Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

Halali

Trådstartare
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(
 
Jag har nog egentligen inget bra att säga, men det låter helt fruktansvärt :(
Lever du och pappan tillsammans?
 
Jag tycker också du borde se till att få prata med någon, sådär ska du inte behöva gå runt och känna!

Och bara en tanke: Barn känner på sig något så otroligt bra om de är "önskade" i vuxnas närvaro. Din son kanske inte vågar "vara besvärlig" och uttrycka sina behov med sin far för att han känner att uppmärksamheten han får därifrån är villkorad. Eftersom du haft huvudansvaret och tagit hand om din son känner han sig säker på dig och kan vara sig själv, med känslor och motstånd och bråk och allt. Han kanske inte känner sig lika säker hos sin far och därför "måste" uppföra sig för att få vara med.
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(


Förlåt jag har inga barn. Men de behöver inte underhållas hela tiden. Vill barnet vråla när du är på toa låt de vråla. De får vara någon måtta på service. Det får man lära sig som liten att man kan få vänta. Det hör nog livet till.
Du är mycket ambitiös mamma o kanske ska låta pappa ta mer ansvar o tid med barnet. Förstår om du tycker det är jätte jobbigt. Men ta till vara på egen tiden o försök att inte serva barnet 24 timmar per dygn. Menar inte att barnet ska va ensamt utan gör mer som pappan. Han kandke inte oroar sig att barnet ska bråka skrika osv. Barn är lyhörda. O du är en mamma som vill vill jätte väl
 
Förlåt jag har inga barn. Men de behöver inte underhållas hela tiden. Vill barnet vråla när du är på toa låt de vråla. De får vara någon måtta på service. Det får man lära sig som liten att man kan få vänta. Det hör nog livet till.
Du är mycket ambitiös mamma o kanske ska låta pappa ta mer ansvar o tid med barnet. Förstår om du tycker det är jätte jobbigt. Men ta till vara på egen tiden o försök att inte serva barnet 24 timmar per dygn. Menar inte att barnet ska va ensamt utan gör mer som pappan. Han kandke inte oroar sig att barnet ska bråka skrika osv. Barn är lyhörda. O du är en mamma som vill vill jätte väl

"Låta pappan". Har du läst inlägget?

Och var står det att TS inte går på toa?

(Det är för övrigt inte alltid så lätt att göra sin business på toa med ledset/argt barn i närheten.)
 
Förlåt jag har inga barn. Men de behöver inte underhållas hela tiden. Vill barnet vråla när du är på toa låt de vråla. De får vara någon måtta på service. Det får man lära sig som liten att man kan få vänta. Det hör nog livet till.
Du är mycket ambitiös mamma o kanske ska låta pappa ta mer ansvar o tid med barnet. Förstår om du tycker det är jätte jobbigt. Men ta till vara på egen tiden o försök att inte serva barnet 24 timmar per dygn. Menar inte att barnet ska va ensamt utan gör mer som pappan. Han kandke inte oroar sig att barnet ska bråka skrika osv. Barn är lyhörda. O du är en mamma som vill vill jätte väl

Men har du ens läst TS inlägg, pappan VILL ju inte ta hand om barnet? Och hur kan du ge ett så konstigt råd som att låta barnet skrika och inte "serva" barnet, för att pappan inte tar hand om det?
 
@Halali

Jag tycker att du har skrivit ett väldigt ärligt och modigt inlägg. Jag har ingen egen erfarenhet att dela med mig av men tycker att din situation låter jättesorglig. Som övriga säger, finns det någon du kan prata med? Hur är relationen till pappan, kan ni kommunicera, har han någon förståelse för dig överhuvudtaget?
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(

Det är pappan som är problemet, inte barnet. Rubriken borde vara "Hur pallar man när andra föräldern visade sig vara en oengagerad rövhatt?"

Kontakta familjerådgivare, det finns i varje kommun och kostar som regel gratis.
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(

Kan inte barnet bli utåtagerande mot dig som konsekvens av att pappan inte bryr sig? Usch du borde lämna pappan!
 
Har försökt lufta det hela på bvc men min barnmorska är rätt konservativ minst sagt och är övertygad om att det är för att jag tar för stor plats så pappan känner sig överflödig och att jag måste bjuda in honom och förklara för honom att han behövs. Jag tycker det låter stenålders och att han kan gå in och vara pappa precis hur mycket han vill och jag har verkligen förklarat för honom att han behövs (har sett att nån annan i nån tråd här på forumet beskrev det i princip likadant så jag är nog inte ensam men jag hoppas inte det är några kriterier de har att följa att säga så!). Men han tycker ju inte det är roligare för det. Han har nästan aldrig varit med på bvc eller mvc utom när det var läkarbesök.

Och jag sitter här med tvärilsket/ledset barn som bara strålar när pappa kommer. Jag försökte verkligen förbereda mig på allt inför barnet, allt som skulle kunna gå fel, men jag var liksom inte förberedd på att känna mig ratad och ensam i alltihop. O jag vet jag borde kanske räknat med sånt också men jag gjorde inte det. Jag förstår inte hur det här ska gå. Det måste ju gå men ungen kommer ju växa upp helt förstörd som det känns nu fast jag slår knut på mig själv. :(
 
Har försökt lufta det hela på bvc men min barnmorska är rätt konservativ minst sagt och är övertygad om att det är för att jag tar för stor plats så pappan känner sig överflödig och att jag måste bjuda in honom och förklara för honom att han behövs. Jag tycker det låter stenålders och att han kan gå in och vara pappa precis hur mycket han vill och jag har verkligen förklarat för honom att han behövs (har sett att nån annan i nån tråd här på forumet beskrev det i princip likadant så jag är nog inte ensam men jag hoppas inte det är några kriterier de har att följa att säga så!). Men han tycker ju inte det är roligare för det. Han har nästan aldrig varit med på bvc eller mvc utom när det var läkarbesök.

Och jag sitter här med tvärilsket/ledset barn som bara strålar när pappa kommer. Jag försökte verkligen förbereda mig på allt inför barnet, allt som skulle kunna gå fel, men jag var liksom inte förberedd på att känna mig ratad och ensam i alltihop. O jag vet jag borde kanske räknat med sånt också men jag gjorde inte det. Jag förstår inte hur det här ska gå. Det måste ju gå men ungen kommer ju växa upp helt förstörd som det känns nu fast jag slår knut på mig själv. :(

Då får du söka en annan kontakt. Den barnmorskan kommer inte att kunna hjälpa dig. Jag tror som flera andra att pappan är ett större problem än barnet - NI måste ta hjälp tillsammans.

Ditt barn kommer inte växa upp och bli helt förstörd pga dig - det kan jag lova dig! Du gör allt vad en normal närvarande förälder gör, svarar på hans behov och älskar honom villkorslöst.
 
Har försökt lufta det hela på bvc men min barnmorska är rätt konservativ minst sagt och är övertygad om att det är för att jag tar för stor plats så pappan känner sig överflödig och att jag måste bjuda in honom och förklara för honom att han behövs. Jag tycker det låter stenålders och att han kan gå in och vara pappa precis hur mycket han vill och jag har verkligen förklarat för honom att han behövs (har sett att nån annan i nån tråd här på forumet beskrev det i princip likadant så jag är nog inte ensam men jag hoppas inte det är några kriterier de har att följa att säga så!). Men han tycker ju inte det är roligare för det. Han har nästan aldrig varit med på bvc eller mvc utom när det var läkarbesök.

Och jag sitter här med tvärilsket/ledset barn som bara strålar när pappa kommer. Jag försökte verkligen förbereda mig på allt inför barnet, allt som skulle kunna gå fel, men jag var liksom inte förberedd på att känna mig ratad och ensam i alltihop. O jag vet jag borde kanske räknat med sånt också men jag gjorde inte det. Jag förstår inte hur det här ska gå. Det måste ju gå men ungen kommer ju växa upp helt förstörd som det känns nu fast jag slår knut på mig själv. :(

Ditt barn kommer inte att "bli förstört"! Men den maktlöshet och ensamhet du känner nu måste ju vara helt förtärande. Vill du vara kvar i den här relationen, som det är nu?
 
Här kommer ett till inlägg från en som inte har egna barn, men som har läst tråden med ett helt neutralt och objektivt syn.

För mig låter det som att du TS är lite för "prestationsfokuserad" ang. föräldraskapet. Att du redan under graviditeten var oroad för att inte bli en tillräckligt bra mamma låter inte bra. Jag tror att du skulle må oerhört mycket bättre om du kunde släppa lite på det där "måste vara bra mamma"-tänket, annars så är jag rädd att du kommer slita ut dig både fysiskt och psykiskt.

Det där med att ungen gillar pappan som tillsynes "skiter i ungen" så mkt, låter bekant - har sett flera liknande exempel inom både djur- och människovärden. På något sätt så verkar det som att en individ som mer eller mindre ignorerar sin omgivning utstrålar trygghet och lugn som får andra till att vilja vara med denna. Kan möjligtvis vara samma i din familj?

Du skriver även att du försökt förbereda dig på allt, men enligt min livserfarenhet och särskilt vad jag observerat när det gäller barn så GÅR det helt enkelt inte att förbereda sig på ALLT. Men i de allra flesta fall går det bra ändå, man får improvisera lite och ta de problemen som uppkommer, utan att oroa sig för mycket i förhand.

Om jag vore du så skulle jag nog försöka se det positiva - var glad över att ungen tycker om sin pappa, det är inte så att det är en tävling om att vara "favoritföräldern", dessutom kan det hinna ändras 100 ggr innan han är vuxen - han kommer garanterat att både älska och hata er båda i perioder. Men han kommer växa upp med vetenskapen om att hans mamma älskar honom och alltid ställer upp när det behövs, vilket är det absolut viktigaste för ett barn. :heart :)
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(

Sådär kunde jag känna med första barnet, först efter lång tid insåg vi att det var en förlossningsdepression. Jag tog alla former av "missnöjdhet" som att jag gjorde fel och barnet ogillade mig. Jag tror helt ärligt att du hör allt och pappan hör det inte. Samma beteende från barnet men ni upplever det olika.
Sen verkar ju pappan vara en rövhatt, vilket inte underlättar.
Min första är också lätt uttråkad, ville bli buren och var svår att få nöjd, men jag mådde ju apa också.
Du borde prata med bvc om ditt mående och pappan borde få en kavel i huvudet.
Barnet mår inte bättre av pappan. Men är man slutkörd kan det kännas så.
Hur gammalt är barnet?
 
Jag vågar gissa att barnet känner att pappans kärlek är villkorad, och att det är därför barnet är så perfekt och behagligt när pappan är med. Det är ju dessutom ganska liten del av tiden, vad jag förstår, så det är så att säga genomförbart för barnet att ställa sig in under den tidsrymden.

Jag skulle nog föreslå familjerådgivning för er båda och en vårdkontakt som inkluderar samtalskontakt för dig.
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(
Låt inte pappan ha några åsikter om pest och inte vilja ta hand om barnet. Han valde ju att ha ett lika mycket som du och du verkar ju inte tycka att det är guld och gröna skogar heller?

Det är inte något som han har rätt eller möjlighet att tycka helt enkelt, han har ett barn 50% av tiden och han valde skaffa det. (antingen ska ju båda föräldrarna ha möjlighet i att strunta i barnet eller ingen.)

När det gäller vad barn föredrar och inte så fundera lite över det här med oron av pojkmamma och inte. Det är ett barn, pojkar och flickor är väldigt lika. Om du inte kan vara en "pojkmamma" för bebin så försök vara en "flickmamma för bebin" så som du vet hur du ska vara. Statistiska skillnader är absolut minimala och man vet inte ens om dessa i så fall beror på föräldrarna (lite senare språkutveckling för pojkar tex, de verkar vara ungefär lika "modiga" vid 1 men mammorna förväntar sig att flickorna ska vara fegare.).

Jag har ju en pojke och de är gosiga och underbara och söta och kärleksfulla och älskar när man pratar massor med dem. Precis som flickbebisar. Sedan när han växer kan du vara en barnmamma så att säga och agera lite efter vad barnet verkar gilla. Jag har inte varit en "pojkmamma" utan en "barnmamma" och helt ärligt så tror jag inte han visste att han var pojke förrän han var ganska gammal och inte heller att pappa var en pojke så bebin har nog ingen aning om att han är pojke och pappa är pojke.

Håller med om att bebisar kan vara himla jobbiga och man knappt hinner äta, min man handlade och lagade maten när han kom hem och sedan tog han bebin så jag fick sova. Men vissa män kan ju tro att det ska vara städat och lagat mat och barnfritt när de kommer hem har jag hört. Men det är liksom inte så, utan de får ta sitt pass då lite.
 
Senast ändrad:
Sen måste jag bara säga att det är ett tillägg. Jag håller med om vad alla säger innan. Mannen är problemet, inte barnet, och självklart inte du! (det var bara oron över att det var en pojke som jag tänkte jag kunde gå in på) Barnmorskan verkar också vara ett problem.
 
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(
Sedan en sak till, jag är lite osäker på om alla tre månaders bebisar är så hm uttrycksfulla i bemötande gentemot föräldrar och har super tidsuppfattning. Jag vet ju att A inte brydde sig nämnvärt över att bli runtskickad runt halva släkten och inte visade något strålande leende och utsträckta armar direkt när jag kom för att hämta tillbaka. Det finns ju barn som agerar annorlunda verkar det som, läst här på buke, som blir nervösa av främmande människor och slutar gråta direkt när de kommer till pappa/mamma osv men inte A då. Och för att de ska kunna sluta gråta när man tar dem så kräver ju det att de gråter från början.

Han behövde bli äldre för att bli blyg.

Men om man känner sig ledsen och stressad och ledsen igen och känner att vissa verkar tro att deras föräldraskap fortfarande är ett val (Trots att valet redan är gjort, för 12 månader sedan och är oåterkalleligt för honom.), så är det nog en lätt känsla att få. Och jättesvår att "skaka av sig" själv så något slags hjälp.
 
Senast ändrad:
Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd. :(
 

Liknande trådar

Övr. Barn Ni som har separerat. Hur har ni gjort när era barn inte vill till den andra föräldern? Kanske främst ni som har små barn. Pappan är bra...
Svar
7
· Visningar
854
Senast: Blyger
·
Övr. Barn Jag är lite rådvill... dottern vill ju ha ett husdjur, och jag har tittat på massor av olika djur som kanske kunde funka men jag vet...
2 3
Svar
41
· Visningar
2 960
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
28 894
Senast: Elendil
·
Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 283
Senast: Tassa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp