Bukefalos 28 år!

Jag har panik, jag är rädd...

K

Klocka

Har tagit ett anonymt nick...

Jag har ett stormigt förhållande bakom mig med många år av psykisk misshandel, till slut vågade jag bryta upp. Han krävde då att barnen skulle bo med honom av logiska skäl som bo kvar i området, skola, vänner ja sånt. Jag klarade heller inte av att ta den konflikten med honom då.

Han har nu lagt över det kontrollbehovet han hade på mig på barnen...Läser deras sms, loggar deras msn, spionerar på dom, tjuvlyssnar utanför deras dörrar om de stänger dom, de får inte gå på stan med vänner, får inte ha pengar på mobilerna, får knappt lämna hemmet...

Barnen berättade det här för mig och de är 15 och 16 år nu och vill flytta till mig på heltid men de har blivit så knäckta av sin far att de inte vågar säga det direkt till honom. Han frågar ut barnen om varandra, vill kontrollera varje steg de tar, en buss senare än vanligt hem orsaker anklagelser om träffade killar och gud vet vad. Jag fick veta det här i augusti så jag har inte sett det, dom har dolt det tom för mig...tills jag förstod på deras beteenden att det var nått fel så berättade dom för mig

Jag sa till dom att jag måste göra nått åt det här, jag kan inte se på, de ska inte ha det så. Det är sjukt på alla plan.

Eftersom jag då fortfarande är rädd för honom jag med, visst vi har varit vänner efter skilsmässan, men enbart för jag aldrig sagt emot honom, för jag vågar inte. Fegt jag vet men han har knäckt mig så pass och jag har aldrig anmält honom, finns och fanns aldrig skäl...hur bevisar jag att min man kallar mig för allt mellan fet hagga till hora.Jag kan och kunde inte bevisa hans hot. Han har aldrig slagit mig fysiskt.

Jag har nu kontaktat soc angående det här, att varken barnen eller jag vågar säga det här till honom. Så nu ska jag dit på fredag för personen jag pratade med ville träffa mig igen och vi skulle ha med hennes chef.

Jag är rädd för att soc inte kan hjälpa oss, att de kontaktar honom och berättar vad jag sagt (Ja jag har skuldkänslor för att jag berättat hur han är för soc )

Jag vill bara ventilera och hoppas på lite stöd, jag är förtvivlad , rädd, osäker, har skuldkänslor och är samtidigt skitarg på deras pappa som vågar gra såhär mot våra barn...
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Har inget klokt att säga mer än att jag lider med dig!! Jag kan inte sätta mig in i din situation, men jag skickar många varma kramar och hoppas verkligen att barnen får flytta till dig så snart som möjligt och att han inte kan göra er illa mer.

Stor kram och styrka till er!!
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Jag tvivlar på att soc tar kontakt med honom om säger VAD du har sagt utan att göra dej medveten om det innan.

Men dom måste ju ringa honom och meddela att du kontaktat dem om ni ska kunna lösa något. Dina barn är gammla nog att bo där DOM VILL. Hos dej eller sin far.
Men du måste ta hjälp av någon anhörig så du har stöd även när soc inte finns att nå på luren. Dina föräldrar/syskon eller vänner.. Du måste vara stark för dina barn. Dina barn behöver dej och du måste lösa det här. Och det gör du bara om du kan finna styrka innom dej och runt dej i form av ett skyddsnät.
Soc kommer säkerligen hjälpa dej och gör dom inte det så säg till dina döttrar att kontakta dem...
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Soc/familjerätten kan ju inte göra så mycket mer än att utföra en utredning om barnens välmående. Tingsrätten får besluta om vart barnen ska bo, och i deras ålder har det stor inverkan på deras beslut (Om inget extremt föreligger).

Men du borde kunna få hjälp rätt så fort därifrån så att allting får vidare i alla fall, eftersom barnen själva äntligen pratar om vad som är fel!
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Det hon på soc sa första gången vara att han har egentligen ingen talan vart barnen ska bo med tanke på deras ålder. De kan mer eller mindre packa ihop sina saker och åka hem till mig sen på valfritt vis tala om för sin far att vi bor hos mamma nu.

Dock är vi allihopa rädda för hans reaktion på att de vill bo hos mig, han har redan vägrat vv, för de ska ha ett hem och allt annat var uteslutet. Barnen är nu oroliga för hans reaktion när han får veta det här. Men samtidigt sa en väninna till mig att "Du måste komma ihåg att DU inte gjort nått fel, det är han som gör fel mot barnen och de vill bo hos dig, det kommer gå bra"

Men det hjälper inte direkt, jag är livrädd för att han står utanför min dörr och vill prata om det här för jag klarar inte en sån konfrontation, jag kommer krypa ihop och bara säga ja och amen till allt han säger för jag vågar inte. Ja det är fegt, men han har lyckats bryta ner mig så totalt att jag inte kan annat...
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Egentligen tänkte jag skrivit ett svar om hur viktigt det är att du är stark för dina barns skull, men jag förstår att det inte är så enkelt...

Jag hoppas att du kan hitta nån väninna, släkting eller nån du litar på som kan backa upp dig, stötta dig, kanske t o m vara hos dig en tid om barnen bestämmer sig för att våga ta tag i det. Deras liv ska inte behöva bli förstört för de kan inte välja sin pappa. Du valde man, de har inte valt...

Önskar dig styrka och kraft att ta dig an detta. Lycka till!
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Tänkte bara säga att ny bostad är på gång och jag får massor av uppbackning av ett par nära vänner och soc också, så det känns mycket bättre nu och jag är faktiskt inte lika rädd längre även om oron finns där.
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Vad glad jag blir:). Att soc tar tag och hjälper dej. Hur går det för dina barn? Ska dom få komma och bo med dej?
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

När jag fixat nya lägenheten kommer dom bo med mig. Med eller utan hans medgivande...Blir det bråk så blir det, då tar jag det då. Flytt blir det la om tre månader som det ser ut nu. Barnen vet om tiden och ser fram mot flytt men inte pappas reaktion...
 
Sv: Jag har panik, jag är rädd...

Uppdatering då

Lägenheten är klar, flytt till första februari. Har kontaktat en advokat för att få hjälp med en ev tvist, har fått kontakt med en stödgrupp inom kommunen för kvinnor som blivit utsatt för ngn form av misshandel som ska stötta mig genom det här också.

Just nu känner jag mig mer förbannad än rädd. Och så känner jag mig som en halvidiot och delvis dålig förälder som inte såg vad som pågick och agerade tidigare då jag vet hur han är.

Jag är mest rädd för om det går upp i rätten att jag jag inte ska få rätt för de har ju bott hos honom sen skilsmässan och det är deras hem och de tycker det är bäst att de bor kvar där eller vv. Barnen vill inte under några som helst omständigheter bo vv.

Hur blir det med umgänge? Någon som vet vad som gäller, jag vill absolut inte att de inte ska ha kontakt med sin pappa, men risken är överhängnde att de inte kommer vilja, ses det som dåligt om jag inte tvingar dom?

Det är mycket tankar som snurrar nu...

Tack för stödet jag får, Buke är bäst när det gäller :bow:
 

Liknande trådar

Hundträning Hej, Vi hämtade hem vår lilla Australian Shepherd för fem veckor sedan. Hon är jätteduktig vid hundmöte, inkallning, lärde sig "sitt" på...
7 8 9
Svar
167
· Visningar
14 813
Senast: ildiko
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 776
Senast: Hellhound
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 196
Senast: mars
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 631
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp