Jag vet faktiskt inte!
Grejen är att jag typ helt nyligen har börjar förstå att jag inte ÄR social. Jag har beskrivit mig som social och även blivit beskriven som den pigga, glada och trevliga, är även öppen och trevlig mot kunderna jag arbetar emot, men det är ganska lätt eftersom vi har något att prata om och när det är färdigt så avslutas samtalet. Det blir liksom inte tyst eller förväntas att jag ska berätta om helgen eller mina planer inför semestern.
Jag har också märkt att jag senaste tiden umgås mindre med vänner, oftare tackar nej. Har funderat på om jag är deprimerad, men jag känner mig inte deppig eller onaturligt trött, så det tror jag inte. Om man är deprimerad, visst märker man det själv då?
Brukar du gå på bara middagen vid sådana bjudningar eller blir du trött även av "bara" middagen? Jag avstår helst från även en liten del av sammankomsten, känner mig oftast helt malplacerad och blir bara illa till mods!
Det beror helt på. Jag bor 1 h resväg från jobbet (enkel väg), och ska man inte dyka upp med ett skatbo till hår i ridbyxor så lägg på en timme. Dvs 1 h middag innebär att det går åt 2+1+1 = 4 h av min tid, som minst. Det gör att jag oftast tackar nej.
Men är det så att det inte blir ett halvdagsevent av det (för mig) så beroende på hur mkt annat jag har, hur mycket energi jag har osv så går jag.
Jag har fö lika svårt att orka med att gå på vänners bröllop osv, så det är inte så att roliga grejer är lättare eller liknande. Däremot kan jag göra en hästrelaterad aktivitet mycket lättare, inte för det är roligare utan för det är mycket lätt få pauser från folk.
Om det är en situation med okända personer så tar det mer energi. Dvs en middag med mina kända arbetskollegor tar mindre energi än en identisk middag med nya, ännu okända, arbetskollegor. Så det spelar också in.
Jag gör helt enkelt en energibedömning och energiavvägning. Kostar det mer än det ger avstår jag, om det inte är rent karriärsjälvmord.
Jag beskrivs för övrigt som "extrovert, öppen, social och bla bla". Så jag bluffar bra ;P (Jag tror feluppfattningen sitter i att när jag väl är bland folk så pratar jag och interagerar, det lurar folk.) I verkligheten är jag EXTREMT introvert och osocial.. På en egentligen handikappande nivå om jag bara skulle göra som jag ville.
Det folk inte ser, aldrig ser, är vad det kostar. Jag hade utbildningsdag på nytt jobb. 8-16. Jag somnade som ett slakt när jag kom hem, och var trött hela nästkommande dag, helt tömd på energi. Nu här för ett tag sen hade jag två introdagar, 7-15, på nytt jobb. Kom hem dag ett och somnade och sov till 21, släpade mig upp och tog in hästarna och somnade om. Dag 2 somnade jag på samma vis. Dag 3 som var en ledig dag, den sov jag. Som en sten. Inte planerat och inte vad jag önskade men energin var slut. Och jag vet att det blir sådär, så om jag tackar ja till ett socialt event tex, så måste jag veta att jag har återhämtningstiden och inte direkt behöver gå på jobb eller så. DET förstår ytterst få icke-introverta människor.
Jag är likt vad många andra beskrivit helt allergisk mot småprat. Jag kan småprata, men jag hatar det och det bara tar massa energi. Det kostar mycket mer än det ger. Samtal med substans däremot, och jag kan sitta timme ut och timme in. Det kostar också energi, men där är det värt det.
Nio av tio personer beskriver mig som social, utåtriktad osv (dvs extrovert) men samtidigt som "väldigt hemlig/hög integritet". Det sista baserar de på att jag inte berättar vad jag åt till mat igår, i detalj vad jag gjort i helgen eller att katten kräktes upp en mus i min säng. Och inte är superintresserad när de berättar om nya båten de köpt, vedermödor med snickarna som renoverar huset eller vad barnet hittat på för hyss.. De som istället pratat mer substans med mig, dvs den där tionde personen, skulle inte beskriva mig som hemlig eller att jag har onaturligt hög integritet...
