta kämpande bara för att kunna få honom att lyssna, att få honom att gå på toaletten och ta lite egna intiativ (som att ta på sig kalsonger, ta med ryggsäcken på morgonen eller hämta rena kläder i lådan) är fruktansvärt uttröttande.

Jag får ta allting själv, lillebror har kommit in i någon period nu där han verkar ha marshmallows i öronen eller något, han är väl som vilken 4åring som helst men med allt med storebror och övriga livet sas så är det jobbigt.

Känner mig mer som assistent eller nåt åt 8 åringen än förälder. Låter hårt kanske men ibland känns det så. Jag orkar inte. Inte när övriga livet också går åt helvete och man alltid får känna att ingen egentligen bryr sig.

Var hos föräldrarna senast idag och försökte få lite ordning i ekonomiskt trassel (milt sagt). Som alltid avbröts jag när jag försökte säga något och fick bara höra att jag "skulle inte deppa ihop och mamma orkade inte med det för hon hade minsann haft det så jobbigt igår" Någon vilt främmande människa hade visst skickat elaka mess på en karaokeapp hon hänger på (KONSTANT! Mitt i ett samtal kan hon sätta i hörlurarna och börja sjunga eller lyssna på musik. Mina barn eller jag kan prata med henne och hon hör ingenting) och tydligen gick världen under då. Att bara blocka människan och släppa det gick inte.

Känner mig osynlig och smått värdelös.
Verkar inte kunna göra någonting rätt. Alla verkar förvänta sig att jag alltid ska vara glad, ställa upp och lyssna på alla andra (mamma framförallt) och bara vara någon jäkla amatörpsykolog, men när jag mår dåligt är det ingen som lyssnar. Då får jag bara känna att jag inte får känna något.
Just nu kanske du betraktar problemet mer som ditt problem än som sonens så att säga. Dvs så länge du och din man klarar det så har han inga problem i alla fall. Inga som han lider av eller märker av. Haken är att i längden och i högre åldrar så kanske det kan bli jobbigt för honom själv också om inte vissa delar löser sig. Om man kissar på sig i skolan ofta tex som tioåring så kan klasskamraterna märka det och självklart ska det inte påverka relationer men det kan ju göra det ändå. Det skulle han ju kunna bli ledsen av även om själva händelsen inte känns som ett problem.

Så även om man kan tycka att allting funkar ok för läraren, för din man och för dig så kanske det i längden inte kommer att fungera för sonen.
 
Jag är så så trött.
Varje dag med min 8 åring är en kamp och har varit för jämnan känns det som. Varje samtal består till 90% av att få hans uppmärksamhet. Han tittar överallt annat än på mig, pillar alltid med annat, gömmer sig antingen bakom händer/armar eller springer iväg. Sitter aldrig still och försöker man få honom att sitta still och lyssna blir han arg och det kan leda till att han både skriker, slåss och säger saker man inte vill höra från sitt barn.

Han klär inte på sig själv Jo han kan absolut det, men säger man inte åt honom att ta på sig kalsonger så gör han det inte. Ligger de inte mitt framför ögonen så reflektar han inte ens över att titta i lådan om det finns där. Men hans lillebror på 4 år gör ju det så det känns inte som en orimlig sak för en 8 åring att kunna.

Han går inte på toaletten som han ska utan kissar på sig så gott som dagligen. Han säger själv att det är tråkigt, han ville göra roligare saker. Men nummer två gör han alltid på toaletten, däremot torkar han sig inte själv. Kissar han på sig så tar han inte av sig kläderna själv utan man får säga åt honom att han måste byta. Han kan mycket väl duscha och ta på sig samma nedkissade kläder igen om man inte stoppar honom.

I skolan funkar det hyfsat, han fick en svårare läsbok för att han läser så bra, han har lätt för matte osv. Problemet är att han inte sitter still på lektionerna och grejar med annat så han inte blir klar med uppgifterna i tid.

Hans pappa är ingen ide att prata med, han säger bara att allt är bra där och att jag överdriver. Även om han har samma problem där så skulle han aldrig erkänna det.

Sonen är snäll, glad och trevlig största delen av tiden, men detta kämpande bara för att kunna få honom att lyssna, att få honom att gå på toaletten och ta lite egna intiativ (som att ta på sig kalsonger, ta med ryggsäcken på morgonen eller hämta rena kläder i lådan) är fruktansvärt uttröttande.

Jag får ta allting själv, lillebror har kommit in i någon period nu där han verkar ha marshmallows i öronen eller något, han är väl som vilken 4åring som helst men med allt med storebror och övriga livet sas så är det jobbigt.

Känner mig mer som assistent eller nåt åt 8 åringen än förälder. Låter hårt kanske men ibland känns det så. Jag orkar inte. Inte när övriga livet också går åt helvete och man alltid får känna att ingen egentligen bryr sig.

.

Måste han titta på dig när du pratar med honom? så länge han hör vad du säger och sitter still så känns det onödigt att lägga så mycket energi på att få honom att titta på dig. Tittar ha bort för han skäms, för han tycker det är obehagligt med ögonkontakt eller för att han helt enkelt inte har koncentrationen att stanna upp en längre stund och fästa blicken?
Nu har vi läst väldigt många trådar om din son där du förmedlar att du tycker vardagslivet är jobbet men ändå avfärdar med att "allt är bra". Han har kompisar, skolan går bra osv...
Har han koncentrationssvårigheter så kan ju även påklädningen vara ett problem, eller att han inte har tid att gå på toa. Själva toalettbiten är den jag skulle oroat mig mest för, för pojkens skull.
Hur går det i samband med gymnastiken i skolan, fixar han ombytet där?
 
@Mirre Låter lite som du beskriver min åtta åring. Han skulle kunna snubbla på ryggsäcken och ändå glömma den. Klär på sig gör han själv men man får ju säga till, tv eller ipaden är mer spännande. Lyssnar gör han men sen om han gör som vi eller fröken säger är ju helt annan sak. Dock klarar han toabesöken själv, slåss och skriker gör han inte.

Håller ändå med dom andra att du borde kolla upp. Har även läst dina andra trådar och inlägg. Har du någon hjälp, någon att prata med? Har ni barnen varannan vecka så du får vila lite?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 361
Senast: Hazel
·
L
Samhälle Först så JA jag ska själv klart kolla med mamma och pappa som känner hennes föräldrar väldigt bra! Men jag är en sån person som be höver...
2 3
Svar
55
· Visningar
2 855
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 636
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är. Ingen mer än min syster hör av sig.. Det finns nog de som inte ens har de så jag...
2
Svar
24
· Visningar
1 924
Senast: Nepenthe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp