Jag kvävs

Sv: Jag kvävs

Jag vill också tillägga att trots allt det som skrivs i tråden så älskar sonen sin pappa, sådär som bara barn kan. Efter 4 månader så är även bebisen till och från kontaktsökande/lek/bus m.m. med pappa. Det är VIKTIGT för barnen med den relationen.

Jag säger igen att han är inte genomrutten, men han är inte bra. Han gör saker som gör barnen osäkra och jag tror att de inte alltid vet var de har honom - tex eftersom han är med och busar och varvar upp dem tills de gör fel och då blir tillrättavisade. Han hjälper dem inte att göra rätt, utan "bestraffar" dem (tillsägelser, utskällning etc) när de gör fel och ibland blir det någon slags dubbelbestraffning. Han förstår inte att han inte kan säga till sonen att han inte får dra i snörena på hans huvtröja ("för den kan gå sönder") och sekunden efter erbjuda bebisen att det är helt ok att leka med dessa.

ÖNSKEMÅLET är att han faktiskt skulle ta till sig att han måste förändra sin attityd och inställning mot ungarna och att han måste sätta deras behov före sina egna och sin egen lathet. Det är inget som jag på de här åren har lyckats få fram och inget jag säger eller gör kommer få honom att frivilligt söka den stöttningen. Jag vet heller inte vem han skulle lyssna på för att ta till sig detta.

Så sammanfattningsvis - trots allt dåligt så
-försöker han (med dålig framgång)
-barnen gillar/älskar delar av honom
-är han inte våldsam/misshandlartypen

Det dåliga sker p g a okunskap, lathet och oengagemang samt oförmåga att sätta sig in i hur andra känner och fungerar.

Detta blev jätterörigt och det är jobbigt att behöva försvara någon som jag ogillar så skarpt, men jag kan inte låta vilka vanföreställningar som helst runt honom cirkulera - ens anonymt - på nätet
 
Sv: Jag kvävs

Men hallå! :banghead: Nu gör du sådär igen! ;) Bär allt på just dina axlar.

Det inte DITT ansvar hur hans relation till barnen blivit. Inte ditt fel att er kommunikation fallerat så att ni inte har en gemensam linje i kontakt och barnuppfostran och relation till barnen.

Jag tror vi alla kan se att er kommunikation inte funkat. Men slutsatsen att det är ditt fel är bara din och dessutom antagligen grovt felaktig.

Sluta med det där! :mad:

Ja, jag gör så igen. Jag är skittuff mot mig själv, jag vet det. "Duktig-flicka-syndromet" går att applicera på en mängd situationer och tyvärr lider jag av det.
Men samtidigt så även om allt inte är mitt fel så är jag och mitt agerande en del av hur det har blivit. Det må va att större delen av problemet ligger hos exet, men helt oskyldig eller utan ansvar kan jag väl inte ställa mig ändå. It takes two to tango. Jag har alltid gjort vad jag trott och ansett vara bäst, men det skadar inte att fundera över om jag kunde ha gjort något annorlunda.
 
Sv: Jag kvävs

Du vet att du inte kan bära deras relation. Kom ihåg det hela tiden.
Kom också ihåg att det räcker med att relationen till pappan är tillräckligt bra. Det kan den vara även om du umgås med dina barn varje dag.

När är relationen tilräckligt bra då? Och vad för brister hos pappan kan jag väga upp med mina styrkor och vilka brister kommer att sätta spår hos barnen? Där kommer olustkänslan i magen in.

Resonemanget låter lite så från pappans sida - att jag är ju inte en missbrukare som misshandlar mina barn, så då är jag bra nog.
 
Sv: Jag kvävs

Faktum är att om barn har bra relationer till människor i sitt liv så klarar de av även mindre bra relationer. Det är inte optimalt att också ha sämre relationer, men det är inte säkert att de tar skada av det i det långa loppet. Kanske kan pappan också ändra sig när han tvingas vara med barnen på egen hand? Jag kan inte utläsa av det du skrivit här hur engagerad han varit i barnen innan ni separerade, men jag tolkar det som att han kanske inte varit engagerad till 100%? Du kan inte göra om andra, men du kan ge barnen trygghet och bra relationer när de är med dig och det kan många gånger väga upp lite sämre förhållanden hos honom.

Det går inte att svara på när relationen är tillräckligt bra, men att pojken älskar sin pappa och att han är älskad tillbaka är en bra grund.
 
Sv: Jag kvävs

Ja, jag gör så igen. Jag är skittuff mot mig själv, jag vet det. "Duktig-flicka-syndromet" går att applicera på en mängd situationer och tyvärr lider jag av det.
Men samtidigt så även om allt inte är mitt fel så är jag och mitt agerande en del av hur det har blivit. Det må va att större delen av problemet ligger hos exet, men helt oskyldig eller utan ansvar kan jag väl inte ställa mig ändå. It takes two to tango. Jag har alltid gjort vad jag trott och ansett vara bäst, men det skadar inte att fundera över om jag kunde ha gjort något annorlunda.

Nej, det behövs två.
Men det är en himmelsvid skillnad mellan att säga "det är mitt fel" till att säga att vi tillsammans skapade något som inte var bra (för någon av er).

Man lär sig av livet. Vissa misstag gör man förhoppningsvis inte om.
Du är fantastisk! Men tillåt dig att vara lite mindre ansvarsfull.
 
Sv: Jag kvävs

Uh, det vet jag inte.
Jag separerade från mina äldsta barns pappa redan innan de var födda och jag tycker att han var en tillräckligt bra pappa. Även om han var långt ifrån bra. Många av sakerna som du räknar upp som dina barns far gör gjorde även han. Visserligen hade han dem bara varannan helg och han ville ju inte mer för han hade ju precis som ditt ex ett så viktigt jobb/ville vara barnfri osv. Han gjorde i princip ALDRIG nånting kul med dem och han åkte på semester utan dem för han tyckte inte att det blev semester om han hade barnen med. Han kunde i princip aldrig gå på ett föräldramöte pga jobbet eller pga andra inplanerade aktiviteter såsom träning till exempel. Allt var viktigare. Sa jag förrsten vad för viktigt jobb han hade som gjorde att han alltid prioriterade bort barnen ? Han körde taxi. Det fanns absolut perioder när man tryckte in två illgråtande barn i hans bil och de ville absolut inte åka dit. Det gjorde förstås ont i mig, men jag levde med det och de också. Jag sket hans bristfälliga engagemang och var mest glad att han inte ville ha dem mer än den varannan helgen och de två veckorna på sommaren. Det kunde jag stå ut med. Jag körde mitt race

Idag så är mina barn vuxna. Pappan har en ny familj. Han säger ofta att han missade så sjukt mycket med de stora för att han inte fattade hur det var att vara förälder. Han är nog en mycket bra pappa åt sina nya barn. Våra gemensamma barn har inget starkt band till pappan, de träffar honom pliktskyldigast och den som de absolut har som manlig förebild är min sambo, det är honom de ringer om det är något. Aldrig till sin egen pappa. Som exempel - barnen har flyttat några gånger (såsom andrahandshyresgäster de är) och de ber aldrig honom om hjälp för de vet att han säger nej (fortfarande - trots att han vet att han missat så mycket med dem så prioriterar han annat även idag, i första hand sin nya familj - hans förlust säger jag)

För övrigt så är mina barn högst välfungerande och trygga i sig själva med både yrkeskarriärer på gång och stabila relationer. Så jag tror inte att de har tagit alltför mycket skada av sin "tillräckligt" bra pappa. De har haft en annan bas i livet.
 
Sv: Jag kvävs

Uh, det vet jag inte.
Jag separerade från mina äldsta barns pappa redan innan de var födda och jag tycker att han var en tillräckligt bra pappa. Även om han var långt ifrån bra. Många av sakerna som du räknar upp som dina barns far gör gjorde även han. Visserligen hade han dem bara varannan helg och han ville ju inte mer för han hade ju precis som ditt ex ett så viktigt jobb/ville vara barnfri osv. Han gjorde i princip ALDRIG nånting kul med dem och han åkte på semester utan dem för han tyckte inte att det blev semester om han hade barnen med. Han kunde i princip aldrig gå på ett föräldramöte pga jobbet eller pga andra inplanerade aktiviteter såsom träning till exempel. Allt var viktigare. Sa jag förrsten vad för viktigt jobb han hade som gjorde att han alltid prioriterade bort barnen ? Han körde taxi. Det fanns absolut perioder när man tryckte in två illgråtande barn i hans bil och de ville absolut inte åka dit. Det gjorde förstås ont i mig, men jag levde med det och de också. Jag sket hans bristfälliga engagemang och var mest glad att han inte ville ha dem mer än den varannan helgen och de två veckorna på sommaren. Det kunde jag stå ut med. Jag körde mitt race

Idag så är mina barn vuxna. Pappan har en ny familj. Han säger ofta att han missade så sjukt mycket med de stora för att han inte fattade hur det var att vara förälder. Han är nog en mycket bra pappa åt sina nya barn. Våra gemensamma barn har inget starkt band till pappan, de träffar honom pliktskyldigast och den som de absolut har som manlig förebild är min sambo, det är honom de ringer om det är något. Aldrig till sin egen pappa. Som exempel - barnen har flyttat några gånger (såsom andrahandshyresgäster de är) och de ber aldrig honom om hjälp för de vet att han säger nej (fortfarande - trots att han vet att han missat så mycket med dem så prioriterar han annat även idag, i första hand sin nya familj - hans förlust säger jag)

För övrigt så är mina barn högst välfungerande och trygga i sig själva med både yrkeskarriärer på gång och stabila relationer. Så jag tror inte att de har tagit alltför mycket skada av sin "tillräckligt" bra pappa. De har haft en annan bas i livet.

Det är ju lite det här som gör att jag drar mig från att starta något som blir större och kostar mer än det ger någon "vinst" för barnen. Att ringa BUP och höra kostar inget mer än lite tid. Nu vill ju visserligen denna pappan mer än varannan helg, vilket är en rejäl kovändning från hur det såg ut i förhållandet, så det finns ju mer tid att "inverka negativt" på för honom. Barn är ju anpassningsbara som det så fint heter. Och det stämmer ju. Men jag önskar ju mer för mina barn i livet.
 
Sv: Jag kvävs

Barn är ju anpassningsbara som det så fint heter. Och det stämmer ju. Men jag önskar ju mer för mina barn i livet.

Det låter hemskt, men tyvärr är det ju så vid en separation att man inte längre styr över barnens bästa (på samma sätt som när man lever ihop, som oftast iaf). Man ÄR två föräldrar och man HAR bara 50% av beslutsrätten kring barnen.

Det finns tusen saker jag önskar att mina barn hade upplevt annorlunda också, men det är bara att konstatera att det inte går. Det är på sitt sätt en livsförlust, att inte ha en bra relation (eller leva med, på ett bra sätt) sina barns pappa. Att kunna göra deras liv till det bästa man kunnat. Som separerade kan man helt enkelt inte det.

Som så många andra skriver så tycker jag att du tar alldeles (alldeles!!) för stort ansvar för barnens relation till sin pappa. Du kan påverka den väldigt lite, och ännu mindre när ni flyttar isär. Så är det, det är inget du kan ändra på, såvida han inte är våldsam och du begär enskild vårdnad - men så verkar ju fallet inte vara.
 
Sv: Jag kvävs

Det får mig att undra vad sjutton som händer på dagarna när jag inte är med. På riktigt.
Min magkänsla brukar ha rätt, men jag vill inte tro det den här gången. För har den rätt så är det inte bra alls.
Hur gick dina tankar när du skrev det här?
 
Sv: Jag kvävs

Om jag ska vara ärlig så tror jag att han kommer att backa från sina krav och kanske tycka att varannan helg är lagom. Han verkar vara sån. Men om man inte strider för sina barn i från början är han nog rätt att per definition bli sedd som en dålig pappa. Så han strider nog mest för att man SKA göra det inte för att han verkligen vill ha barnen så mycket
 
Sv: Jag kvävs

Att om han lyckas göra barnen såpass osäkra (som de ändå uppvisar symtom på till och från) när de är så här små, så kommer det han säger och sättet han han har mot dem kunna knäcka deras självkänsla och självförtroende rätt bra i framtiden (och kanske redan nu). Han kommer att kunna, i sin oförmåga att förstå deras känslor, kunna få dem att känna sig rejält värdelösa. Det lyckas han med med mig, trots att jag är vuxen och förstår att mycket av det han säger faktiskt inte har någon grund. Att han med sin sexistiska attityd kan påverka sonen till att bli en likadan mansgris som han själv, eller att han ironiser på ett sätt som gör dem till osäkra tonåringar osv. Helt enkelt att han med sitt sätt att vara gör att de mår dåligt i sig själva.
 
Sv: Jag kvävs

Ja, det får vi ju se. Det kanske kommer att pendla också, beroende på hur "lätta" eller "jobbiga" de är, om det finns intressen som tar tid, eller ev ny partner? Svårt att säga.
 
Sv: Jag kvävs

Jag tycker som alltid att du resonerar väldigt klokt och tom jag som inte ens har egna barn vet att separationsångest och mammighet inte alls behöver betyda mer än vad det är, att de inte vill bli lämnade på dagis/med pappa just då utan vill vara med mamma och hemma.

Jag hoppas att ditt ex växer och mognar med uppgiften när han inser att du inte krattar manegen åt honom längre och att han bara kan glida med, att det kommer kräva egna insatser från honom för att få en fungerande vardag och bra relation med ungarna. Det kräver dock att du vågar släppa taget och låter honom göra sina egna misstag utan att det går ut över ungarna, missar kommer alltid att hända men jag tror inte det är irreparabelt och som du säger så är barn anpassningsbara.

Det stora misstaget många gör är att aldrig lära sina barn ta motgångar, de curlar för mycket. Du kommer alltid att finnas för dem och vara deras stora trygghet, pappa får lära sig att axla sitt ansvar som förälder och tårar torkar. Jag tror inte han medvetet gör dem ledsna, han har nog bara fått för mycket serverat i livet för att riktigt kunna sätta sig in i vad det är att sätta sig in i andras känslor.

Jag hoppas även att du/pappan/barnen har en bra relation till svägerskan och farmor så de kan stötta honom/barnen och att han kan få input från dem hur det är att vara förälder. Sent omsider kan han ju faktiskt växa upp och mogna till man istället för pojke och det kommer med ansvar.

Jag tycker du är väldigt stark. :)
 
Senast ändrad:
Sv: Jag kvävs

Det låter hemskt, men tyvärr är det ju så vid en separation att man inte längre styr över barnens bästa (på samma sätt som när man lever ihop, som oftast iaf). Man ÄR två föräldrar och man HAR bara 50% av beslutsrätten kring barnen.

Precis och där är vi tillbaka i att jag skäms så otroligt över mitt val av förälder till barnen och har sjukt dåligt samvete över att mitt val kommer att ha den effekten på deras liv. Jag vill ju verkligen allt det bästa för mina barn. Det här är inte det.

Sen att hans engagemang och lekfullhet med kompisars barn och syskonbarn gjorde att jag såg fantastiskt pappamaterial i honom innan vi fick barn, ja - ibland har man kapitalfel och jag vet inte om jag hade bedömt det annorlunda om det hade hänt idag. Jag trodde verkligen då att jag gjorde ett bra val.
 
Sv: Jag kvävs

Tack!

Svägerskan får vi hoppas på. Farmors råd angående att vara föräldrar hoppas jag att han är döv för. Vill inte gå in på det i detalj, men hon är en stor del i hans problematik. Hon vill väl, men det stannar där.
 
Sv: Jag kvävs

Om jag ska vara ärlig så tror jag att han kommer att backa från sina krav och kanske tycka att varannan helg är lagom. Han verkar vara sån. Men om man inte strider för sina barn i från början är han nog rätt att per definition bli sedd som en dålig pappa. Så han strider nog mest för att man SKA göra det inte för att han verkligen vill ha barnen så mycket

Tänk att det tror jag också
 
Sv: Jag kvävs

Att om han lyckas göra barnen såpass osäkra (som de ändå uppvisar symtom på till och från) när de är så här små, så kommer det han säger och sättet han han har mot dem kunna knäcka deras självkänsla och självförtroende rätt bra i framtiden (och kanske redan nu). Han kommer att kunna, i sin oförmåga att förstå deras känslor, kunna få dem att känna sig rejält värdelösa. Det lyckas han med med mig, trots att jag är vuxen och förstår att mycket av det han säger faktiskt inte har någon grund. Att han med sin sexistiska attityd kan påverka sonen till att bli en likadan mansgris som han själv, eller att han ironiser på ett sätt som gör dem till osäkra tonåringar osv. Helt enkelt att han med sitt sätt att vara gör att de mår dåligt i sig själva.

Jag förstår helt hur dina tankar går men jag tror inte att du behöver fundera på det här. Iallafall inte än. Inte förren du ser hur stor del han faktiskt tänker vara i deras liv. Mina barns pappa är också sådan. Mycket ironi och mycket sexistiska skämt. Mycket höhö och mycket jag, jag och så lite mera jag. Min son vet hur man uppför sig ändå för han har växt upp med en mamma som inte tar skit och som han har och har haft respekt för. Visserligen kör han också med mycket ironi men inte mot barn utan bara mot de som kan hantera det och som svarar tillbaka med samma mynt. Så kan jag också göra och det ser jag inte som något fel i sig, bara när det är mot de som varken kan förstå eller som är i sådan känslomässig balans att det är lämpligt.

Min son lagar mat och städar lika mycket som hans sambo gör. Det är mer vem som har tid än vilket kön den personen har som spelar roll. Min dotter är idag även hon en stor feminist som inte heller tar skit eller ställer sig och gör hushållsarbetet bara för att hon är tjej utan isåfall för att hon vill eller att de gör det gemensamt. Hon var i ett förhållande där killen tyckte att hon skulle göra allt och det lämnade hon. Det var inte hennes grej.
Båda mina barn är starka människor och det kommer dina barn också bli för de har också en tigermamma som gör allt för dem. Det kommer att räcka.

Dina barn har en stark mamma och starkare kommer du att bli när du väl har lämnat honom även rumsligt. Du kommer ju också ha stort inflytande över dina barn. Du kommer kunna ingjuta självförtroende och självkänsla i dem så att de vet att de är bra och duger som de är. Du kommer även att kunna förklara varför deras pappa gör som han gör och vad det betyder det han håller på med. Skulle det behövas så vet jag att du hjälper dem till ett proffs så att de får hjälp med att bearbeta det som har varit jobbigt i deras barndom. Det är det enda du kan göra. Du kan inte hur gärna du än vill förändra honom men du kan ge dina barn verktygen till att bli lyckliga ändå.
 
Sv: Jag kvävs

Precis och där är vi tillbaka i att jag skäms så otroligt över mitt val av förälder till barnen och har sjukt dåligt samvete över att mitt val kommer att ha den effekten på deras liv. Jag vill ju verkligen allt det bästa för mina barn. Det här är inte det.

Sen att hans engagemang och lekfullhet med kompisars barn och syskonbarn gjorde att jag såg fantastiskt pappamaterial i honom innan vi fick barn, ja - ibland har man kapitalfel och jag vet inte om jag hade bedömt det annorlunda om det hade hänt idag. Jag trodde verkligen då att jag gjorde ett bra val.

Det där är jättevanligt. Det är så otroligt många kvinnor som har sett fantastiska pappor i sina partners för de är helt underbara med andras barn men sedan när vardagen knackar på och de får egna barn så är de inga bra fäder alls. Anklaga inte dig själv. Du kunde ju inte veta hur framtiden skulle te sig. Du får ta det för vad det är och ge dem det du kan för jag lovar att det räcker.
 
Sv: Jag kvävs

Du brukar ju vara klok som en bok, så jag får försöka tro på det du säger. Men jag känner mig helt bipolär i min rasande bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Att acceptera det man inte kan förändra är något av det svåraste jag vet.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 379
Senast: Jahaja
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
8 268
Senast: lundsbo
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 973
Senast: Roheryn
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
5 343
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp