Jämställd föräldraledighet (utbruten från Vad gör vi? del 2 - Kids Edition)

[Voeux]

För mig som absolut är fast i en kvinnofälla, trots att jag ”gör karriär” pga min mans jobb (han gör vad han kan för att byta men av olika anledningar är det jättesvårt just nu), så är det oerhört provocerande när män ”inte kan” av olika anledningar. Jag blir provocerad av att min sambo har sagt nej till olika ledigheter jag vill att han ska ta (vilket jag förstår, han har slagits och gått först och nånstans får det räcka), jag blir provocerad när kompisar säger att de ”inte kan”, de menar att hans jobb med att sälja ventiler är sååå viktigt medan hon som narkosläkare såklart kan vara hemma, eller min bror som är säljare och hans fru barnmorska, han kaaan verkligen inte vara ledig nu när de båda har skaffat nytt jobb under föräldraledigheten. Men hon kan. Din man kanske också brutit mark på sitt område och det går inte att pusha mer, men om alla gjorde det skulle det kanske anpassad ditåt. Det är ju det vi måste se, inte vad som passar oss bäst och vad vi gör, utan varför det passar oss bäst och varför vi inte ”kan” göra annorlunda.

Förlåt men sälja ventiler Jag fattar absolut vad du menar. Det är ju viktigt att ställa oss frågan varför vi upplever att vissa kan och andra inte.

Det som är oroande just nu är ju om inflationen knuffar oss bakåt. De familjer som skulle haft råd att bryta mönstret för några år sedan har inte råd i år när en barnmorskelön plötsligt blev skral att leva på. Den reglerar ju bostadsmarknaden och masskonsumtionen fint men i andra änden finns ju de som inte hade så värst mycket att börja med.

 

[vemsomhelst123]

Förlåt men sälja ventiler Jag fattar absolut vad du menar. Det är ju viktigt att ställa oss frågan varför vi upplever att vissa kan och andra inte.

Det som är oroande just nu är ju om inflationen knuffar oss bakåt. De familjer som skulle haft råd att bryta mönstret för några år sedan har inte råd i år när en barnmorskelön plötsligt blev skral att leva på. Den reglerar ju bostadsmarknaden och masskonsumtionen fint men i andra änden finns ju de som inte hade så värst mycket att börja med.

Absolut. Det skrevs nog tidigare i tråden men att jag och pappan tjänar hyfsat likaoch att jag har ett mer flexibelt jobb spelar in i vår fördelning (20/80 till pappans favör). Men i falllen jag beskrev är det kvinnan som tjänar mest, ändå kan inte papporna vara lediga pga deras specifika position. Jag kunde heller aldrig vara ledig med var det ändå.
Sen är det såklart en fördel vi har som gjort att vi kunnat dela lika att vi var lite äldre och har haft tur på bostadsmarknaden. Vi bor fortfarande billigt och med lån på under 50%. Första året var vi båda lediga mycket och räntorna var låga så vi kunde leva på sparpengar. Det är ju långt ifrån alla som kan det.

 

[Thaliaste]

Jag tänker att valet för pappor inte riktigt är så svartvitt som det lätt låter - antingen VILL han och då tar han strid för det så långt som behövs, eller så vill han inte eller är ett slappt mähä. I alla familjer väljer parterna sina strider, och det görs kompromisser som man kan vara mer eller mindre nöjd över. Men när det kan behöva gå så långt som att antingen inte skaffa barn eller lämna partnern, så är det inte jättemärkligt att man nöjer sig med andra val.

Jag har som andra i tråden erfarenhet av kvinnor som vill vara hemma mer än hälften och med olika argument får mannen att gå med på det. Som de klassiska räkneövningarna som alltid kommer fram till att det är mest fördelaktigt om kvinnan är hemma, oavsett vem som tjänar mest och vilka anställningsformer man har. Eller att man som gravid och föderska helt enkelt har störst rätt att få sin vilja tillgodosedd. Till det lite mer kreativa resonemanget att den första tiden med ätande, sovande och bajsande bebis är så tråkig, så man vill att starten för tiden som ska delas lika på ska senareläggas - och man är då självklart jämställd i sitt uttag, för den första tiden räknas ju inte.

Det vanligaste vad jag sett när mamman inte vill släppa föreäldralefigheten verkar dock vara att mannen tar ut perioder över sommaren, jul/nyår och eventuellt något lov, och så har man ledigt båda två. Det blir som någon slags kompromiss, som mannen också tycker är okej och slåss sedan inte för mer. Och det har ju varit uttalat även i tråden att det är inget problem att pappan också vill vara hemma med barnet, men det är inte egentid med barnet han får, utan då ska det vara dubbeldagar så att de kan vara tillsammans.

 

[Badger]

Så är det absolut. Sen tycker jag att det är komplext för samtidigt som vi pratar om att göra framtida generationer friare, så är vi ju inte själva fria när vi inte får välja. När vi antingen via lagstiftning eller socialt tryck måste göra på ett visst sätt. Förr var det att inte jobba, nu är det att jobba. Någonstans önskar jag att vi skulle kunna uppnå den där utopin att vi faktiskt är helt fria att välja, för där är vi ju ännu inte, och jag förstår och accepterar att vi måste fortsätta göra uppoffringar för framtida generationers skull.

Ja haken är ju att för att de ska bli fria måste vi ibland vara lite obekväma
Tror inte människa och däggdjur har någon utopi där allting är perfekt. Eller jag tror i alla fall att denna utopi i alla fall skulle innebära en del val, ångest, fysisk ansträngning och struggle, för jag tror inte vi mår bra utan. Det verkar onekligen oavsett som att kvinnor som har så mycket resurser att de kan välja vad som helst väljer att ha en nanny o trädgårdmästare o inte jobba. Trots att rimligen sköta sin trädgård och ta hand om sina barn och ha ett jobb borde vara nära utopi.

Sedan vet jag att man ofta pratar om kvinnor som fast med barn och hushåll, att serva andra. Att det verkliga självuppfyllandet finns där ute någonstans. Själv ser jag det som ett privilegium att få ha barn, en livspartner och ett hus att rå om. Det är lätt att avskriva det som en kvinnlig könsroll, men vad jag vet tyder de flesta studier på att meningsfulla relationer är grundbulten i mänsklig lycka (och de kan givetvis se olika ut långt bortom kärnfamilj). Så kanske borde vi prata mindre om vad kvinnor måste göra och mer om vad männen går miste om. Vad gör männen där ute egentligen, mellanchefar sig på något hetsigt IT-bolag när deras barn växer upp där hemma? Tar sina första steg, säger sina första ord. Så visst är det som du säger, det går åt båda håll.

Ser inget motsatsförhållande i det. Både man och kvinna kan ju ha barn, livspartner och hus att rå om och ingen av dem behöver vara mellanschef på ett hetsigt IT-bolag (men båda kan såklart vara det, om de prioriterar det), tror rent av de platserna inte täcker alla mäns behov av arbete .
"Männen" i min bekantskapskrets jobbar inte på hetsiga IT-bolag och har familj att ta hand om. De är akademiker och råddar barn och arbetsliv precis som kvinnor och har gjort val i arbetslivet för att kunna göra just det. De verkar älska att äventyra med sina barn.

Kvinnor i min bekantskapskrets har skippat barn helt enkelt och känner sig garanterat också priviligierade

Just nu är allting så intensivt, i vår bubbla där både vi och många vi känner har pyttesmå barn. Men alla jag känner som har äldre, eller vuxna barn, saknar tiden. En del önskar att de varit hemma mer. Det är svårt att se skogen för alla träd.

Ah nej, det är ju säkert olika från person till person. Men nej, saknar inte tiden ett dugg och skulle absolut inte vilja ha tillbaka den trots att den var härlig när det varade. Barn är barn även när de är tweenies och precis lika underbara om inte härligare än bebisar. Och de är säkert fantastiska när de är 30 också. Tycker att varje år äldre har adderat lite mer fantastiska aspekter och det är härligt att resonera, diskutera och dela böcker med sitt barn. Läsa läxor tillsammans! vilken underbar tid! (värt att suga varje uns lycka ur )Plocka svamp, äventyra, gå på museer, cykla och köpa glass. Rida tillsammans. Den härliga känslan första gången barnet cyklar in till stan själv. Jag tycker jag var hemma lagom och min man minns också tiden med glädje och tyckte han var hemma lagom. Delade lika på dagarna och började förskola vid 15 mån. (skulle snarare oroligt säga att tiden mellan 10-13 är så kort och underbar och den kommer jag kanske längta tillbaka till, men då vet jag ju ännu inte hur tonåringar är.)

 

[Voeux]

Ja haken är ju att för att de ska bli fria måste vi ibland vara lite obekväma
Tror inte människa och däggdjur har någon utopi där allting är perfekt. Eller jag tror i alla fall att denna utopi i alla fall skulle innebära en del val, ångest, fysisk ansträngning och struggle, för jag tror inte vi mår bra utan. Det verkar onekligen oavsett som att kvinnor som har så mycket resurser att de kan välja vad som helst väljer att ha en nanny o trädgårdmästare o inte jobba. Trots att rimligen sköta sin trädgård och ta hand om sina barn och ha ett jobb borde vara nära utopi.



Ser inget motsatsförhållande i det. Både man och kvinna kan ju ha barn, livspartner och hus att rå om och ingen av dem behöver vara mellanschef på ett hetsigt IT-bolag (men båda kan såklart vara det, om de prioriterar det), tror rent av de platserna inte täcker alla mäns behov av arbete .
"Männen" i min bekantskapskrets jobbar inte på hetsiga IT-bolag och har familj att ta hand om. De är akademiker och råddar barn och arbetsliv precis som kvinnor och har gjort val i arbetslivet för att kunna göra just det. De verkar älska att äventyra med sina barn.

Kvinnor i min bekantskapskrets har skippat barn helt enkelt och känner sig garanterat också priviligierade



Ah nej, det är ju säkert olika från person till person. Men nej, saknar inte tiden ett dugg och skulle absolut inte vilja ha tillbaka den trots att den var härlig när det varade. Barn är barn även när de är tweenies och precis lika underbara om inte härligare än bebisar. Och de är säkert fantastiska när de är 30 också. Tycker att varje år äldre har adderat lite mer fantastiska aspekter och det är härligt att resonera, diskutera och dela böcker med sitt barn. Läsa läxor tillsammans! vilken underbar tid! Plocka svamp, äventyra, gå på museer, cykla och köpa glass. Rida tillsammans. Den härliga känslan första gången barnet cyklar in till stan själv. Jag tycker jag var hemma lagom och min man minns också tiden med glädje och tyckte han var hemma lagom. Delade lika på dagarna och började förskola vid 15 mån. (skulle snarare oroligt säga att tiden mellan 10-13 är så kort och underbar och den kommer jag kanske längta tillbaka till, men då vet jag ju ännu inte hur tonåringar är.)

Jag tror inte kvinnor som har hur mycket resurser som helst väljer nanny och trädgårdsmästare. I varje fall inte i Sverige, här borde det väl ses som ganska ovanligt. Makens kvinnliga kollega som bor i rikemansområde vittnar snarare om att kvinnor inte jobbar, utan tar hand om familj. Nåväl, yogar och vinlunchar nog en del också men hämtar tidigt från förskolor och fritids. Hon har fått en del dömande kommentarer som hämtar efter normal arbetstid. En kvinnlig familjemedlem till mig, tidigare karriärist och ja… rik, har precis bytt jobb för att få mer tid med sina barn. Däremot är det nog vanligt med hushållsnära tjänster hos de som har råd.

Gällande män som missar saker hemma pratade jag generellt om män som inte tar ut så mycket föräldraledighet, VAB mm. Jag menar inte att det måste vara det ena eller det andra, det går utmärkt att ha både arbete och barn för både kvinnor och män. Men nu pratade jag om hur det kan se ut och att vi ofta pratar om att män får göra karriär och kvinnor hämmas. Min poäng var att jag inte ser hur karriären är det åtråvärda i sammanhanget. Utifrån mitt perspektiv då.

 

[Badger]

Ja, vi måste nog prata om det.

En vän i samma stad, London, får barn i januari. Nu måste de prata om vad som händer sen, för child care kostar lika mycket som en utav deras heltidslöner (gissa vems) så antingen blir en utav dem hemmaförälder eller så väljer de child care om båda prioriterar karriär. Vilket de nog inte kommer att göra, och när en heltidslön ryker och de ska klara sig på den andra är det upplagt för vem som måste bli hemma.

Det enda sättet att kämpa mot det systemet är ju att ta diskussionen innan man bestämmer sig för att skaffa barn och helt enkelt strunta i det om det inte fungerar.

Eller se till att man håller sig till ett barn. Kanske smart drag av England att försöka få folk att få färre barn iom miljöhoten.

Samtidigt är det ju då fem år av heltidslönen, eller är det fyra? att övervintra. Efter det slutar barnomsorgen kosta och man har fortfarande två löner. Det kan absolut vara värt det jämfört med att jag gissar att det kan vara svårt att komma tillbaka till jobbet efter 4 år borta. (det är kanske iofs lätt att göra i England).

 

[Roheryn]

Så är det absolut. Sen tycker jag att det är komplext för samtidigt som vi pratar om att göra framtida generationer friare, så är vi ju inte själva fria när vi inte får välja. När vi antingen via lagstiftning eller socialt tryck måste göra på ett visst sätt. Förr var det att inte jobba, nu är det att jobba. Någonstans önskar jag att vi skulle kunna uppnå den där utopin att vi faktiskt är helt fria att välja, för där är vi ju ännu inte, och jag förstår och accepterar att vi måste fortsätta göra uppoffringar för framtida generationers skull.

Helt fria är vi kanske inte, men verkligen inte ofria heller. Vi måste ingenting, det blir bara lite jobbigare att gå emot normen. Och någon sorts norm kommer det säkert alltid att finnas. Pendeln svänger. I vissa tider ska mamman vara hemma. I andra tider ska båda heltidsarbeta. Man kan ju bara hoppas att normen blir att båda föräldrarna jobbar deltid när barnen är små. Istället för att en jobbar heltid och en halvtid kanske 75% på båda under en längre tid? Det är fullt möjligt att börja med för dem som har små barn just nu, alla föräldrar har rätt att gå ner till 75% av heltid så länge de har barn under 8 år. Just do it, liksom. Tror att det är win-win för alla parter.

Sedan vet jag att man ofta pratar om kvinnor som fast med barn och hushåll, att serva andra. Att det verkliga självuppfyllandet finns där ute någonstans. Själv ser jag det som ett privilegium att få ha barn, en livspartner och ett hus att rå om. Det är lätt att avskriva det som en kvinnlig könsroll, men vad jag vet tyder de flesta studier på att meningsfulla relationer är grundbulten i mänsklig lycka (och de kan givetvis se olika ut långt bortom kärnfamilj). Så kanske borde vi prata mindre om vad kvinnor måste göra och mer om vad männen går miste om. Vad gör männen där ute egentligen, mellanchefar sig på något hetsigt IT-bolag när deras barn växer upp där hemma? Tar sina första steg, säger sina första ord. Så visst är det som du säger, det går åt båda håll.

Livspartner, barn och hus kan man ju ha oavsett hur mycket eller lite man jobbar eller vilken vikt man tillmäter sin karriär eller sitt arbetsliv. Jag kan inte påstå att "göra karriär" har varit viktigt i mitt liv, däremot har det varit viktigt att inte bara ha "det lilla livet" i en bubbla hemma, utan också komma ut och göra annat, träffa andra och känna att det finns något jag är bra på. Och för mig har faktiskt det där jobbet på ett it-bolag underlättat väldigt mycket vad gäller flexibilitet i samband med skollov, VAB mm. Och eftersom datorn alltid följde med hem på eftermiddagen kunde jag hämta dottern tidigt på förskolan, komma hem med henne, laga middag, gå en sväng med hunden osv och så sätta mig och jobba en stund på kvällen när hon somnat.

Just nu är allting så intensivt, i vår bubbla där både vi och många vi känner har pyttesmå barn. Men alla jag känner som har äldre, eller vuxna barn, saknar tiden. En del önskar att de varit hemma mer. Det är svårt att se skogen för alla träd.

Pyttesmå barn är verkligen ingenting jag längtar tillbaka till. Varje tid har sin charm, men skulle jag välja en period under min dotters uppväxt (hon är 23 nu) att återuppleva så hade det nog varit tonåren, alternativt tiden precis före tonåren, typ 10-13 år. Så för den som har pyttesmå barn idag ser jag det bara som att det finns massor att se fram emot! Att ha barn är inte bara att ha bebis eller småbarn, utan väldigt mycket mer! Och som förälder behövs man under hela den tiden. Ja, det är nog ibland svårt att se skogen för alla träd.

 

[julgrisen]

En annan grej jag tänkt en del på är hur olika möjligheter till flexibilitet man har. Min sambo har ett välbetalt jobb och jobbar heltid men slutar tidigare två dagar i veckan för att hämta barnen. Den tiden arbetar han ihop lite då och då på kvällar. Det är ett upplägg som inte funkar på mitt jobb så jag har fått gå ner i tid och därmed i lön för att kunna hämta samma tid som han gör på sina dagar, men med bibehållen lön.

 

[Voeux]

En annan grej jag tänkt en del på är hur olika möjligheter till flexibilitet man har. Min sambo har ett välbetalt jobb och jobbar heltid men slutar tidigare två dagar i veckan för att hämta barnen. Den tiden arbetar han ihop lite då och då på kvällar. Det är ett upplägg som inte funkar på mitt jobb så jag har fått gå ner i tid och därmed i lön för att kunna hämta samma tid som han gör på sina dagar, men med bibehållen lön.

Det där spelar in väldigt mycket. Både jag och maken kan vara flexibla med våra jobb, både att arbeta hemifrån och således slippa pendlingstid men också vilka timmar på dygnet vi arbetar. Pratade med en vän som är lärare och hennes make rörmokare, nu har de inte barn ännu men hon undrar hur de skulle få ihop det utan att gå ner i tid. Sannolikt så är svaret att de inte skulle få ihop det. Så utgångspunkten är att de redan har lägre löner än många kontorsjobb och utöver det skulle de behöva gå ner i tid. Så klyftorna här blir ju ännu större sedan pandemin och ”alla” kontorsarbetare plötsligt får möjligheten att klara av sitt heltidsjobb under småbarnsåren.

 

[WildWilma]

En annan grej jag tänkt en del på är hur olika möjligheter till flexibilitet man har. Min sambo har ett välbetalt jobb och jobbar heltid men slutar tidigare två dagar i veckan för att hämta barnen. Den tiden arbetar han ihop lite då och då på kvällar. Det är ett upplägg som inte funkar på mitt jobb så jag har fått gå ner i tid och därmed i lön för att kunna hämta samma tid som han gör på sina dagar, men med bibehållen lön.

Viktigt då att han betalar in pension till dig för den tiden du går ner i tid om inte han går ner samma % i tid.

 

[Badger]

Det där spelar in väldigt mycket. Både jag och maken kan vara flexibla med våra jobb, både att arbeta hemifrån och således slippa pendlingstid men också vilka timmar på dygnet vi arbetar. Pratade med en vän som är lärare och hennes make rörmokare, nu har de inte barn ännu men hon undrar hur de skulle få ihop det utan att gå ner i tid. Sannolikt så är svaret att de inte skulle få ihop det. Så utgångspunkten är att de redan har lägre löner än många kontorsjobb och utöver det skulle de behöva gå ner i tid. Så klyftorna här blir ju ännu större sedan pandemin och ”alla” kontorsarbetare plötsligt får möjligheten att klara av sitt heltidsjobb under småbarnsåren.

Varken min man eller jag gick ned i tid. Rörmokare och lärare kan nog ha olika tider så att den som går sist till jobbet lämnar och den som kommer hem först hämtar.

Vi hade inte så och dessutom lång pendlingstid så vi fick helt enkelt bara skämmas över alla himlande ögon från vuxna (och inte skriva på forum om det såklart när barnet ännu är litet och alla är bättre föräldrar än en själv o tävlar om att hämta först.) när man lämnar först och hämtar sist dag efter dag. Som tur är så hade vi i alla fall underbar förskolepersonal som inte ansåg sig göra ett dåligt jobb och tidiga mornar och sena eftermiddagar är härliga lugna stunder på förskolan. Faktum är att vårt barn trivdes mycket bättre att bli lämnad i en lugn frukost än till en gård med mängder av barn. Största risken är om någon vuxen trackar ens barn för att det hämtas sent, personal eller annan förälder (det har inte hänt oss, men jag har läst poster här på buke från förskolepersonal som låter som att de kanske skulle kommentera negativt till barnet). (dessutom gick jag på dagis som liten och hade föräldrar som jobbade heltid, så hade ingen negativ bild av förskolan som många har som kanske vistats mindre där själva. (btw var det varken mer eller mindre förvaring då än nu, dvs de hade en pedagogisk plan även om den kanske inte var skriven centralt.))

 

[Badger]

En annan grej jag tänkt en del på är hur olika möjligheter till flexibilitet man har. Min sambo har ett välbetalt jobb och jobbar heltid men slutar tidigare två dagar i veckan för att hämta barnen. Den tiden arbetar han ihop lite då och då på kvällar. Det är ett upplägg som inte funkar på mitt jobb så jag har fått gå ner i tid och därmed i lön för att kunna hämta samma tid som han gör på sina dagar, men med bibehållen lön.

Kräver förskolan att ni hämtar och lämnar samma tid varje dag? Vår ville mer ha ett ungefärligt ramverk och blev inte upprörda om vi hämtade tidigare två dagar och senare tre. Inte heller om jag lämnade 07 två dagar och mannen 08 tre dagar. Annars hade du ju kunnat låta bli att gå ned i tid och bara hämtat en annan tid.

 

[Voeux]

Varken min man eller jag gick ned i tid. Rörmokare och lärare kan nog ha olika tider så att den som går sist till jobbet lämnar och den som kommer hem först hämtar.

Vi hade inte så och dessutom lång pendlingstid så vi fick helt enkelt bara skämmas över alla himlande ögon från vuxna (och inte skriva på forum om det såklart när barnet ännu är litet och alla är bättre föräldrar än en själv o tävlar om att hämta först.) när man lämnar först och hämtar sist dag efter dag. Som tur är så hade vi i alla fall underbar förskolepersonal som inte ansåg sig göra ett dåligt jobb och tidiga mornar och sena eftermiddagar är härliga lugna stunder på förskolan. Faktum är att vårt barn trivdes mycket bättre att bli lämnad i en lugn frukost än till en gård med mängder av barn. Största risken är om någon vuxen trackar ens barn för att det hämtas sent, personal eller annan förälder (det har inte hänt oss, men jag har läst poster här på buke från förskolepersonal som låter som att de kanske skulle kommentera negativt till barnet). (dessutom gick jag på dagis som liten och hade föräldrar som jobbade heltid, så hade ingen negativ bild av förskolan som många har som kanske vistats mindre där själva. (btw var det varken mer eller mindre förvaring då än nu, dvs de hade en pedagogisk plan även om den kanske inte var skriven centralt.))

Det är ju bra att det var så för er. Jag menar dock att det kan vara så för andra och tittar man statistiskt skulle jag gissa att det idag är stora skillnader mellan vilka tjänster som behöver gå ner i tid och vilka som klarar sig utan.

 

[Badger]

Det är ju bra att det var så för er. Jag menar dock att det kan vara så för andra och tittar man statistiskt skulle jag gissa att det idag är stora skillnader mellan vilka tjänster som behöver gå ner i tid och vilka som klarar sig utan.

Mitt argument var snarare att detta kan bero på värderingar och normer som är annorlunda nu än tidigare och verkar stärkas hela tiden åt hållet att förskolan är en dålig plats.

Förskolor är ofta såvitt jag sett öppna 07-18:30, även om tiderna säkert kan framöver påverkas av normer till att stänga tidigare. (om alla föräldrar hämtar 15 så blir det alltmer skämmigt att hämta 18:30, till slut vill personalen inte ens ha öppet så länge.)

En ensamstående förälder kan helt enkelt ofta egentligen jobba 08-17 -heltid och hämta och lämna helt själv, varje dag, så länge hen inte har en pendlingstid på en timma (så som jag har) och behöver inte gå ned i tid för den sakens skull.

(låt säga tex en lärare som har tid 8:15 till 16:00 som hen måste vara på skolan + förtroendetid på en timma hemma. Eller en person som har kontorsarbete och måste vara på plats 8-17.)

Normerna nuförtiden är ju att man ska lämna barnet allt senare och hämta allt tidigare. Jag har hört tider som 9-15. Det är såklart svårt för alla att nå upp till den här normen om att det är finare att hämta tidigare och skämmigt att hämta sent. Frågan är hur stor påverkan på barn och förälder är om man tar bort skammen ur ekvationen.

Gör man det är det kanske fullt möjligt att jobba heltid och ha barn på förskolan. Speciellt om föräldrarna kan saxa tid lite.

 

[Voeux]

Mitt argument var snarare att detta kan bero på värderingar och normer som är annorlunda nu än tidigare och verkar stärkas hela tiden åt hållet att förskolan är en dålig plats.

Förskolor är ofta såvitt jag sett öppna 07-18:30, även om tiderna säkert kan framöver påverkas av normer till att stänga tidigare.

En ensamstående förälder kan helt enkelt ofta egentligen jobba 08-17 -heltid och hämta och lämna helt själv, varje dag, så länge hen inte har en pendlingstid på en timma (så som jag har) och behöver inte gå ned i tid för den sakens skull.

(låt säga tex en lärare som har tid 8:15 till 16:00 som hen måste vara på skolan + förtroendetid på en timma hemma. Eller en person som har kontorsarbete och måste vara på plats 8-17.)

Normerna nuförtiden är ju att man ska lämna barnet allt senare och hämta allt tidigare. Jag har hört tider som 9-15. Det är såklart svårt för alla att nå upp till den här normen om att det är finare att hämta tidigare och skämmigt att hämta sent. Frågan är hur stor påverkan på barn och förälder är om man tar bort skammen ur ekvationen.

Gör man det är det kanske fullt möjligt att jobba heltid och ha barn på förskolan. Speciellt om föräldrarna kan saxa tid lite.

Jag vet väldigt lite om detta eftersom mitt eget barn precis börjat förskolan och kommer att gå halvtid ett år, men kan det inte ha med åldern att göra också? Dottern är 1,5 och går 9-15. Jag vet faktiskt inte om hon skulle klara av så mycket längre dagar, hon brukar vara trött och kinkig när vi hämtar henne. Trots att hon annars fullkomligt älskar sin förskola, men det är ju mycket intryck. Jag tänker att det måste vara stor skillnad på barnen 1-2 år (vissa börjar ju redan som 1-åringar) och barn som är 3-4 år eller till och med 5.

 

[vemsomhelst123]

Kräver förskolan att ni hämtar och lämnar samma tid varje dag? Vår ville mer ha ett ungefärligt ramverk och blev inte upprörda om vi hämtade tidigare två dagar och senare tre. Inte heller om jag lämnade 07 två dagar och mannen 08 tre dagar. Annars hade du ju kunnat låta bli att gå ned i tid och bara hämtat en annan tid.

Så har vi det med. De vill ha maximal tid inlagd i schemat för att kunna bemanna och har schema 7-16.45, oftast blir det 7-15.30 eller 8.30-14.30 om sambon lämnar och hämtar. Tror inte det skulle vara några problem om jag någon dag behövde jobba till 17.30 (då de stänger) om jag kunde lämna lite senare den dagen. När jag lämnar är dottern alltid först på förskolan och det är en väldigt mysig stund som gör att hon hinner få lite egentid med pedagogerna. Tidigare lämnade jag senare men det var mycket stökigare och pedagogerna föreslog just detta under vår (hittills) enda period där lämningen var stökig.

 

[Roheryn]

Jag vet väldigt lite om detta eftersom mitt eget barn precis börjat förskolan och kommer att gå halvtid ett år, men kan det inte ha med åldern att göra också? Dottern är 1,5 och går 9-15. Jag vet faktiskt inte om hon skulle klara av så mycket längre dagar, hon brukar vara trött och kinkig när vi hämtar henne. Trots att hon annars fullkomligt älskar sin förskola, men det är ju mycket intryck. Jag tänker att det måste vara stor skillnad på barnen 1-2 år (vissa börjar ju redan som 1-åringar) och barn som är 3-4 år eller till och med 5.

Det är väldigt stor skillnad! Min dotter började på förskola som 1-åring och då gick hon 7.15 - 14.15 fyra dagar per vecka (med ledig onsdag, så inte mer än 2 dagar i rad) och det kändes som max för henne då. Året innan hon började skolan, alltså när hon var 5, så gick hon 7.15 - 16.30 varje dag och det funkade utmärkt, var snarare så att hon blev less och uttråkad av många dagar hemma. Skillnaden på en 1-åring och en 5-åring är verkligen enorm, och jag är i efterhand väldigt nöjd att vi gjorde "mjukstart" av förskolan med kortare och färre dagar för att sedan öka successivt.

 

[Blyger]

Jag vet väldigt lite om detta eftersom mitt eget barn precis börjat förskolan och kommer att gå halvtid ett år, men kan det inte ha med åldern att göra också? Dottern är 1,5 och går 9-15. Jag vet faktiskt inte om hon skulle klara av så mycket längre dagar, hon brukar vara trött och kinkig när vi hämtar henne. Trots att hon annars fullkomligt älskar sin förskola, men det är ju mycket intryck. Jag tänker att det måste vara stor skillnad på barnen 1-2 år (vissa börjar ju redan som 1-åringar) och barn som är 3-4 år eller till och med 5.

Känns som om du upprepar det @Badger kallar värderingar och normer.
Många barn går längre på förskola även som små och de far (så vitt jag vet, eftersom det är tillåtet) inte illa av det.

 

[Voeux]

Det är väldigt stor skillnad! Min dotter började på förskola som 1-åring och då gick hon 7.15 - 14.15 fyra dagar per vecka (med ledig onsdag, så inte mer än 2 dagar i rad) och det kändes som max för henne då. Året innan hon började skolan, alltså när hon var 5, så gick hon 7.15 - 16.30 varje dag och det funkade utmärkt, var snarare så att hon blev less och uttråkad av många dagar hemma. Skillnaden på en 1-åring och en 5-åring är verkligen enorm, och jag är i efterhand väldigt nöjd att vi gjorde "mjukstart" av förskolan med kortare och färre dagar för att sedan öka successivt.

Tänker också att det borde vara så. Jag minns också att jag älskade min förskola. Var man kvar sist fick man följa med över gården till en annan avdelning, vi gick där i mörkret på vintern och så fick man en extra frukt. Så lugnt och mysigt tillsammans med fröknarna på slutet. Men, det minnet är från min förskola i Huddinge och dit flyttade vi när jag var 4 år.

Nu är ju jag föräldraledig så vi får ”enbart” 24 h i veckan, så hon går 6 h om dagen måndag-torsdag och sedan ledig fredagar. Det är perfekt för henne, tror jag. Sonen kommer börja när han är 1 år och 4 månader och då kommer vi båda arbeta, så då får vi se hur vi gör. Jag som arbetar inom bygg där arbetsdagarna är tidiga skulle nog kunna jobba 6-15 utan större problem, och maken som jobbar mot London som ligger en timme senare skulle nog kunna börja vid 9-10 och sen jobba senare. Så han kan lämna och jag hämta. MEN sen ska man ju orka också. Även om det skulle gå rent tidsmässigt så ska man ju klara av det, och maken har sagt att han vill ju inte jobba hur sent som helst heller och missa middagen varje dag.

 

[nejlica]

Det är väldigt stor skillnad! Min dotter började på förskola som 1-åring och då gick hon 7.15 - 14.15 fyra dagar per vecka (med ledig onsdag, så inte mer än 2 dagar i rad) och det kändes som max för henne då. Året innan hon började skolan, alltså när hon var 5, så gick hon 7.15 - 16.30 varje dag och det funkade utmärkt, var snarare så att hon blev less och uttråkad av många dagar hemma. Skillnaden på en 1-åring och en 5-åring är verkligen enorm, och jag är i efterhand väldigt nöjd att vi gjorde "mjukstart" av förskolan med kortare och färre dagar för att sedan öka successivt.

Vad skönt att höra! Vi har ställt i kö och tänker skola in vår bebis typ på ettårsdagen, vilket verkligen känns som att gå emot strömmen och tänker ett liknande upplägg med kortare dagar och delade veckor till att börja med istället för att skola in lite senare och gå heltid direkt.

Eftersom vi har en 4,5 åring hemma som tycker att det är jättetråkigt att bara få vara på förskolan tre korta dagar i veckan så vill vi verkligen skola in så snart som möjligt så att vi kan öka hennes tid.