R
Raderad medlem 94602
I september förra året blev min mamma akut sjuk. Man trodde först att hon fått en stroak men det visade sig vara hjärntumör. Efter några veckors utredningar kom det även fram att hon hade lungcancer och att den var elakartad och inoperativ.
Vår son var då 3½ år. Vi valde att på ett tidigt stadium prata lite om vad som hände hans mormor. Mormor är hans favorit i vuxenvärlden och de står väldigt nära varandra. Vi förklarade bara lite lätt att mormor var sjuk och att hon nu skulle få många mediciner och vara hos doktorn mycket. Det köpte han.
Sen har frågor och svar växt fram under mammas sjukdommstid. -varför har mormor inget hår? -varför sitter mitt hår fast och inte mormors? -Varför ser mormor så konstig ut? osv. Vi har förklarat att det är hennes mediciner och försökt få honom delaktig i det som händer men på ett lite skyddat sätt. Han brukar klä ut sig i henner peruker osv och vi har försökt avdramatisera det så mycket som möjligt.
Nu har han själv börjat fråga och prata om döden. ( han blir 5 nästa mån). Som jag har förstått är det vanligt i den åldern. Vi har pratat om att man kan dö av olika anledningar tex ålder, sjukdomm och olycka. Han har också frågat lite om kyrkan och begravning så vi har förklarat lite om det också.
Nu idag blev min mamma jättesjuk och åkte in på sjukhus. Prognosen ser inte bra ut. Jag och min sambo är jätteledsna och givetvis måste vi sätta oss och prata med lilleman men hur? Jag kan själv inte hålla tillbaka tårarna och inte min sambo heller. Vi vill ju inte skrämma honom med att visa hur ledsna vi är. Hitills känns det som vi lyckats förbereda lilleman ganska bra med att tala om sjukdommar, mediciner, döden osv men vi har ju inte kommit dit där vi talar om att hans älskade mormor ska dö. Hur ska vi göra detta?? Vad säger man? Ska man visa hela sin sorg? ( den är ju svår att censurera...) Blir det förmycket för en 5-åring? Är det rätt att skicka honom till dagis om han verkar okey eller bör vi vara hemma med honom ändå? Min sambo driver eget företag och har fått en jätteorder och måste till Norge sent ikväll och jobba flera dagar. Jag fick nytt jobb i onsdags och har bara hunnit jobba två dagar. Stanna hemma "bara" för att mamma ligger på sjukhus blir svårt även om det är det vi vill. Men tänk om lillen blir jätteledsen över att mormor är så sjuk mitt under dagen på dagis och så finns man inte där för honom
Hur skulle ni göra? Hur mycket skulle ni berätta? Dagispersonalen vet om läget med mamma och har varit ett fantastiskt stöd och är väldigt hjälpsamma mot oss. De har ex låtit honom vara på dagis när jag har åkt med mamma på behandligar osv så de konstrar nog inte. Har frågat dem om de har någon handlingsplan när ett barn drabbas av dödsfall men det hade de inte. Vad bör jag kunna förvänta mig för stöd för min son under dagtid?
Usch, frågorna bara spinner runt i huvudet och jag vet bara att idag måste jag sätta mig och säga NÅGONTING men exakt vad, till min son som kommer att krossa hans hjärta.
Vår son var då 3½ år. Vi valde att på ett tidigt stadium prata lite om vad som hände hans mormor. Mormor är hans favorit i vuxenvärlden och de står väldigt nära varandra. Vi förklarade bara lite lätt att mormor var sjuk och att hon nu skulle få många mediciner och vara hos doktorn mycket. Det köpte han.
Sen har frågor och svar växt fram under mammas sjukdommstid. -varför har mormor inget hår? -varför sitter mitt hår fast och inte mormors? -Varför ser mormor så konstig ut? osv. Vi har förklarat att det är hennes mediciner och försökt få honom delaktig i det som händer men på ett lite skyddat sätt. Han brukar klä ut sig i henner peruker osv och vi har försökt avdramatisera det så mycket som möjligt.
Nu har han själv börjat fråga och prata om döden. ( han blir 5 nästa mån). Som jag har förstått är det vanligt i den åldern. Vi har pratat om att man kan dö av olika anledningar tex ålder, sjukdomm och olycka. Han har också frågat lite om kyrkan och begravning så vi har förklarat lite om det också.
Nu idag blev min mamma jättesjuk och åkte in på sjukhus. Prognosen ser inte bra ut. Jag och min sambo är jätteledsna och givetvis måste vi sätta oss och prata med lilleman men hur? Jag kan själv inte hålla tillbaka tårarna och inte min sambo heller. Vi vill ju inte skrämma honom med att visa hur ledsna vi är. Hitills känns det som vi lyckats förbereda lilleman ganska bra med att tala om sjukdommar, mediciner, döden osv men vi har ju inte kommit dit där vi talar om att hans älskade mormor ska dö. Hur ska vi göra detta?? Vad säger man? Ska man visa hela sin sorg? ( den är ju svår att censurera...) Blir det förmycket för en 5-åring? Är det rätt att skicka honom till dagis om han verkar okey eller bör vi vara hemma med honom ändå? Min sambo driver eget företag och har fått en jätteorder och måste till Norge sent ikväll och jobba flera dagar. Jag fick nytt jobb i onsdags och har bara hunnit jobba två dagar. Stanna hemma "bara" för att mamma ligger på sjukhus blir svårt även om det är det vi vill. Men tänk om lillen blir jätteledsen över att mormor är så sjuk mitt under dagen på dagis och så finns man inte där för honom
Hur skulle ni göra? Hur mycket skulle ni berätta? Dagispersonalen vet om läget med mamma och har varit ett fantastiskt stöd och är väldigt hjälpsamma mot oss. De har ex låtit honom vara på dagis när jag har åkt med mamma på behandligar osv så de konstrar nog inte. Har frågat dem om de har någon handlingsplan när ett barn drabbas av dödsfall men det hade de inte. Vad bör jag kunna förvänta mig för stöd för min son under dagtid?
Usch, frågorna bara spinner runt i huvudet och jag vet bara att idag måste jag sätta mig och säga NÅGONTING men exakt vad, till min son som kommer att krossa hans hjärta.