Jag kvävs

[Korven]

Sv: Jag kvävs

jag tror inte det är regelrätta övergrepp utan att anknytningen med pappan är urdålig. Det kan inte vara bra för barnen att behöva ha det såhär. Nåt behöver förbättras.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker helt enkelt att du ska lyfta din oro precis som du gör här. Är det verkligen normalt att inte relationen ser bättre ut mellan pappa och barn efter 4 månaders föräldraledighet? Kanske BUP har verktyg som kan hjälpa pappan?

De har telefontid först imorrn, men det skadar ju inte att ringa och höra som sagt. Pappan lär inte ta emot jälp då han i sitt tycke inte gör fel, men det är ett senare problem.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker också det här låter otroligt fel och konstigt. Jag kan bara spekulera i vad jag tror, men faktum är att om han bara är en snäll far som inte gör något fel med barnen så reagerar de inte såhär. Jag tycker att det är dags för en orosanmälan så att experter får utreda vad som pågår. Tänk om det kommer fram om fem år att det rörde sig om övergrepp?!?
Bättre med en anmälan för mycket än alternativet....
Ingen av oss et ju vad som händer, men som utomstående som läser beskrivningarna så framstår ditt ex som
Oempatisk
Självisk
Snål
Opålitlig

En människa med dessa egenskaper kan mkt väl tänkas använda våld eller begå övergrepp. Något gör han ju eftersom barnen beter sig som de gör.

Beskrivningarna ovan av mitt ex stämmer alldeles utmärkt. Jag har en rad "hobbydiagnoser" ställda på honom (ja, det är ett sätt att hantera den här situationen för mig) MEN
våld och övergrepp handlar det inte om. Han är många dåliga saker, men han är inte våldsam. Jag tror att jag har sagt det tidigare i tråden och jag säger det igen. Hade det varit så grova grejer så hade det nog varit lätt att konkretisera problemet. Allt handlar om hans sätt at vara med barnen, uttrycka sig, oförmåga att förstå hur de uppfattar världen, kanske att han inte kan se och uppfylla flera av deras behov osv.

Det finns absolut INGA tecken på våld. Mina barn har extremt få blåmärken och sår om jag jämför med kompisars ungar. Såren i själen däremot är en annan historia.

Båda barnen har stunder med pappa som de gillar. Båda barnen kan busa och skratta med pappa. Båda barnen kan sitta i knäet på pappa osv. Han är dålig, men inte genomrutten. Han är bra på att busa med barnen (tills det går överstyr och barnen får utskällningar för att de inte kan kontrollera armar och ben när de är helt uppvarvade, men det är en annan historia).
Exempel:
Bebisen kan sitta hos pappa vid matbordet. Det går ganska bra nuförtiden (för en månad sen gick det inte om jag var i samma rum). Men skulle jag resa mig för att hämta något i ett annat rum, så börjar bebisen gråta, ibland lite, ibland hysteriskt. Om bebisen sitter hos mig och pappa försvinner så händer ingenting.
ALLA överlämningar till pappa när bebis förstår att jag kommer att "försvinna" är skitjobbiga med panikskrik. Jag har ALDRIG hört bebis gråta för att pappa försvinner.

Exempel:
Sonen får aldrig vara arg ifred. Pappa provocerar genom att hela tiden försöka avleda, hitta på andra grejer, störa osv. Försöker plocka upp honom eller sätta sig i närheten osv (sonen har extremt hög integritet och när han blir arg så behöver han få vara arg ifred i 5-10 minuter, ibland mer). Det resulterar i att sonen sparkar och slår mot pappa och skriker att han vill vara ifred, vilket pappa skiter i utan i stället försöker hålla fast sonen så att han inte kan sparka.

Exempel:
Sonen sitter och skjuter ut underkäken (varför vet jag inte, men såna är ju barn ibland med grimaser). Pappa försöker vara rolig och säger "Tjena grävskopan, har du skopat någon sand idag? Höhöhöhö" Sonen ser ut som ett frågetecken och blir osäker på vad som egentligen menades.

Exempel:
Sonen spelar angry birds på pappas telefon. Pappa vill ha tillbaka telefonen och sonen vänder sig om för att spela lite mer, utan att släppa telefonen. Pappa: "Vad ful du är, snikar du till dig fler banor". Hur tror ni att en 3-åring (som han var då) tolkar uttrycket "Vad ful du är?" Ny osäkerhet hos sonen.

Exempel:
Sonen dryga 2 år vaknar med lite morgonstånd och detta uppdagas när jag ska byta blöja. Pappan kommer in precis då och kommenterar detta genom att säga "Jag ser att storseglet är rest höhöhöhöhöhöhöh" Grabbigt fnissandes. Sonen fattar ingenting.
I samma veva ville sonen se på youtubeklipp med vatten. Han gillade när det plaskade. Han valde ett när en tjej med bikini och hyggligt stora tuttar hoppar ut från en klippa och ner i vattnet. Kommentar från pappa: Bra val, vilken fräsch brud i bikini höhöhöhö. Vad är brud och vad är bikini undrar sonen.

Exempel:
Bebis är på och irriterar sonen, drar i byxor, smånyps osv. Sonen sprattlar med benen och sparkar för att komma loss (inte ok att sparka, det vet han, men han är inte ens 4 och impulskontrollen är typ noll). Här brukar jag flytta på bebis för att visa sonen att det är ok att vilja vara ifred, men jag brukar också markera att det inte är ok att sparkas och att han får välja andra sätt - tex be en förälder att ta bort bebisen.
Pappa skäller ut sonen och ställer frågan "vad har vi sagt om det här"?. Sonen vet vad som är sagt, han vet att det var fel och tycker att det blir jobbigt/skäms. På barns vis när det är jobbigt så börjar han då prata om något helt annat, vilket retar upp pappan som ställer om frågan, tystnad, sonen pratar om något annat, pappan blir arg och ställer om frågan osv. ungefär i 8-10 varv. Detta känner jag är dubbelbestraffning, fast 8-10 gånger.

Exempel:
Bebis är 8 månader och sitter i gåstol. Kylskåpsdörren är öppen och bebis är fullt koncentrerad på att undersöka ketchup och senapsflaskor. Pappa vill komma in i frysen, vilket endast är möjligt om man stänger kylskåpet. Han sätter då foten på gåstolen och skjutsar iväg den ett par meter i rummet och smäller igen dörren och öppnar frysen. Jag har en del åsikter om det, men jag ska bespara er mina tankar. Problemet är att detta görs dagligen framför sonen som då anser att det är helt ok att när man tycker att bebis är i vägen så knuffar man bort gåstolen. Sonen har ingen kontroll på styrka och fart, så han dänger iväg den in i väggar med mera, rätt brutalt och bara för att det passar honom just då, det är roligt. Han blir utskälld av pappa, trots att han egentligen bara gör samma sak som pappa gör.

Det här är bara några exempel som är hyggligt lätta att sätta på pränt. Hela situationen och samspelet är betydligt mer komplext och det innefattar att pappan ignorerar barnen, inte svarar, dröjer med att hjälpa dem när saker inträffar osv. Småsaker, men som sammantaget antagligen gör att barnen också uppfattar honom som lite opålitlig eller frånvarande. Inte tröstar när de är ledsna, har som mål att barnen ska vara tysta. Alla känsloutbrott ska dämpas, det finns inte utrymme att få känna sig arg, ledsen och besviken - för det är ju jobbigt när barn gråter/skriker.

Jag tror att sådana saker är tillräckligt och är övertygad om att hade det varit våld och övergrepp med i bilden så hade reaktionerna från barnen varit helt annorlunda.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

+ tinywiny + trötter + lovisaleonora + korven + hastflicka + texas
Jag ska ringa ett samtal imorgon på telefontiden så får vi se vad de säger.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

jag tror inte det är regelrätta övergrepp utan att anknytningen med pappan är urdålig. Det kan inte vara bra för barnen att behöva ha det såhär. Nåt behöver förbättras.

Jag är enig med dig och jag skulle vilja att han fick stöd i sitt förhållningssätt till barnen och att han verkligen förstår att de är egna små individer med egna känslor och egen integritet som man inte kan klampa över hur som helst. Ett motto han har är ju att det inte spelar så stor roll vad man säger och gör när barnen är små eftersom de ändå inte kommer att minnas det som vuxna. Det körde han stenhårt med när sonen var bebis och han inte ville vara hemma. Att anknytningen kunde skadas det trodde han inte på.

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

Sitter här o läser o funderar. Med de egenskaper och den personlighet som du visar i den här tråden, så är det synd att du inte är man. Då hade jag lagt in en stöt.

All heder åt dig. Snart är det över.

 

[Majkem]

Sv: Jag kvävs

En tanke jag får är hur mycket går han på förskola och hur mycket vet personalen där? Din äldsta mår troligtvis riktigt dåligt av allt och det kommer ju förr eller senare att visa sig och de bör inte veta allt men en del. De kanske kan hjälpa till att bearbeta flyttar osv? Om det är bra personal... Jag tror det ärviktigt att du pratar mkt med sonen om vad som händer, att du och pappan är olika osv.

Sen som ny i tråden (läst ifatt på två dagar) så måste jag säga att du är en helt fantastisk mamma till dina barn. Jag önskar dig all lycka och hoppas att du landar och får må riktigt bra snart och att du hittar och får bra hjälp till dina barn för de kommer liksom du behöva mycket stöd i processen!

 

[Majkem]

Sv: Jag kvävs

Och sen hoppas jag att pappan får så lite tid som möjligt med sina barn i framtiden, fy vad upprörd jag blir när jag läser det du skriver här ovan. Han är ju som ett stort barn själv, dessutom med extremt lågt IQ....

 

[Ginne]

Sv: Jag kvävs

...och jag hoppas inte att pappan får så lite tid som möjligt med barnen, utan jag hoppas att han kan få hjälp med att få lära sig mer om hur man är en bra förälder. Ibland är det så lätt att döma ut ett dåligt beteende, men hur det nu är så är han ändå pappa. Barnen har rätt att ha en pappa, pappan har rätt att få vara pappa, och att förhoppningsvis få lära sig hur man kan vara pappa på ett vettigt sätt. Alla de exempel på hans beteende som nyttnick ger här ovan ser jag som exempel på en person som inte riktigt vet hur man är pappa, och som inte har lärt sig hur man beter sig mot barn. Han verkar inte se sitt eget beteende och sätta det i samband med barnens. Han verkar inte ha kunskap om att små barn inte förstår ironi. Det är ett problem i sig att han inte förstår att barnens reaktioner har att göra med att han inte har dessa kunskaper. Jag blir fundersam på hur relationen sett ut under de år TS och pappan varit tillsammans. Det jag läser skulle kunna tolkas som att det brustit i kommunikation kring barnet/barnen under väldigt lång tid, och det är sorgligt i sig.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Sitter här o läser o funderar. Med de egenskaper och den personlighet som du visar i den här tråden, så är det synd att du inte är man. Då hade jag lagt in en stöt.

All heder åt dig. Snart är det över.

Haha, tackar för komplimangen. Ibland är den här tråden en ego-kick, men verkligheten tenderar att plocka ner mig på jorden igen.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Och sen hoppas jag att pappan får så lite tid som möjligt med sina barn i framtiden, fy vad upprörd jag blir när jag läser det du skriver här ovan. Han är ju som ett stort barn själv, dessutom med extremt lågt IQ....

Jag hoppas att han växer upp och tar ansvar och faktiskt får en förståelse för hur han påverkar andra i sin omgivning. Att universum inte kretsar runt honom utan att vi alla är del av något större.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag blir fundersam på hur relationen sett ut under de år TS och pappan varit tillsammans. Det jag läser skulle kunna tolkas som att det brustit i kommunikation kring barnet/barnen under väldigt lång tid, och det är sorgligt i sig.

Det där får du gärna utveckla, för som jag tolkar det du skriver så känner jag redan skuldkänslorna svämma över, att jag har kommunicerat fel och därmed satt mina barn och pappan i den situationen som de är idag.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag hoppas att han växer upp och tar ansvar och faktiskt får en förståelse för hur han påverkar andra i sin omgivning. Att universum inte kretsar runt honom utan att vi alla är del av något större.

Som ett litet utlägg till ovanstående. Det hela är ett j***a moment 22. Jag vill att barnen ska ha en ansvarsfull och engagerad pappa. Jag vill att de ska ha en pappa - punkt. Men denna pappan, som trots allt är barnens pappa, är inte bra. Han är inte genomrutten, men han är inte bra. Magkänslan är dålig. Men inte tillräckligt dålig. Jag vill inte förstöra barnens relation med honom, men jag vill inte bära den. Jag vill att han ska få insikt, men inget jag säger stämmer enligt honom. Jag vill att barnen ska må bra och lika mycket som jag vill att de ska ha en relation med pappa, önskar jag att jag fick ha dem hos mig varje dag.

Det här är ingen ekvation som går ihop. Den kommer inte att gå ihop. Men den måste lösas så att det får minsta möjliga negativa inverkan på barnen. Att utesluta pappan ger andra sår och skador på själen som inte läker. Men han vill inte ha stöd och stöttning i föräldraskapet då han anser att han gör rätt (alternativt är att stöd och stöttning kräver något av honom som blir jobbigt, svårt att säga).

 

[Ewa-Lena]

Sv: Jag kvävs

Det finns absolut INGA tecken på våld. Mina barn har extremt få blåmärken och sår om jag jämför med kompisars ungar. Såren i själen däremot är en annan historia.

Båda barnen har stunder med pappa som de gillar. Båda barnen kan busa och skratta med pappa. Båda barnen kan sitta i knäet på pappa osv. Han är dålig, men inte genomrutten. Han är bra på att busa med barnen (tills det går överstyr och barnen får utskällningar för att de inte kan kontrollera armar och ben när de är helt uppvarvade, men det är en annan historia).
Exempel:
Bebisen kan sitta hos pappa vid matbordet. Det går ganska bra nuförtiden (för en månad sen gick det inte om jag var i samma rum). Men skulle jag resa mig för att hämta något i ett annat rum, så börjar bebisen gråta, ibland lite, ibland hysteriskt. Om bebisen sitter hos mig och pappa försvinner så händer ingenting.
ALLA överlämningar till pappa när bebis förstår att jag kommer att "försvinna" är skitjobbiga med panikskrik. Jag har ALDRIG hört bebis gråta för att pappa försvinner.

Exempel:
Sonen får aldrig vara arg ifred. Pappa provocerar genom att hela tiden försöka avleda, hitta på andra grejer, störa osv. Försöker plocka upp honom eller sätta sig i närheten osv (sonen har extremt hög integritet och när han blir arg så behöver han få vara arg ifred i 5-10 minuter, ibland mer). Det resulterar i att sonen sparkar och slår mot pappa och skriker att han vill vara ifred, vilket pappa skiter i utan i stället försöker hålla fast sonen så att han inte kan sparka.

Exempel:
Sonen sitter och skjuter ut underkäken (varför vet jag inte, men såna är ju barn ibland med grimaser). Pappa försöker vara rolig och säger "Tjena grävskopan, har du skopat någon sand idag? Höhöhöhö" Sonen ser ut som ett frågetecken och blir osäker på vad som egentligen menades.

Exempel:
Sonen spelar angry birds på pappas telefon. Pappa vill ha tillbaka telefonen och sonen vänder sig om för att spela lite mer, utan att släppa telefonen. Pappa: "Vad ful du är, snikar du till dig fler banor". Hur tror ni att en 3-åring (som han var då) tolkar uttrycket "Vad ful du är?" Ny osäkerhet hos sonen.

Exempel:
Sonen dryga 2 år vaknar med lite morgonstånd och detta uppdagas när jag ska byta blöja. Pappan kommer in precis då och kommenterar detta genom att säga "Jag ser att storseglet är rest höhöhöhöhöhöhöh" Grabbigt fnissandes. Sonen fattar ingenting.
I samma veva ville sonen se på youtubeklipp med vatten. Han gillade när det plaskade. Han valde ett när en tjej med bikini och hyggligt stora tuttar hoppar ut från en klippa och ner i vattnet. Kommentar från pappa: Bra val, vilken fräsch brud i bikini höhöhöhö. Vad är brud och vad är bikini undrar sonen.

Exempel:
Bebis är på och irriterar sonen, drar i byxor, smånyps osv. Sonen sprattlar med benen och sparkar för att komma loss (inte ok att sparka, det vet han, men han är inte ens 4 och impulskontrollen är typ noll). Här brukar jag flytta på bebis för att visa sonen att det är ok att vilja vara ifred, men jag brukar också markera att det inte är ok att sparkas och att han får välja andra sätt - tex be en förälder att ta bort bebisen.
Pappa skäller ut sonen och ställer frågan "vad har vi sagt om det här"?. Sonen vet vad som är sagt, han vet att det var fel och tycker att det blir jobbigt/skäms. På barns vis när det är jobbigt så börjar han då prata om något helt annat, vilket retar upp pappan som ställer om frågan, tystnad, sonen pratar om något annat, pappan blir arg och ställer om frågan osv. ungefär i 8-10 varv. Detta känner jag är dubbelbestraffning, fast 8-10 gånger.

Exempel:
Bebis är 8 månader och sitter i gåstol. Kylskåpsdörren är öppen och bebis är fullt koncentrerad på att undersöka ketchup och senapsflaskor. Pappa vill komma in i frysen, vilket endast är möjligt om man stänger kylskåpet. Han sätter då foten på gåstolen och skjutsar iväg den ett par meter i rummet och smäller igen dörren och öppnar frysen. Jag har en del åsikter om det, men jag ska bespara er mina tankar. Problemet är att detta görs dagligen framför sonen som då anser att det är helt ok att när man tycker att bebis är i vägen så knuffar man bort gåstolen. Sonen har ingen kontroll på styrka och fart, så han dänger iväg den in i väggar med mera, rätt brutalt och bara för att det passar honom just då, det är roligt. Han blir utskälld av pappa, trots att han egentligen bara gör samma sak som pappa gör.

Det här är bara några exempel som är hyggligt lätta att sätta på pränt. Hela situationen och samspelet är betydligt mer komplext och det innefattar att pappan ignorerar barnen, inte svarar, dröjer med att hjälpa dem när saker inträffar osv. Småsaker, men som sammantaget antagligen gör att barnen också uppfattar honom som lite opålitlig eller frånvarande. Inte tröstar när de är ledsna, har som mål att barnen ska vara tysta. Alla känsloutbrott ska dämpas, det finns inte utrymme att få känna sig arg, ledsen och besviken - för det är ju jobbigt när barn gråter/skriker.

Allt detta ska du ta med dig till BUP. Det är JÄTTEVIKTIGT att de får något konkret att ta hänsyn till. Förminskande och lustiggörande av barn kan få enorma konsekvenser för barnen när de växer upp och blir vuxna. Deras självbild och självkänsla kan dala ner på noll. Om man inte blir respekterad som barn, hur ska man då respektera sig själv och förvänta sig respekt av andra som vuxen?

Det du skriver är jätteallvarligt och faktiskt psykisk misshandel. Psyskisk misshandel kan ge mycket värre skador och spår än fysisk. Dessutom är de svårare att bevisa.

Det verkar som att ditt ex har nån typ av narcissistisk störning. Fy tvi vale vad jobbigt för dig!

 

[Philosophia]

Sv: Jag kvävs

Vad jag tror att Ginne menar är att er relation har varit sådan att kommunikationen kring barnen (och kanske även annat väsentligt) inte har fungerat. Och det är säkert sant, annars hade ni inte befunnit er där ni är nu. Det betyder dock inte på något sätt att det är ditt fel. Du har ju försökt kommunicera hur mycket som helst, men är inte medkommunikanten mottaglig så blir ju kommunikationen som sådan bristande.

Det verkar som sagt som om pappan inte har fattat väldigt grundläggande saker rörande hur barn fungerar och har heller inte varit intresserad av att lyssna eller själv ta reda på hur det förhåller sig. När han väl försöker engagera sig i barnen - med de medel som han har till buds - så funkar det av uppenbara skäl inte. Exemplen som du ger tycker jag talar sitt tydliga språk.

Det är mycket möjligt att han vill engagera sig, men han verkar vilja att det ska fungera av sig själv med minimal insats från honom själv. När hans engagemang inte uppskattas av barnen, eftersom sättet det utförs på är helt främmande för dem, så blir han sårad. Jag känner tyvärr igen min egen pappa i det senare.

 

[Ginne]

Sv: Jag kvävs

Precis som Philosophia säger så menar jag att det verkar som om kommunikationen kring barnen inte fungerat eftersom han uppenbarligen inte verkar ha förstått hur barn fungerar och du lika uppenbarligen verkar förstå det! Jag menar absolut inte att detta skulle vara ditt fel.

Det jag menar är att när man är två om ett barn och den ena har bra koll på hur barn fungerar och om kommunikationen fungerar så borde både kunna ta till sig något av hur man beter sig mot barn. Jag menar inte att båda automatiskt kommer att befinna sig på exakt samma nivå, men på något sätt borde båda ha kunnat fått en någorlunda likvärdig inställning, t.ex. att man inte ironiserar mot små barn, för de förstår inte det. När de ene så uppenbarligen inte verkar ha förstått ett smack av detta (utifrån din beskrivning) tolkar jag det som att er kommunikation brustit. Vad som gjort att det blivit så det eller på vilket sätt kommunikationen har brustit är omöjligt att säga.

 

[tanten]

Sv: Jag kvävs

Det där får du gärna utveckla, för som jag tolkar det du skriver så känner jag redan skuldkänslorna svämma över, att jag har kommunicerat fel och därmed satt mina barn och pappan i den situationen som de är idag.

Men hallå! Nu gör du sådär igen! Bär allt på just dina axlar.

Det inte DITT ansvar hur hans relation till barnen blivit. Inte ditt fel att er kommunikation fallerat så att ni inte har en gemensam linje i kontakt och barnuppfostran och relation till barnen.

Jag tror vi alla kan se att er kommunikation inte funkat. Men slutsatsen att det är ditt fel är bara din och dessutom antagligen grovt felaktig.

Sluta med det där!

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Det är bra att du tror honom om gott. Men jag (som inte är psykolog alls, iofs) har väldigt svårt att tro att beskrivna scenarion skulle framkalla sådan ångest vid läggningen som du beskrev tidigare. Det är INTE normalt, tyvärr.
Bra att de inte har blåmärken, det är ju goda tecken.
Många föräldrar är elaka mot sina barn, ofta kan ingen i omgivningen tro det om dem. Det finns många sätt att misshandla och kränka barn, alla ger inte blåmärken.
Förlåt om du tycker jag tjatar, men jag blir orolig när jag läser. Man hör så mycket i media och på alla skolor finns det barn som utsätts för hemska saker av föräldrar.

Hade det varit mina barn hade jag inte dragit mig för att göra en inspelning en kväll jag inte är hemma. Är allt ok behöver ingen veta att du misstrott honom och gjort det. Är allt inte ok så behöver d u veta det.

Bra att du ringt samtalet iaf, du behöver stöd i hur du skall agera och mer insatta än oss som kan ge input.

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Du vet att du inte kan bära deras relation. Kom ihåg det hela tiden.
Kom också ihåg att det räcker med att relationen till pappan är tillräckligt bra. Det kan den vara även om du umgås med dina barn varje dag.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det är bra att du tror honom om gott. Men jag (som inte är psykolog alls, iofs) har väldigt svårt att tro att beskrivna scenarion skulle framkalla sådan ångest vid läggningen som du beskrev tidigare. Det är INTE normalt, tyvärr.
Bra att de inte har blåmärken, det är ju goda tecken.
Många föräldrar är elaka mot sina barn, ofta kan ingen i omgivningen tro det om dem. Det finns många sätt att misshandla och kränka barn, alla ger inte blåmärken.
Förlåt om du tycker jag tjatar, men jag blir orolig när jag läser. Man hör så mycket i media och på alla skolor finns det barn som utsätts för hemska saker av föräldrar.

Hade det varit mina barn hade jag inte dragit mig för att göra en inspelning en kväll jag inte är hemma. Är allt ok behöver ingen veta att du misstrott honom och gjort det. Är allt inte ok så behöver d u veta det.

Bra att du ringt samtalet iaf, du behöver stöd i hur du skall agera och mer insatta än oss som kan ge input.

Fast på punkten att han skulle vara våldsam eller begå övergrepp får du faktiskt ge dig. Det finns inga som helst tecken på det och det handlar inte om att jag tror gott om honom - för det är väl hela den här tråden ett högst levande bevis på. Men hade det funnits några tecken på våld så hade jag inte suttit på buke och skrivit en tråd om det och jag hade heller inte bott under samma tak. Jag hade rivit upp himmel och helvete och socanmält + startat en tvist i tingsrätten.

Han kan vara en dålig pappa på många plan utan att för den skull vara våldsam. Reaktionen hos bebisen kan visst komma utan att våld är inblandat. Det räcker väl med att hon inte känner sig avslappnad och 100% trygg med pappan för att då efter flera dagar utan närhetstankning hos primäranknytningsföräldern känna stress och rädsla över att bli "lämnad" igen? Dessutom, ser man på en vanlig måndag på dagis så är det flera barn som blir panikartat ledsna vid lämningen, gärna de små. Det är inte som man ser i filmer små barn med tårar som rinner sakta och som står och vinkar åt mamma/pappa i fönstret, utan totalt gallskrikande ungar som försöker klänga sig fast i föräldern. Jag tror inte att dagis misshandlar barnen. Även min son, som i det stora hela ALLTID har varit trygg vid lämningar, har haft sådana morgnar när man mår fysiskt illa efter att ha lämnat honom, just för att det blir så fel.

Så min fasta övertygelse är att en dålig anknytning kan ge precis de här reaktionerna. Det är illa nog, men svårare att "bevisa". Ett blåmärke på kroppen kan man dokumentera, ett blåmärke i själen är inte lika lätt att komma åt.