Lilljessicah
Trådstartare
Phu, vart ska jag börja. 
10 månaderdagen närmade sig med stormsteg och det var inte många veckor kvar tills vi äntligen skulle få ge oss ut på tävlingsbanorna.
Då blev Iver lite halt på ett bakben, det syntes knappt under dagarna, men på kvällen tyckte jag mig se en lätt hälta. Jag pratade med min veterinär och vi satte honom på några veckors koppelvila.
Han blev inte bättre och jag kände igenom honom flera gånger om dagen för att försöka hitta något. En svullnad, värmekälla, något avvikande. Men allt kändes som vanligt.
Vi bokade tid hos veterinären och han lyckades efter många om och men lokalisera skadan till en knäled. Troligtvis hade han vridit om kroppen och stått kvar med bakbenet alt. krascaht in i något då han ofta saknar självbevarelsedrift i sina springfnatt.
Blev ordinerade tre veckors total stillhet ala 15 mins koppelpromenad/dag och rimadyl 21 dagar.
Det tärde verkligen på oss. Vi höll på att bli tokiga båda två. Energiskt glad 10 månaders jaktgolden och 15 minuter i skritt ute går inte riktigt ihop.
Jag fick både en och tre gånger ta ett djupt andetag för att behålla lugnet och försöka tänka " bara två veckor kvar, bara två veckor kvar".
Sen kom vi till dagen då det på pricken var en vecka kvar på rimadylkur och koppelvila, och det var i torsdags. Tänk att vi snart skulle få börja utöka våra promenader lite försiktigt och långsamt bygga upp muskler och allt igen. Bara en vecka kvar, wow, hade vi klarat 6 veckor så kändes den sista veckan plättlätt.
Då händer det som inte får hända, Iver smäller in i ett träd med höften och kommer hoppandes på tre ben och sätter sig brevid mig. Jag kände igenom honom i tron om att något gått av men hittade inget.
Jag föll ihop på knä och begravde ansiktet i händerna och bara grät. Med en vecka kvar av eländet så händer det här.
Efter ytterligare ett veterinärbesök konstaterades samma som förra gången. Så nu blir det förmodligen dubblerad koppelvila och en ny rimadylkur så fort den gamla tar slut.
Han är lite halt under dagarna, mer stel och halt efter vila på kvällarna och står gärna och avbelastar.
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att den här smällen inte gjorde någon skada på det som redan var, hur ska man orka ta sig igenom det här.
10 månaderdagen närmade sig med stormsteg och det var inte många veckor kvar tills vi äntligen skulle få ge oss ut på tävlingsbanorna.
Då blev Iver lite halt på ett bakben, det syntes knappt under dagarna, men på kvällen tyckte jag mig se en lätt hälta. Jag pratade med min veterinär och vi satte honom på några veckors koppelvila.
Han blev inte bättre och jag kände igenom honom flera gånger om dagen för att försöka hitta något. En svullnad, värmekälla, något avvikande. Men allt kändes som vanligt.
Vi bokade tid hos veterinären och han lyckades efter många om och men lokalisera skadan till en knäled. Troligtvis hade han vridit om kroppen och stått kvar med bakbenet alt. krascaht in i något då han ofta saknar självbevarelsedrift i sina springfnatt.
Blev ordinerade tre veckors total stillhet ala 15 mins koppelpromenad/dag och rimadyl 21 dagar.
Det tärde verkligen på oss. Vi höll på att bli tokiga båda två. Energiskt glad 10 månaders jaktgolden och 15 minuter i skritt ute går inte riktigt ihop.
Jag fick både en och tre gånger ta ett djupt andetag för att behålla lugnet och försöka tänka " bara två veckor kvar, bara två veckor kvar".
Sen kom vi till dagen då det på pricken var en vecka kvar på rimadylkur och koppelvila, och det var i torsdags. Tänk att vi snart skulle få börja utöka våra promenader lite försiktigt och långsamt bygga upp muskler och allt igen. Bara en vecka kvar, wow, hade vi klarat 6 veckor så kändes den sista veckan plättlätt.
Då händer det som inte får hända, Iver smäller in i ett träd med höften och kommer hoppandes på tre ben och sätter sig brevid mig. Jag kände igenom honom i tron om att något gått av men hittade inget.
Jag föll ihop på knä och begravde ansiktet i händerna och bara grät. Med en vecka kvar av eländet så händer det här.
Efter ytterligare ett veterinärbesök konstaterades samma som förra gången. Så nu blir det förmodligen dubblerad koppelvila och en ny rimadylkur så fort den gamla tar slut.
Han är lite halt under dagarna, mer stel och halt efter vila på kvällarna och står gärna och avbelastar.
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att den här smällen inte gjorde någon skada på det som redan var, hur ska man orka ta sig igenom det här.