Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

[tanten]

Men helvete. Ta dina hypotetiska funderingar i egen tråd.

Du tar i.

Det du så hårt angriper var en saklig information. Såg du inte det?

 

[Görel]

och @anonymolous87 .
Sjukvården bör egentligen skicka en orosanmälan så fort en person som är psykiskt sjuk har barn. Om sjukvården inte kunnat förvissa sig om att det finns en förälder som är tillräckligt stabil.
visst finns det gradskillnader, förstås, men sjukvården anmäler antagligen mycket mer sällan än lagen egentligen föreskriver.

och med "sjukvården" menar jag i det här fallet läkare eller samtalsterapeut som hjälper en psykiskt sjuk förälder, och egentligen BVC som eventuellt ser att en förälder är psykiskt sjuk exempelvis i samband med "mammasamtalet".

Jag håller inte med.
Psykisk ohälsa är ingen entydig diagnos som automatiskt för med sig vissa egenskaper. Det finns många med psykisk ohälsa som är fantastiska föräldrar och det finns många psykiskt stabila som inte klarar av att vara goda föräldrar.

En orosanmälan ska innehålla en konkret oro om hur förälderns bristande förmåga påverkar barnet. Efter kontakt med flera anmälare från landstingsvärlden, främst BUP, har jag förstått att det finns en tro om att socialtjänsten har något screeningverktyg för att mäta oro för barn, men det stämmer inte alls.

De flesta barn går på förskola eller i skolan, det innebär att de har anmälningspliktig personal runt sig flera dagar i veckan. De känner barnen och har kontakt med föräldrarna och brukar vara bra på att anmäla om de ser att barnet blir påverkat av något hemifrån. Det som kan göra socialtjänsten orolig är om barn till föräldrar med psykisk ohälsa inte går på förskola eller hålls hemma mycket. Då saknas det insyn och det kan vara så att barnet drabbas negativt av förälderns ohälsa.

Jag vill också påminna om att vårdnadshavare själva kan söka stöd från socialtjänsten, man behöver inte bli aktuell via en anmälan.

 

[Grazing]

Jag tror nog min förälder ifråga VET var hen har mig (gällande din mening om att bli bortstött). Det är heller inte så att din ..... jag vet inte vad jag ska kalla det... ”analys” stämmer med verkligheten i mitt fall.

Speciellt som tråden inte är min, handlar inte om mig och min förälder, jag har i princip inte skrivit något alls om själva problemet utan bara flikat in med en reflektion på det tanten skrev. Jag har heller inte beskrivit min relation till mina föräldrar.

Jag försöker styra om samtal ibland, det händer, men grejen är att jag inte särskilt ofta behöver göra det alls. Min förälder låter inte samtalen bli en klagosång. Kanske mår hen inte SÅ uselt, eller kanske kanske kan det vara en befrielse för hen själv att INTE fokusera på ”jobbigheter” när jag är där? Det kan ju också vara en tolkning. Dessutom är ju mina föräldrar båda i livet och jag tror de stöttar varandra hyfsat bra.

Jag förstår inte vad i mitt första inlägg som motsäger det du skriver. Jag upplever att du för någon slags debatt med just mig som jag inte alls begriper.

Jag instämmer med tanten. Punkt liksom.

I min och mitt syskons relation till våra föräldrar så är vi nog ovanligt (i alla fall i jämförelse med vänner, exmaken mfl) ”kravlösa” gentemot varandra generellt. Åt båda håll. Jag vet att det kommer från vår fostran; hur vi ser på varandra som familj.

Jag för ingen debatt med dig. Skriver bara min reflektion angående folk som man vet mår dåligt men som inte "tynger ner" andra att det inte alltid är till det positiva. Det kryllar av folk som mår dåligt som tror sig veta att deras anhöriga ställer upp men som samtidigt också vet vilken belastning det är att prata om måendet och undviker det.

Sen kan det såklart vara så att någon som mår dåligt inte tar upp det för att den inte vill också och mår bättre av det, det jag skriver är att ingen vet och därför skadar det aldrig att fråga emellanåt någon man vet mår dåligt hur saker och ting egentligen är. Är det så att den mår bättre av att inte prata om det så vet man det sen om inte annat, då säger den väl det att den inte vill prata om det och då behöver man som anhörig inte heller ha något dåligt samvete. Då har man gjort sitt och sagt att man finns om det är något.

 

[Kattennizze]

Jag ber om ursäkt om mitt inlägg uppfattades som jag tycker att TS syster bör orosanmälas. Det var inte alls min avsikt egentligen. Jag har absolut noll aning om hur TS systers barn har det. Jag försökte bara visa på att det finns möjlighet att få stöd från samhället och berätta om hur jag förhåller mig till psykisk sjukdom. Möjligen i för skarpa ordalag.

 

[Björk]

Jag för ingen debatt med dig. Skriver bara min reflektion angående folk som man vet mår dåligt men som inte "tynger ner" andra att det inte alltid är till det positiva. Det kryllar av folk som mår dåligt som tror sig veta att deras anhöriga ställer upp men som samtidigt också vet vilken belastning det är att prata om måendet och undviker det.

Sen kan det såklart vara så att någon som mår dåligt inte tar upp det för att den inte vill också och mår bättre av det, det jag skriver är att ingen vet och därför skadar det aldrig att fråga emellanåt någon man vet mår dåligt hur saker och ting egentligen är. Är det så att den mår bättre av att inte prata om det så vet man det sen om inte annat, då säger den väl det att den inte vill prata om det och då behöver man som anhörig inte heller ha något dåligt samvete. Då har man gjort sitt och sagt att man finns om det är något.

Tack för ett bra o tydligt inlägg! Jag tror vi pratade lite förbi varandra. Jag instämmer med det du skriver här.

 

[anonymolous87]

din reaktion på kattens inlägg var ett ganska belysande exempel.
Annars kan du läsa dina inlägg nummer 18, 48 och 55 där du svarar i väldigt otrevlig ton när du inte är överens med den som svarat.
I ditt inlägg nummer 18 besvarar du ett inlägg du inte var nöjd med, där du fick råd som du helt tydligt inte gillade.

Det var inte RÅD. Det var PÅSTÅENDEN OM MIN MOR som jag reagerade på. En jäkla skillnad. Klart som tusan att jag blev otrevlig, ser inte någon orimlighet i det alls.

 

[anonymolous87]

Det inlägget handlar inte om hypotetiska funderingar.
Just det inlägget är en information om sjukvårdens skyldigheter.

Du tar i.

Det du så hårt angriper var en saklig information. Såg du inte det?

"Jag tycker att..." är inte saklig information i mina ögon. Se @Görel s svar angående resten.

 

[anonymolous87]

Jag vill precis som flera andra föreslå att ni tar hjälp av andra för avlastning utanför familjen Även om både du och din mamma vill ställa upp och ta hand om barnen när din syster mår dåligt - är det verkligen lämpligt? Du skriver att din mamma drar ett tungt lass med barnen. Det är verkligen orimligt och olämpligt att hon ska behöva göra det utifrån hur du beskriver att hon går fram och tillbaka mellan sjukskrivningar.

Samma sak gäller dina hundar. Även om ni genuint vill hjälpa varandra och hundar sällan är till så mycket besvär, så kan det också vara något som skapar extra stress. Det kan också vara stressande för dig att inte kunna säga nej till att ta hand om barnen när du vet att familjen tar hand om dina hundar, och vice versa. Bara för att ge ett exempel.

Jag har lite svårt att formulera mig vettigt, men vad jag menar är att ni kanske alla tre behöver ta ett steg bakåt och göra er mindre beroende av varandra för tjänster och gentjänster. Det behöver inte innebära att ni ska sluta ses eller sluta stötta varandra, tvärtom.

Så mycket har jag inte barnen att det skulle vara ett problem. Min syster har pratat om barnen med mamma men hon insisterar på att ha dom ändå. Min pappa hjälper förstås till också, likaså grannar och vänner.

De har också hund båda två så vi hjälper varandra när det gäller hundarna. Jag har aldrig upplevt att det skulle ligga någon extra press på mig i det fallet, men i framtiden kan det finnas möjlighet att ordna det på annat sätt med mina egna hundar (ha dom hemma) vilket vi i så fall kommer att ordna (av flera anledningar, inte bara pga detta).

 

[Philosophia]

Så mycket har jag inte barnen att det skulle vara ett problem. Min syster har pratat om barnen med mamma men hon insisterar på att ha dom ändå. Min pappa hjälper förstås till också, likaså grannar och vänner.

De har också hund båda två så vi hjälper varandra när det gäller hundarna. Jag har aldrig upplevt att det skulle ligga någon extra press på mig i det fallet, men i framtiden kan det finnas möjlighet att ordna det på annat sätt med mina egna hundar (ha dom hemma) vilket vi i så fall kommer att ordna (av flera anledningar, inte bara pga detta).

Självklart insisterar hon. De är hennes barnbarn och hennes barns barn och hon vill hjälpa. :-) Men du skriver själv att hon har dragit ett tungt lass med barnen. Det kanske inte är mycket och det kanske inte är ofta och det ligger inte någon press på någon. Men är man sjuk och sjukskriven så är ju orken redan kraftigt begränsad (det där med många bäckar små, osv.). Men oavsett, jag menar inte att du ska redogöra för hur det exakt förhåller sig hos er och om det är bidragande orsak, utan det var bara ett förslag att tänka på.

Men att hitta rätt distans tror jag är viktigt. Jag har precis som många andra anhörig med psykiatrisk diagnos och det är stundtals jobbigt. Där har jag efter många år äntligen hittat bra distans och det känns som en vinst för oss båda. Värre är det med en annan anhörig som har en fysisk åkomma som är handikappande. Hen vägrar använda hjälpmedel vilket gör att hen blir mer handikappad än vad som är nödvändigt. Men ändå ska misären ältas. Det är jättefrustrerande och jag känner igen det du skriver om att börja känna frustration istället för medkänsla. Jag kan bara tala för mig, men för mig handlar det om psykisk ork när jag börjar känna sådan frustration. När jag för tusende gången får höra att min anhörig mår så dåligt för att hen inte kan ta sig ut (trots att det finns utmärkta hjälpmedel) så känner jag bara att ... men HERREGUD, exakt vad gör DIG så jävla unik, det funkar ju för alla andra med samma åkomma! Otroligt oempatiskt av mig, jag vet. Men det är orken som tryter och jag tycker inte att jag ska ha dåligt samvete för att den gör det. Bara den insikten gör att det är lättare att hantera det hela.

 

[Philosophia]

Självklart insisterar hon. De är hennes barnbarn och hennes barns barn och hon vill hjälpa. :-) Men du skriver själv att hon har dragit ett tungt lass med barnen. Det kanske inte är mycket och det kanske inte är ofta och det ligger inte någon press på någon. Men är man sjuk och sjukskriven så är ju orken redan kraftigt begränsad (det där med många bäckar små, osv.). Men oavsett, jag menar inte att du ska redogöra för hur det exakt förhåller sig hos er och om det är bidragande orsak, utan det var bara ett förslag att tänka på.

Men att hitta rätt distans tror jag är viktigt. Jag har precis som många andra anhörig med psykiatrisk diagnos och det är stundtals jobbigt. Där har jag efter många år äntligen hittat bra distans och det känns som en vinst för oss båda. Värre är det med en annan anhörig som har en fysisk åkomma som är handikappande. Hen vägrar använda hjälpmedel vilket gör att hen blir mer handikappad än vad som är nödvändigt. Men ändå ska misären ältas. Det är jättefrustrerande och jag känner igen det du skriver om att börja känna frustration istället för medkänsla. Jag kan bara tala för mig, men för mig handlar det om psykisk ork när jag börjar känna sådan frustration. När jag för tusende gången får höra att min anhörig mår så dåligt för att hen inte kan ta sig ut (trots att det finns utmärkta hjälpmedel) så känner jag bara att ... men HERREGUD, exakt vad gör DIG så jävla unik, det funkar ju för alla andra med samma åkomma! Otroligt oempatiskt av mig, jag vet. Men det är orken som tryter och jag tycker inte att jag ska ha dåligt samvete för att den gör det. Bara den insikten gör att det är lättare att hantera det hela.

Och svaret på min frustrerade fråga är så klart att vi alla är unika och att sorgen över att kroppen (eller psyket) inte fungerar som det ska också är unik och i många fall tar tid att hantera. Den rationella delen av mig förstår det, men resten av mig måste också orka förhålla sig till det. Och det är inte lätt.

 

[kryddelydd]

"Jag tycker att..." är inte saklig information i mina ögon. Se @Görel s svar angående resten.

Var i mitt inlägg gällande vårdens roll i orosanmälningar står det "jag tycker att"?

Tanken kring att sjukvården nog borde anmäla oftare än "de" gör grundar sig på att jag under 20 års yrkesverksamhet inom sjukvården i stort sett bara sett fyra eller fem orosanmälningar.
Det är ganska sällan, det, särskilt som jag till viss del jobbar med BVC där man ser nästan alla familjer, och till viss del med människor som behandlas för psykisk sjukdom och är sjukskrivnan för psykisk sjukdom och är ensamstående eller där den andra föräldern är väldigt frånvarande på grund av exempelvis utlandsjobb.

Igen: allmänt hållet kring vårdens roll gällande orosanmälningar till soc och inget som har med din familjs situation att göra.

Specifikt till dig:
Vi som läser här kan bara utgå från din beskrivning av din familj.
Vi tolkar din berättelse olika utifrån våra olika liv och situationer.
Du beskriver en familj med flera dysfunktionella medlemmar, och en gemensam situation som inte verkar vara bra för någon, minst av allt för dig.

Att ge helt situationsspecifika råd kan ingen utom möjligen en samtalsterapeut som får hela bilden.
De som svarar gör det utifrån egna erfarenheter, som kan ha likheter eller olikheter med din situation.

Det vore väl trevligt om din reaktion på berättelser som inte stämmer överens med din situation, eller som inte är tillämpbara, kunde vara "ja, så har inte jag det och så kan inte jag göra." i lugnt tonfall i stället för att du skäller ut den som skrivit oönskat svar.

Lycka till - men ta professionell hjälp gällande ditt eget mående.
Edit: och försök att känslomässigt skilja dina egna symtom och problem från din mammas och din systers. Det blir ännu tuffare för dig att navigera dig fram i livet om du behöver bära dina anhörigas sjukdomsbild förutom dina egna problem.

 

[kryddelydd]

Jag håller inte med.
Psykisk ohälsa är ingen entydig diagnos som automatiskt för med sig vissa egenskaper. Det finns många med psykisk ohälsa som är fantastiska föräldrar och det finns många psykiskt stabila som inte klarar av att vara goda föräldrar.

En orosanmälan ska innehålla en konkret oro om hur förälderns bristande förmåga påverkar barnet. Efter kontakt med flera anmälare från landstingsvärlden, främst BUP, har jag förstått att det finns en tro om att socialtjänsten har något screeningverktyg för att mäta oro för barn, men det stämmer inte alls.

De flesta barn går på förskola eller i skolan, det innebär att de har anmälningspliktig personal runt sig flera dagar i veckan. De känner barnen och har kontakt med föräldrarna och brukar vara bra på att anmäla om de ser att barnet blir påverkat av något hemifrån. Det som kan göra socialtjänsten orolig är om barn till föräldrar med psykisk ohälsa inte går på förskola eller hålls hemma mycket. Då saknas det insyn och det kan vara så att barnet drabbas negativt av förälderns ohälsa.

Jag vill också påminna om att vårdnadshavare själva kan söka stöd från socialtjänsten, man behöver inte bli aktuell via en anmälan.

Nja, jag valde "psykiskt sjuk" hellre än "psykisk ohälsa" för att försöka markera lite större problematik.
Jag inser att jag är väldigt otydlig på det sättet - men just begreppens otydlighet försvårar diskussion/resonemang och ökar sannolikheten för missförstånd.

Sjukvården har ju skyldighet att anmäla oro: jag tror att "sjukvården" - här syftande på i första hand läkare som behandlar föräldrar - i stor utsträckning missar att fundera på det här med barnen och eventuellt behov av stöttning från soc.

du har nog rätt i att "sjukvården" - möjligen undantaget BVC - har dålig insikt i hur soc jobbar, och lite kan det ju hänga ihop med sekretessen som gör att den som skickar en orosanmälan inte får något svar från soc.

 

[anonymolous87]

Var i mitt inlägg gällande vårdens roll i orosanmälningar står det "jag tycker att"?

Tanken kring att sjukvården nog borde anmäla oftare än "de" gör grundar sig på att jag under 20 års yrkesverksamhet inom sjukvården i stort sett bara sett fyra eller fem orosanmälningar.
Det är ganska sällan, det, särskilt som jag till viss del jobbar med BVC där man ser nästan alla familjer, och till viss del med människor som behandlas för psykisk sjukdom och är sjukskrivnan för psykisk sjukdom och är ensamstående eller där den andra föräldern är väldigt frånvarande på grund av exempelvis utlandsjobb.

Igen: allmänt hållet kring vårdens roll gällande orosanmälningar till soc och inget som har med din familjs situation att göra.

Specifikt till dig:
Vi som läser här kan bara utgå från din beskrivning av din familj.
Vi tolkar din berättelse olika utifrån våra olika liv och situationer.
Du beskriver en familj med flera dysfunktionella medlemmar, och en gemensam situation som inte verkar vara bra för någon, minst av allt för dig.

Att ge helt situationsspecifika råd kan ingen utom möjligen en samtalsterapeut som får hela bilden.
De som svarar gör det utifrån egna erfarenheter, som kan ha likheter eller olikheter med din situation.

Det vore väl trevligt om din reaktion på berättelser som inte stämmer överens med din situation, eller som inte är tillämpbara, kunde vara "ja, så har inte jag det och så kan inte jag göra." i lugnt tonfall i stället för att du skäller ut den som skrivit oönskat svar.

Lycka till - men ta professionell hjälp gällande ditt eget mående.
Edit: och försök att känslomässigt skilja dina egna symtom och problem från din mammas och din systers. Det blir ännu tuffare för dig att navigera dig fram i livet om du behöver bära dina anhörigas sjukdomsbild förutom dina egna problem.

Snälla, sluta nu. Det är uppenbarligen inte bara jag som reagerat på det som skrivits. Jag har bemött flera inlägg med god ton, så du behöver inte försöka få det att låta som om jag varit otrevlig tråden igenom. Några inlägg har fått en känga och det tycker jag också var förtjänat. Det vore därför "trevligt" om du kunde backa lite nu och sluta fokusera på mina reaktioner kring några enstaka inlägg.

 

[anonymolous87]

Självklart insisterar hon. De är hennes barnbarn och hennes barns barn och hon vill hjälpa. :-) Men du skriver själv att hon har dragit ett tungt lass med barnen. Det kanske inte är mycket och det kanske inte är ofta och det ligger inte någon press på någon. Men är man sjuk och sjukskriven så är ju orken redan kraftigt begränsad (det där med många bäckar små, osv.). Men oavsett, jag menar inte att du ska redogöra för hur det exakt förhåller sig hos er och om det är bidragande orsak, utan det var bara ett förslag att tänka på.

Men att hitta rätt distans tror jag är viktigt. Jag har precis som många andra anhörig med psykiatrisk diagnos och det är stundtals jobbigt. Där har jag efter många år äntligen hittat bra distans och det känns som en vinst för oss båda. Värre är det med en annan anhörig som har en fysisk åkomma som är handikappande. Hen vägrar använda hjälpmedel vilket gör att hen blir mer handikappad än vad som är nödvändigt. Men ändå ska misären ältas. Det är jättefrustrerande och jag känner igen det du skriver om att börja känna frustration istället för medkänsla. Jag kan bara tala för mig, men för mig handlar det om psykisk ork när jag börjar känna sådan frustration. När jag för tusende gången får höra att min anhörig mår så dåligt för att hen inte kan ta sig ut (trots att det finns utmärkta hjälpmedel) så känner jag bara att ... men HERREGUD, exakt vad gör DIG så jävla unik, det funkar ju för alla andra med samma åkomma! Otroligt oempatiskt av mig, jag vet. Men det är orken som tryter och jag tycker inte att jag ska ha dåligt samvete för att den gör det. Bara den insikten gör att det är lättare att hantera det hela.

Det där med "jävla unik" kan jag verkligen känna igen! Inte särskilt empatisk som sagt, men orken tar ju slut ibland. När klagor kommer om trötthet kan jag snabbt tänka för mig själv "men ligg inte i soffan då!/ta en promenad", trots att jag själv är väldigt medveten om att det verkligen inte är så enkelt vissa dagar. Märkligt det där.

 

[Philosophia]

Det där med "jävla unik" kan jag verkligen känna igen! Inte särskilt empatisk som sagt, men orken tar ju slut ibland. När klagor kommer om trötthet kan jag snabbt tänka för mig själv "men ligg inte i soffan då!/ta en promenad", trots att jag själv är väldigt medveten om att det verkligen inte är så enkelt vissa dagar. Märkligt det där.

Vad man vräker ur sig i frustration inombords tycker jag inte man behöver ha särskilt dåligt samvete för - oavsett om det är befogat eller inte.

 

[anonymolous87]

Min mamma har nu blivit diagnostiserad med en reumatisk sjukdom. Dagen efter jag berättade det för sambon så ringde han själv och bokade tid för koll. Han har haft ont i fingrar och händer sedan några år tillbaka och känner "träningsvärk" i låren ofta. Symtom som även mamma har. Nu är han själv förstås orolig för eventuell diagnos, med tanke på hans arbete och att han inte ens är 40 år gammal.

Tyvärr reagerar jag mot hans oro medelst fräsning. Jag orkar ju inte mer? Min sambo är den gladaste människa jag känner till. Han som alltid har ett leende på läpparna, som alltid kan få mig att släppa saker och skratta istället. Jag behöver honom som han är. Igår sa han att han kände som att han inte fick vara orolig för mig, det är bara jag som får känna oro över eventuella diagnoser och framtiden (hypokondriker + lätt för katastroftankar). Jag kände mig givetvis som ett stort svin och började gråta. Nog tusan är det så. Varje gång han uttrycker oro så viftar jag bort det eftersom min egen ork egentligen är slut. Och så får jag dåligt samvete. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

 

[athena_arabians]

Min mamma har nu blivit diagnostiserad med en reumatisk sjukdom. Dagen efter jag berättade det för sambon så ringde han själv och bokade tid för koll. Han har haft ont i fingrar och händer sedan några år tillbaka och känner "träningsvärk" i låren ofta. Symtom som även mamma har. Nu är han själv förstås orolig för eventuell diagnos, med tanke på hans arbete och att han inte ens är 40 år gammal.

Tyvärr reagerar jag mot hans oro medelst fräsning. Jag orkar ju inte mer? Min sambo är den gladaste människa jag känner till. Han som alltid har ett leende på läpparna, som alltid kan få mig att släppa saker och skratta istället. Jag behöver honom som han är. Igår sa han att han kände som att han inte fick vara orolig för mig, det är bara jag som får känna oro över eventuella diagnoser och framtiden (hypokondriker + lätt för katastroftankar). Jag kände mig givetvis som ett stort svin och började gråta. Nog tusan är det så. Varje gång han uttrycker oro så viftar jag bort det eftersom min egen ork egentligen är slut. Och så får jag dåligt samvete. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Du behöver verkligen stöd utifrån NU. Jag förstår att du inte vill ta avstånd från din familj (även om det är ett val jag inte gjort) men jag tror heller inte att du vill fräsa åt din sambo.

Sedan är reumatism inte ohanterligt. Jag har börjat känna av det vid 45 års ålder och jag är inte förvånad, jag har det på båda sidorna av min släkt. Men ja, din sambo vill säkert känna ditt stöd iaf. Jag gick igenom diagnosen till en mycket allvarlig kronisk sjukdom på egen hand och det var inte roligt någonstans. Jag säger verkligen inte vad du ska göra men jag tror du har några svåra val framför dig

 

[anonymolous87]

Du behöver verkligen stöd utifrån NU. Jag förstår att du inte vill ta avstånd från din familj (även om det är ett val jag inte gjort) men jag tror heller inte att du vill fräsa åt din sambo.

Sedan är reumatism inte ohanterligt. Jag har börjat känna av det vid 45 års ålder och jag är inte förvånad, jag har det på båda sidorna av min släkt. Men ja, din sambo vill säkert känna ditt stöd iaf. Jag gick igenom diagnosen till en mycket allvarlig kronisk sjukdom på egen hand och det var inte roligt någonstans. Jag säger verkligen inte vad du ska göra men jag tror du har några svåra val framför dig

Tack för svar! Alltså, att jag vill vara med min sambo for life är inget svårt val alls. Jag hoppas bara att detta inte gräver ner honom på något sätt. Han skämtar om amputation av händerna och att hans karriär är slut. Men jag förstår ju att det inte alls behöver vara så. Samtidigt som det irriterar mig att han gör sådana skämt. Det finns ju en bit allvar och oro i de skämten. Och jag förstår att han blir besviken när jag inte ger honom stöd och tröst, såsom han ger mig när jag inbillar mig att jag är dödssjuk.

 

[macbeth]

Tack för svar! Alltså, att jag vill vara med min sambo for life är inget svårt val alls. Jag hoppas bara att detta inte gräver ner honom på något sätt. Han skämtar om amputation av händerna och att hans karriär är slut. Men jag förstår ju att det inte alls behöver vara så. Samtidigt som det irriterar mig att han gör sådana skämt. Det finns ju en bit allvar och oro i de skämten. Och jag förstår att han blir besviken när jag inte ger honom stöd och tröst, såsom han ger mig när jag inbillar mig att jag är dödssjuk.

Kan du inte säge det till honom då? Att du gärna vill kunna vara ett bättre stöd för honom, men just nu är du så slutkörd att du inte riktigt har förmågan? Kanske kan det hjälpa honom att förstå iaf...

 

[SaraXX]

och @anonymolous87 .
Sjukvården bör egentligen skicka en orosanmälan så fort en person som är psykiskt sjuk har barn. Om sjukvården inte kunnat förvissa sig om att det finns en förälder som är tillräckligt stabil.
visst finns det gradskillnader, förstås, men sjukvården anmäler antagligen mycket mer sällan än lagen egentligen föreskriver.

och med "sjukvården" menar jag i det här fallet läkare eller samtalsterapeut som hjälper en psykiskt sjuk förälder, och egentligen BVC som eventuellt ser att en förälder är psykiskt sjuk exempelvis i samband med "mammasamtalet".

Det hade ju varit bra.
I mitt fall kontaktade ingen från vården någonsin mig när barnens pappa var under behandling eller inlagd. Helt vansinnigt tycker jag.