Sv: Jag är kärlekskrank!!
Fast det handlar om attityd också. Att man inte sitter och får det att låta som att man är helt tappad om man är ofrivillig singel - att det faktiskt bara är att gå ut och ta den man vill ha. För någon som kanske har kämpat länge, med dejter som inte blir bra alls, med att vara olyckligt kär etc etc så blir det givetvis ett hugg i magen. Som att det är fel på en bara för att man inte har lyckats. Vissa har provat allt. Ändå funkar det inte.
Jag tycker att ödmjukheten och förståelsen är minimal i den här tråden och att det är direkt elakt att skriva som vissa har gjort, särskilt med tanke på hur trådstarten ser ut.
Jag delar din uppfattning här.
Om man vill stärka en person i något, vad som helst, så funkar det inte att skuldbelägga personen. Om man är ofrivilligt singel och känner att man gör det man kan så är det rätt knäckande för självkänslan att få det slängt i ansiktet att "det är ju bara att...". Jag tycker det är så vanligt att skuldbelägga andra nuförtiden. Jag förstår inte varför det är så viktigt att platta till folk. Jag hade genast tänkt att ingen vill ha mig, att jag inte duger, om jag försökt hitta någon men inte fått någon och sedan fått höra att jag gör fel osv.
Vad för signaler man sänder ut till andra mänskor spelar så klart roll för hur andra människor uppfattar en, men det hänger inte BARA och enbart på hur man är. Det handlar om tur och om att hitta rätt också. ALLA människor är inte sådär öppna som personer, betyder det att man är fel då? Varför ska man ändra sig till något man inte är bara för att passa in med andra. Jag är inte öppen som person och ger säkert intrycket att folk ska ge fan i mig. Det är inget jag menar egentligen, det är sån jag är, det är en del av min personlighet. Skulle jag vara jag om jag ändrade på det? Skulle jag inte uppfattas som desperat i mina försök att vara något jag inte är? Och vad folk tycker om "desperata" människor är ju klart här, så det vill man inte heller vara.
Men jag har varit gift. Jag har aldrig ansett mig vara singel, jag hade förhållanden innan min man och detta trots att jag inte är öppen och signalerar positivism och "jag är tillgänglig-"signaler. Det har inte varit många och inte speciellt seriösa dock. Men jag har aldrig ansträngt mig för att få någon. Jag är jag. Jag tror att det finns någon för alla och att signalerna inte är avgörande. Om någon kan se genom mina signaler så finns ju andra människor med samma förmåga. Och om ingen har förstånd att se människan innan för skalet, då värderar den personen ens yttre på ett sätt som inte JAG tycker smickrande.
Jag snubblade över min man kan jag säga, det handlade bara om tur där. Min syster och hennes sambo planerade att vi skulle träffas, han visste inget om det och inte jag heller, men det var något speciellt när vi träffades i alla fall. Minns fortfarande hur vi stod och såg på varandra alldeles allvarliga utan ett ljud först.

Jag hade kvar blåmärket länge efter att min syster nöp mig hårt i armen för att jag skulle uppföra mig som folk och hälsa istället för att stirra!

Jag gjorde nog inte många rätt där och då, kan jag säga.
Jag tror jag fortsätter intala mig att jag inte vill ha någon, och ingen vill ha mig, och vara ensam i resten av mitt liv. Det verkar jävligt dåligt för självkänslan att vara singel!
