Jag funderade på att skriva detta under anonymt nick, men jag känner mig så trygg med er buke-folk att det känns onödigt (ni som känner mig vet).
(Allmänt klet: självskadebeteende och ätstörningar sedan 11 års ålder, stort trauma vid 13 års ålder, diverse stök och diagnos bipolär 2007. Så är det värsta avklarat)
Den senaste episoden jag hade var i vintras vilket slutade med att det egentligen inte skulle finnas något kvar av mig. Jag har fortfarande svårt att smälta hur nära det var, och hur jag egentligen förhåller mig till det hela. Att det rörde sig om minuter.
Ända sedan dess har jag - efter många om och men - försökt att komma tillbaka. Verkligen försökt. Vissa dagar känns det som att jag vänder ut och in på mig själv för att överhuvudtaget ge skenet av mig själv som en normal människa (vad nu normal är), men det känns som att jag hela tiden är en skådespelerska. De enda gångerna jag kan vara mig själv är i umgänget med hästarna (föga förvånande).
Det har egentligen pågått ett par veckor. Som ett garnnystan som någon har börjat peta i. Som blir mindre och mindre och slutligen kommer att lösas upp. Det är alltid så det börjar. Som ett skoskav.
Och jag blir så förtvivlad. Visst, jag har vissa praktiska saker i mitt liv som är ordentligt nedbrytande, men jag har också samtidigt så mycket positivt. Jag arbetstränar på en arbetsplats jag stormtrivs på, jag har precis hittat en ny medryttarhäst som jag är tokförälskad i. Det kommer inte att vara för evigt, men just nu idag har jag åtminstone detta. Men detta förbannade skavande lämnar mig inte ifred.
Jag har försökt att bara köra på som vanligt de senaste veckorna, men idag kommer det ikapp mig. Jag skulle ha somnat för flera timmar sedan, men jag ligger bara och svettas. Det rör sig inte om tungt bankande som när jag är djupt deprimerad, nu känns det mest som ett ytterst angeläget trummande som gör sitt bästa för att tysta allt annat. Och jag begriper inte vad detta förbannade trummande vill!
Det bara dundrar i hela kroppen och jag vet inte var jag ska börja någonstans. Ena minuten läser jag tidningen, andra minuten sitter jag i en djup diskussion med en avlägsen bekant på Facebook, tredje minuten vrider jag mina händer och fascineras över hur rynkig min hud har blivit över knogarna. Eller kanske torr. Eller gammal. Jag vet inte.
Jag har tagit mina kvällsmediciner. Jag har tagit en behovstablett. Jag gick upp 03.30 imorse så jag borde ju vara trött nu, jag har ju snart varit på full rulle i ett dygn, men jag är inte det minsta trött. Men jag vet inte var jag ska ta vägen med mig själv. Jag sitter och vrider på händerna och har redan plockat fram den lilla förpackningen med rakblad.
Ska jag verkligen trampa upp samma stig igen? Finns det verkligen ingenting annat i livet som jag kan leva på annat än att dra blod?
Jag är så trött, jag försöker verkligen sova. Men nu håller jag på att gå sönder. Helvetes jävla kukhelvete, jag har aldrig fläkt upp mig så här mycket på Buke men nu är jag rädd. Jag är rädd på riktigt
(Allmänt klet: självskadebeteende och ätstörningar sedan 11 års ålder, stort trauma vid 13 års ålder, diverse stök och diagnos bipolär 2007. Så är det värsta avklarat)
Den senaste episoden jag hade var i vintras vilket slutade med att det egentligen inte skulle finnas något kvar av mig. Jag har fortfarande svårt att smälta hur nära det var, och hur jag egentligen förhåller mig till det hela. Att det rörde sig om minuter.
Ända sedan dess har jag - efter många om och men - försökt att komma tillbaka. Verkligen försökt. Vissa dagar känns det som att jag vänder ut och in på mig själv för att överhuvudtaget ge skenet av mig själv som en normal människa (vad nu normal är), men det känns som att jag hela tiden är en skådespelerska. De enda gångerna jag kan vara mig själv är i umgänget med hästarna (föga förvånande).
Det har egentligen pågått ett par veckor. Som ett garnnystan som någon har börjat peta i. Som blir mindre och mindre och slutligen kommer att lösas upp. Det är alltid så det börjar. Som ett skoskav.
Och jag blir så förtvivlad. Visst, jag har vissa praktiska saker i mitt liv som är ordentligt nedbrytande, men jag har också samtidigt så mycket positivt. Jag arbetstränar på en arbetsplats jag stormtrivs på, jag har precis hittat en ny medryttarhäst som jag är tokförälskad i. Det kommer inte att vara för evigt, men just nu idag har jag åtminstone detta. Men detta förbannade skavande lämnar mig inte ifred.
Jag har försökt att bara köra på som vanligt de senaste veckorna, men idag kommer det ikapp mig. Jag skulle ha somnat för flera timmar sedan, men jag ligger bara och svettas. Det rör sig inte om tungt bankande som när jag är djupt deprimerad, nu känns det mest som ett ytterst angeläget trummande som gör sitt bästa för att tysta allt annat. Och jag begriper inte vad detta förbannade trummande vill!
Det bara dundrar i hela kroppen och jag vet inte var jag ska börja någonstans. Ena minuten läser jag tidningen, andra minuten sitter jag i en djup diskussion med en avlägsen bekant på Facebook, tredje minuten vrider jag mina händer och fascineras över hur rynkig min hud har blivit över knogarna. Eller kanske torr. Eller gammal. Jag vet inte. Jag har tagit mina kvällsmediciner. Jag har tagit en behovstablett. Jag gick upp 03.30 imorse så jag borde ju vara trött nu, jag har ju snart varit på full rulle i ett dygn, men jag är inte det minsta trött. Men jag vet inte var jag ska ta vägen med mig själv. Jag sitter och vrider på händerna och har redan plockat fram den lilla förpackningen med rakblad.
Ska jag verkligen trampa upp samma stig igen? Finns det verkligen ingenting annat i livet som jag kan leva på annat än att dra blod?
Jag är så trött, jag försöker verkligen sova. Men nu håller jag på att gå sönder. Helvetes jävla kukhelvete, jag har aldrig fläkt upp mig så här mycket på Buke men nu är jag rädd. Jag är rädd på riktigt
