Jämställd föräldraledighet (utbruten från Vad gör vi? del 2 - Kids Edition)

[Roheryn]

Tar man 8 månader var så får kvinnan sin SGI skyddad i alla 8 månaderna oavsett hur många dagar hon tar ut. Medan mannen bara får sin SGI skyddad i 4 månader. Detta leder ju till att männen måste ta ut fler dagar för samma längd på ledigheten plus att kvinnan som snålar med sina dagar går miste om pension. Hade varit mycket bättre om skyddet av SGI hade varit individuellt och inte baserat på barnets ålder.

Att SGIn bara är skyddad i ett år tror jag helt har med styrning att göra - staten "vill" att föräldraledighet ska tas ut tidigt i barnets liv och inte att man ska "dra ut på det". Det som blir följden av detta är ju att alla föräldradagar efter att barnet fyllt ett år tar slut fort!

 

[Roheryn]

Borde man inte istället kunna lösa det genom att styra fler dagar till viss ålder?
Som jag fattat har man väl gjort flera sådana förändringar där fler och fler dagar låses till yngre ålder, just för att syftet med föräldraförsäkringen främst är att föräldrar ska vara hemma med bebisar, inte att man ska spara dagar.

Precis! Tidigare kunde man spara dagar i många år (tror det var åtta år), medan den tiden nu är mer begränsad.

 

[Badger]

Tar man 8 månader var så får kvinnan sin SGI skyddad i alla 8 månaderna oavsett hur många dagar hon tar ut. Medan mannen bara får sin SGI skyddad i 4 månader. Detta leder ju till att männen måste ta ut fler dagar för samma längd på ledigheten plus att kvinnan som snålar med sina dagar går miste om pension. Hade varit mycket bättre om skyddet av SGI hade varit individuellt och inte baserat på barnets ålder.

Dvs håller med om individuellt absolut. Och kanske att SGI håller tills man fått förskoleplats (vilket kan ta några månader).

(Jag tycker nog bara inte det är självklart att vara hemma många år.)

 

[Badger]

Borde man inte istället kunna lösa det genom att styra fler dagar till viss ålder?
Som jag fattat har man väl gjort flera sådana förändringar där fler och fler dagar låses till yngre ålder, just för att syftet med föräldraförsäkringen främst är att föräldrar ska vara hemma med bebisar, inte att man ska spara dagar.

Jo men åldern man ska få förskola från är ju ett år och problemet var ju att folk vill vara hemma i två år eller mer. Så det hjälps inte med styra dagar till en viss ålder antar jag.

 

[MiniLi]

Jo men åldern man ska få förskola från är ju ett år och problemet var ju att folk vill vara hemma i två år eller mer. Så det hjälps inte med styra dagar till en viss ålder antar jag.

Finns ju mellanting, 1,5 år tex.

 

[Kilauea]

Precis! Tidigare kunde man spara dagar i många år (tror det var åtta år), medan den tiden nu är mer begränsad.

Du får spara dagar, men det begränsas till 96 från det barnet fyller 4 år. Dessa får du använda tills barnet fyller 12 år.

 

[Badger]

Finns ju mellanting, 1,5 år tex.

Jo exakt och då var ju problemen inte alls lika stora med SGI eftersom man kan ta ut mer rättvist med dagar. Dvs båda kan ta fler dagar per vecka och sedan kan man ta ut 5 dagar per vecka de tre månader som är efter att första året har gått.

 

[MiniLi]

Jo exakt och då var ju problemen inte alls lika stora med SGI eftersom man kan ta ut mer rättvist med dagar. Dvs båda kan ta fler dagar per vecka och sedan kan man ta ut 5 dagar per vecka de tre månader som är efter att första året har gått.

Hur kan det bli rättvist om SGIn inte skyddas på samma sätt för båda parternas uttag?

 

[Lingon]

Att SGIn bara är skyddad i ett år tror jag helt har med styrning att göra - staten "vill" att föräldraledighet ska tas ut tidigt i barnets liv och inte att man ska "dra ut på det". Det som blir följden av detta är ju att alla föräldradagar efter att barnet fyllt ett år tar slut fort!

Man kan uppnå samma effekt samtidigt som man gör om skyddet till ett individuellt för varje förälder.

 

[Badger]

Hur kan det bli rättvist om SGIn inte skyddas på samma sätt för båda parternas uttag?

Den är ju skyddad om personen tar ut fem dagar per vecka.

Dagarna lär räcka till att två personer tar fem dagar per vecka i tre månader var och färre dagar övriga månader. Vilket är rättvist, även om tre av de månaderna ligger under en period då man måste ta fem dagar.

(Jag tog btw fem dagar per vecka under det mesta av min ledighet och min man likaså. Vi fick inte förskola förrän efter 15 månader även om vi hade planerat för totalt ett års ledighet dock.)

 

[Voeux]

Håller på att läsa ikapp och vill bara säga tack till er som diskuterar, det har bidragit till många nya perspektiv för min del. Eller nya jag nya, men sådant som tåls att nötas. Jag har nog tänkt mycket på barnen och tycker, i vårt fall, att vi får till ett jämnt föräldraskap trots ett icke-jämnt uttag av just föräldraledighet. Jag har heller inte drabbats negativt på arbetsmarknaden utan har fått både befordran och bra löneökning under min ledighet. Vi pensionssparar extra för mig osv. Men tråden har fått mig att tänka mycket på strukturerna i sin helhet med föräldraledighet, gå ner i vid, VAB och många bäckar som leder till kvinnors nackdel när allas ”mindre” beslut blir stora tillsammans.

Min man arbetar inte mot Sverige och varken omfamnas eller drabbas därmed av svenska normer. I det här fallet är det en nackdel, hans kollegor är föräldralediga kanske 2 veckor innan de börjar arbeta igen. De flesta kvinnor, även hans kvinnliga chefer har gjort så. Sen är det nanny. Att ta 6 månader är normbrytande, att dessutom komma tillbaks några månader för att sedan gå 6 månader igen… det är inte förväntat. Jag tänker vidare på arbetstid och VAB. Bör han ens vara kvar där? Om det inte ska skava varje gång han måste vabba, kanske gå ner i tid osv. Jag har alltid varit emot en lagstiftning på 50/50 för någonstans måste man ju vara fri som individ och familj också, men idag kan jag ändå se hur det skulle hjälpa oss. Att kunna luta sig tillbaks på att man måste.

 

[Roheryn]

Man kan uppnå samma effekt samtidigt som man gör om skyddet till ett individuellt för varje förälder.

Ja, det kan man säkert! Tänkte bara att det är bra att veta att bakgrunden är att man (staten/samhället) vill ha föräldralediga tillbaka till arbetslivet ganska kvickt efter bebistiden, i motsats till vad en del föräldrar vill, nämligen att vara hemma så länge som möjligt.

 

[Roheryn]

Håller på att läsa ikapp och vill bara säga tack till er som diskuterar, det har bidragit till många nya perspektiv för min del. Eller nya jag nya, men sådant som tåls att nötas. Jag har nog tänkt mycket på barnen och tycker, i vårt fall, att vi får till ett jämnt föräldraskap trots ett icke-jämnt uttag av just föräldraledighet. Jag har heller inte drabbats negativt på arbetsmarknaden utan har fått både befordran och bra löneökning under min ledighet. Vi pensionssparar extra för mig osv. Men tråden har fått mig att tänka mycket på strukturerna i sin helhet med föräldraledighet, gå ner i vid, VAB och många bäckar som leder till kvinnors nackdel när allas ”mindre” beslut blir stora tillsammans.

Lätt att "bara" se till sin egen familj och att det ska bli bra för de egna barnen när man är mitt uppe i det, tror jag. Oftast tror jag inte att man orkar ta ansvar för "alla andra" också, utan det är nog att få ihop det för sig själv. Åtminstone var det så för min del - det är lättare att reflektera över det samhälleliga perspektivet nu, efteråt! Och viktigt att vi är några som gör det!

Min man arbetar inte mot Sverige och varken omfamnas eller drabbas därmed av svenska normer. I det här fallet är det en nackdel, hans kollegor är föräldralediga kanske 2 veckor innan de börjar arbeta igen. De flesta kvinnor, även hans kvinnliga chefer har gjort så. Sen är det nanny. Att ta 6 månader är normbrytande, att dessutom komma tillbaks några månader för att sedan gå 6 månader igen… det är inte förväntat. Jag tänker vidare på arbetstid och VAB. Bör han ens vara kvar där? Om det inte ska skava varje gång han måste vabba, kanske gå ner i tid osv. Jag har alltid varit emot en lagstiftning på 50/50 för någonstans måste man ju vara fri som individ och familj också, men idag kan jag ändå se hur det skulle hjälpa oss. Att kunna luta sig tillbaks på att man måste.

I din mans ställe hade jag nog inte orkat vara kvar i längden, faktiskt! Hade slitit alldeles för mycket att veta att allt man gör för sina barn ifrågasätts av ens arbetsgivare!

 

[MiniLi]

Jag har alltid varit emot en lagstiftning på 50/50 för någonstans måste man ju vara fri som individ och familj också, men idag kan jag ändå se hur det skulle hjälpa oss. Att kunna luta sig tillbaks på att man måste.

Ja, det tydliggör väl att valfrihet i praktiken inte existerar för alla. Lätt att glömma att det krävs vissa privilegier för att valfrihet ska gälla mer än på pappret. Gäller ju på många områden

 

[Lingon]

Ja, det tydliggör väl att valfrihet i praktiken inte existerar för alla. Lätt att glömma att det krävs vissa privilegier för att valfrihet ska gälla mer än på pappret. Gäller ju på många områden

Jag tycker absolut att fler dagar ska vara öronmärkta för varje förälder. Kanske inte 50/50 men iaf 60/40 eller 55/45. Att ett mindre antal dagar är överföringsbara istället för tvärtom som det är nu när ett mindre antal dagar är öronmärkta för varje förälder.

 

[Voeux]

Ja, det tydliggör väl att valfrihet i praktiken inte existerar för alla. Lätt att glömma att det krävs vissa privilegier för att valfrihet ska gälla mer än på pappret. Gäller ju på många områden

Så är det ju absolut, sedan kommer det ju andra konsekvenser av att ta bort valfrihet. Så det blir ju i slutändan mycket en ideologisk fråga.

 

[Badger]

Håller på att läsa ikapp och vill bara säga tack till er som diskuterar, det har bidragit till många nya perspektiv för min del. Eller nya jag nya, men sådant som tåls att nötas. Jag har nog tänkt mycket på barnen och tycker, i vårt fall, att vi får till ett jämnt föräldraskap trots ett icke-jämnt uttag av just föräldraledighet. Jag har heller inte drabbats negativt på arbetsmarknaden utan har fått både befordran och bra löneökning under min ledighet. Vi pensionssparar extra för mig osv. Men tråden har fått mig att tänka mycket på strukturerna i sin helhet med föräldraledighet, gå ner i vid, VAB och många bäckar som leder till kvinnors nackdel när allas ”mindre” beslut blir stora tillsammans.

Min man arbetar inte mot Sverige och varken omfamnas eller drabbas därmed av svenska normer. I det här fallet är det en nackdel, hans kollegor är föräldralediga kanske 2 veckor innan de börjar arbeta igen. De flesta kvinnor, även hans kvinnliga chefer har gjort så. Sen är det nanny. Att ta 6 månader är normbrytande, att dessutom komma tillbaks några månader för att sedan gå 6 månader igen… det är inte förväntat. Jag tänker vidare på arbetstid och VAB. Bör han ens vara kvar där? Om det inte ska skava varje gång han måste vabba, kanske gå ner i tid osv. Jag har alltid varit emot en lagstiftning på 50/50 för någonstans måste man ju vara fri som individ och familj också, men idag kan jag ändå se hur det skulle hjälpa oss. Att kunna luta sig tillbaks på att man måste.

Jo exakt. Och när man "tänker på barnen" bör man även tänka på att vissa av barnen kan vara döttrar eller söner och då drabbas ändå barnen negativt av hur man gör. Även om man som privatperson tror att man gynnar dem.

Dvs döttrar drabbas i sitt framtida arbetsliv och av de normer och krav som begränsar deras rätt till val som äldre barn och som vuxna.

De normer och krav, den duktiga flicka ångest man lägger på dem genom att vara hemma längst, ta störst ansvar och styra livspusslet.

Och pojkar drabbas i sitt framtida arbetsliv av de normer och krav som begränsar dem iom de uttag man gör.

De krav man lägger på dem genom att visa dem att de inte kan bli fullvärdiga fäder till små bebisar, ömsinta och goa.

Speciellt i USA tänker jag att när man -tänker på barnen och kvinnan är hemma och tar hand om barnen just för den saken. Ja då tänker man traditionellt sett kanske bara på att just pojkarna ska få gynnas av detta. Flickorna ska ju redan tidigt tränas in i att vara till lags och tjäna sina manliga kamrater. Så man tänker egentligen bara på lite mer än hälften av barnen och gynnar dem på andra hälftens bekostnad, stora bekostnad.

 

[Voeux]

Jo exakt. Och när man "tänker på barnen" bör man även tänka på att vissa av barnen kan vara döttrar eller söner och då drabbas ändå barnen negativt av hur man gör. Även om man som privatperson tror att man gynnar dem.

Dvs döttrar drabbas i sitt framtida arbetsliv och av de normer och krav som begränsar deras rätt till val som äldre barn och som vuxna.

De normer och krav, den duktiga flicka ångest man lägger på dem genom att vara hemma längst, ta störst ansvar och styra livspusslet.

Och pojkar drabbas i sitt framtida arbetsliv av de normer och krav som begränsar dem iom de uttag man gör.

De krav man lägger på dem genom att visa dem att de inte kan bli fullvärdiga fäder till små bebisar, ömsinta och goa.

Speciellt i USA tänker jag att när man -tänker på barnen och kvinnan är hemma och tar hand om barnen just för den saken. Ja då tänker man traditionellt sett kanske bara på att just pojkarna ska få gynnas av detta. Flickorna ska ju redan tidigt tränas in i att vara till lags och tjäna sina manliga kamrater. Så man tänker egentligen bara på lite mer än hälften av barnen och gynnar dem på andra hälftens bekostnad, stora bekostnad.

Så är det absolut. Sen tycker jag att det är komplext för samtidigt som vi pratar om att göra framtida generationer friare, så är vi ju inte själva fria när vi inte får välja. När vi antingen via lagstiftning eller socialt tryck måste göra på ett visst sätt. Förr var det att inte jobba, nu är det att jobba. Någonstans önskar jag att vi skulle kunna uppnå den där utopin att vi faktiskt är helt fria att välja, för där är vi ju ännu inte, och jag förstår och accepterar att vi måste fortsätta göra uppoffringar för framtida generationers skull.

Sedan vet jag att man ofta pratar om kvinnor som fast med barn och hushåll, att serva andra. Att det verkliga självuppfyllandet finns där ute någonstans. Själv ser jag det som ett privilegium att få ha barn, en livspartner och ett hus att rå om. Det är lätt att avskriva det som en kvinnlig könsroll, men vad jag vet tyder de flesta studier på att meningsfulla relationer är grundbulten i mänsklig lycka (och de kan givetvis se olika ut långt bortom kärnfamilj). Så kanske borde vi prata mindre om vad kvinnor måste göra och mer om vad männen går miste om. Vad gör männen där ute egentligen, mellanchefar sig på något hetsigt IT-bolag när deras barn växer upp där hemma? Tar sina första steg, säger sina första ord. Så visst är det som du säger, det går åt båda håll.

Just nu är allting så intensivt, i vår bubbla där både vi och många vi känner har pyttesmå barn. Men alla jag känner som har äldre, eller vuxna barn, saknar tiden. En del önskar att de varit hemma mer. Det är svårt att se skogen för alla träd.

 

[Voeux]

I din mans ställe hade jag nog inte orkat vara kvar i längden, faktiskt! Hade slitit alldeles för mycket att veta att allt man gör för sina barn ifrågasätts av ens arbetsgivare!

Ja, vi måste nog prata om det.

En vän i samma stad, London, får barn i januari. Nu måste de prata om vad som händer sen, för child care kostar lika mycket som en utav deras heltidslöner (gissa vems) så antingen blir en utav dem hemmaförälder eller så väljer de child care om båda prioriterar karriär. Vilket de nog inte kommer att göra, och när en heltidslön ryker och de ska klara sig på den andra är det upplagt för vem som måste bli hemma.

 

[vemsomhelst123]

Så är det absolut. Sen tycker jag att det är komplext för samtidigt som vi pratar om att göra framtida generationer friare, så är vi ju inte själva fria när vi inte får välja. När vi antingen via lagstiftning eller socialt tryck måste göra på ett visst sätt. Förr var det att inte jobba, nu är det att jobba. Någonstans önskar jag att vi skulle kunna uppnå den där utopin att vi faktiskt är helt fria att välja, för där är vi ju ännu inte, och jag förstår och accepterar att vi måste fortsätta göra uppoffringar för framtida generationers skull.

Sedan vet jag att man ofta pratar om kvinnor som fast med barn och hushåll, att serva andra. Att det verkliga självuppfyllandet finns där ute någonstans. Själv ser jag det som ett privilegium att få ha barn, en livspartner och ett hus att rå om. Det är lätt att avskriva det som en kvinnlig könsroll, men vad jag vet tyder de flesta studier på att meningsfulla relationer är grundbulten i mänsklig lycka (och de kan givetvis se olika ut långt bortom kärnfamilj). Så kanske borde vi prata mindre om vad kvinnor måste göra och mer om vad männen går miste om. Vad gör männen där ute egentligen, mellanchefar sig på något hetsigt IT-bolag när deras barn växer upp där hemma? Tar sina första steg, säger sina första ord. Så visst är det som du säger, det går åt båda håll.

Just nu är allting så intensivt, i vår bubbla där både vi och många vi känner har pyttesmå barn. Men alla jag känner som har äldre, eller vuxna barn, saknar tiden. En del önskar att de varit hemma mer. Det är svårt att se skogen för alla träd.

För mig som absolut är fast i en kvinnofälla, trots att jag ”gör karriär” pga min mans jobb (han gör vad han kan för att byta men av olika anledningar är det jättesvårt just nu), så är det oerhört provocerande när män ”inte kan” av olika anledningar. Jag blir provocerad av att min sambo har sagt nej till olika ledigheter jag vill att han ska ta (vilket jag förstår, han har slagits och gått först och nånstans får det räcka), jag blir provocerad när kompisar säger att de ”inte kan”, de menar att hans jobb med att sälja ventiler är sååå viktigt medan hon som narkosläkare såklart kan vara hemma, eller min bror som är säljare och hans fru barnmorska, han kaaan verkligen inte vara ledig nu när de båda har skaffat nytt jobb under föräldraledigheten. Men hon kan. Din man kanske också brutit mark på sitt område och det går inte att pusha mer, men om alla gjorde det skulle det kanske anpassad ditåt. Det är ju det vi måste se, inte vad som passar oss bäst och vad vi gör, utan varför det passar oss bäst och varför vi inte ”kan” göra annorlunda.