Jämställd föräldraledighet (utbruten från Vad gör vi? del 2 - Kids Edition)

[Blyger]

Jag är förvånad över att det fortfarande anses vara kontroversiellt att anse att det bästa för samhället och ungarna (generellt) är ett jämställt föräldradagsuttag. Jag skulle aldrig gå fram till nån på jobbet och ha en åsikt om dennes FL-fördelning, däremot tycker jag att det är helt rimligt att på ett diskussionsforum göra mitt för att motverka att normalisera att pappor bara tar 6 månader medan mammorna tar 12.

Jag antar att det var jag som petade i det här getingboet först men det är det här jag försökte säga.

Inte kritisera enskilda familjer på något sätt, utan mer se helheten/på samhällsnivå. Det är skitsvårt att på enskilt plan planera föräldraledigheten eftersom tusen faktorer spelar in.

 

[gulakatten]

Jag vet vad du anser om mig och min familj, och jag förstår att du hänvisar till min dagbokstråd

Nej, jag menar generellt vad jag läst på Bukefalos. Jag har inte läst din dagbokstråd. Om det jag skriver stämmer in på dig är det nog för att det tyvärr stämmer in på väldigt många kvinnor på Bukefalos.

Jag har ingen uppfattning om dig och din familj, utan har åsikter om vad familjer väljer att göra generellt - pga den effekt det har på vårt samhälle.

 

[Voeux]

Ja men verkligen. Och speciellt när folk inte har hela bilden.

Annat exempel är att jag hämtar och lämnar barnen på skola och förskola säkert 9 av 10 gånger. För alla där ser det väl ut som att jag drar ett jättelass medan min man får prioritera sitt jobb.

I verkligheten så går min man upp på morgonen med barnen, äter frukost och fixar i ordning dem. Jag jobbar hemifrån på morgonen och när alla är klara så tar jag över "färdiga" barn och cyklar med dem till skolan och min man åker till jobbet. Sen på eftermiddagen hämtar jag, när min man kommer hem ca en timme senare så fortsätter jag jobba medan han lagar mat och underhåller barn den härliga timmen innan middag. Jag tycker ju inte direkt att det är jag som drar jättelasset, men det märker ju ingen.

Så är det verkligen.

Sedan upplever jag också en ängslighet kring att leva upp till kraven på jämställdhet. Läser man exempelvis här på Buke så är alla jämställda, även om vi vet om att det statistiskt sett ser annorlunda ut. Jag tror inte att ett samtalsklimat där man blir fullkomligt lynchad om man ens andas någonting annat är vägen att gå. Man förstör för framtida generationer och har en värdelös man som inte vill vara med sina barn. Ärligt talat, det är inte så roligt att höra. Jämställdhet är någonting som vi arbetar med ständigt i vår familj. Vi försöker lära oss av varandra, maken lär mig teknik och jag lär honom att sy ihop kläder som gått sönder. Vi försöker planera veckorna så att bördan blir jämnt fördelad. Vi diskuterar normer, våra föreställningar som vi har med oss från barnsben och hur vi kan utmana dem. Varför jag upplever ett behov av att vara supermamma och han bär med sig destruktiva krav på framgång. Vi är inte perfekta, vi bär med oss föreställningar som vi successivt håller på att förändra. Men vi är inte hemska människor för att vi inte är i mål ännu. Personligen hade ett mer inkluderande samtalsklimat här på Buke kunnat hjälpa mig på vägen. Men just nu upplever jag att det blir dubbelbestraffning. Vi navigerar oss i samhällets krav på vilka vi är som män och kvinnor, och framför allt med vilka föreställningar som vi växt upp med, och när dessa normer får klorna i oss så gör vi inte vårt bästa för barnen. Vi förstör för dem. Så från en imperfekt mamma - jag är glad över att höra att så många här delar lika på föräldraledigheten. Stå ut med mig, vi kämpar också.

 

[Voeux]

Nej, jag menar generellt vad jag läst på Bukefalos. Jag har inte läst din dagbokstråd. Om det jag skriver stämmer in på dig är det nog för att det tyvärr stämmer in på väldigt många kvinnor på Bukefalos.

Jag har ingen uppfattning om dig och din familj, utan har åsikter om vad familjer väljer att göra generellt - pga den effekt det har på vårt samhälle.

Förlåt men jag får lite gaslighting vibbar över det här. Det är inte första gången du subtilt lägger in saker i dina inlägg som jag själv nyligen skrivit om. Som den gången när jag skrev en tråd om att dottern rullat ur sängen som bebis och jag var orolig. Några dagar senare i en diskussion mellan dig och mig skrev du om en rad säkerhetsrisker som du aldrig skulle utsätta ditt barn för, bland annat lämna henne ensam på sängen. Jag tror inte att det är en slump lika lite som jag tror att det är en slump att du nämner kvinnor som går på knäna när jag själv har en pågående dagbokstråd om det. Så nej, jag köper det inte. Du får säga vad du vill.

 

[Trollunge]

Innan jag fick barn var jag väldigt så ”dela 50/50 är det enda rätta!” meeen sen fick jag barn o känner att jag fattar att mammor tar mer fl. Jag ser det mer som det är orimligt att tro att föräldraskap kommer kunna vara helt jämställt. Det är bara en part som kommer kunna bära, föda och amma bebis och tycker inte det är konstigt att den parten också är hemma längre med barnet.
Sen tycker jag generellt att den som är hemma med barn borde ersättas bättre för detta. Ex borde man inte förlora pension på att vara hemma med barn tycker jag.

Med det sagt delade vi ganska lika med första barnet, lediga mkt tillsammans i början och jobbade omlott innan vi byttes av och det funkade bra. Denna gången kommer jag vara hemma betydligt längre än min man och tror det kommer bli bra det med

 

[Madalitso]

Ja men verkligen. Och speciellt när folk inte har hela bilden.

Annat exempel är att jag hämtar och lämnar barnen på skola och förskola säkert 9 av 10 gånger. För alla där ser det väl ut som att jag drar ett jättelass medan min man får prioritera sitt jobb.

I verkligheten så går min man upp på morgonen med barnen, äter frukost och fixar i ordning dem. Jag jobbar hemifrån på morgonen och när alla är klara så tar jag över "färdiga" barn och cyklar med dem till skolan och min man åker till jobbet. Sen på eftermiddagen hämtar jag, när min man kommer hem ca en timme senare så fortsätter jag jobba medan han lagar mat och underhåller barn den härliga timmen innan middag. Jag tycker ju inte direkt att det är jag som drar jättelasset, men det märker ju ingen.

Det där är en grej för oss också. Jag har mer flexibilitet jobb, så jag tog alla hämtningar och lämningar. Men i gengäld tog maken allt vab, men det syns ju inte på samma sätt, eftersom de dagarna är de ju hemma.
(Just nu agerar dock maken i princip ensamstående med jag kämpar med graviditetsillamående)

 

[julgrisen]

Så är det verkligen.

Sedan upplever jag också en ängslighet kring att leva upp till kraven på jämställdhet. Läser man exempelvis här på Buke så är alla jämställda, även om vi vet om att det statistiskt sett ser annorlunda ut. Jag tror inte att ett samtalsklimat där man blir fullkomligt lynchad om man ens andas någonting annat är vägen att gå. Man förstör för framtida generationer och har en värdelös man som inte vill vara med sina barn. Ärligt talat, det är inte så roligt att höra. Jämställdhet är någonting som vi arbetar med ständigt i vår familj. Vi försöker lära oss av varandra, maken lär mig teknik och jag lär honom att sy ihop kläder som gått sönder. Vi försöker planera veckorna så att bördan blir jämnt fördelad. Vi diskuterar normer, våra föreställningar som vi har med oss från barnsben och hur vi kan utmana dem. Varför jag upplever ett behov av att vara supermamma och han bär med sig destruktiva krav på framgång. Vi är inte perfekta, vi bär med oss föreställningar som vi successivt håller på att förändra. Men vi är inte hemska människor för att vi inte är i mål ännu. Personligen hade ett mer inkluderande samtalsklimat här på Buke kunnat hjälpa mig på vägen. Men just nu upplever jag att det blir dubbelbestraffning. Vi navigerar oss i samhällets krav på vilka vi är som män och kvinnor, och framför allt med vilka föreställningar som vi växt upp med, och när dessa normer får klorna i oss så gör vi inte vårt bästa för barnen. Vi förstör för dem. Så från en imperfekt mamma - jag är glad över att höra att så många här delar lika på föräldraledigheten. Stå ut med mig, vi kämpar också.

Jag tänker att det viktiga är att man jobbar med det och att båda föräldrarna vill vara med sina barn. Allt är ju liksom inte fixat för att man delat på föräldraledigheten, det var en självklarhet för oss att göra det men för oss har det absolut blivit svårare sedan båda började jobba. Vi tar varannan vab-dag och varannan nattning osv men ändå är det absolut mest jag som är med barnen när vi är hemma samtidigt. Det är något jag tror att vi måste arbeta med aktivt hela tiden.

 

[Linn-Nora]

Jag önskar jag varit hemma längre med min dotter.
Började jobba när hon var 8 månader. För att jag var tvungen ekonomiskt. Det var jättetufft.

Hur andra gör får stå för dom. Och jag tycker det bör gå att se till att pensionen inte sabbas på grund av barn.

Men för kvinnan, den som bär barnet, föder och kanske ammar så kan det finnas många faktorer som gör att man kanske inte vill börja jobba direkt eller tidigt.

Min bild är att jämställdhet går ut på att kvinnor ska anamma traditionellt manliga beteenden och jag vet inte om det är vad jag tycker är eftersträvansvärt.

 

[Imogen]

Så är det verkligen.

Sedan upplever jag också en ängslighet kring att leva upp till kraven på jämställdhet. Läser man exempelvis här på Buke så är alla jämställda, även om vi vet om att det statistiskt sett ser annorlunda ut. Jag tror inte att ett samtalsklimat där man blir fullkomligt lynchad om man ens andas någonting annat är vägen att gå. Man förstör för framtida generationer och har en värdelös man som inte vill vara med sina barn. Ärligt talat, det är inte så roligt att höra. Jämställdhet är någonting som vi arbetar med ständigt i vår familj. Vi försöker lära oss av varandra, maken lär mig teknik och jag lär honom att sy ihop kläder som gått sönder. Vi försöker planera veckorna så att bördan blir jämnt fördelad. Vi diskuterar normer, våra föreställningar som vi har med oss från barnsben och hur vi kan utmana dem. Varför jag upplever ett behov av att vara supermamma och han bär med sig destruktiva krav på framgång. Vi är inte perfekta, vi bär med oss föreställningar som vi successivt håller på att förändra. Men vi är inte hemska människor för att vi inte är i mål ännu. Personligen hade ett mer inkluderande samtalsklimat här på Buke kunnat hjälpa mig på vägen. Men just nu upplever jag att det blir dubbelbestraffning. Vi navigerar oss i samhällets krav på vilka vi är som män och kvinnor, och framför allt med vilka föreställningar som vi växt upp med, och när dessa normer får klorna i oss så gör vi inte vårt bästa för barnen. Vi förstör för dem. Så från en imperfekt mamma - jag är glad över att höra att så många här delar lika på föräldraledigheten. Stå ut med mig, vi kämpar också.

Jag tänker också att det är en enorm skillnad på att att vara medveten om de ojämlikheter som finns och att inte vara det. Att se allt den andra parten gör och att inte göra det.

För att ta ett väldigt förenklat exempel så finns det självklart en större risk för ett ojämlikt föräldraskap om föräldraledigheten inte delas lika. Men den risken kan också minskas om föräldrarna (och framför allt den part som är hemma mindre!) är väl medveten om riskerna med detta och ser det som ett problem. Och gör något åt det för att "kompensera". Då är chansen väldigt mycket större att fördelningen av FP inte sätter strukturen för hela föräldraskapet. För det är ju DET som är risken här (ur ett relation-med-barnen-perspektiv, självklart finns risker vad gäller ekonomi, karriär mm också).

För tack o lov blir ju de allra flesta barn äldre än 1,5 år. Jag tycker ofta att sådana här diskussioner blir så otroligt fokuserade på de allra första åren med barnen. Det är ju i sig fullt naturligt om man har sitt första barn som inte är så stort eftersom det är ju den erfarenheten man har. Men sett på det stora hela föräldraledighetstiden en väldigt liten del av föräldraskapet. Det är ju inte heller alls säkert att man lyckas hålla i sin jämställdhet bara för att man var föräldraledig 9 månader var och bytte varannan blöja.

 

[julgrisen]

Jag tänker också att det är en enorm skillnad på att att vara medveten om de ojämlikheter som finns och att inte vara det. Att se allt den andra parten gör och att inte göra det.

För att ta ett väldigt förenklat exempel så finns det självklart en större risk för ett ojämlikt föräldraskap om föräldraledigheten inte delas lika. Men den risken kan också minskas om föräldrarna (och framför allt den part som är hemma mindre!) är väl medveten om riskerna med detta och ser det som ett problem. Och gör något åt det för att "kompensera". Då är chansen väldigt mycket större att fördelningen av FP inte sätter strukturen för hela föräldraskapet. För det är ju DET som är risken här (ur ett relation-med-barnen-perspektiv, självklart finns risker vad gäller ekonomi, karriär mm också).

För tack o lov blir ju de allra flesta barn äldre än 1,5 år. Jag tycker ofta att sådana här diskussioner blir så otroligt fokuserade på de allra första åren med barnen. Det är ju i sig fullt naturligt om man har sitt första barn som inte är så stort eftersom det är ju den erfarenheten man har. Men sett på det stora hela föräldraledighetstiden en väldigt liten del av föräldraskapet. Det är ju inte heller alls säkert att man lyckas hålla i sin jämställdhet bara för att man var föräldraledig 9 månader var och bytte varannan blöja.

Ja men exakt! Den stora grejen är ju att vara medveten och arbeta med jämställdheten aktivt oavsett fördelning av föräldradagar.

 

[Badger]

Ni som har delat lika på föräldraledighet och ammat, hur har ni gjort med amningen? Min bebis ammade fortfarande väldigt mycket både dag och natt vid 9 månader och jag tyckte det hade varit svårt att börja jobba då. Vet att man får amma på arbetstid (eller pumpa men min bebis vägrade flaska) , så skulle isf pappa och bebis ha 45 min enkel väg till mitt jobb ett par ggr per dag för amning eller hur gör man rent praktiskt? Slutar amma? Jag hade gärna börjat jobba tidigare men kände mig rätt låst i och med amningen och eftersom jag fortfarande vid elva månader vaknar för att amma varje/varannan timme kommer jag vara väldigt trött när jag börjar jobba nästa vecka. Vi har försökt sluta nattamma, det tar mer än det ger just nu och har skjutit det på framtiden.

Vi tog nära lika och skulle bytt efter sex månader, men blev efter 8 pga amningen. Det var efter en vecka inga som helst problem att amma när man kom hem, natt och innan man åkte. Slutade amma vid 10 månader för att det passade oss

Jag tog 8 månader, han 6 månader, mamma tog ett par veckor, sedan semester och efter det förskola. Eftersom han tog flera dagar per vecka än jag och inskolningen blev det exakt lika.

Tänker att enklaste lösningen är ju att mamman inte är hemma ett år, så blir det direkt inte lika ojämnt, o lättare för arbetslivet att parera.

 

[bumpo]

Rent ideologiskt så tycker jag att föräldraförsäkringen ska tredelas. 1/3 till mamman, 1/3 till pappan och 1/3 som föräldrarna får göra som de vill med. De föräldraspecifika dagarna ska inte heller gå att skriva över på den andra föräldern utan de måste tas ut av just mamma eller pappa. SGIn bör också vara skyddad för den som tar ut dagar efter barnets ettårsdag även vid mindre uttag än 100%.

 

[Lingon]

Jag är förvånad över att det fortfarande anses vara kontroversiellt att anse att det bästa för samhället och ungarna (generellt) är ett jämställt föräldradagsuttag. Jag skulle aldrig gå fram till nån på jobbet och ha en åsikt om dennes FL-fördelning, däremot tycker jag att det är helt rimligt att på ett diskussionsforum göra mitt för att motverka att normalisera att pappor bara tar 6 månader medan mammorna tar 12.

Vi ser ju också här på Buke vad den sneda fördelningen får för effekt. Mammor i tråd på tråd som går på knäna, tar alla nätter, roddar hemmet själv. Det är ju omöjligt att inte lägga ihop två och två här.

Jag håller med.

Vi delade 50/50. Jag tog första året och han andra året inkl inskolningen. Vi är båda primär förälder. Sen har vi delat upp vissa saker efter hur våra personligheter funkar. T.ex. Så har han tagit fler nattningar och nätter för att han är nattuggla medan jag tagit fler tidiga morgonar för att jag är morgonpigg. Så jag har gått och lagt mig och tittat på tv på kvällen i lugn och medan han har fått sovmorgon på lediga dagar och de dagar han började jobba sent.

 

[LadyCovergirl]

Vi var hemma alla tre en vecka efter förlossningen. Sen gick jag tillbaka till universitetet för de avslutande tre veckorna av terminen.
Vi var sen hemma alla tre i ungefär 1,5 månad innan jag började jobba litegrann.
När dottern sen var knappt 3,5 månad gick jag tillbaka till universitetet.

Jag tog ut 56 dagar den sommaren och de resterande fyra dagarna tog jag ut vårterminen innan dottern fyllde åtta år.
Pappan tog resten.
Fick exakt 0,0 kritiska kommentarer om detta upplägg.

 

[Manji]

Ni som har delat lika på föräldraledighet och ammat, hur har ni gjort med amningen? Min bebis ammade fortfarande väldigt mycket både dag och natt vid 9 månader och jag tyckte det hade varit svårt att börja jobba då. Vet att man får amma på arbetstid (eller pumpa men min bebis vägrade flaska) , så skulle isf pappa och bebis ha 45 min enkel väg till mitt jobb ett par ggr per dag för amning eller hur gör man rent praktiskt? Slutar amma? Jag hade gärna börjat jobba tidigare men kände mig rätt låst i och med amningen och eftersom jag fortfarande vid elva månader vaknar för att amma varje/varannan timme kommer jag vara väldigt trött när jag börjar jobba nästa vecka. Vi har försökt sluta nattamma, det tar mer än det ger just nu och har skjutit det på framtiden.

Har du möjlighet att jobba halvdagar? För så har vi gjort. Halvdagar och senare halvveckor.

Min upplevelse av två ammande barn är att bröst och barn vänjer sig, men att det är oerhört stressande om barnet inte är intresserad av mat eller flaska. Har man inte ett flexibelt jobb vet jag inte hur man ska kunna lösa det utan att vara ledig.

 

[Roheryn]

Ni som har delat lika på föräldraledighet och ammat, hur har ni gjort med amningen? Min bebis ammade fortfarande väldigt mycket både dag och natt vid 9 månader och jag tyckte det hade varit svårt att börja jobba då. Vet att man får amma på arbetstid (eller pumpa men min bebis vägrade flaska) , så skulle isf pappa och bebis ha 45 min enkel väg till mitt jobb ett par ggr per dag för amning eller hur gör man rent praktiskt? Slutar amma? Jag hade gärna börjat jobba tidigare men kände mig rätt låst i och med amningen och eftersom jag fortfarande vid elva månader vaknar för att amma varje/varannan timme kommer jag vara väldigt trött när jag börjar jobba nästa vecka. Vi har försökt sluta nattamma, det tar mer än det ger just nu och har skjutit det på framtiden.

Jag slutade amma när min dotter var 7-8 månader. Då hade hon redan börjat äta gröt på kvällarna, så höll sig mätt hela nätterna (har aldrig gett varken ersättning eller välling eftersom hon tvärvägrade flaska, därav gröt) Jag började jobba när hon var 9 månader (deltid, men hela dagar).

 

[Hedblomster]

Har du möjlighet att jobba halvdagar? För så har vi gjort. Halvdagar och senare halvveckor.

Min upplevelse av två ammande barn är att bröst och barn vänjer sig, men att det är oerhört stressande om barnet inte är intresserad av mat eller flaska. Har man inte ett flexibelt jobb vet jag inte hur man ska kunna lösa det utan att vara ledig.

Tror inte halvdagar hade gått men halvveckor, men hjälper inte för amningens skull då men det hade gått för jobbet.

Någon annan nämnde att den slutade amma vid 7-8 månader och jag hinner inte svara på enskilda inlägg just nu men kan bara tillägga att det hade inte varit aktuellt för mitt barn Och hon äter gröt och mat osv men inte i tillräckligt stora mängder. Klart barn vänjer sig men jag vill nog inte tvingas till att vänja av amningen i förtid för jämställdhetens skull.

 

[pajaztar]

Jag tycker att heltidsarbete skulle vara typ 20 timmar i veckan så kunde det vara jävligt mycket enklare att få ihop småbarnsåren.

 

[Crossline]

Vi delade 12 månader till mig och 6 till maken. Varför? Det var bäst ekonomiskt och det var det som funkade bäst med min skola. Det är inget jag tycker att jag behöver försvara, jämställda kan vi vara på många olika sätt

 

[vemsomhelst123]

Vi var hemma alla tre en vecka efter förlossningen. Sen gick jag tillbaka till universitetet för de avslutande tre veckorna av terminen.
Vi var sen hemma alla tre i ungefär 1,5 månad innan jag började jobba litegrann.
När dottern sen var knappt 3,5 månad gick jag tillbaka till universitetet.

Jag tog ut 56 dagar den sommaren och de resterande fyra dagarna tog jag ut vårterminen innan dottern fyllde åtta år.
Pappan tog resten.
Fick exakt 0,0 kritiska kommentarer om detta upplägg.

Vad skönt, vi fick massor (eller mest jag) och min sambo var förstås världens bästa pappa.. Mest kommentarer fick jag innan om att jag skulle ändra mig och vilja vara hemma, att jag inte skulle orka jobba eftersom jag skulle amma hela nätterna osv osv.