sadelgjord
Trådstartare
Det är väl lika bra att jag tar det från början... Jag har alltid haft extrem otur med de killar jag har träffat.
Min första pv som jag hade när jag var 14 var otrogen
Den andra träffade jag ca ett halv år senare, även han var otrogen. Rakt framför ögonen den här gången
Nr tre träffade jag första året på gymnasiet vi var tillsammans i tre år och det var psykisk misshandel ifrån dag ett i stort sätt. Han var otroligt manipulativ och fick mig att göra allt han ville och jag levde bara för honom. Sa upp bekantskapen med alla mina vänner för att han tyckte att de inte var bra för mig. Han fick mig att känna mig totalt värdelös och han fick mig att tro att det inte var någon annan i hela världen som jag dög åt förutom honom. Sista halvåret var han dessutom otrogen...
Pv nr fyra är en helt underbar människa som jag fortfarande värdesätter otroligt högt! Men vi träffades i fel tid av livet och han hade tusen olika saker som han prioriterade före mig. Han var dessutom på tok för snäll så han kunde aldrig riktigt vara helt ärlig mot mig. Så det funkade helt enkelt inte... Jag har aldrig blivit så knäckt som den dagen det tog slut, hade ångest så jag grät och skrek mig till sömns i ett halvår efter.
Nu har jag då träffat en ny kille. Det är två år sedan det tog slut med nr fyra och jag har helt enkelt inte velat träffa nån av rädsla för att bli sårad igen. Den här killen är helt fantastisk, jag har roligt med honom, han gör mig glad och jag är helt enkelt kär. Jag kämpade emot länge, i flera månader faktiskt innan jag kunde erkänna mina känslor och jag ville inte falla dit. Men nu när jag ändå har gjort det så vet jag att det här kan bli bra det hela hänger på mig.
Jag har nämligen så oerhört svårt att lita på honom. Jag tror absolut inte att han skulle vara otrogen, det skulle chocka mig enormt om han var det.
Men varför skulle han tycka om och vilja vara med mig? Hur ska jag kunna inse att han faktiskt vill det? Även om jag inte får ett gulligt sms varje dag?
Killen är äldre, bor några mil bort så vi hinner inte ses jätte ofta vilket jag tror att är ganska bra egentligen då vi båda har väldigt mycket annat för oss...
Nej nu känner jag att jag mest svamlar runt... Antar att jag mest behöver skriva av mig lite. Men har nån någon erfarenhet/tanke om hur man gör för att släppa sina spärrar och våga lita på en annan människa så dela gärna mer er!
Min första pv som jag hade när jag var 14 var otrogen
Den andra träffade jag ca ett halv år senare, även han var otrogen. Rakt framför ögonen den här gången
Nr tre träffade jag första året på gymnasiet vi var tillsammans i tre år och det var psykisk misshandel ifrån dag ett i stort sätt. Han var otroligt manipulativ och fick mig att göra allt han ville och jag levde bara för honom. Sa upp bekantskapen med alla mina vänner för att han tyckte att de inte var bra för mig. Han fick mig att känna mig totalt värdelös och han fick mig att tro att det inte var någon annan i hela världen som jag dög åt förutom honom. Sista halvåret var han dessutom otrogen...
Pv nr fyra är en helt underbar människa som jag fortfarande värdesätter otroligt högt! Men vi träffades i fel tid av livet och han hade tusen olika saker som han prioriterade före mig. Han var dessutom på tok för snäll så han kunde aldrig riktigt vara helt ärlig mot mig. Så det funkade helt enkelt inte... Jag har aldrig blivit så knäckt som den dagen det tog slut, hade ångest så jag grät och skrek mig till sömns i ett halvår efter.
Nu har jag då träffat en ny kille. Det är två år sedan det tog slut med nr fyra och jag har helt enkelt inte velat träffa nån av rädsla för att bli sårad igen. Den här killen är helt fantastisk, jag har roligt med honom, han gör mig glad och jag är helt enkelt kär. Jag kämpade emot länge, i flera månader faktiskt innan jag kunde erkänna mina känslor och jag ville inte falla dit. Men nu när jag ändå har gjort det så vet jag att det här kan bli bra det hela hänger på mig.
Jag har nämligen så oerhört svårt att lita på honom. Jag tror absolut inte att han skulle vara otrogen, det skulle chocka mig enormt om han var det.
Men varför skulle han tycka om och vilja vara med mig? Hur ska jag kunna inse att han faktiskt vill det? Även om jag inte får ett gulligt sms varje dag?
Killen är äldre, bor några mil bort så vi hinner inte ses jätte ofta vilket jag tror att är ganska bra egentligen då vi båda har väldigt mycket annat för oss...
Nej nu känner jag att jag mest svamlar runt... Antar att jag mest behöver skriva av mig lite. Men har nån någon erfarenhet/tanke om hur man gör för att släppa sina spärrar och våga lita på en annan människa så dela gärna mer er!
