Jag har skapa en anonym användare, vad jag skriver om i följande inlägg är det jag skäms för mest av allt, men jag har insett att jag behöver lite input (och ärligt talat skriva av mig lite).
Inlägget blir långt, så orkar du inte läsa men har erfarenhet av social fobi får du väldigt gärna dela med dig, allt som rör ämnet är av intresse
Here goes. Under hela min uppväxt har jag varit blyg. Somliga perioder har jag inte lidit av det överhuvudtaget, medan det andra har varit väldigt handikappande.
Först de senaste månaderna har jag börjat fundera på om mina problem kanske är så stora att det skulle kunna ligga en diagnos bakom. Jag har trott att social fobi innebär att man är rädd för att befinna sig på platser med mycket folk, torgskräck, men allt eftersom jag börjat läsa på om tillståndet har jag börjat känna igen mig mer och mer i beskrivningen.
Exempel på situationer jag har problem med är möten och gruppdiskussioner (med fler än tre andra personer) som jag förväntas ta del i. När jag inte kommer på något att säga fast alla andra pratar får jag symtom som svettningar, lättare darrningar på handen (problem att lyfta en kaffekopp till munnen) och hjärtklappning. Skulle jag konfronteras med att jag är tyst eller blir tvungen att säga någonting trots att jag inte är "redo" kan rodnad och problem att formulera en vettig mening uppstå. Under rätt former, när något jag känner mig säker på avhandlas, fungerar jag dock helt normalt och får inga ångestsymtom överhuvudtaget och formulerar mig med lätthet.
När jag läste på universitetet en period hade jag ofta problem. Ett exempel är när jag skulle gå och sätta mig i en föreläsningssal. Jag kände kanske några i salen såtillvida att jag hade gjort något grupparbete med dem, men kände mig osäker på om vi var tillräckligt väl bekanta för att jag skulle kunna sätta mig bredvid. Eller när vi ombads att själva dela in oss i arbetsgrupper och jag blev tvungen att fråga om jag kunde vara med någonstans. När jag började finna mig i sådana situationer regelbundet blev det till slut så ångestframkallande att jag valde att avbryta utbildningen.
Jag har också väldigt svårt att knyta kontakter och skaffa vänner. Jag har överhuvudtaget väldigt få vänner. Jag skulle till exempel aldrig i mitt liv kunna ta initiativ till att träffa någon jag inte känner jätteväl utanför den kontext vi befinner oss i. Till exempel en kollega. Risken för att få avslag, eller att personen skulle känna sig tvingad att tacka ja känns alldeles för överhängande. Jag lider av dålig självkänsla och har ofta svårt att se varför någon skulle vilja umgås med mig när hen inte måste.
När jag läser vad jag skrivit ovan låter det som att det är helt självklart att jag har en diagnos men saken är den att det finns så många situationer där jag är helt obrydd. Jag har inga som helst problem med bussresor, konserter och andra fullpackade ställen. Jag pratar gärna med främlingar, och med kollegor och personer jag bara känner litegrann också för den delen. Under utekvällar med alkohol och rätt sällskap mår jag hur bra som helst och är social. Jag älskar att diskutera saker och umgås med människor så länge det sker under former där jag är bekväm. Jag står gärna och pratar inför en stor grupp människor så länge jag vet vad jag ska säga. Kan jag verkligen ha social fobi då? Kan det vara något annat, aspergers light? Och kärnfrågan kanske, kommer de verkligen att ta mig på allvar på vårdcentralen när jag kommer dit och antagligen framstår som rätt självsäker? En-och-en-situationer med till exempel vårdpersonal är liksom helt oproblematiska för mig :S
Det här blev jättelångt så har du läst ända hit ska du ha en stor eloge
Inlägget blir långt, så orkar du inte läsa men har erfarenhet av social fobi får du väldigt gärna dela med dig, allt som rör ämnet är av intresse
Here goes. Under hela min uppväxt har jag varit blyg. Somliga perioder har jag inte lidit av det överhuvudtaget, medan det andra har varit väldigt handikappande.
Först de senaste månaderna har jag börjat fundera på om mina problem kanske är så stora att det skulle kunna ligga en diagnos bakom. Jag har trott att social fobi innebär att man är rädd för att befinna sig på platser med mycket folk, torgskräck, men allt eftersom jag börjat läsa på om tillståndet har jag börjat känna igen mig mer och mer i beskrivningen.
Exempel på situationer jag har problem med är möten och gruppdiskussioner (med fler än tre andra personer) som jag förväntas ta del i. När jag inte kommer på något att säga fast alla andra pratar får jag symtom som svettningar, lättare darrningar på handen (problem att lyfta en kaffekopp till munnen) och hjärtklappning. Skulle jag konfronteras med att jag är tyst eller blir tvungen att säga någonting trots att jag inte är "redo" kan rodnad och problem att formulera en vettig mening uppstå. Under rätt former, när något jag känner mig säker på avhandlas, fungerar jag dock helt normalt och får inga ångestsymtom överhuvudtaget och formulerar mig med lätthet.
När jag läste på universitetet en period hade jag ofta problem. Ett exempel är när jag skulle gå och sätta mig i en föreläsningssal. Jag kände kanske några i salen såtillvida att jag hade gjort något grupparbete med dem, men kände mig osäker på om vi var tillräckligt väl bekanta för att jag skulle kunna sätta mig bredvid. Eller när vi ombads att själva dela in oss i arbetsgrupper och jag blev tvungen att fråga om jag kunde vara med någonstans. När jag började finna mig i sådana situationer regelbundet blev det till slut så ångestframkallande att jag valde att avbryta utbildningen.
Jag har också väldigt svårt att knyta kontakter och skaffa vänner. Jag har överhuvudtaget väldigt få vänner. Jag skulle till exempel aldrig i mitt liv kunna ta initiativ till att träffa någon jag inte känner jätteväl utanför den kontext vi befinner oss i. Till exempel en kollega. Risken för att få avslag, eller att personen skulle känna sig tvingad att tacka ja känns alldeles för överhängande. Jag lider av dålig självkänsla och har ofta svårt att se varför någon skulle vilja umgås med mig när hen inte måste.
När jag läser vad jag skrivit ovan låter det som att det är helt självklart att jag har en diagnos men saken är den att det finns så många situationer där jag är helt obrydd. Jag har inga som helst problem med bussresor, konserter och andra fullpackade ställen. Jag pratar gärna med främlingar, och med kollegor och personer jag bara känner litegrann också för den delen. Under utekvällar med alkohol och rätt sällskap mår jag hur bra som helst och är social. Jag älskar att diskutera saker och umgås med människor så länge det sker under former där jag är bekväm. Jag står gärna och pratar inför en stor grupp människor så länge jag vet vad jag ska säga. Kan jag verkligen ha social fobi då? Kan det vara något annat, aspergers light? Och kärnfrågan kanske, kommer de verkligen att ta mig på allvar på vårdcentralen när jag kommer dit och antagligen framstår som rätt självsäker? En-och-en-situationer med till exempel vårdpersonal är liksom helt oproblematiska för mig :S
Det här blev jättelångt så har du läst ända hit ska du ha en stor eloge
