Sv: Hur tänker ni om shejping av valpar?
*KL*
Jag har inte orkat tugga mig igenom sidorna. Men jag har flera gånger tänkt samma sak som TS.
Min uppfattning är faktiskt att folk som är helfrälsta i enbart shejping har sämre relation med sina hundar. Nu kommer jag säkert bli halshuggen. Men hur många gånger har jag inte sett ett ekipage på plan, som sett bra ut. Hunden har jobbat fint med sin förare. Den bjuder på beteenden och är.. hungrig. Så ska person av planen och vips. Djuren är inte alls lika trevliga? Är det för att man missat något viktigt i shejpingen som valp eller har dom ingen social relation?
Om vi tar min reserverade Beauceron som exempel. Han kan gå lydnadsprogram med vem farao som helst. Bara denna har en klicker och köttbullar. Då skulle han kunna gå med en svart man, 2 meter lång och 2 meter bred. Inte har dom någon social relation för det? Men han älskar godis och kan nog gå genom eld för det. Så jag anser inte att man behöver ha en social relation med sin hund för att träna.
Jag och en väninna har diskuterat detta i evigheter. Men hur ofta ser man folk belöna och berömma sina hundar med sig själv? Och inget annat? För så fort föraren börjar tjoa så slänger hunden ett öga på fickan eller handen. För mig är det ledsamt. Jag brukar säga att det är så skönt att ha en hund som går för mig. Jag kan ta ut min malle överallt, när som helst och träna. Utan att behöva ha med Mamma Scans köttbullar och en klicker. Med Beauceronen började jag såklart med klicker och mat. Och även om vi "lekte" ihop så slutade alltid leken med en köttbulle. Dvs själva leken var mer en transport till födan.
Bråka är ingen hund som var direkt glad i hantering som valp. Hon låg gärna längst bort på soffkanten, morrade om man plockade i henne, sprang iväg och lekte själv med sina saker osv. Men med henne var jag petnoga med att vi SKA bygga vår relation på annat än det jag har i fickorna på dagen. Som valp var jag noga med att tala om vad som var rätt och fel. Utan korv eller bollar. Gjorde hon rätt så blev det full fest med matte, klappar, kel, hoppa, pussa och brottas. Gjorde hon fel så talade jag om det verbalt och fysiskt.
Och varför ska man UNDVIKA konflikter med sina hundar? För mig handlar det om att gå runt ett problem. Om man kollar på häst tex. När jag rider och hästen vill springa, då får den gå sakta. Vill den inte gå framåt så ska den bannemej springa. Tvärtomspråket har alltid fungerat för mig. Sen finns det konflikter som kanske kan vara mer eller mindre olösliga. Som att Focus stjäl mat, i den konflikten har jag fått kompromissa. Vi har ingen mat liggandes där han kommer åt. För där har vi jobbat med klicker och korrigeringar. Byteshandel osv. Helt utan några resultat.
En konflikt behöver inte alltid vara något som leder till det sämre. Tvärtom. Löser man en konflikt på rätt sätt så ska det väl ändå leda till det bättre?
Sen skrev någon att klickerfolk inte är godisautomater. Men allvarligt? Folk som shejpar och klickar ger godis var tredje sekund. Jag har då aldrig sett någon människa som inte kör med klicker ge lika mkt gotta!
En annan sak jag tänkt på när jag observerat klickerfanatiker. Deras lek? Hur den ser ut? Även den är ju ett "lydnadsmoment"? Jag förstår att man vill ha full kontroll på leken. Men det brukar se ut så här; "Fri!" hunden rör sig fritt ifrån ett moment och får bita i en liten trasa. Sen är det nästan som "lydnadsleken" kommer igång. Hundarna ser ut att leka för att det kan komma en köttbulle? Om jag leker så blir det klick och gotta. Eller har jag sett konstiga ekipage? Allt ser ut att kretsa kring fickorna i vilket fall.
