I sorgens stund

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

kl

Men fan, det känns inte rätt. Jag vill bara skjuta upp allt! Min prins lever som en kung tillsammans med två vackra flickor. Jag vet att det är den starka buttakuren och vilan på betet som gjort honom så här pigg och fin, men det känns så tufft. Så tufft.

 

[thalia7]

Sv: I sorgens stund

Kolla igen med veterinären och fråga rakt ut vad han/hon anser om hästen skulle klara att bara gå i hage och äta och mysa..
Så har du ställt frågan rakt ut..
Jag vet att din veterinär sagt avlivning, men det är ändå värt att ställa den konkreta frågan rakt ut..
För ibland anser veterinärer att en häst ska avlivas om den inte kan fungera alls som ridhäst/promenadhäst/avel... men det innebär inte att hästen inte skulle hålla för att strosa omkring i hage bara..

Fråga, för din skull och för hästens skull, det hade jag gjort.. Så har du fått svar..

Jag tog hand om ett varmblod för flera år sedan som visade sig ha pålagringar på " dumma" ställen och op var uteslutet och fick svaret avlivning. Det var också en av sverigens absolut allra främsta veterinärer..
jag såg plåtarna och de var inte vackra..
men några dagar senare ställde jag frågan om hästen skulle kunna fungera som bara sällskapshäst och fick då svaret att " javisst kan den det, men du kan aldrig rida på den mer så då är det väl lika bra att ta bort den? "
Jag frågade då om det var ok att vänta med att ta bort henne och låta henne få några år till som sällskapshäst och det sa han var helt ok för hästen.. Då hon kunde fungera om hon inte " användes"..

Så, fråga, så har du frågat rakt ut..
Så får du svaret så vet du sen vad du ska göra.. Så slipper du ställa frågan till dig själv i efterhand och tvivla..

 

[Lovisaleonora]

Sv: I sorgens stund

Du vet ju, men hoppas. Det är mänskligt. Och självklart har du rätt; Butta gör ju det jobbet - gör dem smärtfria (re).

Det är svårt. Det svåraste med att äga djur.

 

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

Nuså, nu är det gjort. Det var tufft att lämna honom där, tårarna brände i ögonen när han gnäggade i stallet. Jag vet att det jag har gjort är rätt, ett liv i hagen är ingenting för en häst som han. Mitt liv blir inte bättre av att jag skall ha honom kvar bara för att pussa på, inte hans liv heller. Den här dagen skall jag sörja honom, i moron blickar jag framåt och minns de underbara stunder vi fått tillsammans. Sorgen, är kärlekens pris. Precis som du sa Skogstokan, och jag kommer att öppna mitt hjärta igen någon dag. Trots att jag för tillfället aldrig mer vill känna den här smärtan igen.

Tack för stödet fram tills idag, ni har stärkt mitt bräckliga psyke. Tack!

 

[Tajger]

Sv: I sorgens stund

Gråter med dig, och minns känslan som jag också tyvärr fick uppleva för två veckor sen, när vår fina ponny fick galoppera vidare. Skitjobbigt, sorgligt, ångest, ja, vad kan man säga?

Men det bleknar, och man minns när det var bra och går, faktiskt, vidare.

Många kramar,

 

[IngelaH]

Sv: I sorgens stund

*Kram*

Du gjorde helt rätt, för du kände din häst och visste innerst inne att bara gå och skrota i hagen, med värk om han inte fick smärtstillande inte är ett schysst liv för hästen.

 

[melen]

Sv: I sorgens stund

Usch, jag blir alldeles gråtig av det här. Tog bort min i juli förra året akut på sommarbetet. Tror att det är enklare att ha det så istället för att ta beslutet själv. Du gjorde helt rätt!

Nu är det tid för att sörja, jag gör det fortfarande men jag ser mer ljusa fina minnen. Det är konstigt, men tiden läker alla sår på något sätt. Tar bara olika lång tid.

Kram på dig!

 

[gicageli]

Sv: I sorgens stund

Det enda rådet jag kan ge är att prata om det och låta det ta sin tid. Sorgen kan man inte skynda på även om man så gärna skulle vilja. Skrik och gråt me tillåt dig också att göra saker som skingrar tankarna. Jag förlorade min bästa vän i en olycka i juni och det går inte en dag utan att jag saknar honom så djupt och innerligt. Det känns så fruktansvärt orättvist men man klarar det för att man måste. Till slut minns man allt det fina och jag gillar att tänka att vi kanske ses en dag igen.....

Kramar!

 

[Kiwifrukt]

Sv: I sorgens stund

Jag lider med dig, verkligen. Jag tog samma beslut för två år sen. Min första ponny, som jag hade haft sen jag var liten och älskade över allt annat på jorden. Han hade haft fång allvarligt flera gånger, hade opererat bort ett öga, hade förslitningar i bakbenen och hela kroppen var full av cancer till slut, så jag hade inget annat val än att låta honom gå. Han var bara sjutton år.

Varje dag som har gått sen dess har jag ställt mig frågan varför? Varför just MIN häst? Varför just en häst som var så älskad och omskött, när det finns de som missköter sina hästar i åratal? Om det hade gått att upptäcka tidigare, om jag inte hade varit nog påstridig om att få ett ultraljud på honom (proverna som togs visade inte på cancer, eller på någon annan sjukdom heller).

Jag gråter fortfarande för min vän. Inte varje dag, men det händer. Jag tänker på honom dagligen. Jag vänder mig om när någon ropar hans namn på gatan. Jag säger god morgon och god natt till hans foto varje dag. Jag går till graven ibland, men jag mår mest dåligt av det och nu ska vi dessutom flytta från det stallet, så det kommer inte bli av. Han finns ändå med mig i precis allting jag gör.

Mitt enda råd är egentligen att tillåta dig själv att vara ledsen, att gråta. Om du känner att du vill och kan, prata om det. Man kan inte stänga in så starka känslor. Det kommer komma en dag när minnena är ljusa igen, när de får dig att le. För mig tog det nästan två år innan jag kunde prata om honom utan att rösten bröts, utan att tårarna kom. Men det finns låtar jag undviker, låtar som påminner mig och som får allt det där att komma tillbaka. Och om folk börjar komma med synpunkter på att du inte skulle ha "rätt" att vara ledsen, ignorera det så gott du kan!

Du gör det som är bäst för hästen, och han kommer vara tacksam mot dig för det.

 

[Tussinussen]

Sv: I sorgens stund

Du har gjort rätt även om det känns oändligt svårt.

Skickar en tröstkram.

 

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

Nu har det gått ett par dagar sedan den hemska stunden då jag tvingades åka iväg med min älskling. Har gråtit många tårar, kommer säkert att gråta några till. Jag saknar honom och önskar förstås att det här aldrig hade hänt, att han fortfarande fanns kvar hos mig och skulle finnas i flera år till. Jag vet att han är borta, på en annan plats, men om jag bortser från den allra sista stunden i hans liv så känner jag fortfarande honom här hos mig. Kanske låter fjantigt i era öron, men jag känner av den starka aura han hade, den energi och inspiration som han alltid gav mig. Jag saknar honom så otroligt mycket, men det hjälper mig när jag känner honom hos mig. I många öron skulle det här låta som dravel, men jag hoppas att någon förstår vad jag menar.

Hans kropp må vara bara en kropp, men jag känner att hans själ fortfarande finns där någonstans.

 

[viarpshult]

Sv: I sorgens stund

Jag förstår precis vad du menar.
Miste min älskade islandshäst för tre år sedan.
Allt gick väldigt fort. Från att ha varit helt frisk i sjutton år insjuknade han en dag, ett dygn senare var han borta. Varenda dag sen dess finns han med mig i allt jag gör. Hans aura försvinner aldrig. Nu när den värsta sorgen har lagt sig, kan jag känna lycka när jag tänker på allt fint vi hade tillsammans.
Han är med mig för evigt.

 

[Tussinussen]

Sv: I sorgens stund

Inte alls dravel. Jag har tagit bort 2 st hästar de senaste 2 åren, riktigt älskade speciella hästar båda två och dom är väldigt närvarande fortfarande.