Idag är han dyyyyr mitt lilla pälsmonster

[cewe]

I alla fall just nu för tillfället, det kan ändra sig fort

Vi började lunch-promenaden i vårt vanliga lite hysteriska springa-nosa-försöka-dra-omkull-matte stuket men avslutade med att han självmant gick helt lugnt bredvid mig i slakt koppel utan att jag ens bad om det.

Inte ens när jag släppte honom i backen innan parkeringen sprang han ifrån mig utan gick fint hela vägen till dörren. Jo han gjorde ett ryck, sprang några meter, vände sig om och kom tillbaka. (sååå mycket godis och beröm han fick, han såg nästan stolt ut)

Det kanske låter fjantigt, men jag började nästan grina. Så som jag kämpat med dessa koppelpromenader, slitit mitt hår i frustration, haft ont i magen innan vi gett oss ut och många gånger tänkt det kommer ALDRIG fungera gå en normal promenad med den här hunden.

Nu ska jag inte ropa hej innan vi är över ån, men det kändes verkligen som om vi kom en bra bit på väg. Kanske är det så att han bara behöver mogna och komma fram till att det är mycket trevligare promenera utan att matte hänger i kopplet som en trasa

 

[Kilauea]

Ibland så händer det

 

[animalasia]

Kanske är det så att ditt kämpande gett resultat? Fortsätt med den positiva känslan i kroppen nästa gång ni går ut, nu har du denna gång att bygga vidare på. Visst, kommer det bli bakslag men nu vet du att ni kan!