De som kör på i hundranittio är farligt nära väggen även om de inte anser det för stunden. Jag berättar gärna min historia för att visa att du bör se upp redan nu:
Jag jobbade också 100% och orkade ungefär inget annat än det. Varje fredag när jag stod vid hissen för att åka hem hade jag ångest och hjärtklappning för att jag skulle åka tillbaka och jobba på måndagen. Den känslan tömde mig totalt men jag insåg inte det själv. De dagar jag orkade mig ut på en ridtur njöt jag så enormt och kunde inte förstå varför jag inte klarade av att komma ut oftare för att nästa dag inte orka igen. Jag förstod inte att jag var utmattad förrän jag slutade på mitt jobb och startade eget istället. Det var faktiskt så illa att jag trodde jag hade kommit i klimakteriet = slutade menstruera. Från att ha En underliggande stress konstant, dels för min egen prestationsångest (precis som du "varför orkar inte jag när alla andra orkar") och dels allt jag ansåg att andra tyckte att man borde hinna med, till att ta mig tid och känna efter hur jag faktiskt mådde var ett enormt steg.
Nu, snart tre år senare, känner jag stressen och prestationsångesten komma då och då, men kan hantera den eftersom jag känner igen symptomen. När jag hör av vänner om allt de gör, dvs. jobbar 100% tränar 100% och håller huset rent och fint och dessutom träffar vännerna på helgen så kan jag inte annat än att bara skaka på huvudet. Jag menar, vad är det för liv att schemalägga sitt liv så totalt att man inte får en sekund av ro och återhämtning?
Ja, vad ville jag med det här då? Jo, du ska leva ditt liv och göra det du orkar i den takt som är lagom för dig. Vill andra hetsa runt som tokar och vara "duktiga" så låt dem göra det. Försök att backa undan lite och analysera hur du mår. Har du alltid känt att du inte orkar eller är det något som kommit allteftersom? Försök ändra på det som du tror bidrar till din sinande ork. I mitt fall var det jobbet, i ditt fall kan det vara något annat.