Hur pratar man om döden med småbarn?

[Raderad medlem 94602]

I september förra året blev min mamma akut sjuk. Man trodde först att hon fått en stroak men det visade sig vara hjärntumör. Efter några veckors utredningar kom det även fram att hon hade lungcancer och att den var elakartad och inoperativ.

Vår son var då 3½ år. Vi valde att på ett tidigt stadium prata lite om vad som hände hans mormor. Mormor är hans favorit i vuxenvärlden och de står väldigt nära varandra. Vi förklarade bara lite lätt att mormor var sjuk och att hon nu skulle få många mediciner och vara hos doktorn mycket. Det köpte han.

Sen har frågor och svar växt fram under mammas sjukdommstid. -varför har mormor inget hår? -varför sitter mitt hår fast och inte mormors? -Varför ser mormor så konstig ut? osv. Vi har förklarat att det är hennes mediciner och försökt få honom delaktig i det som händer men på ett lite skyddat sätt. Han brukar klä ut sig i henner peruker osv och vi har försökt avdramatisera det så mycket som möjligt.

Nu har han själv börjat fråga och prata om döden. ( han blir 5 nästa mån). Som jag har förstått är det vanligt i den åldern. Vi har pratat om att man kan dö av olika anledningar tex ålder, sjukdomm och olycka. Han har också frågat lite om kyrkan och begravning så vi har förklarat lite om det också.

Nu idag blev min mamma jättesjuk och åkte in på sjukhus. Prognosen ser inte bra ut. Jag och min sambo är jätteledsna och givetvis måste vi sätta oss och prata med lilleman men hur? Jag kan själv inte hålla tillbaka tårarna och inte min sambo heller. Vi vill ju inte skrämma honom med att visa hur ledsna vi är. Hitills känns det som vi lyckats förbereda lilleman ganska bra med att tala om sjukdommar, mediciner, döden osv men vi har ju inte kommit dit där vi talar om att hans älskade mormor ska dö. Hur ska vi göra detta?? Vad säger man? Ska man visa hela sin sorg? ( den är ju svår att censurera...) Blir det förmycket för en 5-åring? Är det rätt att skicka honom till dagis om han verkar okey eller bör vi vara hemma med honom ändå? Min sambo driver eget företag och har fått en jätteorder och måste till Norge sent ikväll och jobba flera dagar. Jag fick nytt jobb i onsdags och har bara hunnit jobba två dagar. Stanna hemma "bara" för att mamma ligger på sjukhus blir svårt även om det är det vi vill. Men tänk om lillen blir jätteledsen över att mormor är så sjuk mitt under dagen på dagis och så finns man inte där för honom

Hur skulle ni göra? Hur mycket skulle ni berätta? Dagispersonalen vet om läget med mamma och har varit ett fantastiskt stöd och är väldigt hjälpsamma mot oss. De har ex låtit honom vara på dagis när jag har åkt med mamma på behandligar osv så de konstrar nog inte. Har frågat dem om de har någon handlingsplan när ett barn drabbas av dödsfall men det hade de inte. Vad bör jag kunna förvänta mig för stöd för min son under dagtid?

Usch, frågorna bara spinner runt i huvudet och jag vet bara att idag måste jag sätta mig och säga NÅGONTING men exakt vad, till min son som kommer att krossa hans hjärta.

 

[Armani__]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

När jag gick gymnasiet så pratade vi en hel del om barn i kris-situationer och hur barn hanterar döden.
Tycker att ni hittills har gjort helt rätt och berättat för sonen precis vad som sker och varför.
Jag tycker också att man, som vuxen, får visa barn att man är ledsen och man får gråta i deras närhet. Förstår att man kanske vill censurera det lite, men vet inte om jag själv hade kunnat det i er situation. Vet heller inte hur pass mycket det påverkar barnet, om ens alls, om man inte censurerar det.
Framför allt tycker jag att det är viktigt att man är så ärlig mot barnet som möjligt och berättar om vad som händer för barnet, givetvis på ett sätt så att barnet förstår.

Dock kanske det är bra för din son att vara på förskolan ändå i dagarna, tänker just på hur viktigt det är med en strukturerad vardag för många, kanske mår han bäst av det? Har du långt till förskolan från jobbet? Kanske är så att du får köra och hämta honom tidigare om det inte fungerar? Skönt att personalen är medveten om läget, det kanske räcker att de finns där nära till hands?

Jag vill passa på att tipsa om en underbar bok, som de delar ut gratis här i stan på begravningsbyrån. Har tipsat om den i en liknande tråd för ett tag sedan här inne, ifall någon tycker att jag blir tjatig! Den heter Min farfar och lammen av Ulf Nilsson. Den är först som en berättelse, om hur en pojke förlorar sin farfar och hela processen kring detta.
Efter berättelsen står det om hur man kan hjälpa barnet i en sådan här process, lite tips och ja, hur allt fungerar helt enkelt kring döden, begravning etc.

Hoppas du fick ut något av mitt inlägg. Vet ju inte om jag har rätt, men såhär tycker jag =)
Lycka till och massor med styrkekramar från mig.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Jätte-jättetack Armani_ för boktippset. Ska ta vägen om begravningsbyrån i morgon och se om de har boken.
Har varit inne i samma tankar som du att det är nog bäst att låta hans vardag fortsätta i samma lunk för att inte dränka honom i någon förtidig sorg. Det är bara 10 min m ombyte och bilkörning till dagis från jobbet som tur är.

 

[cirkus]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Titta på denna blogg.

Visserligen är barnet betydligt mindre, men jag tycker att pappan förklarat på ett jättebra sätt som borde vara användbart även för äldre barn.

http://annajansson73.blogspot.com/

 

[Jenny054]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Du skrev att varken du eller karln kommer kunna hålla tårarna tillbaka när ni ska berätta för lillemannen eran. Det gör ingenting om ni båda gråter. (Okej ni kanske inte behöver bli helt hysteriska om ni förstår hur jag menar?)

Men och visa känslor och gråta är faktiskt okej och barnet i sig kanske förstår lite bättre.
Sen om barnet frågar varför man gråter så får man ärligt säga sanningen att ni kommer sakna din mamma/mormor, men hon kommer må bra i himmlen eller vad ni nu säger.

 

[mimmipigg]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Det är jobbigt men jag tror att det bästa är att berätta rakt upp och ner.
Er son vet redan om detta med medicin och sjukhus, han vet att mormor är sjuk.
Berätta att mormor är jättesjuk, att medicinerna inte hjälper och att doktorerna inte kan göra mer.
Tala om att nu kan det bli så att mormor dör.
Berätta att ni är jätteledsna men att det är man när någon är jättesupersjuk och kanske kommer att dö.

Berätta inte detta på kvällen innan läggdags om det är möjligt, det är bra att kunna bearbeta lite innan man ska ligga stilla i sängen i ett tyst hus.
Vill han gå till dagis, låt honom göra det, vill han inte, ta vab.
Jag kan inte tänka mig att en arbetsgivare skulle bli negativt inställd till en nyanställd som drabbas av sjukdom/dödsfall i familjen bara man berättar vad som händer.
En del barn vill att vardagen ska vara som vanligt, andra vill vara för sig själva ingen variant är dålig eller fel.
Sen skulle jag låta barnet bestämma om de vill följa med till sjukhus, bisättning, begravning.
En del barn vill vara delaktiga andra vill inget veta, men mitt konstanta råd till alla som ska berätta svåra saker för sitt barn är att inte berätta mer än vad barnet frågar om, inga långa utläggningar utan rakt på sak.

Jag har skrivit ganska "rakt på" och hoppas att du inte tar illa upp, hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få ytterligare en tid med mormor.

Tänker på er
mimmipigg

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Tack alla och stort tack mimmipigg. Nej jag tar inte illa upp att du skriver rakt på, det var tydliga och konkreta in-puts. Precis vad jag behöver. Min tankegång här under eftermiddagen har nog gått åt de hållen du skriver.

Sitter och väntar på att höra av min mammas sambo så jag vet mer exakt vad vi ska säga. Precis som du skriver så vill jag inte ta dethär för nära läggdaxet. Då väntar jag nog heldre tills i morgon (men då är jag själv hemma)

Ang sjukhus, begravning osv så ska han absolut vara med. Detta är en mycket funderande och klok liten kille för sin ålder och jag tror han behöver den biten för att förstå lättare. Under den sjukhustid som ev kommer nu så vill jag att han och mormor ska få så mycket tid det bara går med varandra. Det är det sista stora jag kan ge min mamma och vill lillen ska han få vara med hela vägen.

Tackar ödmjukast för all omtanke

 

[Javan]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Du vet om att i kollektivavtalet har du rätt att ta ut dagar med LÖN när en nära anhörig håller på att gå bort minns inte om det bara gäller efter men jag är ganska säker på att man kan ta ut en del i förväg.

 

[mimmipigg]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Ett litet tips till kan jag bidra med, på sjukhusen och kanske speciellt på onkologavdelningarna brukar det finnas kuratorer som kan hjälpa anhöriga med att hålla koll på vilka rättigheter man har i samband med anhörigs svårare sjukdom.
Jag vet att det finns speciella regler för just detta hos Försäkringskassan.

Kram
mimmipigg

 

[pemi]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Jättetråkigt med din mamma, känner med er!

Finns ganska bra information på cancerfonden.se bla detta:

http://www.cancerfonden.se/sv/cance...en-om-cancer/Nar-en-foralder-inte-blir-frisk/

Tycker också ni ska ta kontakt med den kurator som är knuten till din mammas avdelning/mottagning, h*n kan säkert hjälpa till med både samtal eller tips och råd.

*kram*

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Tack för länken pemi. Den var verkligen "matnyttig". Kändes skönt att läsa att man skulle göra barnet delaktigt från början för vi har fått endel pikar om detta att vi pratat öppet om sjukdommen och döden med vår son. Har tom fått höra att vi hånade cancersjuka genom att vi lät pojken leka med mormors peruker och tog kort på det. Känner mig tryggare nu.

Vi vet ingen ännu om mammas dagstillstånd så vi fick prata med sonen ändå om det vi viste. Vi har nu berättat att mormors sjukdom har blivit värre och att hon är på sjukhus med farbror X (hennes sambo) Vi berättade också att nu kommer hon att få äta mycket mediciner som kan göra mormor annorlunda och att hon ska träffa doktorn jättemycket. Hans lyssnade noga, funderade lite och verkade lite hängig sen frågade han -vad heter mormors doktor? Är det samma som jag har? Sen var det inget mer med det. Ska ta etap två av samtalet i morgon efter att jag fått talet med mammas sambo eller henne själv.

 

[pemi]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Min erfarenhet är att det är bra att göra barnen delaktiga från början! Att det är det de INTE vet som skrämmer mer än det de fått reda på. Barns fantasier är ofta hemskare än verkligheten. Tycker det låter som ni är på rätt väg, och det är jättebra att även förskolan är informerade så de kan stötta och svara på ev frågor även där! Jag tycker inte det är att håna cancersjuka att låta barnet leka med perukerna, det är ju istället att visa att peruk inte är något konstigt/otäckt!

Finns även en bra bok som heter "När pappa blev skallepär" av Anna-Karin Elwin Segolsson. Boken berättar ur barnens perspektiv historien om när en pappa fick leukemi ("blodcancer").

 

[mimmipigg]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Hans lyssnade noga, funderade lite och verkade lite hängig sen frågade han -vad heter mormors doktor? Är det samma som jag har? Sen var det inget mer med det.

Bra att han vet nu och kan fundera, om du har möjlighet, ta med honom till mormor imorgon om det fungerar, så att han kan se det han funderar på.

kram
mimmipigg

 

[mimmipigg]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Jag tycker inte det är att håna cancersjuka att låta barnet leka med perukerna, det är ju istället att visa att peruk inte är något konstigt/otäckt!

Det är vi vuxna som får sjukdom och död att bli konstigt och något som ska hyschas kring, barn konstaterar fakta här och nu och försöker så gott det går att göra det onormala normalt.
Min kompis blev ensam med tre små barn när maken valde att avsluta sitt liv, barnen var med i allt och allt fotograferades för att kunna behålla minnet speciellt för de två yngsta.
De följde med till vårdcentralen när de hittat honom, de fick se var han fanns när dödsfallet var konstaterat, de fick titta på den skada som gjorde att han dog, de valde kläderna han skulle ha på sig och var med och klädde honom, de var med och valde kistan, fick känna hur den kändes inuti och avslutade arbetet innan begravningen med att köpa några dosor snus ifall det inte skulle finnas i himlen
Jag är helt övertygad om att den mammans handlande dels hjälpte barnen att bearbeta katastrofen men även lade grunden till deras nya liv, de vet allt, de har sett allt, de har inget att bygga upp skrämmande fantasier kring.

Men i pratet på byn har många förfasat sig över att barnen sett sin pappa död och undersökt skadan och att de klättrat upp i kistorna inför valet av deras pappas sista viloplats.
Varför? Det finns bara två saker som är tvärsäkra i livet, vi föds och vi dör.
Båda är lika normala.

 

[TinyWiny]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Det är vi vuxna som får sjukdom och död att bli konstigt och något som ska hyschas kring, barn konstaterar fakta här och nu och försöker så gott det går att göra det onormala normalt.
Min kompis blev ensam med tre små barn när maken valde att avsluta sitt liv, barnen var med i allt och allt fotograferades för att kunna behålla minnet speciellt för de två yngsta.
De följde med till vårdcentralen när de hittat honom, de fick se var han fanns när dödsfallet var konstaterat, de fick titta på den skada som gjorde att han dog, de valde kläderna han skulle ha på sig och var med och klädde honom, de var med och valde kistan, fick känna hur den kändes inuti och avslutade arbetet innan begravningen med att köpa några dosor snus ifall det inte skulle finnas i himlen
Jag är helt övertygad om att den mammans handlande dels hjälpte barnen att bearbeta katastrofen men även lade grunden till deras nya liv, de vet allt, de har sett allt, de har inget att bygga upp skrämmande fantasier kring.

Men i pratet på byn har många förfasat sig över att barnen sett sin pappa död och undersökt skadan och att de klättrat upp i kistorna inför valet av deras pappas sista viloplats.
Varför? Det finns bara två saker som är tvärsäkra i livet, vi föds och vi dör.
Båda är lika normala.

Vilken fantastiskt stark mamma din kompis är. Att orka mitt i sin egen sorg att låta barnen vara med är helt enkelt så stort att jag saknar ord.
De som pratar illa om en så modig människa kan inte tänka längre än deras näsor räcker.

En stor eloge till din vän

 

[TinyWiny]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Jag tycker att ni har gjort helt rätt hitills och jag tror att om du lyssnar inåt så kommer du göra rätt resten av vägen med.
Barn far inte illa av att se ledsna människor, de far illa av människor som döljer sina känslor, som känner en sak men säger en annan.

En bok som jag tycker är väldigt bra är "En stor och en liten är borta" av Elisabeth Cleve den handlar om sorg, dvs hur barn sörjer.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Gud så bra med alla dessa boktipps Hadde ingen aning om att sådana bra böcker fanns. De enda jag kände till var Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio men dem är han ju för liten för.

Vi planerar en tripp till mormor i morgon om allt funkar.

Tack ALLA för era in-puts

 

[Miello]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

Åh, Voff jag vet precis vad du går igenom - jag förlorade min mamma i september i cancer och vi har en 6-åring och en 1,5-åring.

Jag tycker efter att ha läst ditt inlägg att ni agerat helt rätt gentemot er son. Viktigt är nu när din mamma blir sämre och senare, att inte maskera din sorg. DU kommer att må fruktansväret dåligt själv i din sorgeprocess om dina känslor inte får utlopp. Jag gråter såklart fortfarande när sorgen kommer över mig och då säger jag till min äldsta att jag är ledsen för mormor men du vet att det går över. För det har jag varit noga med att säga att jag är ledsen, det handlar om min mamma, det kommer att bli bättre. Allt det har hon förstått.

Vi hade båda barnen med oss på begravningen vilket gör det mycket mer konkret för barn. Det är ju så att barn hanterar det faktum att någon dött annorlunda än vad vi gör. De liksom tar det för vad det är och "sen är det bra med det" om du förstår. Det är inte alls säkert att det behövs någon krishantering på dagis efter din mammas bortgång. Men var öppen och lyhörd för din son, låt honom rita och berätta och gråt ihop. Det skadar inte honom; så länge det inte går till överdrift såklart.

Begreppet död förstår man inte som liten. Det där med himlen och Gud är ju en, så att säga smaksak, om man vill använda det som förklaringsmodell. Själv sa jag till dottern att mormor har slutat andas, det är som hon sover men vaknar aldrig mer, hon kan inte längre vara vaken och vara med oss. Jag tror på att vara så konkret som möjligt. Nåt annat blir svårt för barn. Det är bra också innan dödsfallet att berätta att det kommer att ske och det verkar som du är inne på samma linje.

Mina varmaste tankar går till dig och din familj. Här kommer massor av styrkekramar från Miello

 

[Apollo 13]

Sv: Hur pratar man om döden med småbarn?

När jag var mindre miste jag min farmor som jag stod väldigt nära.
Jag var iof mycket äldre än din son, jag tror jag gick i åk 4 eller 5. Men något som vart jobbigt för mig var att jag aldrig fick ett riktigt avslut eller "bevis" för att hon verkligen var död. Jag vet inte om det är vanligt eller om jag bara är så, för jag har reagerat precis likadant när två av mina närmsta vänner gick bort. Jag letar helt enkelt efter dem på stan och fantiserar i mitt huvud om att jag ska jaga ikapp dem och tvinga dem till deras nära som sörjer dem så.
Jag tycker iaf att hittils så har ni gjort ett jätte bra arbete med att förbereda sonen på det som komma skall utan att skrämma honom. Jag tror också att ni är på rätt väg.
Hur det blir efteråt är ju något ni också måste fundera över.. om ni tycker att sonen ska få följa med och säga hejdå, på sjukhuset och sedan på begravningen) Om ni som föräldrar tycker det känns okej att ta med honom till sjukhus och begravningen så kanske ni kan fråga sonen om han vill följa med och träffa mormor som sover.

Ett annat råd är att efteråt prata om mormor. Prata om mormor och alla roliga minnen som ni har. Det gjorde vi aldrig i våran familj.. iaf inte vad jag minns.. däremot minns jag hur jag tagit det hårt när min far sagt negativa kommentarer om farmor (alla har ju dåliga egenskaper).. men för ett barn som avgudat någon och som sörjer (viket jag 15 år senare fortfarande gör fast på ett annat sätt än då givetvis) så är man inte det minsta intresserad av att höra sådana saker...
Håll minnena vid liv och få honom att bli glad över att han hade sin fina mormor istället för att han är ledsen för att hans mormor inte finns längre.

Hundra tusen stödkramar!