Jag och min sambo är inne på vårat 5:e år tillsammans. Jag tycker han har varit frånvarande den senaste tiden, men tänkte att det kanske hade med annat att göra.
Men så häromdan berättar sambon att det har varit en jobbig och förvirrande tid för honom (ca 1 månad nu) då han känner att han inte längre är kär i mig men han älskar mig fortfarande och kan inte tänka sig att ha ett liv helt utan mig. Han känner att vi är som bästa vänner men han har inte längre den där lusten att komma hem till mig t.ex. efter en dag i skolan, och ingen större sexlust heller. Småsaker vi brukade göra (som en hejdå puss) kommer inte längre naturligt för honom. Han vet inte riktigt vad det här betyder eller vad han vill. Men lusten för något romantiskt finns liksom inte där.. (Inte varit överdrivet stor innan heller..)
Jag älskar honom mer än något annat och kan inte tänka mig ett liv där vi inte är tillsammans. Självklart gör det ont i mig att få höra detta men samtidigt vill jag inte ge upp om oss, vi har båda varit så säkra på att det alltid ska vara vi. Och alla förhållanden går ju upp och ner ibland.
Just nu har vi det dessutom bättre än nånsin (tills han berätta nu då) vi har innan kämpat med saker, t.ex. bott med min mor i flera år innan vi tillslut kunde bo själva. (Vill inte gå in mer på detalj) Men det var aldrig något problem för honom.
Hur som helst så har han nyligen tagit tag i studierna igen också och börjat ha mer egentid, börjat träna igen osv.. Samtidigt är jag färdig med mina studier och har börjat jobba.
Min tankegång är att han kanske helt enkelt är stressad över studier, behöver mer ensamtid eller också att det är nyförälskelsen som helt enkelt svalnat. Jag antar att tid får utse vad detta menar och vad som händer.
Jag ville nog mest skriva av mig och ha någon att prata med då jag inte vill prata med någon vän eller så om just detta. Tror det blir lite för verkligt, samt att jag tycker detta är något mellan oss och inget våra gemensamma vänner ska skvallra över. Självklart pratade/pratar vi om detta tillsammans. Men jag känner att för min del kan det ändå vara skönt att få höra någon annans liknande historia eller så.
Jag vill verkligen att det ska bli "bra" igen. Jag vill inte ge upp och förlora allt vi har, för min del är han min stora kärlek och kommer alltid vara. Men just nu är jag livrädd... Vet inte vad jag ska ta mig till alls.
Men så häromdan berättar sambon att det har varit en jobbig och förvirrande tid för honom (ca 1 månad nu) då han känner att han inte längre är kär i mig men han älskar mig fortfarande och kan inte tänka sig att ha ett liv helt utan mig. Han känner att vi är som bästa vänner men han har inte längre den där lusten att komma hem till mig t.ex. efter en dag i skolan, och ingen större sexlust heller. Småsaker vi brukade göra (som en hejdå puss) kommer inte längre naturligt för honom. Han vet inte riktigt vad det här betyder eller vad han vill. Men lusten för något romantiskt finns liksom inte där.. (Inte varit överdrivet stor innan heller..)
Jag älskar honom mer än något annat och kan inte tänka mig ett liv där vi inte är tillsammans. Självklart gör det ont i mig att få höra detta men samtidigt vill jag inte ge upp om oss, vi har båda varit så säkra på att det alltid ska vara vi. Och alla förhållanden går ju upp och ner ibland.
Just nu har vi det dessutom bättre än nånsin (tills han berätta nu då) vi har innan kämpat med saker, t.ex. bott med min mor i flera år innan vi tillslut kunde bo själva. (Vill inte gå in mer på detalj) Men det var aldrig något problem för honom.
Hur som helst så har han nyligen tagit tag i studierna igen också och börjat ha mer egentid, börjat träna igen osv.. Samtidigt är jag färdig med mina studier och har börjat jobba.
Min tankegång är att han kanske helt enkelt är stressad över studier, behöver mer ensamtid eller också att det är nyförälskelsen som helt enkelt svalnat. Jag antar att tid får utse vad detta menar och vad som händer.
Jag ville nog mest skriva av mig och ha någon att prata med då jag inte vill prata med någon vän eller så om just detta. Tror det blir lite för verkligt, samt att jag tycker detta är något mellan oss och inget våra gemensamma vänner ska skvallra över. Självklart pratade/pratar vi om detta tillsammans. Men jag känner att för min del kan det ändå vara skönt att få höra någon annans liknande historia eller så.
Jag vill verkligen att det ska bli "bra" igen. Jag vill inte ge upp och förlora allt vi har, för min del är han min stora kärlek och kommer alltid vara. Men just nu är jag livrädd... Vet inte vad jag ska ta mig till alls.
