Jag kanske inte finns?

Jag behöver ventilera nånstans, men hittar inget ställe för det. Kanske är det här rätt?

Hursomhelst. Jag vet att det här låter helt crazy fucked up osv. Men ibland undrar jag om jag verkligen finns?
Det kan handla om att personer inte verkar uppmärksamma det jag säger/skriver. Sen säger eller skriver någon annan i princip samma sak, och hen får reaktioner direkt. Varför?
En annan grej som väcker de tankarna är att jag sällan får hjälp när jag ber om det, och ännu mer sällan erbjuds det "bara ändå". Själv försöker jag hjälpa till när jag kan, med det jag kan. Men omvänt... Finns liksom inte?

Det är speciellt i en viss miljö/med en viss grupp människor det här förekommer. Jag vet liksom ibland inte, ÄR jag osynlig? Finns jag ens?
Eller, om jag nu finns och syns, vad har jag gjort för fel för att liksom behandlas som ingenting? Varför lyssnar ingen på just mig? Vad är det med mig som är så FEL?

Idag har jag, helt ärligt, ställt mig själv frågan. Finns jag inte? Är hela den miljön och situationen med de människorna en hallucination? Knappast egentligen, logiskt så finns jag nog. För utanför det sammanhanget så brukar jag ju finnas/höras/synas. Så kvar då är väl att det är nåt fel på mig? Men hur får jag reda på vad?

 

[TinyWiny]

Jag tror inte att det är något fel på dig. Snarare fel på konstellationen i det umgänge du känner dig osynlig i. Vissa tar bara utan att bry sig och ser det som självklart att de är jordens mittpunkt. Sådana människor gör inget för någon annan om de inte vinner mest på det själva.

 

[Philosophia]

Jag behöver ventilera nånstans, men hittar inget ställe för det. Kanske är det här rätt?

Hursomhelst. Jag vet att det här låter helt crazy fucked up osv. Men ibland undrar jag om jag verkligen finns?
Det kan handla om att personer inte verkar uppmärksamma det jag säger/skriver. Sen säger eller skriver någon annan i princip samma sak, och hen får reaktioner direkt. Varför?
En annan grej som väcker de tankarna är att jag sällan får hjälp när jag ber om det, och ännu mer sällan erbjuds det "bara ändå". Själv försöker jag hjälpa till när jag kan, med det jag kan. Men omvänt... Finns liksom inte?

Det är speciellt i en viss miljö/med en viss grupp människor det här förekommer. Jag vet liksom ibland inte, ÄR jag osynlig? Finns jag ens?
Eller, om jag nu finns och syns, vad har jag gjort för fel för att liksom behandlas som ingenting? Varför lyssnar ingen på just mig? Vad är det med mig som är så FEL?

Idag har jag, helt ärligt, ställt mig själv frågan. Finns jag inte? Är hela den miljön och situationen med de människorna en hallucination? Knappast egentligen, logiskt så finns jag nog. För utanför det sammanhanget så brukar jag ju finnas/höras/synas. Så kvar då är väl att det är nåt fel på mig? Men hur får jag reda på vad?

Det är absolut inget fel på dig. Jag tror att @TinyWinys tanke om gruppkonstellationen kan vara en förklaring.

En annan förklaring till varför det man säger eller skrivet inte uppmärksammas kan vara kontexten eller uttryckssättet. Inte så att det du skriver skulle vara obegripligt - för det är det ju alls inte - utan för att olika människor uttrycker sig på olika sätt. Det är ju vanligt att man läser in kontexten, vilket gör att när person X uttrycker en sak så förstår Y därför att Y på förhand känner till X övriga uppfattningar. Men när Z skriver/säger samma sak så förstår inte Y eftersom Y inte har någon kontext att tolka Z:s påstående i. Det tycker jag ofta att man kan se - och så även här på Buke.

När det kommer till att inte få hjälp när man ber om hjälp så är det bara att beklaga att folk i din omgivning är så ogina - särskilt när du explicit ber om hjälp. Jag hade en sådan vän för flera år sedan. Hon var egentligen snäll och trevlig och menade inget illa och jag vet att hon tyckte om mig. Men hon var förfärligt egoistisk och jag hade vare sig lust eller ork att uppfostra henne. Och det var ju heller inte min roll att göra det. Men hon satte alltid sig själv i det främsta rummet. Hon kunde be om något, men ville/kunde inte göra samma sak tillbaka när man bad henne om det. osv. Till slut kände jag bara att jag inte orkade med det och lät vänskapen rinna ut i sanden.

 

[Problematisk]

Det är absolut inget fel på dig. Jag tror att @TinyWinys tanke om gruppkonstellationen kan vara en förklaring.

En annan förklaring till varför det man säger eller skrivet inte uppmärksammas kan vara kontexten eller uttryckssättet. Inte så att det du skriver skulle vara obegripligt - för det är det ju alls inte - utan för att olika människor uttrycker sig på olika sätt. Det är ju vanligt att man läser in kontexten, vilket gör att när person X uttrycker en sak så förstår Y därför att Y på förhand känner till X övriga uppfattningar. Men när Z skriver/säger samma sak så förstår inte Y eftersom Y inte har någon kontext att tolka Z:s påstående i. Det tycker jag ofta att man kan se - och så även här på Buke.

När det kommer till att inte få hjälp när man ber om hjälp så är det bara att beklaga att folk i din omgivning är så ogina - särskilt när du explicit ber om hjälp. Jag hade en sådan vän för flera år sedan. Hon var egentligen snäll och trevlig och menade inget illa och jag vet att hon tyckte om mig. Men hon var förfärligt egoistisk och jag hade vare sig lust eller ork att uppfostra henne. Och det var ju heller inte min roll att göra det. Men hon satte alltid sig själv i det främsta rummet. Hon kunde be om något, men ville/kunde inte göra samma sak tillbaka när man bad henne om det. osv. Till slut kände jag bara att jag inte orkade med det och lät vänskapen rinna ut i sanden.

Det här är (tyvärr) inget sammanhang jag kan låta rinna ut i sanden. Hur förhåller man sig då?
Jag kan ju förstås sluta erbjuda min hjälp, men det känns så dumt. Det är liksom så självklart för mig att hjälpa till i de situationer som det kan handla om, men samtidigt så känns det ju inte bra att ge och ge men i princip aldrig få.

Men hur hanterar man att inte höras/synas/bli lyssnad på? Sluta försöka få nåt sagt?

 

[TinyWiny]

Det här är (tyvärr) inget sammanhang jag kan låta rinna ut i sanden. Hur förhåller man sig då?
Jag kan ju förstås sluta erbjuda min hjälp, men det känns så dumt. Det är liksom så självklart för mig att hjälpa till i de situationer som det kan handla om, men samtidigt så känns det ju inte bra att ge och ge men i princip aldrig få.

Men hur hanterar man att inte höras/synas/bli lyssnad på? Sluta försöka få nåt sagt?

Tyvärr är det så i vissa konstellationer. Jag blir tyst vid sådana tillfällen och de som känner mig kan intyga att jag vanligtvis är synnerligen verbal. Jag gör mitt yttersta för att inte läcka energi vid de tillfällena som inte går att undvika för jag far illa av det och för mig blir det genom att inte integrera alls.

Visst är det självklart att hjälpa om man kan men i vissa fall får man fundera på om det är värt det. Är det värt att vara hjälparen som inte betyder något alls när ingen hjälp behövs eller när man själv behöver hjälp? Jag har kommit fram till att för mig är det inte värt det. Jag vill inte ses som någon man kan höra av sig till bara när hjälp behövs.

 

[Problematisk]

Tyvärr är det så i vissa konstellationer. Jag blir tyst vid sådana tillfällen och de som känner mig kan intyga att jag vanligtvis är synnerligen verbal. Jag gör mitt yttersta för att inte läcka energi vid de tillfällena som inte går att undvika för jag far illa av det och för mig blir det genom att inte integrera alls.

Visst är det självklart att hjälpa om man kan men i vissa fall får man fundera på om det är värt det. Är det värt att vara hjälparen som inte betyder något alls när ingen hjälp behövs eller när man själv behöver hjälp? Jag har kommit fram till att för mig är det inte värt det. Jag vill inte ses som någon man kan höra av sig till bara när hjälp behövs.

Egentligen håller jag med dig. Jag vill inte "slösa energi" på att ställa upp men inte få tillbaka. Jag behöver den energin själv då, till att hjälpa mig själv. Måste nog träna på att säga nej/inte erbjuda hjälp fast det känns självklart. Men jag är rädd att personerna kommer tycka ännu mer illa om mig då, om jag blir ohjälpsam

 

[TinyWiny]

Egentligen håller jag med dig. Jag vill inte "slösa energi" på att ställa upp men inte få tillbaka. Jag behöver den energin själv då, till att hjälpa mig själv. Måste nog träna på att säga nej/inte erbjuda hjälp fast det känns självklart. Men jag är rädd att personerna kommer tycka ännu mer illa om mig då, om jag blir ohjälpsam

Fast människor som inte tycker om en om man inte kommer springande när deras behov uppstår är inga jag vill ha en relation med iallafall. De är inte värda att ha en relation med (om det inte handlar om små barn, det är en helt annan sak). Det är sorgligt och man sörjer att det inte var som det borde men det är som när ett taskigt kärleksförhållande tar slut, man sörjer först men när man fått perspektiv och kommit över sorgen så är det skönt att vara därifrån och man kan lägga energin på det/de som får en att må bra istället för dåligt.

 

[Grazing]

Jag behöver ventilera nånstans, men hittar inget ställe för det. Kanske är det här rätt?

Hursomhelst. Jag vet att det här låter helt crazy fucked up osv. Men ibland undrar jag om jag verkligen finns?
Det kan handla om att personer inte verkar uppmärksamma det jag säger/skriver. Sen säger eller skriver någon annan i princip samma sak, och hen får reaktioner direkt. Varför?
En annan grej som väcker de tankarna är att jag sällan får hjälp när jag ber om det, och ännu mer sällan erbjuds det "bara ändå". Själv försöker jag hjälpa till när jag kan, med det jag kan. Men omvänt... Finns liksom inte?

Det är speciellt i en viss miljö/med en viss grupp människor det här förekommer. Jag vet liksom ibland inte, ÄR jag osynlig? Finns jag ens?
Eller, om jag nu finns och syns, vad har jag gjort för fel för att liksom behandlas som ingenting? Varför lyssnar ingen på just mig? Vad är det med mig som är så FEL?

Idag har jag, helt ärligt, ställt mig själv frågan. Finns jag inte? Är hela den miljön och situationen med de människorna en hallucination? Knappast egentligen, logiskt så finns jag nog. För utanför det sammanhanget så brukar jag ju finnas/höras/synas. Så kvar då är väl att det är nåt fel på mig? Men hur får jag reda på vad?

Så har jag funderat mycket. Ibland får jag en känsla att varje människa har ett eget typ universum som den själv avgör vilka som är delaktiga i eller inte. Vissa personer kanske finns bara för att man tänker på dom helt enkelt. Därför kanske hästen fick en tappsko bara för att jag tänkte på det för mer eller mindre varenda gång jag tänkte på det så hade han en tappsko när jag kom till stallet. Precis som när någon hör av sig just när man tänkt på den. Att man omedvetet skapar sitt eget innehåll i livet liksom.

Kanske därför också man kan verka osynlig i vissa grupper av andra för man är inget för dom liksom. Man betyder inget för dom så man finns inte. Som min kära granne ovanför mig som väsnats så otroligt mycket att jag nästan var beredd att flytta. Nu efter sommaren när dom kom tillbaka så bestämde jag mig för att helt enkelt inte störa mig, inte notera dom ens. Jag hör dom men oljuden når inte fram till mig på samma sätt faktiskt.

 

[Snowball]

Men ibland undrar jag om jag verkligen finns?
Det kan handla om att personer inte verkar uppmärksamma det jag säger/skriver. Sen säger eller skriver någon annan i princip samma sak, och hen får reaktioner direkt. Varför?
En annan grej som väcker de tankarna är att jag sällan får hjälp när jag ber om det, och ännu mer sällan erbjuds det "bara ändå". Själv försöker jag hjälpa till när jag kan, med det jag kan. Men omvänt... Finns liksom inte?

Jag känner som du jag finns nog inte, inte någonstans. Om det är till någon tröst så är du inte ensam om att känna så

 

[Problematisk]

Fast människor som inte tycker om en om man inte kommer springande när deras behov uppstår är inga jag vill ha en relation med iallafall. De är inte värda att ha en relation med (om det inte handlar om små barn, det är en helt annan sak). Det är sorgligt och man sörjer att det inte var som det borde men det är som när ett taskigt kärleksförhållande tar slut, man sörjer först men när man fått perspektiv och kommit över sorgen så är det skönt att vara därifrån och man kan lägga energin på det/de som får en att må bra istället för dåligt.

Tyvärr kan jag inte "byta miljö" bara sådär, jag måste förhålla mig till dem på nåt vis. Men jag får försöka hitta något sätt att inte bry mig/inte ta åt mig iallafall

 

[TinyWiny]

Tyvärr kan jag inte "byta miljö" bara sådär, jag måste förhålla mig till dem på nåt vis. Men jag får försöka hitta något sätt att inte bry mig/inte ta åt mig iallafall

Nej byta miljö är inte alltid möjligt tyvärr men man får försöka hitta strategier så att man kan förhålla sig till vissa ändå. Erbjuder du ingen hjälp och säger nej vid förfrågan så kanske de gillar dig mindre (det vet vi ju inte ens om de kommer att göra) men förlorar du något på det? Det är ju egentligen svaret på den frågan som är intressant.