Jag beklagar.
När jag lät avliva min häst så tänkte jag noga igenom hur jag ville ha det. Jag valde att sköta det mesta ensam och ville vara så mycket ensam med henne som möjligt.
Jag fick hjälp med att gräva graven i skogen och med att lyfta ner kroppen efteråt. Men under avlivningen var det bara veterinären och jag. Jag var ensam med henne på morgonen, borstade, grät med henne, betade, klippte en bit man och svans till minne...
Det var oerhört sorgligt och jag gråter fortfarande av att berätta om det. Men jag hade bestämt mig, det måste ske och det skedde på bästa möjliga sätt. Lugnt och värdigt.
Eftersom jag var klar över att det här skulle göras så hade jag ingen ångest, ingen ånger och sorgen var liksom ren och fri, om du förstår vad jag menar. Ångesten var redan genomgådd när jag måste bestämma mig för att göra det och för att ta ansvar över hennes liv och död.
Jag hade några nära att prata om det med, jag skrev ner hela förloppet efteråt, vad jag hade känt och tänkt... Speciellt med min sambo som är en god lyssnare pratade jag om och om igen om det jag behövde säga.
Jag är väldigt glad att jag var med henne hela vägen, men jag tycker att man ska göra det man känner att man klarar av. Vissa mår bättre av att inte vara med hela vägen.
När hon föll omkull efter den dödande sprutan kände jag hur hennes väsen var borta ur kroppen. Allt som var hon. Det var inte det minsta svårt att begrava hennes vackra kropp, för det var inte HENNE jag begravde, det var bara hennes avlagda kropp.
Du har tagit hand om din ponny länge och nu tar du hand om den sista, svåraste delen i er "överenskommelse" - att du kan avsluta hennes liv så att hon slipper lida fram till en naturlig död. Var ärlig mot hästen, var inte rädd att visa den vad du känner, inte ens om det är så att du har hemska skuldkänslor. Många kramar till dig och hästen.